Ideologisk eller pragmatisk

Det var väl Herbert Tingsten som en gång (för 50-60 år sedan?) sa att ideologierna var döda. Det fick han ordentligt på pälsen för. För visst levde ideologierna då, när han sa det. Ja, till och med inom de politiska partierna! Det var ingen större konst att skilja på riksdagspartierna, och deras ideologiska hemvist.

Idag är det en helt annan sak. På något sätt trängs partierna i något som de själva beskriver som "mitten", dock utan att det definieras vad det är. I praktiken verkar det vara den välmående medelklassen man menar. Vilket givetvis inte duger som ideologisk bestämning!

Om detta har jag skrivit åtskilligt på denna blogg. Det är bara att scrolla ner och botanisera själv. Jag menar att politikens förfall, som visar sig i en ökande klyfta mellan väljarna och partierna, har sin botten i att partierna avideologiserat sig, att de blivit mer pragmatiska i sin jakt efter väljarna. En pragmatism som ofta är detsamma som populism. Vilket gör att en del väljare fortsätter att ge sin röst till partierna enl deras tidigare ideologiska hemvist. Andra har upptäckt att partiernas praktiska politik inte stämmer med deras (tidigare) uttalade ideologi. Vilket ger ett sug efter ideologisk diskussion, i st för att pragmatiskt diskutera bara sakfrågor. För att möjligen i efterhand, i valrörelser slarvigt klistra på dem en ideologisk etikett...

Piratpartiet är en följd av denna brist på ideologi i politiken. Dess attityd till sina kärnfrågor om integritet, rättssäkerhet etc har en solklar liberal grund! Felet, som jag ser det, är att de inte förmått eller velat bredda detta till ett mera omfattande program. Ett annat tecken på ideologibristen är det som kallas projektet Liberaldemokraterna (L).

Statsvetaren Peter Santesson skriver i dagens SvD att frånvaron av ideologi, idéer gör den politiska debatten syrefattig. Han menar att det främst är de två stora partierna som är syndare i detta. Jag vill nog påstå att syndas betr detta i de flesta partier. Ofta så utmålas motståndaren som demagogisk ideolog, och man själv som pragmatisk och samarbetsvillig. Och väljaren ser inga klara alternativ. Att det är två block förändrar föga i detta eftersom de ligger så nära varandra i sin pragmatiska kamp om medelklassväljarna.

Nu säger sig (L) vilja vara ett klart ideologiskt alternativ på socialliberal grund. Jag hoppas att det kan bli det. Det som bekymrar mig är att att de kallar sig pragmatiskt socialliberala. Det stora felet med folkpartiet idag är ju att det är ett parti som är i hög grad pragmatiskt, och då med ett flörtande med hårda tag och statsingripanden som finns både hos socialdemokrater och "nya" moderater. Samtidigt kallar sig fp fortfarande socialliberalt. För mig stämmer inte det.

Det behövs inte ännu ett pragmatiskt pseudo-socialliberalt parti i Sverige som varken är fågel eller fisk.
Det som behövs är ett verkligt socialliberalt parti som förenar individuell frihet med socialt ansvarstagande och gemenskap. Alltså ett parti som varken är höger/nyliberalt eller konservativt eller socialistiskt. Utan just socialliberalt.

Sedan vore det välgörande om det också funnes partier som utan flummighet och populistiskt flörtande stod för t ex konservativa värden och socialistiskta värden. Meningen kan ju inte vara att alla partier ska vara lika varandra, utan utgöra alternativ.