Är dödsstraffet för alltid borta i Sverige?

Igår var det 100 år sedan någon avrättades i Sverige efter en dom om dödsstraff. Jag vill verkligen inte ha tillbaka dödsstraffet i Sverige, men faktum är att det finns i många länder, bl a i USA och Kina. Två stater med mycket olika rättssystem. En av de som uppmärksammat detta är Andreas Holmberg i Andraget.
Andreas söker hitta ett argument som skulle hålla gentemot dödsstaffsanhängarna. Han tror inte på Amnestys argument att "det är fel att döda för att visa att det är fel att döda". Det argumentet stjälper hela rättsordningen, för i så fall är det ju också fel att ta pengar av någon (böter) för att visa att det är fel att ta pengar av någon (stjäla), och fel att beröva någon friheten (fängelse) för att visa att det är fel att beröva någon friheten (olaga frihetsberövande). Rättssamhället har helt enkelt rätt att som straff tillämpa metoder som vore straffbara om vi som enskilda ägnade oss åt dem.

Ett annat skäl är att det inte går att ändra eller kompensera en avrättad om det sedan visar sig att denne är oskyldig. Men Andreas vill betona en "andlig dimension" - läs förklaring på hans blogg.

Jag tror tyvärr det lär vara svårt att få acceptans för argumentet "den andliga dimensionen". Försöka duger, men de som förspråkar dödsstraff är nog inte mottagliga för sådant, vad de än kallar sig. Däremot bör aspekten av ev felaktigt domslut betonas mera. Det går ju inte att ändra en verkställd dödsdom. Att domstolar inte är perfekta blir ju allt tydligare. Jag tror att vi alla måste använda alla argument som vilar på både humanism och respekten för rättssäkerhet.

Den svenska horisonten då? Jag är inte så säker att dödsstraffet är borta för gott. Detta med tanke på de groteska åtgärder som idag tas till i "terroristbekämpande" syfte, men med ändamålsglidning ända ner till bötesbrott. Med lagstiftare som Beatrice Ask och Johan Batong-Pehrson känner jag mig inte säker. Deras mentalitet och ridande på fördomsfulla opinioner är livsfarlig för allt vad gäller rättssäkerhet och vanlig eftertänksamhet. Detta ständiga tjat om hårdare straff gör att alla vettiga utgångspunkter för en konstruktiv kriminalpolitik sopas undan. Det är som om hämnd vore det enda som gäller. Blodshämnd, öga-för-öga, tand-för-tand. Nu har vi ju också sd i riksdagen.

Jag skulle inte bli förvånad om det väldigt snart kommer att föras upp på dagordningen att hårdare straff också borde innebära att dödsstraff ska in i den svenska straffskalan! Och detta av företrädare för partier som vi till rätt nyligen betraktat som anständiga.

Varför fokuserar media och politiker på "fusk" och hårda tag emot "brottslingar"?

Mitt korta inlägg nyligen om att det faktiska bidragsfusket bara är försumliga 0,4% av utbetalningarna föranledde ett par kommentarer, som jag i min tur vill kommentera som följer.

De två som kommenterat inlägget (hittills) antyder med olika kraft och klarhet att känslan av, upplevelsen av hur det är, det är viktigare för oss än de faktiska förhållandena, när vi tänker på och tycker till om saker som bidragsfusk och brottslighet.

Det faktiska förhållandet är t ex att reellt, medvetet fusk med sjukpeng är försumbart och betydligt mindre än svinn pga dåliga regler och bristfällig handläggning. Likaså, att våld mot t ex äldre är av mycket ringa omfattning. Våld begås huvudsakligen av unga mot unga (främst yngre män) och mellan kriminella.

Det finns även studier som visar att brottsfrekvens inte hänger ihop med antalet poliser. Fler poliser ger inte per automatik färre brott. I hög grad beror det i stället på hur polisen organiserar sig, vad den gör, och allmänhetens inställning till polis och brott. (Jag läste för x antal år sedan -troligen i Liberal Debatt - om jämförelser mellan någon storstad i USA och en svensk storstad.)

Ändå "tror" vi, bibringas vi uppfattningen att bidragsfusk är något omfattande.
Varför? Är det ett politiskt syfte att sprida den uppfattningen? Och i så fall, vad är hönan och vad är ägget? Följer media upp en politisk uppfattning, eller hakar populistiska politiker på den uppfattning som media skapat?

Och vi bibringas tron att fler poliser och hårdare straff minskar brottsligheten.
Varför? Är det för att polisen vill ha större anslag? För att polisen inte vill effektivisera sitt arbete? Är det ett politiskt syfte att spärra in fler personer under längre tid? Var finns beviset på att långa fängelsestraff minskar brottslighet och gör brottslingar hederliga?
Är det media eller politiker som går före i opinionsbildningen? Orsaken till detta?

Är det inte förebyggande åtgärder och rehabilitering av brottslingar som är viktigare? Kanske det till och med skulle bli lägre brottslighet om fler hade arbete? Om inte konsumismen var det som predikades hela tiden i media? Kanske till och med en eller annan lag är onödig och mest ger polisen siffermaterial för sin statistik? Kanske även en del poliser skulle patrullera till fots i städerna på kvällstid i st för att sitta vid skrivborden? Skulle inte det både förebygga brott och öka trygghetskänslan?

Om media och det politiska etablissemanget i st för att blåsa under otrygghetskänslorna skulle dels tala om fakta med mera kraft - och dels vidta andra åtgärder av mera förebyggande art. Skulle då inte folks trygghetsupplevelse öka? Och göra det på saklig grund.

Skottsäkra västar i det tredelade samhället

Se detta som en uppföljning av tidigare text om det tredelade samhälle som vi lever i. Där uppdelningen blir att skarpare och allt fler hamnar i utanförskapsgruppen.

Som jag konstaterat så lever både medelklassen och överklassen ett gott och tryggt liv. Den senare ett oftast oförskämt gott live, väldigt långt från den vardag som underklassen befinner sig i. Samtidigt är det i första hand medelklassen som de båda blocken i riksdagen vänder sig till. Deras trygghet och ekonomiska välfärd omhuldas i alla avseenden. (Men skyddsnäten har numera så stora maskor att alltfler trillar ner.) Frånsett att inte heller denna klass ska undantas från integritetskränkande övervakning eller tillförsäkras rättssäkerhet. Men partierna åberopar då brottslighet och terrorism som skäl för dessa lagar. Vilket kanske är menat att lugna den breda medelklassen så de inte tycker sig behöva speciellt skyddade områden (med murar och vakter) att bo i, men som lika gärna kan skapa en oro som stimulerar till sådant. En allt tydligare segregering.

Är då segregering, utförsäkringar, tuffare A-kasseregler, hårdare och straff med tydliga hämndinslag en bra väg? Ja, kanske, om man nu vill ha just en uppdelning där de som befinner sig i underläge pga gamla fördomar (som romerna), sjukdom, arbetslöshet och dåliga inkomster ska bli kvar i eländet och de som hamnat där inte ska kunna förbättra sin livssituation, få ett mera människovärdigt liv.

Såg ett valprogram om hur kriminalpolitik och -vård förändrats under de senaste decennierna.
En tydlig iakttagelse är att vi gått från en human kriminalvård till en straffande, vården verkar vara mera ett dåligt skämt och den politiska inriktningen är hämnd och att hålla brottslingarna borta från samhället. Inte att återanpassa dem.
En annan iakttagelse är att förr var det individuella småtjuvar som satt i fängelserna. (Minns ett gammalt uttalande av Leif GW Persson där han menade att låste man in sådär 500 pers så skulle praktiskt taget all vardagsbrottslighet försvinna.)

Idag befolkas fängelserna i hög grad av personer som själva definierar ut sig från samhället. De ingår i kriminella gäng som lever i ett utanförskap som så att säga legaliserar deras kriminalitet.
Alltså, de har mer eller mindre fötts in i att ständigt befinna sig utanför, att inte kunna eller vilja ta sig till ett hederligt liv i medelklassen. Så, varför inte ägna sig åt en inkomstbringande verksamhet som i vart fall i någon mening för dem upp i överklassens sätt att leva?

Detta är ett klart underbetyg på den politik som skapat nuvarande samhällsklimat.

Denna morgon hörde jag i radion (P1) hur det kan gå till i Ronna. Ungdomar tar på sig skottsäkra västar när de går till fritidsgården! De utgår från att det kan bli skottväxling, de måste skydda sig. De lever i ett gränsland mellan ren kriminalitet och "normalt" liv i underklassen. Med uppenbara risker att hamna fel. På ett eller annat sätt. Kriminella gäng kom ju i bilar till fritidsgården och hämtade upp ungdomar...

Varför har det blivit så? Kan hårdare tag och batonger lösa detta? Kan övervakning och kollektiva tvångsåtgärder återföra oss till ett säkrare och bättre samhälle? Annat än marginellt och kortsiktigt för medelklassen!

Jag ställer frågan!