Ska "Trumparna" ta över världen? Apropå filippinska valet

Jag är allvarligt bekymrad över valresultatet i Filippinerna. Där Duterte utropas sig till vinnare när i skrivande stund 90% av rösterna räknats. Att folk i så stora skaror röstar på populistiska "politiker" av en typ som föraktar demokrati, som inte har egentliga program men vräker ur sig grova generaliseringar och uttalanden som skrämmer.

Jag ser att Wolfgang Hansson i AB idag (fm 10 maj 2016) har en kommentar som i hög grad stämmer med mina tankar. Så här börjar han (jag kursiverar och kommenterar i texten inom parenteser).

"Den förste jag tänkte på när Rodrigo Duterte blivit Filippinernas nye president var Donald Trump.
För den förre advokaten är på många sätt en Trumpkopia. En av många vi kommer att få se när en ny typ av politiker i allt större utsträckning hotar ta över makten i världen.
I valrörelsen har Duterte använt ett språk som påminner mycket om den amerikanske presidentkandidatens. Vulgärt och svulstigt men också väldigt direkt och enkelt. Han har inte dragit sig för att förolämpa sina politiska motståndare.
På många sätt är Filippinernas nye president en ännu mer extrem variant av Trump. Dutertes metod för att få ner brottsligheten är att döda brottslingarna. Utomrättsliga avrättningar ser han som ett renhållningsarbete.  (Duterte ser domstolar, rättegångar etc som bortkastat, rättssäkerhet är inte något han ser viktigt.) 
I valrörelsen har han lovat att fylla bukten utanför Manila med liken efter 100 000 brottslingar.
– Akta er, varnar han brottslingarna. Fisken kommer att bli fet." (Och tipsar om att det blir mycket jobb för begravningsentreprenörer.) 
---
Några timmar före jag läser Hansson i AB har jag läst och hört att Duterte vill ändra konstitutionen. Han är oklar hur, men hans historia visar att han vill göra det enklare att bestämma själv, utan att lyssna på andra, utan att lagen sätter stopp för honom. 
---
Åter till AB-artikeln.
"Han drar sig inte för att utmana mäktiga länder. När USA:s och Australiens ambassadörer kritiserade Duterte för att skämta om att han ville delta i en gängvåldtäkt på en kvinna sa han offentligt åt dem att ”hålla käften”.
Han har hotat med att sätta sig på en jetski och gå iland på en av de omstridda Spratley-öarna för att plantera en filippinsk flagga på öarna som Kina i dag delvis ockuperar.
– Om Kina skjuter mig blir jag nationalhjälte. (Ja, han gillar att verka tuff - och uppoffrande.) 
  "Precis som Trump har Duterte inte presenterat något politiskt program för vad han ska göra. Bortsett från att döda som många brottslingar (vari han inkluderar inte bara "knarkare" utan även "korrupta" och småtjuvar och gatubarn, som det finns hur många som helst av)  som möjligt. De statligt avlönade dödsskvadronerna (som ofta utgörs av poliser under hans kommando) i hemstaden Davao C där han varit borgmästare i många år, är ökända och fruktade.(Civila medborgargarden under Duterte är också en av hans metoder för att stoppa "brottslighet", jfr gärna med hur Sverigedemokraterna agerar emot de som de inte gillar.)

Nu har Filippinernas befolkning med överväldigande majoritet (fel, han har enl rapporterna hittills fått ca 40% av rösterna, men det räcker för att bli vald) valt denne man till president. En tankeställare för de som tror att Donald Trump omöjligen kan bli vald i USA.
Båda är representanter för en ny typ av populistiska politiker som röner framgångar i olika delar av världen. (Trump som ngt slags högerpopulist, och Duterte vill framstå som en macho vänsterpopulist.) De framställer sig som folkliga (trots att de i själva verket också tillhör eliten) och påstår att de säger sanningar som ingen annan vågar yppa.  (Och de ser sig som förföljda av etablissemanget och av PK-media, samtidigt som de får enorm publicitet av media! Liksom SD i Sverige fått. ) 
I Turkiet har president T Erdogan alltmer utvecklats i denna riktning. Marine LePen har fört högerextrema Nationella Fronten till valresultat som ingen trodde var möjliga för bara fem år sedan. Alltfler fruktar att hon kan vinna presidentvalet i Frankrike nästa år.
I Österrike ser Norbert Höfer från högerpopulistiska FPÖ ut att bli vald till president nästa helg. Han skryter med att han går omkring med en Glock-pistol för att kunna skydda sig själv. (Och Duterte poserar gärna med vapen. Vill visa att han är STARK och är beredd att ta till våld för att få som han vill. ) 
Många förfäras över hur den här typen av politiker överhuvudtaget kan komma i närheten av att få styra sina länder. Hur kan det ske?
Detta är inga politiker som kuppat sig fram till makten. De har lyckats få en majoritet av väljarna att lyssna till deras budskap. (Nå, inte majoritet alltid, men att många, alltför många röstar på dem. Som även SD i Sverige). De är symtom på en massiv frustration över det nuvarande politiska systemet som inte lyckas leverera. (Och där partierna lever sitt eget liv, och där folk inte känner sig kunna delta. )
Den nya tidens (populistiska) politiker är ett symtom på djupgående förändringar i våra samhällen som en majoritet av befolkningarna inte vill acceptera.
Men också på ett massivt politiskt ointresse. När det kommer någon som pekar med hela handen och säger ”det här fixar jag” så är det många som låter sig duperas. 
Efter en lång era där liberal demokrati skapat välstånd i västvärlden och i många andra länder håller medborgarna själva på att undergräva demokratin genom att välja auktoritära ledare som använder sin makt för att inskränka de medborgerliga fri- och rättigheterna och tänja på rättssäkerheten.  (Och uppenbarligen inser inte väljarna hur farligt det är att välja sådana "starka män", att de väljer bort demokratin. Jag förfäras. ) 
Rysslands Vladimir Putin är kanske det främsta exemplet. Viktor Orban i Ungern en annan. Så istället för att bara förfäras över att Duterte kommit till makten kanske dagens traditionella politiker borde fråga sig vad de kan göra för att reformera demokratin innan världen tas över av Trumpare och Dutertes. 

I vilket fall är det hög tid att sluta skratta åt dem och istället ta dem på blodigt allvar. (Ja, jag har i vart fall svårt att skratta. ) 
---
Min slutkommentar blir denna.
Jag är djupt oroad, både rent generellt över hur lätt dessa populister lyckas attrahera väljare, och än mer när gäller Sverige och Filippinerna - och USA. Jag menar att Putin i Ryssland också är en politiker av samma typ.  Demokratiska värden sätts åt sidan, ofta genom att ge sken av att göra det "bättre" för folk som känner sig utanför och/eller hotade i ett eller annat avseende. Jag ser t ex en parallell hur Putin hållit sig vid makten i Ryssland och hur Duterte gjort i sin hemstad Davao C (och möjligen avser göra som president genom författningsändring). När de suttit de perioder de kan enl vallagarna, så har de båda satt in en marionett en period, en person som de styrt, för att sedan kunna ställa upp igen för att även officiellt vara den styrande. Såväl Duterte som Putin och Åkessons SD säger sig vilja ha ordning (t o m lag och ordning), skärpta straff etc. Men Duterte väjer inte för att gå förbi domstolar och lagar för att skapa "ordning", han vill fortsätta med dödspatruller som "rensar upp" de icke-önskvärda.
Så att det blir lugnt och tryggt...  Lugnt kanske det kan bli, men knappast tryggt, inte rättssäkert.

Allstå, medborgarna ska inte fortsätta att vara åskådare och se hur en liten "elit" kör sin show. De måste få vara med, annars kanske de heller röstar (om de ens röstar) på andra politiska skådisar. Korruption bland makthavare måste bort, det duger inte att de håller varandra om ryggen genom förmåner och fallskärmar. Det räcker inte att ekonomisk tillväxt stannar hos de som redan har det bra, välfärden måste nå även de sämst ställda - vilket bl a måste innebära att stora förmögenheter och fantasilöner beskattas mera, och att skatterna används där de gör nytta. Att den personliga integriteten värnas liksom det fria ordet. Och att utbildningen förbättras, den är ju en förutsättning för utveckling och möjlighet till demokratiskt deltagande.
Och slutligen, jag älskar Filippinerna, landet och folket. Och hoppas att de inte röstar bort demokrati och rättssäkerhet. Att Duterte inte kommer att göra det han sagt, utan att han bekämpar korruption och brottslighet med lagliga medel och utan dödande, inte gör sig till diktator och att han lyssnar och diskuterar med de som inte delar hans åsikter. Och att han får en vicepresident som kan balansera honom, dvs t ex inte blir diktatorsonen Marcos.
--- 
Uppdatering.
Enl ngt osäkra uppgifter, valet är ännu efter en vecka inte helt sluträknat (även om 92% var klart på valnatten), blev det faktiskt förre diktatorn Ferdinand Marcos son, Marcos Jr, som valts som vicepresident.  Och Marcos änka, den åldriga Imelda  (hon med de tusentals skorna)  valdes nog också till en post, på lägre nivå.... 

Socialdemokratins svek och det politiska förfallet

Socialdemokratin är i kris. Jag hörde bekymrade (utbildade) sossar viska kring detta redan i mitten av 60-talet. Problemet de såg var att arbetarbarnen utbildade sig i stigande grad, och därmed skulle de inte bli arbetare och inte automatiskt rösta på SAP.
Nu gick det rätt länge ändå att Partiet behöll regeringsmakten. Delvis p g a att det var rätt så pragmatiskt, lärde sig att socialiseringsförslag inte gav röster, delvis lyckades bredda sig från arbetarparti till löntagarparti, men också kunde parera valnederlag genom att det orättvisa valsystemet gjorde att eftersläpande majoriteter i första kammaren räddade s-regeringen.

Nu måste ett val vinnas, men ett enda parti lär knappast få egen majoritet, så dels så måste det samarbetas med fler partier, dels så byts regeringar då och då. Och socialdemokratin, som tappat både sin beteckning arbetarparti som ideologi, är ett parti som de andra. Och nu inte ens störst i varje opinionsmätning.  Kris? Javisst!

Jag ser det som att den kris som socialdemokratin genomlider, den är inget unikt för bara det partiet. Samtliga riksdagspartier (möjligen med undantag för sd) har i hög grad tappat sina ursprungliga ideologier, bytt "ansikte" en eller flera gånger. Blivit alltmer lika varandra i kampen om "mittenväljarna". Och det som några decennier har dominerat är att målet inte är att genomföra den respektive ideologin, utan att TA och BEHÅLLA MAKTEN. Inte vad de vill göra med den.

Har ens socialdemokratin någon ideologi? Det namnet står för och stod för är att partiet vill genomföra socialismen, men med demokratiska medel. Inget våld, men socialismen är (var) målet. Trots att Nils Karlebys mera pragmatiska (eller i viss mån socialliberala) linje i mångt och mycket hade starkt inflytande hos partiets ledning så var ändå länge socialismen (förstatliganden, planekonomi, kollektivism) den dröm som präglade partiet. Men det var en dröm som krävde makt, egen majoritet.
Övriga radikala, sociala mål, som folkhemmet i form välfärd, pensioner, rösträtt, barnbidrag, semestrar, föräldraledighet etc, det kunde genomföras i samarbete med liberaler/folkpartiet och ofta med dessa som pådrivande.
Men inte socialisering.

Nu sörjer Åsa Linderborg i AB över förfallet i dagens socialdemokrati. Det kan jag förstå. Inte minst då hon står mycket till "vänster" inom (?) socialdemokratin, eller något snäpp än närmre de uttalat socialiseringsnostalgiska.
Hon verkar anse att redan Hjalmar Branting "svek" revolutionen (som ju hade våldet som metod), genom samarbetet med liberalerna, som då var det stora partiet till vänster, och att Olof Palme också, trots sin retorik, svek och i praktiken var "för borgerlig". Hon anser att alla utom socialdemokraterna (och kommunister och deras efterföljare?) är "borgare". Ser bara svart och vitt. Dvs inom det som hon ser som "vänster" finns grader, där hon dock har svårt att godkänna dagens socialdemokrati. Men allt annat är "borgerlighet". På  samma sätt som socialdemokratin, sen åtminstone 50-60 år kallat all opposition som "borgare" och därmed som höger i den gamla, konservativa meningen.
Visserligen var folkpartiet det stora hotet, genom sin utvecklingspositiva socialliberalism, men propagandamässigt var det lämpligt att bunta ihop dem med högern, Hjalmarssons och Bohmans parti.

Den som har en smula hum om den politiska historien de senaste 100-150 åren, vet ju att vänstern det var liberalerna och till den kom så småningom socialdemokratin, i gemensam kamp för demokrati, allmän och lika rösträtt, sociala reformer och emot den konservativa högern och det kungliga enväldet.
Men liberaler (och folkpartiet) har alltid varit emot socialisering och kollektivisering. Så när s trodde sig se en skördetid för socialismen i slutet av 1940-talet så fick de möta kraftfullt motstånd och fick ge sig även framöver betr socialiseringsframstötar. Det som först var ett samarbete inom oppositionen för att bryta socialdemokratins maktmonopol utvecklades successivt till en alltmer utpräglad blockpolitik, som genom att moderaterna växte i styrka och folkpartiet hamnade mera i skuggan, blev alltmer "borgerlig" (dvs högerbetonad).

När samtidigt s-partiet blev ett parti som måste kämpa om makten precis som de andra, så blev själva maktsträvan den viktigaste ingrediensen. Den eventuell ideologi tunnades ut, och de som sett s som ett parti att klättra i fick alltmer övertaget och att snegla på opinionen var viktigare än ideologin. Och alltmer sneglade man fel...
Alternativet kunde ju ha varit att anpassa och modernisera de gamla dogmerna, utan att släppa dem, till det nya läget, som möjligen "förnyarna" ville. Men så skedde inte, med följd att det enda säkra betr s-politiken blivit osäkerheten om vad partiet står för. Fladdrar som ett rö för vinden.

Och det har väljarna med tiden börjat inse. Att s inte är vad det varit, och att det är osäkert vad det numera vill.

Samtidigt har alla andra partier förändrats. Gammalkommunisterna, tog några steg och försökte alltmer framstå som rumsrena demokrater, om än med en rödare kofta. Vill idag framstå som det parti som övertagit den gamla socialdemokratin med socialistisk fernissa. Men  v inrymmer än idag en del kommunister i gammal mening.

Miljöpartiet började som ett rent miljöparti, grundat av den frispråkige Per Garthon, som hoppat av från fp, gled över till ett halvsocialistiskt parti, som med tiden fick en del socialliberala inslag men numera kompromissat bort sig (för makten) i samarbetet med s (och v) och tappat kompassen helt.
   Bondeförbundet, det gamla särintressepartiet för bönder (i synnerhet för storbönder) gled över till att bli ett allmänt landsbygdsparti som försökte fånga upp stadsväljare genom att ta namnet centerpartiet, fick en uppgång under Fälldin genom hans hederliga folklighet och kärnkraftsmotstånd, fick därefter en kortare period med inslag av  socialliberalism, men som idag är en mix av liberal och human flykting- och invandringspolitik och en närmast nyliberal ekonomisk politik, långt från socialliberalism.
  Folkpartiet gled, under trycket av det alltmer nyliberala moderaterna, stegvis till höger och tappade gradvis den socialliberala kompassen runt år 2000. Anpassade sig alltmer till Alliansen (= nya moderaterna). Men har idag försökt att se mera självständiga och  socialliberala ut, med föga framgång, och har bytt till Liberalerna som partinamn. Och har, i vart fall i vissa delar, i likhet med AKBs moderater och KD, tappat alltmer av sin liberala flyktingpolitik och blivit försiktigt negativ till den - och hukar för SD.

KD då, Alf Svenssons och Göran Hägglunds snälla, hyggliga och kristet präglade parti. Som  fanns där någonstans med socialkonservativa och socialliberala inslag, t ex i bistånds- och flyktingpolitik och en moralkonservativ familjepolitik. Det har nu blivit ett högerkristet parti, alltmer både höger och extremkristet. Och nationellt, som i likhet med m flirtar med sd-sympatisörerna i flyktingpolitiken.

Jarl Hjalmarssons högerparti var ett mycket konservativt parti, som ville göra alla till småkapitalister. Under Bohman ville moderaterna ta sig en liberal etikett, delvis påklistrad men delvis "sann" i nyliberal (dvs neoconservativ) bemärkelse. I stark kontrast till folkpartiet som då ännu var socialliberalt. M betonade ständigt att sänkta skatter var medicin emot allt ont. Med Reinfeldt i ledningen  och med prefixet "nya" så tonades en del hårda höger/nyliberala krav ner, och man ville framstå som ett välfärdsgaranterande arbetarparti - men icke-socialistiskt. Bekämpa utanförskapet. Och med en liberal-human flyktingpolitik. Efter Reinfeldts avgång flagnar den fernissan snabbt, både betr flyktingpolitiken som snabbt närmar sig SD (i likhet med s kantring), och i övrigt med en hårdare, traditionell högerpolitik som än mer förstärker klyftorna i samhället. En politik som knappast ens kan kallas socialkonservativ längre, snarare höger med neoconservativa inslag.

Är det att undra på att jag, och väljarna har svårt att känna igen och lita på vad partierna står för?

Slutligen, sverigedemokraterna. De är i och för sig en mix av diverse "försvenskade" inslag av fascism, nynazism, rasism och allmän främlingsfientlighet, kryddat med tal om det gamla folkhemmet och politikerförakt - och påståenden om att allt elände idag beror på flyktingarna. Och att alla brister kan avhjälpas om vi stoppar all invandring och alla flyktingar avvisas och utvisas. Så visst vet vi vad SD står för och vill. Trots att de ibland säger sig värna främst omsorgen om de äldre, och annats som s en gång i tiden stod för. Men i riksdagen så är det alltid främlingsfientligheten som de betonar, inte några mjuka värden. Och inte demokrati och mångfald. Och att alla som tycker annorlunda än SD, de kommer med SD i maktställning inte få säga vad de tycker. SD styr då allt i media.

Åsa Linderborg har alltså delvis rätt, men ändå fel i sin analys. Bakgrund och slutsatser måste rättas och kompletteras - och det politiska förfallet gäller över hela spektrat. Inte bara socialdemokratin.
Och sverigedemokraternas opinionsframgångar ska ses mot den bakgrunden.