My God-child Erika Mae, in new uniform (nurse), Phils!

T.v. ovan. Nu har mitt gudbarn Erika Mae , som utbildar sig till sjuksköterska (nurse, in Davao, Phils) "fått" sin nya uniform - för examen nu sent i juni.  Vilket hon precis glatt informerat mig om. 😊

T.h. Erika med sin mamma, Josephine.

Här nedan också en gammal bild på Erika tillsammans med min lille son Erik för sådär 16 år sedan, drygt. På en beach utanför Davao C,  i Phils. 

Tiden går. 

Trafik-och transportmedel i Davao

Numera är det en massa privatbilar i Davao C, vilket nästan inte fanns för 12-15 år sedan. Då var det taxi som gällde. Samt förstås jeepneys,  i varierande storlekar för från 12 passagerare och till dubbelt så många.  Och i någon mån bussar av olika storlek på längre sträckor utan för själva Davao C. I stan var det också mängder av lastbilar. Och då knappast någon cykel, och i stort sett inga motorcyklar, annat än som dragfordon i tricycles, som också fanns en del av i centrum, men än mer på mindre matarvägar till de större vägarna. Där fanns också fottrampade utbyggda cyklar som tog/tar ca 4-5 passagerare.

Här några bildexempel på fordon idag.

Motorcyklar, modell lättare, som förvuxna mopeder. Idag lika många som Egyptens gräshoppor...  Många förprivat bruk, men många används också för att ta passagerare från de ställen ("förorter" inom Davao C) där hundratusentals människor bor, och ner till större vägar där de byter till jeepney el liknande.
Här ett par dylika mc fotade i ett sådant byaliknande förortsområde.

En jeepney av mindre, men vanlig, storlek. Tar ca 16 passagerare. Går på olika rutter. Och det är bara att hoppa på och betala till föraren. Men kan också hyras för att transportera t ex en   liten familj (familj är ju ett större begrepp än i Sverige) plus saker som är för stora att ta med i en taxi eller på en tricyckel. Priset förhandlar man fram med föraren.

En gatubild, som bl a visar en tydligen rätt tom liten jeepny, dvs utan fönster (helt öppet på sidorna) och utan bakdörr. Nej, föresten, det är nog en lite finare och större tricycle...
Bilden tagen från passagerarplats bredvid chauffören . Cirka 20 passagerar ryms bakom förarplatsen, och dessa bussar har både fönster på sidorna och en bakdörr. Kör lite längre sträckor i linjetrafik från "busstationer" i utkanten av centrum. Ganska bekväma små bussar, och tämligen billiga.
Just här var det rätt lite trafik, men man ser också några mc, några lastbilar och t ex en skåpbil av lite större modell.

Från centrum, vid en rätt lugn tid på dagen. Taxi, privatbilar och lite annat.
Den korpulente mannen är förstås jag, med en keps med en bild av den filiippinska flaggan.

Denna bild, liksom den förra, är från ett "finare" kvarter i centrum, i närheten av bankkontor (som givetvis bevakas av flera beväpnade säkerhetsvakter både inne i banken och utanför).
Här är det blandad trafik, men flera jeepnays. I bakgrunden en byggnad som tillhör ett nytt och fint - och dyrt universitet.

En vanlig, mellanstor jeepny, ganska fullsatt, och fräsch.

Närmast kameran en bild av en trehjuling, utan motor, men med paraply. Föraren trampar själv, och fordonet tar ca 5-6 passagerare, fyra bak och 2 bredvid föraren. I nödfall kan de nog ta en bakom föraren också på den förstärkta stänkskärmen...
Dessa ekipage trafikerar kortare sträckor en bit från de större vägarna, men på smala och gropiga grusvägar.
Fordonet framför är av samma typ, men aningen mindre sliten.

 Denna tid, är det förutom dagliga "små" skurar på någon timme också frekvent med kraftiga skyfall. På mindre vägar kan det då se ut såhär. Vatten och lera, på sina håll djupt dessutom. Taxibilar vägrar då ofta att ens försöka forcera de värsta ställena...
Men tricyclar tar sig (ofta) fram, men man får hålla upp fötterna, och hålla i sig. Och motorcyklarna tar sig fram, med stora paket dessutom. Som synes.


Som en slutlig notering kan tilläggas att varje gång vi är i Filippinerna så ser vi någon, oftast smärre, trafikolycka  i staden. "Smärre" troligen p g a att den täta trafikrytmen gör att man inte kan hålla några högre hastigheter.
Denna gång så såg vi betydligt fler än tidigare. På de större utfartsvägarna, där man ibland kan ha lite högre fart. Oftast var den en bil (personbil eller lastbil) och en oskyddad motorcyklist inblandad i olyckan.

Vänliga poliser och militär

Som jag skrev helt kort nyligen hade vi inga bekymmer i Davao City med vare sig polis eller militär.
Polis finns av olika slag  i Filippinerna, allt från de stackars trafikpoliser som står i hettan mitt i gatan och alla avgaserna, helt oskyddade och till poliser som är närmast militärer, kravallpolis med tung beväpning. Och allt däremellan. Polisen har rent allmänt inget gott rykte, och anses vara korrumperad, speciellt vissa grenar av den, och möjligen extra mycket ute i provinsen... Nå, nog om det.
När det gäller bekämpande av olika gerillor så är det i huvudsak militär som bekämpar dem. Värst nu är förstås IS, som blommat upp kraftigt det senaste året och uppenbarlingen fått förstärkning utifrån.  IS gillar inte Duterte, och vill gärna komma åt honom, men de har hittills haft sin huvudsakliga aktivitet i de västra delarna av Mindanao... där f.ö. det är en stor andel av befolkningen som är muslimer. Men där de flesta inte alls har några sympatier för IS, men där IS ändå kunnat rekrytera många aktiva anhängare, möjligen p g a hög arbetslöshet och allmänt dåliga förhållanden för många av muslimerna där.

IS aktiviteter har föranlett en höjd beredskap av både polis och militär i och runt Davao C också. Detta var en anledning till en demonstration emot undantagstillståndet, inne i Davao C av tillresta demonstranter från provinsen.

Vi hamnade en gång mer el mindre mitt i den demonstrationen, när vi var på väg in till centrum en dag.
Demonstrationen bevakades av dessa "bistra" män. Nej, de var inte alls bistra.  De stod lugnt och stilla och bara kollade att det gick fredligt till.
Frugan fråga om de hade något emot att bli fotograferade, och det gick bra. Det ville gärna ha med mig på bilden också. Trots att det kunde se ut som att jag nästan kramade om dem, samtidigt som jag hade bälte för min mobil och två små vattenflaskor. Kunde tas som ett "bombarbälte"...  vilket de dock inte tyckte såg farligt ut.
Det var svårt att få tag på en taxi denna dag, i rena lunchrusningen. Normalt brukade vi åka jeepny, men de var överfulla, och taxi svårfångde också. Men de vänliga poliserna frågade om vi ville ha hjälp att få en taxi. Vilket vi tacksamt tog emot.
Hyggliga grabbar. Vilka, enl frugan, har ordentlig utbildning för dessa uppgifter att skydda och bevaka folk.

Men även i centrum, vid stadshuset, var det militär bevakning. Här blev jag fotograferad med en officer, som frågade om jag var pensionerad militär....  tyckte han verkligen att jag såg så militärisk ut?  ;)

En vänlig och timid man.
I bakgrunden fanns några tunga militära fordon plus ett antal soldater direkt utanför City Hall, men också patrullerande två och två i de närmaste omgivningarna. Bl en närliggande park, med en massa duvor som matades flitigt av barn.

Visst var de vänliga men också tungt utrustade ändå.

Våga vägra orättvisor

Tiden lider, och vi med den. Attentat hit och dit. Politiska rävspel, som jag har svårt att se någon mening med. Det jag vill se är ansvarstagande från politiker, och andra, för att göra vår sargade värld bättre, så att dess invånare får ett drägligare liv, slipper orättvisor av olika slag, slipper krig och otrygghet.
   OK, en positiv sak ser jag i att en dotter plötsligt börjat intressera sig för släktforskning. Det ger, bör ge, inte bara insikter om ursprung och bakgrund utan även om förståelse för vad som formar människors liv.
   Möjligen kan man också se det som positivt att just innan jag börjar skriva dessa rader så får jag veta, dock ej via svenska media, att ledaren för den IS-anslutna terroristgerillan i Marawi i västra Mindanao, Filippinerna, gripits i Davao C (Dutertes hemstad), i östra Mindanao.

Ett än mera positivt tecken ser jag dock i en artikel i Svenska Journalen (nr 3/2017), en tidning som jag minns att min mor hade, och som numera främst är ett organ för Läkarmissionen med information om dess arbete. Där hittar jag ett kort referat från ett seminarium om modet att vägra orättvisor. Där hittar jag flera av de människor som jag beundrar för deras insatser just för att arbeta emot orättvisor, på olika sätt och på olika ställen i världen.
   Det var bl a Anders Kompass, som avslöjade övergrepp som FN-soldater i Kongo utförde emot barn som de var satta att beskydda, avslöjanden som ledde till att han själv fick sparken av FN och baktalades dessutom, Inga-Britt Ahlenius, revisorn som talat klarspråk om korruption och felaktigheter både i Sverige och i FN, och Miriam Mondragon, från Piteå, som arbetar emot övergrepp mot kvinnor/barn och korruption i Honduras. Jag nämnde något om hennes arbete i en bloggpost nyligen, liksom om den nyutkomna boken om henne.

Jag brukar ofta framhålla att för att få slut på orättvisor, orsaker till krig och flyktingströmmar så måste det blir demokrati (som underlättas av bl a utbildning och arbete), men också rättssäkerhet.  Detta betonades också vid detta seminarium. Liksom, helt riktigt, att demokrati kan bara fungera om medborgarna känner trygghet, att det finns rättssäkerhet, repekt för mänskliga rättigheter.

Så riktigt. Och så värdefullt att Läkarmissionen ser det som sin uppgift stimulera till att ge mod att vägra orättvisor.  Och stödja sådant arbete.

Ska världen bli bättre bör många fler våga vägra orättvisor. På ett eller annat sätt.

Duterte, valutslaget och Filippinsk framtid.

Jag fann denna artikel i Economist, May 14. Jag gör inga kommentarer till den, men vill "rädda" den genom att citera hela artikeln - oöversatt.  I det stora hela är det en bra beskrivning av både valrörelsen, bakgrunden och hur filippinarna i gemen har reagerat på Duterte och den gamla, politiska klassen. Och beskriver farhågorna och förhoppningarna nu inför framtiden.
"The dangers of Duterte Harry A  return to the bad old ways under Rodrigo Duterte?

DURING the six years of President Benigno Aquino’s administration, the Philippines has amazed itself and others by being both boring and successful. Once South-East Asia’s chronic underachiever, with a sluggish economy and a politics that puts showmanship over substance, the Philippines belatedly took the path of other, more successful economies. It adopted policies (now there’s a novelty) and these have encouraged foreign investment, spurred spending on infrastructure and boosted consumption. Growth has been a healthy 6% a year, the best among the region’s bigger economies. Jobs have been generated—call centres in the Philippines handle many of the world’s complaints. And social spending has risen even as the national debt has come down. Now all that progress is thrown in doubt with the emphatic election as president of Rodrigo Duterte, a loudmouth pursuing a wildly populist campaign (see Briefing). After the dull-but-sound Mr Aquino, the great risk is that bad old ways are about to return.

Sadly, it’s no joke

Mr Duterte—aka “Duterte Harry” or “the Punisher”—is the long-standing mayor of the city of Davao on the troubled southern island of Mindanao. What he lacks in policymaking interest or experience he made up for during the campaign with the showmanship that had been absent from national politics. Many Filipinos loved it.

He joked about sexual exploits with mistresses and he publicly entertained rape fantasies. In a Catholic country, he made people laugh by saying of Pope Francis that “your mother’s a whore”. He treated allegations of his links to vigilante killings in Davao with pride. And when he promised that he would, as president, dump the corpses of 100,000 gangsters in Manila Bay, the crowd went wild. That claim, a promise to declare a “revolutionary government” if he cannot get his way in pushing through a vaguely defined new “federalism” for the country, plus a vow to shut down Congress if it ever tries to impeach him, are pretty much the only policies he has articulated. Little things like due process, he suggests, are for wimps.

The elites in Manila are in shock at the defeat of their candidates. But they have only themselves to blame. They always found it more pleasant to take the case for liberalisation to Davos than to the millions of Filipinos, especially in the provinces, who have missed out on the fruits of growth. And, in their gated communities in the capital, they failed to grasp how much petty corruption and gun violence blight ordinary lives. The mayor of Davao understood.

The elite rarely mix with ordinary folk, apart from maids, chauffeurs and deferential farm hands who have worked for generations on the vast haciendas of the landowners (such as the clan the Aquinos married into). So they failed to see resentment growing at their wealth and complacency. Shortly before the election, Mr Aquino warned of a return under Mr Duterte to something like the dictatorship of Ferdinand Marcos, (who put the country under martial law, tortured thousands and stole billions). Mr Aquino called on the other presidential candidates to come together to defeat Mr Duterte. They didn’t. Now they should acknowledge that the “people power” revolution in 1986 that unseated Marcos, and put Mr Aquino’s mother in power, has ossified into a self-selecting oligarchy.

Now that the oligarchy has been humbled, the question is how Mr Duterte will govern. In foreign policy his blunt style is cause for concern, at a time when extreme delicacy is needed in responding to China’s high-handed maritime claims in the South China Sea. As for the economy, Mr Duterte’s record in Davao, where he cut crime and encouraged investment, suggests that he may not be opposed to business. Indeed, unlike Donald Trump, to whom he is sometimes likened, he proposes no radical change of economic direction. Rather, he says he will hire the country’s foremost economic brains and put them in charge.

Perhaps that is why the stockmarket bounced on news of his victory. But much remains vague. He is thought to want to scrap competitive bidding for infrastructure contracts. If so, he will frighten off the foreign investment that has underpinned the Philippines’ boom. With so much uncertain, it is not clear what is to be feared more: Mr Duterte ignoring legal norms and trampling his country’s democratic institutions, or the old elite regrouping to frustrate him, inviting political chaos. The Philippines’ future risks being a mix of both."
---
Kommentar dagen efter. Ser i Avpixlat (som jag fått genom en länk) en hyllningsartikel över Duterte. Inledningsvis ganska korrekt bakgrundsbeskrivning, men glider så över till att med beundran skriva om Dutertes record och vallöften. Och artikeln landar i att hans framgångar bygger detsamma som Sverigedemokraternas i Sverige. Och Donald Trumps i USA. I och för sig korrekt. Men skrämmande att det ses som något positivt. 

Blir Filippinernas president en "Dirty Harry" en Trump, eller något annat?

Hörde i radion i morse med ett halvt öra om att den enligt opinionsmätningarna främste kandidaten i presidentvalet beskrevs som Asiens Donald Trump. Det är nog inte så filippinarna i gemen ser honom. Visst, Rodrigo Duterte är en populist, som går emot det politiska etablissemanget, men, men...
Filippinerna är ett land som knappast kan kallas en riktigt stabil demokrati. Marcos var länge diktator (vald, men ändå en diktator) och presidenterna har ofta varit av "skiftande" kvalitet, och armén har medverkat både till att avsätta och tillsätta presidenter med militär bakgrund. Visst har det funnits presidenter med god vilja och demokratisk läggning, men den politiska klassen består av några få familjer och många ledande politiker är eller anses vara korrumperade. Partiväsendet bygger i stort sett på personer, inte på ideologier. Valfusk och röstköp (ett par kilo ris för en röst) har varit vanligt. Och en tiondel av landets innevånare (110 milj inv på 2/3 av Sveriges yta) arbetar utomlands. I stor utsträckning är det de utlandsarbetandes hemskickade pengar som håller i vart fall de fattigaste vid liv.

Aquino

Den avgående presidenten Benigno (Noy-Noy) Aquino (liberal, av en känd och respekterad familj) får inte ställa upp för omval, men har varit rätt populär, i vart fall till en början. Ekonomin har växt mycket starkt, och han har, trots frånvaro av egen majoritet i parlamentet, lyckat genomföra både billigare sjukvård och högre lärarlöner för att höja läraryrkets status, och t ex förlängd grundutbildning. Men fortfarande är många väldigt fattiga. Och både militär och politiska motståndare har kritiserat honom starkt de senaste åren. 

Duterte

I Davao City, den stora miljonstaden på den stora sydön Mindanao (som både drabbats av muslimsk gerilla och politisk terror) har Duterte länge varit populär borgmästare. Davao C lär ha den minst förorenade miljön bland de större filippinska städerna, och anses som en välskött stad med begränsad brottslighet och där inte minst narkotikan bekämpats framgångsrikt.

Vem är då Duterte? Ja, han tillhör inte det politiska etablissemanget, tvärtom. På det sättet liknar han Trump, och hans väldigt direkta och odiplomatiska språk kan påminna om Trumps. Däremot är han knappast invandrarfientlig, och jag har svårt att tro att han varken är rik eller korrumperad. Men han är väldigt populär i Davao C. Han är advokat, juristutbildad men både pratar och beter sig som vanligt enkelt folk. Han bor enkelt och klär sig enkelt. Han ville inte alls kandidera som president, tvärtom. Han är drygt sjuttio år och ville nog antingen fortsätta i Davao eller sluta med politiken, men övertalades av sina anhängare att ställa upp. "Men," sa Duterte, "då blir jag väl anklagad för korruption och satt i fängelse när jag slutar, så brukar det ju gå för presidenterna."
Populär alltså, men ändå blev jag förvånad att han också verkar ha nått ut så bra även utanför Davao C och Mindanao.
Hans slipade motståndare, som bl a innefattar ättlingar till tidigare (avsatta och korrumperade) presidenter och toppolitiker, har sökt komma åt honom på alla sätt. Han har ju också gjort en del plumpa och grova uttalanden. Ibland halvt om halvt avsedda som skämt. Och en motståndare säger sig ha "bevis" på att Duterte är mångmiljonär. Vilket dels lett till att denne motståndare anklagas för att ha fifflat för att komma åt hemliga bankuppgifter, och dels till att Duterte visat upp kontoutdrag som visar att han har ynka 17 000 peso på det aktuella kontot. Det motsvarar cirka 3 500 kr. Men att kontot existerar, vilket motståndaren sökt bevisa genom att skicka några tusen peso till kontot.....  Motståndarna hävdar dock att Duterte har en massa miljoner, som han inte kunnat förklara. 
Själva har de dock uppenbarligen stora resurser, som de lägger ner på sina valkampanjer. Duterte däremot "bara" pratar och diskuterar (vilket kan följas även på internet), och de som vill ha en T-shirt med Duterte får själv köpa en hos de som trycker upp och säljer dem, medan konkurrenterna delar ut tröjor gratis...

Jag måste dock erkänna att jag inte kan får något riktigt bra grepp om vad Duterte står för, vilken idoelogi han har och vad han vill åstadkomma, hans program. Några saker är dock tydliga. Han gillar inte att Kina gör anspråk på några omtvistade små öar, som Filippinerna anser som sina. Och han kommer att effektivt bekämpa brottsligheten. Metoden verkar populär, men är inte precis rättssäker. Och kan ha gett honom epitetet "Dirty Harry".

Ett par exempel, som gör mig tveksam. Redan för flera år sedan hörde jag, när vi var i Davao C, av en (svensk) bekant att denne hade en granne i kvarteret (ett blandat medelklassområde) som rätt nyligen blivit skjuten. Dödad av DDS, dvs en mc-buren polispatrull, som gjort processen kort med en (förmodad) knarkkung. Borgmästare Duterte ansåg att personen i fråga var skyldig, och att det var onödigt att hålla på med domstolsprocesser etc. Att avliva avskummet direkt sparar pengar och är effektiv brottsbekämpning.  Och så ser han fortfarande på dessa saker, han ska ta itu med knarkhandel och våldtäktsmän - utan pardon och över hela landet - om han blir president.  Uppenbarligen är det något som folk gillar. Men rättssäkert är det ju verkligen inte.  Dödsstraff utan rättegångar, där den misstänkte har en chans att försvara sig. Nej, tack.  Fastän det är klart, det är nog inte utan att både polis och domstolsväsendet har sina brister, så frågan är förstås hur mycket mera rättssäkert det är... 

Andra exemplet. Ifjol när vi var i Filippinerna hade vi ett långt samtal med en av Dutertes män i stadsfullmäktige. En rätt ung, trevlig och enkel man, som vi kände då han tidigare också bott intill oss. Jag försökte pressa honom på vad Duterte ville, vad han och hans "parti" stod för ideologiskt. Ja, det var en del praktiska småfrågor, men det närmaste en "ideologi" jag kunde få fram var att Duterte var "federalist", dvs ville att makten skulle ligga i regionerna, i provinserna. Något slags decentralisering av makten. OK, det är väl möjligen en förklarlig åsikt hos en borgmästare, som vill göra det så bra han kan för sina medborgare.  Men knappast det första man tänker sig att en president vill sträva efter, att "småpåvarna" ska ha makten i st för presidenten (och parlamentet)...

Nå, jag har alltså en del (starka) invändningar emot Duterte. Men samtidigt så ser jag honom, tills annat bevisats, som en rätt pragmatisk och ideologilös man av god vilja, som en person som faktiskt vill bekämpa brottslighet, och göra det - allmänt sett - bättre för vanligt fattigt folk. Och varken är socialist eller högersinnad kapitalist. En praktiker, som vill se snabba resultat och ogillar intrigerande politiker, som lever som en klass för sig.
Och visst, det gör honom till ett slags populist. Dock väldigt långt ifrån sådana som Donald Trump.
Dock Noy-Noy Aquino menar att Duterte har diktatoriska tendenser.  Och vill att de andra presidentkandidaterna ska enas om att stoppa Duterte.  

Juldag och filippinskt barndop

Det är juldagsmorgon. Inte riktigt så tidigt som en svensk julotta, men det känns rätt tidigt ändå. Även om det inte glimmar, det finns ju ingen snö... Kan bara undra hur det är för de som avslutade julaftonen med midnattsmässa och som nu ska iväg på gudstjänst också. För vår del är programmet barndop, en svägerska har en nyfödd dotter, med föregående gudstjänst.
Nå, det var för ovanlighetens skull tämligen lätt att få tag i en taxi för färden till kyrkan, som uppskattningsvis ligger bortåt två mil från vårt boende, och kanske drygt tre mil utanför stadscentrum i miljonstaden Davao City. Och det är mycket gles trafik. Vi är framme på tjugo minuter, annars tar det aldrig under en halvtimme och oftast timmen eller drygt det. Plus väntetiden för taxin...

Kyrkan visar sig vara en stor, modern, ljus och luftig kyrka med högt i tak. Ordentligt julsmyckad med mängder av stjärnor efter väggarna och en julkrubba krönt med texten ”Gloria In Excelsis Deo”. Väggar är det förstås egentligen inte, utan en luftig och konstnärlig stålkonstruktion som bara markerar vägg och som släpper in eventuella vindpustar, för att ge svalka i den fuktiga trettiograders (eller mer)värme som är den vanligaste väderleken här. Även fåglar hittar lätt in, och en hund tog sig en strövtur framme i kyrkan under prästens predikan.


Prästen, som jag gissar var runt de fyrtio eller något yngre, fångade gudstjänstbesökarna genast med några ord som fick dem att skratta och höll sedan en ganska kort predikan med vardagliga anknytningar (tror jag, pga det åskådningsmaterial han använde). Gudstjänstritualen var tämligen lik den i en svensk kykra, om än orden är helt obegripliga för en västerlänning som inte kan bisayan. Några enstaka engelska ord gjorde det inte mycket mera förståeligt.
Som kuriosa kan nämnas att kollekt togs upp två gånger, varför fick jag aldrig riktigt klart för mig.

Körsången bestod inte i stämsång, utan mera som en mera välljudande allsång. Eftersom Filippinerna är katolskt, mycket katolskt, så var det förstås bara prästen som drack av nattvardsvinet. Brödet däremot delades ut av ett flertal medhjälpare som stod längst fram i gångarna, där besökarna fick köa tills det blev deras tur.

Efter den femkvart långa gudstjänsten var det då dags för dopet. Det dop, där jag var en av två gudfäder och dessutom var fyra gudmödrar vidtalade, det visade sig vara ett veritabelt massdop. Jag bedömer att det var minst ett sextiotal, kanske ett åttiotal barn, som skulle döpas. Senare fick jag veta att visst förekommer ”privata” dop, men de kostar mycket mera pengar än dessa dop för många barn på en gång.

Besökarna grupperade om sig, en del gick hem. Vi andra placerade oss så att varje barn med föräldrar, släkt och vänner fick en bänk var. Med barnet och föräldrar närmast mittgången, därnäst gudföräldrar och sedan övriga nära och kära. Antalet nära till varje barn varierade från cirka tio till en 30-40 stycken. Vilket betydde att några fick sitta vid sidobänkar också – alternativt fungera som familjens fotografer.
Det innebar att dopgudstjänsten hade sådär tolv till femtonhundra deltagare. Eller mer!

Det hela inleddes med en livfull ”föreläsning” av en kvinna, ett slags diakonissa, om föräldraskapets betydelse och om vikten att ge de små en sann kristen fostran. Det var inte så svårt att räkna ut.

Därefter kom prästen, men han var inte långrandig alls. Sa bara några ord, gick sedan till varje barn – bänkrad – sa lite till, varvid varje bänkrad stod upp och barnet skickades till gudföräldrarna så att var och en fick teckna ett korstecken i barnets panna. Varje gudförälder fick var sitt ljus av barnets föräldrar. I sinom tid tände fadern dessa ljus, efter att själv tillsammans med ett 60-80-tal andra fäder köat framme vid koret för att få eld. Tänk er själv vilken trängsel av mer eller mindre nervösa pappor.

Trots att ceremonin var kort för varje barn tog detta en avsevärd tid, då det var så många barn och gudfäder.


Först därefter vidtog det egentliga dopet, varvid prästen gick ner efter gången och döpte varje barn i välsignat vatten, läste en kort bön och de som hann med gjorde korstecknet. Detta gick snabbt, och den som stod en bit från barnet hade knepigt att hinna med att se och delta i denna del av akten.

Efter detta avslutades denna officiella del av dopet med ett upprop där varje fader fick hämta dopbeviset, ett pampigt dokument.

Därefter vidtog, som på de flesta håll gissar jag, fotografering av barn och föräldrar i olika kombinationer med släkt och vänner. Fotografering och videofilmande hade givetvis skett i diskreta former under hela dopet, men nu släppte alla hämningar. Och ett antal yrkesfotografer passade också på att tjäna pengar. Eller försökte i vart fall.

I de flesta fall så fortsatte dagen med dopfester hos barnets föräldrar. Filippinare är dels oerhört släktkära, dels älskar de fester. Om detta skall bara sägas att till en filippinsk fest kommer många, inklusive ett antal icke bjudna grannar, vilket bara är att räkna med...
Filippinare gillar att äta, mycket och ofta. Och fest för filippinare det är mat, mycket mat, ännu mera mat än annars.
Men hur det går till förtjänar ett eget kapitel.

... och när jag skriver detta hörs en böneutropare från en moské i närheten. För trots att Filippinerna nog är världens mest katolska land så finns här de flesta religioner inklusive en muslimsk minoritet i de södra delarna.