24 november 2010

Är dödsstraffet för alltid borta i Sverige?

Igår var det 100 år sedan någon avrättades i Sverige efter en dom om dödsstraff. Jag vill verkligen inte ha tillbaka dödsstraffet i Sverige, men faktum är att det finns i många länder, bl a i USA och Kina. Två stater med mycket olika rättssystem. En av de som uppmärksammat detta är Andreas Holmberg i Andraget.
Andreas söker hitta ett argument som skulle hålla gentemot dödsstaffsanhängarna. Han tror inte på Amnestys argument att "det är fel att döda för att visa att det är fel att döda". Det argumentet stjälper hela rättsordningen, för i så fall är det ju också fel att ta pengar av någon (böter) för att visa att det är fel att ta pengar av någon (stjäla), och fel att beröva någon friheten (fängelse) för att visa att det är fel att beröva någon friheten (olaga frihetsberövande). Rättssamhället har helt enkelt rätt att som straff tillämpa metoder som vore straffbara om vi som enskilda ägnade oss åt dem.

Ett annat skäl är att det inte går att ändra eller kompensera en avrättad om det sedan visar sig att denne är oskyldig. Men Andreas vill betona en "andlig dimension" - läs förklaring på hans blogg.

Jag tror tyvärr det lär vara svårt att få acceptans för argumentet "den andliga dimensionen". Försöka duger, men de som förspråkar dödsstraff är nog inte mottagliga för sådant, vad de än kallar sig. Däremot bör aspekten av ev felaktigt domslut betonas mera. Det går ju inte att ändra en verkställd dödsdom. Att domstolar inte är perfekta blir ju allt tydligare. Jag tror att vi alla måste använda alla argument som vilar på både humanism och respekten för rättssäkerhet.

Den svenska horisonten då? Jag är inte så säker att dödsstraffet är borta för gott. Detta med tanke på de groteska åtgärder som idag tas till i "terroristbekämpande" syfte, men med ändamålsglidning ända ner till bötesbrott. Med lagstiftare som Beatrice Ask och Johan Batong-Pehrson känner jag mig inte säker. Deras mentalitet och ridande på fördomsfulla opinioner är livsfarlig för allt vad gäller rättssäkerhet och vanlig eftertänksamhet. Detta ständiga tjat om hårdare straff gör att alla vettiga utgångspunkter för en konstruktiv kriminalpolitik sopas undan. Det är som om hämnd vore det enda som gäller. Blodshämnd, öga-för-öga, tand-för-tand. Nu har vi ju också sd i riksdagen.

Jag skulle inte bli förvånad om det väldigt snart kommer att föras upp på dagordningen att hårdare straff också borde innebära att dödsstraff ska in i den svenska straffskalan! Och detta av företrädare för partier som vi till rätt nyligen betraktat som anständiga.

4 kommentarer:

Jens O. sa...

Mycket riktigt går det inte att rättfärdiga ett dödsstraff, när det inte går att ställa tillrätta i efterhand.

scaber nestor sa...

Vilket annat straff som helst kan du få kompensation för, om det skulle komma fram i efterhand att du var oskyldig.

En avklarad avrättning är svårt att dra tillbaka.

Lars-Erick Forsgren sa...

Jens och Scaber. Ja, precis. Men trots allt torde det finnas fall där det knappast finns några tvivel... Rättssäkerheten är viktig, men även i andra fall är ju dödsstraffet orimligt, inhumant.

Dock måste vi inse att många människor menar att för inhumana brott så kan man inte kräva humana straff.
När kommer Jimmie Åkesson, tätt följd av Beatrice Ask och Batong-Johan vilja kräva hårdare straff = dödsstraff för våldtäkt av barn eller för bestialiska mord? Det finns ju flera aktuella exempel.

Då måste vi ha mod att hävda att straff och kriminalpolitik ska inte vara hämnd, utan förebyggande och rehabiliterande. Vilket var målsättningen i vart fall under 60-talet, 70-talet, 80-talet och i viss mån även på 90-talet.

andreas.holmberg sa...

Håller med dej Lars Erick om att "allt straff bör vara till förbättring" (som redan Olaus Petri önskade i sina Domare-Regler). Vi måste se människan, både när det gäller brottsoffret och brottslingen (utan alla jämförelser i övrigt).

Men jag tror faktiskt att vi måste erkänna att det även finns och måste få finnas ett visst mått av "vedergällning" (helst oaffekterad) i de flesta påföljder, alltså att ett straff (ja, just straff!) måste kunna utdömas ÄVEN OM det kunde visas att den brottslige (som ju kan vara du och jag) inte skulle bli ett dugg bättre av det, kanske t.o.m. arg och bitter. Det ska verkligen kännas att man gjort något dumt, och just därför har samhället rätt att TVINGA en brottsling till "förbättrande behandling", även mot brottslingens vilja. Det här är ju en ytterst grannlaga sak för en liberal, och det är viktigt att rättssamhället fungerar och metoderna prövas så att de här "tvingande situationerna" inte blir vare sej för många (polisstat) eller för få (anarki).

Vad gäller den andliga dimensionen i dödsstraffsfrågan anser jag ju att det är skada att så många tänker som du: att den nog inte lönar sej att ta upp. Jag tror tvärtom att den skulle kunna vara mer effektiv visavi George Bush-typer än mycket annat (särskilt jämfört med Amnestys dumma argument). Värt att pröva är det i alla fall, "försöka duger" som du skriver(se vidare min kommentar på den bloggpost du länkar till (tack!)).