Demokratibloggen4. Vem får och skall delta i det demokratiska samtalet?

Rubriken föddes delvis av tankar som givetvis har koppling till både de aktuella vapenförsäljningsaffärerna och det utredningsuppdrag som Olle Wästberg fick nyligen om att bredda deltagandet i den demokratiska

processen. 

Deltagande beror på om man tror sig ha möjlighet att påverka. Partierna är ju döda i det avseendet, p g a att de knappt har några medlemmar. De som finns är gamla och/eller har politiska uppdrag som låser dem till partiledningar som inte behöver ta hänsyn till medlemmarna pga  partistödet. Och partistödet har ju toppen kontrollen över. Någon intern debatt och skolning i ideologier verkar inte ha förekommit i märkbar grad de senaste decennierna. Partikansliernas påbud är det som gäller. 

Politiskt intresserade har därför inga direkta kanaler in i politiken, i att påverka politiken. På internet finns dock fläckvis en viss debatt, i syfte att påverka.  Partifolkets aktiviteter på bloggar och på Facebook består dock mest i att påverka och propagera för partiernas centralt fattade beslut, inte för att diskutera och låta sig påverkas själva. Uppenbarligen nås inte heller så många av de politiska (ej propagandainriktade) bloggarna eller av diskussionerna på Facebook. Bloggandet har kraftigt avtagit, och på FB är det mest vanliga att bara prata om privata aktiviteter och annat opolitiskt. Den kärna som diskuterar politik, och som känner FB som en kanal för påverka och deltagande är förhållandevis liten. 

Hur komma ur detta? 

Jag vet inte, men vi kan konstatera att gammelmedias, dagspressens insändar- och debattsidor inte är tillräckliga, för få kommer in och inläggen ska vara korta. Och tidningarna prioriterar kända namn, kända politiker eller opinionsbildare med någon specialkunskap. Många som vill delta känner inte heller att de kan skriva bra nog för att publicera sig i pressen. I vart fall inte i annat än helt kort och i olika sakfrågor, som inte alltid uppfattas som politiska.  

Självfallet kan - och bör - varje medborgare kunna delta i det offentliga samtalet i den utsträckning som han/hon önskar. Men, de som verkligen har inflytande, det är förutom partitopparna, de stora organisationerna (LO m fl) och företag och organisationer som lobbar genom PR/konsult-firmor (som ofta har fd politiker som anställda). Dvs de är inte enskilda medborgare utan påtryckare med stor makt och inflytande i sig själva.  De behöver inte mera inflytande. Möjligen mindre, för att ge mera plats för "vanligt folk".  

Att en del personer, som oftast representerar egna (ekonomiska) intressen har direktkanaler till maktens innersta rum (riksdag och regering), det anser jag är helt förkastligt - ur demokratisk synpunkt. En man - en röst ska det vara i en demokrati. Än mera förkastlig är det när sådan påverkan sker i hemlighet, åsätts indirekt eller faktiskt hemligstämpel. Det bäddar för mygel och korruption som inte heller hör hemma i ett demokratiskt samhälle, där medborgarna ska känna att de kan påverka och delta på lika villkor i demokratin.  

Mygel och begränsning av deltagandet gör demokratin till ett skådespel för en "elit"där väljarna  förvisas till åskådarplats.

--- Tidigare inlägg under rubriken Demokratibloggen gjordes den 18 juli. 

Felaktiga försäkringskassan

Hörde häromdagen (igår?) i SR att de felaktiga utbetalningarna via försäkringskassan sjunkit rejält enl en aktuell mätning. Jaha, ja. Och det presenterades som att "fusket" minskat. Men när jag lyssnade väldigt noga kom det en bisats om att det var det gamla vanliga, dvs att det faktum att försäkringskassans felaktigheter inte är fusk trots att rubrikmakare och vissa politiker älskar att presentera det så. Nej, som vanligt är det fortfarande så att de faktiska felutbetalningarna INTE är fusk av den sjuke, utan det är fel som begåtts av försäkringskassan och fel p g a snåriga och svårtolkade regelverk.

Alltså, det som kallas bidragsfusk är sällan fusk. Och de fel som begås är antingen försäkringskassans fel - eller riksdags och regerings fel som konstruerar regelverk som är för svårtolkade att tillämpa.

Vad jag skulle önska att någon politikerhöjdare någon gång kunde erkänna detta. Högt och tydligt.
---
F.ö. noterar jag att jag ligger på topp hundralistan bland politiska bloggare, enl Politometern, trots att jag inte skrivit en rad på två veckor... Det är uppenbarligen inte bara mitt bloggande som kan vara sporadiskt tidvis. Ser ju flera rätt kända namn som sjunkit ner rätt rejält. Om det nu inte är det vanliga "inbyggda" statistikfelet som då och då gör att man kan sjunka (aldrig klättra?) helt omotiverat då och då.

Bloggaretiketter enl politometern

För sådär tre veckor sedan kollade jag politometerns topplistor för olika partibeteckningar och fann en del intressanta skiften i detta.

Nu har jag kollat igen, och ser åtminstone en ändring som får mig att hicka till... HAX, känd både som piratpartist och ytterst nyliberal bloggare hade förra gången etiketten liberaldemokrat (L), nu är han tillbaka med beteckningen (pp) dvs piratpartist. Var (L) ett tillfälligt "felsteg", eller vill eller får han inte vara med i (L)?

Nå, vilken orsaken än må vara så kändes det fel med Hax hos (L). Hax har ju aldrig dolt sin nyliberala uppfattning. Och (L) har ju i vart fall sagt sig inte vilja kantra åt nyliberalism (eller om man ska beteckna det som neoconservatism). Detta sagt utan värdering.

Däremot ska det bli intressant att se vart (L) slutligt (?) hamnar politiskt. Den utåt officiella visionen har ju varit en liberal "medelväg", ibland kallad socialliberal, plus ett par-tre profilfrågor som skarpt skulle skilja ut det från de partier som finns idag, vilken ideologi de än säger sig företräda. Samtidigt har jag förstått att det är (eller har varit?) skarpa åsiktsskillnader bland de aktiva (fd aktiva?) om vilken väg de ska gå, både betr innehåll och interndemokratiskt.

Betr politometern kan jag också konstatera att t ex s-bloggaren Mitt-i-steget, som ofta legat väldigt högt både totalt och som s-bloggare droppat rejält vad gäller "inflytande". Det kan dock ha mycket tillfälliga orsaker. Själv ligger jag "inflytandemässigt" tämligen konstant på femte plats bland "Övriga". På totallistan svänger det mera. Var nere på ca 94 plats ett tag, men låg vid senaste koll på plats 73. En el två veckor med sparsammare bloggande kan medföra att man tappar många placeringar, men med lite mera aktivitet och några tursamma länkningar så kryper man upp igen.

Folkbildande bloggande?

En av de absolut främsta politiska bloggarna, Emma på Opassande, ifrågasätter de politiska bloggarna. I viss mån är hennes undring nog en efter-valet-trötthet, men har också en principiell dimension. Vad är bloggarna bra för? Tillför de något?

Tja, säg det. Vad de stora elefanterna tycker och tänker (?), det får vi veta genom traditionella media. Där är det proffstyckare som kommenterar. Andra fick/får trängas på insändarsidor.

Bloggandet är (nog ännu) mest en ventil för det som inte får plats i andra media. En del kanske ogenomtänkt, en del så genomtänkt att det därför inte platsar i gammelmedia. Sammantaget är/var det dock mycket stimulerande att läsa och delta i. Men, det var ytterst sällan någon debatt eller åsikt fick genomslag i traditionella media. Så är det fortfarande. Eftersom de flesta människor inte följer politiska bloggar, som egentligen skulle kallas något i stil med bloggar för samhällsfrågor.

Det som hänt är att i strävan att bli läst, det vill ju alla, så utvecklades en kultur med länkande och korslänkande, som verkar helt absurd. På samma sätt som pressen förflackas med jagandet efter upplagesiffror för att få bättre annonsintäkter, så förflackas bloggosfären genom strävan efter att komma högt på länk- och besökstabeller. (I uppriktighetens namn måste jag dock säga att trots sin popularitet så har just Emma/Opassande inte fallit i denna förflackningens fälla.)

Så kom då valrörelsen smygande. Som ni kanske sett hade jag vissa känslor av obehag under valrörelsen. Jag erfor att det “normala” bloggandet alltmer övergick till megafonande. Som oberoende, ej partiansluten bloggare, så märkte jag att de partimärkta bloggarna i stor utsträckning dels inte kommenterade hos mig som tidigare, dels diskuterade i hög grad andra frågor. De frågor som deras partier ville ha ut. So boring…

Mitt eget bloggande började i skarven mellan utfasningen av mitt partiengagemang och att jag blev oberoende samhällsdebattör. Jag kände snabbt att det inte kändes meningsfullt med skarpt partipolitiska inlägg, utan ville mera granska olika problem, givetvis inte minst inom områden där jag ansåg/anser att mitt tidigare parti gått fel. Men till en början var det nog inte många som läste dessa inlägg. FRA-frågan blev, som för många andra, vändningen. Men även sedan intresset för den sjunkit (i de bredare lagren) så fanns ett resonerande inslag i mycket av det politiska bloggandet.

Bloggaren Klara "hatar" megafonbloggar och vill att bloggande borde vara folkbildande. Det är ett fint ord med positiv klang. Folkbildning i den gamla meningen, som till stor del inföll innan även den sektorn blev statsbidragsberoende, det var ju att gemensamt söka sig fram till kunskaper, till bildning, att vidga sitt vetande. Och så vill(e) jag gärna se bloggandet också.

Jag kan bara hoppas att det mera resonerande, sökande bloggandet återkommer nu efter valet. Det som i bästa mening kan vara folkbildande. Och som kan tillföra något.

En annan uppfattning

Många menar att i Sverige finns i princip bara två-tre mediakanaler; Bonniers, Schibstedts och Hjörne. En lätt överdrift är det visserligen, vi har ju ett antal lokala och regionala tidningar samt Sveriges Radio och SVT. Plus internet med alla dessa bloggar. Men, eftersom bloggarna oftast har få läsare, med några undantag, så är denna ventil mest just det - en ventil.

För att i någon mån motverka denna koncentration ska jag här ge tips om ett intressant alternativ för den som inte hemsöker vanliga bloggar, eller vill veta mera, eller som bara vill ha mera än dagspressens nätupplagor att botanisera i.

Det jag här vill uppmärksamma är Second Opinion. Här ett axplock av de senaste artiklarna:
Svenska val är inte "free and fair" - valgranskares slutsatser betr det svenska valsystemet! Hur valsedlar ser ut och distribueras är en demokratisk brist.
Bara rättshaverister oroade när medierna blir partimegafoner - en möjligen ironisk rubrik, läs och döm själv.
Upphovsrätten och yttrandefriheten går hand i hand. En artikel som nog en och annan piratpartist har åsikter om.
Bolagen inbjuder till fildelning. Just det ja.
Fildelning - knappast en moralfråga. Mja, vad sägs?
Myten om väljarna. En kortis av Björn Elmbrant om hur opinionsundersökningar används.

Men det finns ju fler mer eller mindre likartade internettidningar, sådana som bara finns på internet, och inte är kopior av en papperstidning.
Exempelvis: Newsmill och Politikerbloggen. Och så finns ju SVT:s SVT Debatt. Europabloggen verkar dock leva lite på sparlåga just nu.

Nu tycker jag det vore synd om man bara begränsar sitt läsande till dessa, ska vi kalla dem "redaktionella bloggar", men de är ett komplement till vanliga bloggar och kan ge både information och inspiration till än mera debatt.

En levande demokrati bygger ju på debatt, fri debatt, att åsikter bryts och byts. Att vi kan ta del av andra åsikter än de gängse, eller än de egna. En annan uppfattning. Så att våra ställningstaganden blir bättre genomtänkta, förhoppningsvis.

Dåligt, uselt, Politometern!

Politometern säger sig vilja spegla den politiska debatten.

Men hoppsan då, det gör den ju inte alls! Den exkluderar alla oberoende politiska bloggare!

Alla vi som inte vill ha en partistämpel på oss, vi får inte vara med. Hur mycket vi än diskuterar och analyserar det politiska skeendet. Hur mycket vi diskuterar med bloggare som har partistämpel. Nej, vi sorteras bort, som om vi inte fanns!

Politometern visar bara partiernas bloggare, oj, så inskränkt och oliberalt! (Fy skäms Martina Lind, men du är ju folkpartist, och en sådan behöver ju inte vara liberal och för en fri och öppen debatt, tydligen.)

En inkonsekvens är också att pappersmedia, de får vara med, trots att det förekommer olika märkliga beteckningar på pressen idag, där de i vart fall försöker påskina att de är "oberoende" på ett eller annat sätt.

Märkligt är också att det finns en lista på liberala bloggar, men uppenbarligen måste man vara partimedlem (eller låtsas vara det) för att komma med i den listan. Jag ser åtminstone en där som själv sagt att han gått ur partiet.

Jag har försökt registrera mig, men nej det går inte, jag måste ange parti. I dagens läge finns ingen partifålla som passar mig. Och jag vill inte utge mig för att vara t ex folkpartist eller piratpartist när jag inte är det.
Men liberal är jag, stolt liberal rebell. Oberoende av parti, böjer mig inte för någon partipiska och är inte beredd att vara en propagandamaskin för åsikter jag inte delar.

Jag är inte ensam, flera kända och skarpa bloggare har inte partibeteckning, har lämnat sitt gamla parti eller skriver oberoende. Vad sägs om Scaber Nestor? Svensk Myndighetskontroll?
Är inte de politiska bloggare?

(Jag vill nämna att jag försökt få med en kommentar om detta på Politometern, men den förefaller inte komma in. Jag har också redan för några månader mailat Martina Lind, men inte fått något svar. Utan partibok är jag ointressant... )