Turkiet - är stabilitet viktigast?

Kuppförsök i Turkiet. Vad i...  och i går morse SR-nyheter: Ännu ett terrordåd i Frankrike, Nice.
Turkiet nu, de som följde nattens nyheter fick veta att kuppen lyckats... men idag regerar Erodgan igen. Med hårda nypor.
Ser att kuppmännen ville få fort Erdogan, som onekligen är en diktator, om än vald i ett slags pseudodemokratiskt val,  kuppmännen ville försvara demokratin och den sekulära staten. Dvs att det skulle vara fria och allmänna val i rättvis ordning - och att staten, statsmakten ska vara skild från religonen. Men Erdogans AKP är ett muslimskt parti, som sätter religionen som viktigare än demokratin. Och han vill föra in Turkiet i EU. Trots att "demokratin" har så stora brister, liksom hänsynen till mänskliga rättigheter.

Sett så långt borde man lyckönska kuppmännen. Problemet är att militära kuppmakare inte är garanti för demokrati. Verkligen inte. Och att rent formellt har Erdogan och hans parti tagit makten i demokratisk ordning, om än med många frågetecken. Hans AKP förföljer kurderna och ö h t oliktänkande, opposition betraktas inte som lämplig utan snarare som förräderi.

Jag häpnar när Löfven säger ungefär som så att stabilitet är viktigast. Och mängder av (den demokratiska) västvärldens ledarae säger något väldigt liknande, och hyllar att den "folkvalde" presidenten Erdogan och hans regering sitter kvar.

Eller ändå inte. För hur mycket än demokratin hyllas i officiella sammanhang så är det stabilitet, geopolitiska aspekter och maktbalans som gäller. Då blundar man för om stabiliteten sker på bekostnad av demokrati och mänskliga rättigheter.
Är det en lindrigt maskerad diktatur, eller en demokrati på dekis så accepteras den, bara det inte rubbar balansen och "ordningen".  Men demokratiska strävanden, de ser man med misstänksamhet på om en "vän och allierad" kan riskera bli av med makten.

Jag vill nog hävda att demokratiskt styre, reellt, inte bara formellt - det räcker inte,  är att föredra eftersom med dåliga och odemokratiska regimer så blir det ändå instabilitet. Både inbördeskrig och andra krig och stridigheter uppstår när det är ett demokratiskt underskott. Och sådant underskott uppstår när dödsstraff finns eller återinför, när domare avskedas för att de vill följa lagen i stället för makten, när politiska moståndare förförljs, när minoriteter förtrycks etc.  Därför förfäras jag när Erdogans regim försvaras.
Ett litet ljus i mörkret är dock Angela Merkels uttalande och uppmaning till Erdogan att behandla kuppmakarna enligt lagen. Vilket givetvis innebär att hon inte vill se avrättningar.

Men också när militären sätter sig över valresultat.
För, som sagt, även om t ex militära kuppmakare säger sig vilja försvara demokratin, så är de inga garanter för demokrati om de inte följer demokratiskt vald styresmän.

I skrivande stund lär det fortfarande vara oroligt i Turkiet, men det förefaller sannolikt att Erdogans stärker sin makt - än mera. Vilket är en olycka för inte bara Turkiet utan även för det EU som Erdogan kräver att få vara med i - i den demokratiska klubben.  Jag vågar knappt tänka mig ett EU utan Storbrittanien, men med Turkiet. Brrr...

Att välja mellan kuppmilitär och Erdogans styre, det är som att välja mellan pest och kolera. Ingetdera vill vi ha.

(Läs gärna Bo Inge Anderssons analys, som skrevs i natt för SVT, vilken jag i långa stycken instämmer och menar ger en bra bakgrund dessutom. )

Det brittiska opinionsläget borde ge svenska partier huvudbry!

Ja, jag håller med Scaber Nestor om att det verkar kunna hända något intressant i politiken i Great Britain. Att en direktsänd tevedebatt mellan partiledarna gör att opinionen plötsligt är delad i tre nästan lika stora delar. Liberaldemokraternas partiledare Nick Clegg gjorde ett fräscht och intelligent intryck vid sidan av de mera traditionellt trista typerna från Labour och de konservativa.

Liberalerna har under många decennier setts som ett litet parti, som pga valsystemet brukar få 5-20 mandat bara. Så blir det ju med majoritetsval i enmansvalkretsar. Samtidigt har liberalerna ofta 15-20% el lite mer av rösterna, vilket med proportionellt val som i Sverige, skulle gett dem sådär 100-15o mandat...

Labour och de konservativa liknar i mycket sossarna och moderaterna i Sverige. Stora kolosser som kämpar om mittväljarna, om än med tyngdpunkten till vänster resp höger. Med resultat att de är grå och trista, vilket bara kan brytas om de har en partiledare med extra utstrålning. Som Margaret Thacher hade, som Tony Blair hade. Detta sagt utan att värdera deras politik.

Som scaber nestor konstaterar så utgör därför liberaldemokraterna ett verkligt alternativ för väljarna. Med opinionssiffror som delvis till och med ger dem någon procent mer än de andra partierna, så känns läget helt öppet. Det beövs inte mycket förrän de blir vågmästare eller till och med lika stort eller större än de andra partierna. Nu kommer givetvis en massiv motkampanj från de stora, men efter valet kan de behöva tigga på sina knän för att få med liberalerna i en koalition.

Liberaldemokraterna utgör en sammanslagning av de som tidigare kallade sig för bara liberalerna (som har punktvis starkt stöd i Skottland) och det lilla socialdemokratiska partiet. Det sosseparti som var en liten utbrytning från Labour av en del mera modernt inriktade "sossar" med liberala sympatier. Jämför man med Svensk politik så får man anse att liberaldemokraterna är ett "vänsterliberalt" socialt inriktat parti med stänk av både miljötänkande och lidelse för den enskilda människans frihet (integritet och rättssäkerhet). Det är ett parti som inte finns i Sverige, men som har släktskap med hur folkpartiet en gång var, hur centern en kort tid försökte vara innan det tappade kompassen, lite miljöparti, lite pp och en stor dos socialliberalism. I mina ögon således ett klart attraktivt alternativ!

Att ett sådant parti plötsligt får brittiska väljare att vakna upp, det borde få svenska partiledare att tänka till!