Hur länge vill svenskarna bli nedsövda?

Det är skönt, uppfriskande, att läsa goda texter skrivna i ilska. Därför vill jag rekommendera Jan Rejdnells svidande vidräkning med FRA-lagens tillkomst sommaren och hösten 2008, publicerad igår på hand blogg. I farten får flera politiker på huden också. Härligt och, såvitt jag kan se, med verkligheten överensstämmande.

Min korta kommentar kan bli denna: Makt korrumperar.
Jan R:s kommentar är en god illustration av det klassiska citatet från liberalen Lord Acton (se mitt blogghuvud). Och det gäller alla, även liberaler som kommer i maktställning. Tyvärr!

En något längre kommentar. Jans text är skriven i djup, kokande vrede, en snabbresumé av den tragiska FRA-historien. Jan infogar också in en del saker som inte varit helt kända utanför en trängre krets av inblandade. Det är intressanta reflexioner, som tyvärr känns logiska. Betr Mark Klamberg, Birgitta Ohlsons make, så upplever jag inte att han svek då hösten 08. Han blev tvärtom så upprörd att han visade det och lämnade sin korrekta juristprosa! Han var på väg både att lämna alla fp-uppdrag och även medlemsskapet. Men övertalades av bl a Gabriel Romanus (fd socialminister, fp, och medlem av samma fp-avdelning som Mark) att stanna kvar (och kämpa på?). Men Mark orkade inte diskutera vidare med FRA-kramarna och Birgitta fick svårt med argumentationen, vilket är ovanligt för henne.
Men så blev hon EU-minister. Och visst är hon nedtonad i regeringen, inte bara i FRA-frågan. I vart fall så långt som syns utåt. Tyvärr är hon inte det enda exemplet på att även liberaler tappar profil (och ryggrad) när de kommer ett steg upp och i dåligt sällskap. EU-kommissionären Cecilia Malmström är ett annat exempel.

Jag var i kontakt med, argumenterade och försökte peppa alla de 6 fp-kvinnorna som revolterade emot FRA-lagen 1.0, men till slut stod bara Camilla Lindberg (mest synlig utåt) och Agneta Berliner och Cecilia Wikström kvar. Som Jan konstaterar så finns inte Camilla och Agneta kvar i riksdagen. Och Cecilia Wikström hittar vi nu i EU-parlamentet. I riksdagen märker vi nu inga reaktioner av mätbar styrka, när det visar sig hur regeringen steg för steg springer ifrån den 15 punkterna, som skulle göra FRA-lagen lite mera smaklig. Regeringen och Sten Tolgfors ljög och lurade kritikerna. Något integritetsskydd finns de facto inte.
Mycket mer finns att säga, men det räcker just nu.

Det jag inte begriper är att folk glömmer så lätt, och att det märkliga spel som föregick FRA-lagen, liksom dess faktiska innebörd inte gör att hela folket kokar av vrede emot riksdag och regering! Hur länge kommer Sverige att sova?

FRA-lagen måste rivas upp, göras om, göras rätt.

S för masskonfiskering av posten och liberaler diskuterar politiskt ledarskap

Idag ger jag ett par lästips. Först noterar jag vad Mikael Elmlund skrivit om hur en sosseseger i höst skulle innebära fortsatt masskonfiskering av privat korrespondens.
Jag citerar:
"Att socialdemokratin hycklar i FRA frågan har det väl knappast funnits någon tvekan om, men att de skulle visa sina kort redan innan valet är ju minst sagt besynnerligt. Enligt SvD och ledande socialdemokrater är linjen ”numera” att masskonfiskeringen av oskyldigas privatkorrespondens fortgår tills vidare, brevhemligheten återinförande skjuts på framtiden.
Det faktum att oppositionen i signalspaningsnämnden endast representeras av socialdemokrater och att både V och MP förklarats persona non grata är en indikation på stödpartiernas vikt i denna för sverige avgörande fråga."

Läs hela inlägget hos Mikael. Johan Westerholm har en något annorlunda syn på (s) och FRA-lagen. Han ser det mera som hur olika regering och opposition ser på tågordningen för att genomföra förslag. Trots en imponerade genomgång av vad som kan sägas ingå i "FRA-lagen" (hämtad från Mark Klamberg) så känner jag mig verkligen inte övertygad av Johans tolkning. Tvärtom, snarare.

På den liberala sidan (ja, det finns ännu liberaler, även om det inte kan sättas likhetstecken mellan liberalism och något parti eller partiledning!) diskuteras det politiska ledarskapet. På Newsmill finns en stor genomgång av två företrädare för Liberati, som i spolar dagens samtliga partiledningar som omoderna och dåliga ledare och föreslår förändringar.

Jag menar att det är en mycket intressant artikel som bör läsas i sin helhet! Jag avstår därför direkta citat. I mycket sätter de fingret på ömma punkter. Det innebär inte att jag instämmer till 100%, men nog är det i mångt och mycket omstörtande förslag de kommer med. Förslag som är avsedda att göra partierna och deras ledande både mera modernt och demokratiskt. Inte minst vill de stärka de enskilda ledamöterna på partiledningarnas bekostnad, något som jag starkt förespråkat vid ett flertal tillfällen.

Däremot är jag inte oreserverat såld på förslaget att begränsa tiden för en ledamot att sitta två perioder i riksdagen. Det är en för kantig regel, som skulle innebära misshushållning av politiska begåvningar i vissa fall. Men något slag av begränsning kan man fundera på. Det är möjligt att starkare personval skulle minska behovet av för rigida begränsningsregler. Att partistödet skulle riktas till ledamöterna i st f till partierna kan vara en bra väg. Förutom att det nog kan minskas då.
Jag hänvisar er att läsa hela artikeln på Newsmill.
Även kommentarerna är intressanta. I något fall pekar de på adekvata invändningar, men också på hur svårt det är med nytänkande... Och att jämföra olika sorters ledarskap, tja, det beror på vad man ser som effektivt alternativt demokratiskt stimulerande.

Ytterligare en (kortare) text i detta ämne är det som Jan Rejdnell (en av de bakom Newsmillartikeln) skriver på sin blogg. Han upprepar förslaget om tidsbegränsning, men har även andra förslag redovisade i punktform, bl a krav på arbetslivserfarenhet för att få kandidera till riksdagen. Läsvärt. Hans rubrik är: De politiska partierna saknar internt ledarskap.

Vill vi ha samvetslösa politiker? (Uppdat.)

Vid ett flertal tillf'ällen har jag diskuterat vådan av partipiska i politiken, senast i mitt inlägg den 4 april. Jag har inte varit ensam om det, men nog verkar det som frågan får allt större uppmärksamhet. Debatten om FRA-lagen för ett par år sedan satte fokus på att partiledningar mera betonade "regeringsduglighet" än att följa sina ideologiska riktlinjer. Därvid kom riksdagsledamöter med djupare ideologisk förankring i kläm. Ett antal av dem kämpade för sin rätt att rösta efter eget huvud, men partidisciplinen gjorde att de flesta fick vika sig. Ett av de senaste exemplen var omröstningen om folkmordet i Armenien, där regeringen fick på tafsen i och att med några ledamöter från allianspartier följde sin övertygelse och röstade med oppositionen (de röd-gröna).

Jag ser nu att Expressen, i en ovanligt genomarbetad artikel belyser frågan om riksdagsledamöters ställning visavi partiledningarna. Läs den. Där påpekas att den under våren förestår en omröstning om kärnkraften, som kan bli spännande bl a p g a att några centerpartister inte vill gå emot sin övertygelse och slits mellan samvete och partilojalitet. Jan Rejdnell pekar i ett inlägg på Liberatibloggen på en annan fråga, aktuell idag, kanske t o m avgjord när detta skrivs. En motion från ett par folkpartister (Barbro Westerholm och Jan Ertsborn) om att stärka människors självbestämmande i hälso- och sjukvården och omsorgen. Något som borde vara självklart för fp, som kallat sig liberalt, att stödja som parti. Men utskottet föreslås att motionen avslås. Dvs, partipiskorna kommer att vina. Det ska bli intressant att se resultatet.

Nu ska vi inte glömma att partidisciplin, att ledamoten ska underställa sig gruppen/partiledningen, är en gammal företeelse i svensk politik och att den från början var helt självklar för socialdemokrater och kommunister. Även högern/moderaterna har varit och är ett parti som inte gillar att någon avviker från det ledningen sagt. För folkpartister har det inte varit lika självklart, det ligger liksom i den liberala ideologi som fp tidigare stod för, att en liberal får (ja, skall) rösta efter sin övertygelse. Men succesivt har en glidning mot mera disciplin kommit även där. I och med alliansregeringen kan vi konstatera att partipiska är rådande inom ALLA partier. Det intressanta är att denna piska dock irriterar alltmer. Vare sig principfasta politiker eller allmänhet känner sig bekväma med en alltför hård partidisciplin. Därför har det utvecklats ett underförstått undantag när ledamöter åberopat djup samvetsnöd. Men samtidigt är det ifrågasatt, av inpiskarna, och definitionen är diskutabel och flytande.

Nå, visst är det bra om partier kan hålla ihop, i vart fall om de följer sina proklamerade ideologier. Men partidisciplin får inte bli ett självändamål. Vi ser ju också att många frågor inte är helt självklara att definiera ideologiskt samtidigt som partierna inte heller är så noga med att hålla på sina ideologier.

Jag menar att, mot den bakgrunden, är det självklart att varje ledamot ska kunna rösta efter sitt samvete och sin ideologiska övertygelse, och det utan att be om lov. Naturligtvis är det bra om den som går emot partigruppens majoritet anmäler det, och att det diskuteras möjligen, men de ska inte behöva utsättas för påtryckningar och partipiska.

Det är lätt att bekänna sig till självständiga politiker, så länge de tycker som jag. Men, jag ser det som en viktig princip. En regering ska inte vara säker på att alltid få igenom sina förslag även om dess partier har en majoritet. Och en opposition ska självfallet inte heller bruka piskan mot sina ledamöter bara för kunna ge en regering en näsknäpp med hjälp av några självständiga ledamöter i något riksdagsparti!

I den mån partierna i dag kan anses ha mera profilerade åsikter och/eller ideologi, bör förstås dess kandidater omfatta partiets gemensamma grundprinciper, och följa dessa i riksdagen. Men, som sagt, ideologierna tillämpas inte alltid som väljarna uppfattar dem, och ibland strider påstådd ideologi emot partiprogram eller valmanifest, då måste en ledamot få gå efter sin övertygelse. Speciellt som regeringar numera alltid utgörs av koalitioner... Mitt resonemang gäller, som framgått, lika mycket s, v och mp som allianspartierna!

Självfallet måste varje ledamot så långt möjligt deklarera sin ideologi och hur han/hon ämnar tillämpa den i riksdagen, så att väljarna vet vem de kryssar in. Men då ökar också ansvaret hos den inkryssade att stå rakryggat för sina åsikter.

Jag vill gärna tro att vi väljare föredrar självständiga politiker med ryggrad framför samvetslösa ryggböjare.
---
Uppdatering. Ovan omnämnd motion av Barbro Westerholm och Jan Ertsborn har nu rönt sitt öde i riksdagen, AVSLAG. Att stärka människors självbestämmande i hälso- och sjukvården och omsorgen, det var alltså något som inte intresserade riksdagens majoritet!