Sak eller person i politiken, eller program versus personval

I påskaftonens text skrev jag bl a om värdet av kompromiss i politiken. Kanske menar någon att detta står i kontrast emot att jag ofta skriver om behovet av tydlighet i politiken, min ständiga efterlysning av politisk profil, ideologi hos de olika partierna. Själv anser jag att det inte finns någon motsats i detta. Vet man (som parti el enskild politiker) vad man vill och varför, då är det lättare att kompromissa. För den som bara intagit en ståndpunkt eller läst in sig på en valplattforms krav är det däremot svårare.

Jag har skrivit om detta, om partiernas sjunkade legitimitet, om personval, om behovet av att grundlagen följs etc i mängder av inlägg, även på senare tid (vart och vartannat inlägg de senaste månaderna, men även dessförinnan).

Visst förek0mmer inlägg om demokratins, speciellt partiernas, brister då och då, men jag skulle gärna se en livligare debatt om detta - och då från ledande partiföreträdare också. Just nu skrivs mera om valkampanjerna, om hur de är och borde vara, om diverse opinionsundersökningar, om partiledares trovärdighet etc.

Vi har ju den märkliga (?) situationen att det är partierna som går till val, partinamnen står överst på valsedlarna. Personvalsinslaget är mycket svagt, som väljare behöver man inte kryssa någon speciell kandidat. Det räcket att ta det paket som ett partinamn står för. Eller det som vi tror det står för. Samtidigt är debatten ofta mycket personcentrerad. Det är Maud och Mona, Fredrik och möjligen Göran eller Beatrice och Johan P som det handlar om. Ofta lyfts deras negativa företräden fram, vad dumt de sagt eller gjort. Att utmåla någon som sänke är givetvis en bra rubrik.

En del sansade personer, inkl mig (haha), vill helst se en debatt som handlar om sakfrågor och/eller ideologi. Detta då den personcentrering som media ger debatten alltför ofta urartar till personförföljelse eller i vart fall på sidospår som har väldigt lite med sakfrågorna att göra. Är Fredrik en trygg landsfaderstyp eller har han offrat integriteten och en hel ungdomsgeneration. Är Mona ett sänke eller är hon den som ska frälsa Sverige från alliansens hemskheter.

Nej, jag gillar inte personförföljelse och smutskastning. Samtidigt måste jag erkänna att, när politiska ställningtaganden diskuteras, så är det enkelt och naturligt att deras främsta företrädare dras fram. När något urbota dumt sägs eller föreslås av en politiker, så måste man som debattör eller analytiker nämna personens namn. Liksom om något, som jag anser är bra, har sagts, så måste den få erkänsla som sagt eller gjort detta fina. Det kan därför inte ses som personkampanjande för eller emot att dra fram personer som exempel när man diskuterar politik.

Tvärtom anser jag att personer som klart kan beskriva vad de står för, och varför de gör det, är bra för att vi som väljare ska kunna göra ett vettigt val. I en tid när partiernas legitimitet kan ifrågasättas både p g a dess krympande medlemstal och deras allt otydligare politiska profil (ideologier) så är det angeläget med kandidater som inte mumlar i skägget utan redovisar sin ideologi. För att få det behövs ett mera markerat personvalsystem i Sverige.

Det är faktiskt inte uteslutet att det skulle kunna leda till ett mera medvetet ideologiskt klimat i svensk politik. Det skulle jag välkomna.

Men det är klart, det skulle nog innebära att media måste ge upp sin förenklade redovisning av vad val och demokrati handlar om.