Mellan långfredag och påskdag. Om onda och goda politiker.

Långfredag är mörker. Döden, det onda segrar. Idag, påskafton, vet vi att i morgon är det tvärtom. Godheten segrar, döden besegras.

I den offentliga debatten utmålar politiker sig ofta som det godas förespråkare, och motståndarna som onda. Mitt intryck är att tidigare så har tidvis det främst varit partiernas andraplansfigurer som målat i svart och vitt, men idag kryper det upp till ledarskikten också. Möjligen kan det bero på att media inte så ofta förmår gå in i djupare analyser utan även de hellre målar i svart och vitt. Det kan ju vara frestande eftersom verkligheten ofta är nyanser av grått.

Dagens opposition målar ju ut Alliansen som den stora boven, som vill skicka ut cancersjuka i arbeten de inte orkar med och att arbetslösa ska svälta. Samtidigt som det faktiskt var sossarna som påbörjade nedskärningarna inom dessa områden, vilket legitimerade det för alliansen att fortsätta... Samtidigt anklagar Alliansen oppositionen för att allt är dennas fel, att den är oansvarig och vill köpa väljarna med bidrag. Dvs våldsamma överdrifter på båda sidor, och långt från den grå verkligheten.

Är då politiker antingen onda eller goda? Med min erfarenhet tycker jag mig kunna konstatera att de flesta (som jag mött i vart fall) har en god vilja, vill bidra till att skapa ett bättre samhälle.
Det goda samhälle de ser som målet har då sin grund i en ideologi. Av mer eller mindre genomtänkt art. Ideologilösa politiker har nog lättare att hamna snett, då egenintresset tar över.
Jag tror att det goda samhället faktiskt kan vara ett mål för till och med företrädare för extremideologier som kommunism och nazism. Hur det ideala samhället ser ut kan givetvis variera. Det kan vara en fix idé, ett schema över hur det ska vara, eller mera en vision om hur människorna kan förverkliga och utveckla sig själva.

Däremot är det fullt klart att man har olika vägar och metoder att nå målet, och ibland spårar det ju ur. Extremexemplet är när ändamålet ("ett gott samhälle för alla") helgar medlen (tvång, förtryck, mord, etnisk rensning). Historien visar ju också att de extrema ideologierna oftast begränsar vilka som ska ingå i det goda samhället. En sådan begränsning gör det lättare att tillgripa metoder som inskränker friheten för vissa grupper.

De flesta politiker, som personer, vill väl. Men när partiegoism (att ge partiet taktiska fördelar) och partipiska (för att visa "regeringsduglighet" t ex) kommer fram går det illa. Alla försök att komma fram till gemensamma vägar går om intet.

Vad blir då min slutsats av detta?
Ja, självfallet finns det principer, viktiga demokratiska grundvärden, som inte kan kompromissas om. Väljarna ska veta vem som står för vilka grundprinciper. Men samtidigt är det ett demokratiskt värde att söka komma överens. Att nå breda överenskommelser på demokratisk grund, att hitta vägval som inte gör att 51% ständigt sätter sig på 49%, utan att praktiskt alla känner sig delaktiga i vart fall i så måtto att det känns som demokratiska beslut som man kan leva med.

Därför är partipiskor av ondo. Därför är det rimligt att stärka personvalet och i motsvarande grad minska partiledningarnas makt.