Michael Gajditza (usch så svårstavat, kan du inte byta till ett "svenskare" namn, haha) gör på sin blogg Svensk Myndighetskontroll en välformulerad genomgång av ett antal rättsfall där "folk" har en åsikt om skuldfrågan, som är fällande, medan domstolarna dömt på annat sätt, dvs friande pga bristande el undermåliga bevis. Avstamp sker i Littorinfallet och Mats Alm-fallet men Michael redovisar även flera andra fall där det visat sig att folkets dom var fel, eftersom den åtalades version visserligen kunde förefalla otrolig, men ändå visat sig vara den faktiska.
Slutsatser: håll fast vid den gamla regeln att hellre fria än fälla i tveksamma fall. Liksom: ingen ska anses skyldig före det han/hon dömts. Stå emot de ständiga kraven på att det inte ska behövas starka bevis för att fällande domar. Vidare, domstolarna måste vara fria från den politiska makten, och ej påverkas av media heller.
Min kommentar hos Michael var ungefär denna. "Svenska folket" är uppenbarligen ett känslostyrt folk, som inte låter ev befintligt intellekt arbeta. Jag gissar att mycket faktiskt beror på hur media, spec kvällspressen, förmedlar info om (påstådda) brott, eller utpekade misstänkta. Den bild media ger, den präglar folks uppfattning. Självfallet.
Det struntar uppenbarligen många media i, de säljer lösnummer genom att hitta enkla lösningar och genom att leta upp skandaler, som ofta är ordentligt skruvade för att bli just skandaler.
Det är ett stort demokratiskt problem. Dels givetvis för rättssäkerheten!!!
Dels då medias dåliga stil, bristande objektivitet och usla analys i info-förmedlandet - och det allt vanligare tyckandet även på nyhetsplats - ger politikerna en ursäkt för att nagga press- och yttrandefrihet i kanten.
Jag anser att även politiker har rätt till personlig integritet, men pressens övertramp kan leda till att politikerna (som grupp) gärna vill skapa en gräddfil där de undantas från granskning! Samtidigt som de fortsätter att kränka vanligt folks integritet.
---
Personlig integritet och press- och yttrandefrihet är viktiga medborgerliga fri- och rättigheter som måste kunna kombineras på ett vettigt sätt. Att den personliga integriteten inte är prioriterad hos dagens riksdagspartier (minns t ex FRA-lagen och Ipred) är ju ett sorgligt faktum.
De senaste årens allt flitigare övertramp från media betr integriteten, där AB:s kampanj emot Sven Otto Littorins privatliv bara är det senaste exemplet, kan leda till oönskade konsekvenser. Politikerna känner sig kränkta och alltför övervakade och jag blir inte förvånad om det med tiden kommer förslag som skall freda "offentliga personer".
Detta vore mycket olyckligt. Dels ska integriteten gälla den personliga sfären, dvs inte den politiska, och dels ska det inte gälla olika regler vad gäller personlig integritet beroende på om man är en politiker eller inte.
Det är viktigt både att skydda den personliga integriteten för alla och press- och yttrandefrihet. AB:s senaste övertramp kan försämra bådadera.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
15 juli 2010
14 juli 2010
Antipiraternas Ipred göder jurister, inte artister
Redan för länge sedan (nov 2008 och därikring) skrev jag om hur det finns lagar som "ger" pengar till artister genom den moderniserade kassettskatten. Dvs, vi alla som köper kopieringsmedia betalar en skatt som avses gå till artister för att kompensera ett tänkt bortfall av inkomster för dem. I vilken mån dessa av oss inlevererade skattepengar når målet, det kan diskuteras. Detta eftersom pengarna går till en av dessa "upphovsrättsorganisationer", Copyswede, och skall därifrån fördelas vidare. En fingranskning ger vid handen att det förfaller som om mycket stannar någonstans på vägen. Läs gärna de givna länkarna, inkl kommentarer. Observera att kassettskatten avsåg att "kompensera" för laglig kopiering t ex från radio etc. Men att den i modern tappning även lägger skatt på media som vi använder när vi hanterar datorer, ex-vis genom att lagra våra privata digitala bilder, eller göra säkerhetskopieringar av program och filer. Detta kallas även privatkopieringsersättning...
Opassande Emma gjorde igår en påminnande kommentar kring detta problem. Påminnande, men framför allt en koll av dagsläget, där hon visar att idag är det juristerna som tjänar på den lag, Ipred, som upphovsrättsmaffian fick riksdagen att godkänna. Ipred var ju tänkt (? - eller i vart fall var det den officiella motiveringen) att ge upphovsmännen bättre ersättning genom att göra fildelning olaglig.
Vad har då hänt? Jo, såhär skriver Emma:
"RIAA har de senaste tre åren betalat sina advokater 60 miljoner dollar, vilka drivit in 1,3 miljoner dollar i sin tur."
Alltså, advokater kostar, och det anser tydligen upphovsrättslobbyn är OK. Men artisterna får småsmulor.
Vidare pekar hon på hur t ex filmindustrin kostar på mångmiljonbelopp på advokater för att kunna sno verkliga upphovsmän/kvinnor på ersättningar.
Slutsats. Upphovsrättsindustrin, där alltså filmbolag, multinationella skivbolag, men även förment artistskyddande organisationer ingår, dess intresse är rent egoistiskt - inte att se till att verkliga upphovsmän får rejäla ersättninga. Däremot göder de sina egna organisationier och jurister med feta arvoden.
Värt att begrunda. Inte minst för den riksdag som drev igenom Ipred.
Opassande Emma gjorde igår en påminnande kommentar kring detta problem. Påminnande, men framför allt en koll av dagsläget, där hon visar att idag är det juristerna som tjänar på den lag, Ipred, som upphovsrättsmaffian fick riksdagen att godkänna. Ipred var ju tänkt (? - eller i vart fall var det den officiella motiveringen) att ge upphovsmännen bättre ersättning genom att göra fildelning olaglig.
Vad har då hänt? Jo, såhär skriver Emma:
"RIAA har de senaste tre åren betalat sina advokater 60 miljoner dollar, vilka drivit in 1,3 miljoner dollar i sin tur."
Alltså, advokater kostar, och det anser tydligen upphovsrättslobbyn är OK. Men artisterna får småsmulor.
Vidare pekar hon på hur t ex filmindustrin kostar på mångmiljonbelopp på advokater för att kunna sno verkliga upphovsmän/kvinnor på ersättningar.
Slutsats. Upphovsrättsindustrin, där alltså filmbolag, multinationella skivbolag, men även förment artistskyddande organisationer ingår, dess intresse är rent egoistiskt - inte att se till att verkliga upphovsmän får rejäla ersättninga. Däremot göder de sina egna organisationier och jurister med feta arvoden.
Värt att begrunda. Inte minst för den riksdag som drev igenom Ipred.
Journalister och smutsig politik - uppdat.
Medan jag tagit en liten bloggpaus så har "Littorinaffären" rasat vidare. Nu senast idag, 14 juli, publicerar DN en intervju med Littorin där han förnekar att han köpt sex, vare sig av den "Anna" som Aftonbladet skrivit om, eller av någon annan. Han upplever sig leva i en mardröm, där han anklagas för saker som han inte har någon möjlighet att fria sig ifrån. För det är ju så, AB har publicerat en artikel, och hur ska Littorin kunna bli fri från detta? Det påstådda brottet är preskriberat och kan inte föras till domstol. Han kan inte annat är konsekvent framhålla sin oskuld.
Hela denna affär, och sannerligen inte bara Littorins avgång i sig utan även hur media, och då i synnerhet AB, hanterat den liksom hur Reinfeldt agerat, den reser mängder av frågor. En av de som i synnerhet tar upp aspekter kring medias och journalisters hanterande är Johan Westerholm. Han skriver bl a:
"Huvudfrågan, om medias granskande roll och därmed ansvar, är akut nu. Är det rimligt att media i sin granskning av samhället kan och ska gå ut med anklagelser om påstådda brott som är preskriberade? Som enligt Sveriges lagar inte är straffbara längre och därmed faller utanför rättsväsendets jurisdiktion?
Media ojar sig ständigt och jämnt över hur smutsig valrörelsen kan komma att bli. Men mediehusen ser själva inte bjälken i sitt öga när de agerar på ett sådant sätt att denna nedkletning av valrörelsen tvärtom förstärks. Ledande opinionsbildare har påfallande ofta ett alltför enögt förhållningssätt till tveksam journalistik."
Han har också kritiska synpunkter på Fredrik Reinfeldts agerande, vilka jag i stort instämmer i.
Är det rimligt att kräva att en politiker aldrig ska ha gjort något dumt i sitt tidigare liv? Är det rimligt att ytterligare straffa den som är dömt och sonat sitt brott, ännu en gång när denne fått väljarnas förtroende som politiker? Hur ska olika brott eller enklare förseelser av icke-brottslig karaktär vägas när det gäller att komma åt en politiker som är politisk moståndare?
Eller för den delen, hur snabbt och känslokallt, ska ett parti offra en egen politiker, som gjort eller ens anklagats för något av icke-politisk natur, men som av media anses klandervärt. Har inte media eller parti något ansvar för att respektera den personliga integriteten? Har inte ett parti ett moraliskt ansvar för att försvara dels den påstådda "brottslingens" politiska gärning, dels stötta denne om han/hon hamnat i en personlig kris, som kan få ödesdigra mänskliga konsekvenser?
Det är några frågor som jag anser att såväl media som ledande partiföreträdare i alla partier har anledning, ja skyldighet att ställa sig och hitta bra svar på.
Uppdatering. Ser ett inlägg på Sagor från livbåten av en gästbloggare där, som är intressant men inte invändningsfritt. Det handlar bl a om att skilja på moral och juridik. Läs det, men också t ex min kommentar på den bloggen.
Hela denna affär, och sannerligen inte bara Littorins avgång i sig utan även hur media, och då i synnerhet AB, hanterat den liksom hur Reinfeldt agerat, den reser mängder av frågor. En av de som i synnerhet tar upp aspekter kring medias och journalisters hanterande är Johan Westerholm. Han skriver bl a:
"Huvudfrågan, om medias granskande roll och därmed ansvar, är akut nu. Är det rimligt att media i sin granskning av samhället kan och ska gå ut med anklagelser om påstådda brott som är preskriberade? Som enligt Sveriges lagar inte är straffbara längre och därmed faller utanför rättsväsendets jurisdiktion?
Media ojar sig ständigt och jämnt över hur smutsig valrörelsen kan komma att bli. Men mediehusen ser själva inte bjälken i sitt öga när de agerar på ett sådant sätt att denna nedkletning av valrörelsen tvärtom förstärks. Ledande opinionsbildare har påfallande ofta ett alltför enögt förhållningssätt till tveksam journalistik."
Han har också kritiska synpunkter på Fredrik Reinfeldts agerande, vilka jag i stort instämmer i.
Är det rimligt att kräva att en politiker aldrig ska ha gjort något dumt i sitt tidigare liv? Är det rimligt att ytterligare straffa den som är dömt och sonat sitt brott, ännu en gång när denne fått väljarnas förtroende som politiker? Hur ska olika brott eller enklare förseelser av icke-brottslig karaktär vägas när det gäller att komma åt en politiker som är politisk moståndare?
Eller för den delen, hur snabbt och känslokallt, ska ett parti offra en egen politiker, som gjort eller ens anklagats för något av icke-politisk natur, men som av media anses klandervärt. Har inte media eller parti något ansvar för att respektera den personliga integriteten? Har inte ett parti ett moraliskt ansvar för att försvara dels den påstådda "brottslingens" politiska gärning, dels stötta denne om han/hon hamnat i en personlig kris, som kan få ödesdigra mänskliga konsekvenser?
Det är några frågor som jag anser att såväl media som ledande partiföreträdare i alla partier har anledning, ja skyldighet att ställa sig och hitta bra svar på.
Uppdatering. Ser ett inlägg på Sagor från livbåten av en gästbloggare där, som är intressant men inte invändningsfritt. Det handlar bl a om att skilja på moral och juridik. Läs det, men också t ex min kommentar på den bloggen.
09 juli 2010
Vad är farligast, s.k. terrorister eller främlingsfientliga?
Nu gör jag det enkelt för mig. Ger er bara en länk. Men det är till en utomordentligt intressant artikel. Svensk Myndighetskontroll skriver om: "Flyktingmotståndare överrepresenterade i brottsstatistiken."
Så, de som skriker värst om hur farliga invandrare, flyktingar och muslimer är, de är de verkliga brottslingarna, för att inte säga att de är de verkliga terroristerna.
Läs och begrunda.
Så, de som skriker värst om hur farliga invandrare, flyktingar och muslimer är, de är de verkliga brottslingarna, för att inte säga att de är de verkliga terroristerna.
Läs och begrunda.
Media, politiker och integritet
Med anledning av "Littorin-affären" återger jag nedan avsnitt 10 och 11 från min artikel på sidan "Integritet", se ovan.
Nu har ju AB kommit med insinuanta antydningar, möjligen som ett försvar för att de snaskat i Littorins privatliv. Jag vill betona att 1) brottsmisstanke är en sak och bevisat brott är en annan sak. 2) Även en brottling har rätt till viss integritet. Brott sonas genom straff, inte genom uthängning och skampåle.
3) Politiker ska inte behöva utsättas för intrång i sitt privatliv så länge det inte har relevans för deras maktutövning. Högst hypotetiska exempel: Om en arbetsmarknadsminister har fifflat med sin A-kassa. Om en politiker som kräver hårda straff för allt och alla, om han visar sig ha begått ett brott, då är det relevant. Men oftast annars - nej!
---
Utdrag ur min integritetsartikel.
10. Den tredje statsmakten
Press, radio och teve har kallats den tredje statsmakten. Det som också kan kallas traditionella media. Även om internet, det sociala mediet, snabbt växer i betydelse är det ännu traditionella media som är viktigast för de flesta människor när det gäller att inhämta information om vad som händer i samhället. Hur fungerar då den tredje statsmakten? Fungerar den som en granskare och kritiker av hur riksdag och regering respekterar den personliga integriteten? Och hur fungerar pressen själv?
I Storbritannien frossar de s.k. tabloiderna i sexskandaler och sexrelaterade nyheter. I USA blir det livsfarligt om en känd politiker avslöjas ha haft en av konventionen icke godkänd sexuell relation. I Sverige blir sådant, ibland, smärre notiser, om ens det. Däremot har ordet ”sex” i accelererande grad använts för locka läsare rent allmänt. Det som är farligt för en svensk politiker är, i vart fall hittills, att ha ertappats med att inte ha betalt teve-avgift, att ha haft ”svart” hemhjälp eller barnvakt eller att ha haft trassel med skattemyndigheterna exempelvis pga att ha anlitat en ”svart” hantverkare eller ha köpt eller sålt en lägenhet svart.
(Idag 9 juli 2010, måste jag kanske tillägga att skit som dras fram i en vårdnadstvist också börjar höra till det kvällpressen anser intressant...)
Var går gränsen för media, när kränker de den personliga integriteten? Kan – eller bör de – över huvud taget utlämna folks privatliv till vargarna? Rent generellt anser jag att den personliga integriteten ska skyddas, även av pressen. Även om det gäller dömda brottslingar.
Att lämna ut sakuppgifter vad gäller det bevisade brottet är en annan sak, i vart fall oftast. När ansvariga utgivare ska motivera att de lämnar ut namn på icke dömda eller privata detaljer rörande både misstänkta och dömda, eller till och med brottsoffer, då känner i vart fall jag att motiven ofta är svaga eller krystade. Visst kan ibland kända brottslingars liv och bakgrund vara intressanta att läsa om, men är det nödvändigt? Kränker det inte deras integritet? Och hur länge ska en brottsling få sota för sitt brott - även efter avtjänat straff?
Nå, nu kan det ju finnas (även befogade) skäl att någon gång tubbe lite på integriteten för grova brottslingar, men s.k. vanliga människor ska känna trygghet att inte deras integritet kränks i upplagehöjande syfte. Att övertrampen är otaliga idag, det behöver jag knappast ens exemplifiera. Tyvärr sker det ibland till och med med den kränktes samtycke. Givetvis är det svårt att sätta klara regler för hur media ska bära sig åt för att inte överskrida gränsen. Jag är nog ändå inte ensam om att hävda att press och teve måste allvarligt diskutera hur de ska respektera den enskilde i högre grad än idag ofta är fallet. Hyenainstinkterna och jakten på upplagehöjningar kan inte få gå före privatlivets helgd.
11. Har politiker rätt till integritet? Eller poliser?
Jag tar poliserna först. Det avgörande måste vara om polisen, eller annan myndighetsrepresentant, agerar i tjänsten eller som privatperson. Jag har spontant svårt att se att en polis under myndighetsutövande skulle ha rätt till ”integritet”, t ex att inte få bli fotograferad. Han/hon är ju då just polis och inte privat!
Vi har en offentlighetsprincip, som säger att det en myndighet gör sker under offentlighet. Poliser, liksom andra offentliganställda, ska skydda och serva oss medborgare på ett eller annat sätt. Deras myndighetsutövning ska därför inte ske under anonymitet eller sekretess. I vart fall inte under normala omständigheter.
För att förhindra maktmissbruk kan det tvärtom i vissa situationer vara helt rätt och riktigt att fotografera eller filma exempelvis poliser. Den enskildes rättssäkerhet måste komma i första hand! Inte polisens önskemål att få vara anonym.
Som privatpersoner ska givetvis poliser etc ha rätt till samma personliga integritetsskydd som andra. Åtminstone så länge de inte kränker andras integritet.
Politiker då? Vem vill inte sätta dit en misshaglig politiker? Då vill jag först klart deklarera att jag ser politiker som folkets förtroendevalda. De har fått vårt förtroende att företräda oss. Normalt sett finns därför ingen anledning att ”sätta dit” en politiker annat än om han gjort något mycket misshagligt.
Politiker finns dessutom av många slag. De flesta är faktiskt s.k. vanligt folk, fritidspolitiker som offrar både tid och inkomster för att tjäna demokratin. En ledamot av kommunfullmäktige eller av en kommunal nämnd har dessutom väldigt begränsat inflytande som person. Som regel kommer inflytandet först om han tillhör en majoritetsgruppering eller besitter en osedvanligt förmåga att övertyga politiker även i andra partier.
Mera inflytande och makt har däremot de, som i dagligt tal de flesta av oss avser, när vi använder ordet politiker. De heltidsarvoderade, kommunalråd, riksdagsledamöter, ministrar.
Alla ska ha rätt till privatliv och deras personliga integritet respekteras. Ja, till och med ministrar. Men deras stora makt och inflytande gör att gränsen för vad som kan anses som privat blir lite snävare. Och framför allt, deras ansvar gör att de ska tåla att granskas väldigt tufft så länge det berör eller har nära koppling till deras politiska uppdrag!
Hur en minister har det med sin mer eller mindre äkta hälft är en privatsak. Men om han/hon strular med en brottsling eller utsätter sig för korruption så är det en annan sak! Maktutövning kan inte vara en privatsak, än mindre kan maktmissbruk vara det! Kontentan av detta blir att det privatliv som en politiker kan kräva respekt för blir något snävare definierat, snävare ju högre upp i maktpyramiden han/hon befinner sig.
---
Nu har ju AB kommit med insinuanta antydningar, möjligen som ett försvar för att de snaskat i Littorins privatliv. Jag vill betona att 1) brottsmisstanke är en sak och bevisat brott är en annan sak. 2) Även en brottling har rätt till viss integritet. Brott sonas genom straff, inte genom uthängning och skampåle.
3) Politiker ska inte behöva utsättas för intrång i sitt privatliv så länge det inte har relevans för deras maktutövning. Högst hypotetiska exempel: Om en arbetsmarknadsminister har fifflat med sin A-kassa. Om en politiker som kräver hårda straff för allt och alla, om han visar sig ha begått ett brott, då är det relevant. Men oftast annars - nej!
---
Utdrag ur min integritetsartikel.
10. Den tredje statsmakten
Press, radio och teve har kallats den tredje statsmakten. Det som också kan kallas traditionella media. Även om internet, det sociala mediet, snabbt växer i betydelse är det ännu traditionella media som är viktigast för de flesta människor när det gäller att inhämta information om vad som händer i samhället. Hur fungerar då den tredje statsmakten? Fungerar den som en granskare och kritiker av hur riksdag och regering respekterar den personliga integriteten? Och hur fungerar pressen själv?
I Storbritannien frossar de s.k. tabloiderna i sexskandaler och sexrelaterade nyheter. I USA blir det livsfarligt om en känd politiker avslöjas ha haft en av konventionen icke godkänd sexuell relation. I Sverige blir sådant, ibland, smärre notiser, om ens det. Däremot har ordet ”sex” i accelererande grad använts för locka läsare rent allmänt. Det som är farligt för en svensk politiker är, i vart fall hittills, att ha ertappats med att inte ha betalt teve-avgift, att ha haft ”svart” hemhjälp eller barnvakt eller att ha haft trassel med skattemyndigheterna exempelvis pga att ha anlitat en ”svart” hantverkare eller ha köpt eller sålt en lägenhet svart.
(Idag 9 juli 2010, måste jag kanske tillägga att skit som dras fram i en vårdnadstvist också börjar höra till det kvällpressen anser intressant...)
Var går gränsen för media, när kränker de den personliga integriteten? Kan – eller bör de – över huvud taget utlämna folks privatliv till vargarna? Rent generellt anser jag att den personliga integriteten ska skyddas, även av pressen. Även om det gäller dömda brottslingar.
Att lämna ut sakuppgifter vad gäller det bevisade brottet är en annan sak, i vart fall oftast. När ansvariga utgivare ska motivera att de lämnar ut namn på icke dömda eller privata detaljer rörande både misstänkta och dömda, eller till och med brottsoffer, då känner i vart fall jag att motiven ofta är svaga eller krystade. Visst kan ibland kända brottslingars liv och bakgrund vara intressanta att läsa om, men är det nödvändigt? Kränker det inte deras integritet? Och hur länge ska en brottsling få sota för sitt brott - även efter avtjänat straff?
Nå, nu kan det ju finnas (även befogade) skäl att någon gång tubbe lite på integriteten för grova brottslingar, men s.k. vanliga människor ska känna trygghet att inte deras integritet kränks i upplagehöjande syfte. Att övertrampen är otaliga idag, det behöver jag knappast ens exemplifiera. Tyvärr sker det ibland till och med med den kränktes samtycke. Givetvis är det svårt att sätta klara regler för hur media ska bära sig åt för att inte överskrida gränsen. Jag är nog ändå inte ensam om att hävda att press och teve måste allvarligt diskutera hur de ska respektera den enskilde i högre grad än idag ofta är fallet. Hyenainstinkterna och jakten på upplagehöjningar kan inte få gå före privatlivets helgd.
11. Har politiker rätt till integritet? Eller poliser?
Jag tar poliserna först. Det avgörande måste vara om polisen, eller annan myndighetsrepresentant, agerar i tjänsten eller som privatperson. Jag har spontant svårt att se att en polis under myndighetsutövande skulle ha rätt till ”integritet”, t ex att inte få bli fotograferad. Han/hon är ju då just polis och inte privat!
Vi har en offentlighetsprincip, som säger att det en myndighet gör sker under offentlighet. Poliser, liksom andra offentliganställda, ska skydda och serva oss medborgare på ett eller annat sätt. Deras myndighetsutövning ska därför inte ske under anonymitet eller sekretess. I vart fall inte under normala omständigheter.
För att förhindra maktmissbruk kan det tvärtom i vissa situationer vara helt rätt och riktigt att fotografera eller filma exempelvis poliser. Den enskildes rättssäkerhet måste komma i första hand! Inte polisens önskemål att få vara anonym.
Som privatpersoner ska givetvis poliser etc ha rätt till samma personliga integritetsskydd som andra. Åtminstone så länge de inte kränker andras integritet.
Politiker då? Vem vill inte sätta dit en misshaglig politiker? Då vill jag först klart deklarera att jag ser politiker som folkets förtroendevalda. De har fått vårt förtroende att företräda oss. Normalt sett finns därför ingen anledning att ”sätta dit” en politiker annat än om han gjort något mycket misshagligt.
Politiker finns dessutom av många slag. De flesta är faktiskt s.k. vanligt folk, fritidspolitiker som offrar både tid och inkomster för att tjäna demokratin. En ledamot av kommunfullmäktige eller av en kommunal nämnd har dessutom väldigt begränsat inflytande som person. Som regel kommer inflytandet först om han tillhör en majoritetsgruppering eller besitter en osedvanligt förmåga att övertyga politiker även i andra partier.
Mera inflytande och makt har däremot de, som i dagligt tal de flesta av oss avser, när vi använder ordet politiker. De heltidsarvoderade, kommunalråd, riksdagsledamöter, ministrar.
Alla ska ha rätt till privatliv och deras personliga integritet respekteras. Ja, till och med ministrar. Men deras stora makt och inflytande gör att gränsen för vad som kan anses som privat blir lite snävare. Och framför allt, deras ansvar gör att de ska tåla att granskas väldigt tufft så länge det berör eller har nära koppling till deras politiska uppdrag!
Hur en minister har det med sin mer eller mindre äkta hälft är en privatsak. Men om han/hon strular med en brottsling eller utsätter sig för korruption så är det en annan sak! Maktutövning kan inte vara en privatsak, än mindre kan maktmissbruk vara det! Kontentan av detta blir att det privatliv som en politiker kan kräva respekt för blir något snävare definierat, snävare ju högre upp i maktpyramiden han/hon befinner sig.
---
08 juli 2010
Det politiska klimatet...
Det finns flera tecken i tiden som visar på ett märkligt politiskt klimat i Sverige. Som visar på brister. Littorins avhopp är ett, det visar ju att integriteten inte respekteras och att för pressen är det enklare att jaga politikers familjer än att granska politiken.
Det lilla "grälet" mellan fp och kd betr några äldrevårdsgarantier visar på småaktighet och nervositet. Det senare är i och för sig förklarligt, då alla allianspartier utom (m) riskerar snubbla på 4%-nivån. Betr sakfrågan så skrev jag senast för några dagar sedan om att kd:s utspel nu helt uppenbart har sina rötter i ett fp-förslag från 90-talet. Det är ju underbart att det plockas fram nu, och både fp och kd borde gemensamt jubla och konstatera att de är överens.
Centern med Maud Olofsson försöker få oss att tro att sänkt moms hos frisören skulle skapa fler jobb. Visst är det ett aningen apart försök att komma med i debatten. Att gå till frisören är ju svinaktigt dyrt, så en liten sänkning vore välkommen, men att tro att det ger fler jobb, det är överoptimistiskt! Nej, det man vet om centern nu det är att där är partipiskan och det interna klimatet så hårt att Solveig Ternström hoppar av. Jag håller inte med Solveig i sakfrågan (kärnkraften), men sympatiserar med hennes krav att få känna att hennes klara ideologiska linje respekteras inom c. Men det gick inte. F.ö. har ju centerledningen kört över de liberala integritetsförkämparna också. Undra på att centern blir allt mera slimmad.
Ett annat tecken i tiden är vacklan från myndigheterna - och skolan - om vilka som ska få delta i skolvalet. Ska ett skolval visa på hur ett demokratiskt val går till, så ska givetvis alla partier som är registrerade få ställa upp, och deras valsedlar vara tillgängliga även i skolvalet. I morse (torsd 8 juli) så var det en "stor" nyhet i radion att sverigedemokraterna skulle tillåts i skolvalet. Tycka vad man tycka vill, men i skolvalet ska ingen diskrimineras. Vare sig sverigedemokraterna, fi eller piratpartiet!
Politiska motståndare ska bekämpas i debatt, inte med administrativt krångel.
Den svenska demokratin är uppenbarligen inte så mogen som vi gärna vill tro.
Det lilla "grälet" mellan fp och kd betr några äldrevårdsgarantier visar på småaktighet och nervositet. Det senare är i och för sig förklarligt, då alla allianspartier utom (m) riskerar snubbla på 4%-nivån. Betr sakfrågan så skrev jag senast för några dagar sedan om att kd:s utspel nu helt uppenbart har sina rötter i ett fp-förslag från 90-talet. Det är ju underbart att det plockas fram nu, och både fp och kd borde gemensamt jubla och konstatera att de är överens.
Centern med Maud Olofsson försöker få oss att tro att sänkt moms hos frisören skulle skapa fler jobb. Visst är det ett aningen apart försök att komma med i debatten. Att gå till frisören är ju svinaktigt dyrt, så en liten sänkning vore välkommen, men att tro att det ger fler jobb, det är överoptimistiskt! Nej, det man vet om centern nu det är att där är partipiskan och det interna klimatet så hårt att Solveig Ternström hoppar av. Jag håller inte med Solveig i sakfrågan (kärnkraften), men sympatiserar med hennes krav att få känna att hennes klara ideologiska linje respekteras inom c. Men det gick inte. F.ö. har ju centerledningen kört över de liberala integritetsförkämparna också. Undra på att centern blir allt mera slimmad.
Ett annat tecken i tiden är vacklan från myndigheterna - och skolan - om vilka som ska få delta i skolvalet. Ska ett skolval visa på hur ett demokratiskt val går till, så ska givetvis alla partier som är registrerade få ställa upp, och deras valsedlar vara tillgängliga även i skolvalet. I morse (torsd 8 juli) så var det en "stor" nyhet i radion att sverigedemokraterna skulle tillåts i skolvalet. Tycka vad man tycka vill, men i skolvalet ska ingen diskrimineras. Vare sig sverigedemokraterna, fi eller piratpartiet!
Politiska motståndare ska bekämpas i debatt, inte med administrativt krångel.
Den svenska demokratin är uppenbarligen inte så mogen som vi gärna vill tro.
07 juli 2010
Littorins avhopp visar behovet av respekt för integritet
Så orkade inte Sven-Otto Littorin längre. Det har jag all respekt för, ingen ska behöva utsättas för kränkingar av den personliga integriteten, privatlivet, på det sätt som pressen visat prov på här.
Jag är inte moderat, som bekant, och jag är inte nöjd med allt han gjort som politiker. Samtidigt måste jag erkänna att han varit bättre än de flesta arbetsmarknadsministerar vi haft på åtminstone femton år. Kanske mer. Hans och andra toppolitikers politiska göranden och låtanden inte bara bör utan skall granskas. Granskas hårt!
En helt annan sak är att till och med toppolitiker ska har rätt till en skyddad, privat zon. De ska inte behöva vara stålmän/kvinnor. Det hedrar Littorin att han, liksom Per Ahlmark tidigare, nu sagt ifrån och gjort klart att det finns en gräns för vad även politiker ska behöva tåla.
Privatlivet, familj, barn och det därtill hör, det ska inte pressen gräva och snaska i. Att staten numera inte visar respekt för personlig integritet, det uppmärksammas ofta av främst piratpartiet. Medias alltmer bristande respekt för integriteten måste även den uppmärksamma och fördömas lika starkt.
Som sagt, politiken ska granskas, men det finns ingen anledning för pressen att skriva om vårdnadstvister, om sjukdomar, familj och barn etc. Till råga på allt så drabbar sådana skriverier inte "bara" politikern utan även hans närstående - som dels inte är politiker och dels kan vara omyndiga.
Littorins avgång är ett tydligt exempel på bristande respekt för den personliga integriteten i dagens samhälle.
Jag är inte moderat, som bekant, och jag är inte nöjd med allt han gjort som politiker. Samtidigt måste jag erkänna att han varit bättre än de flesta arbetsmarknadsministerar vi haft på åtminstone femton år. Kanske mer. Hans och andra toppolitikers politiska göranden och låtanden inte bara bör utan skall granskas. Granskas hårt!
En helt annan sak är att till och med toppolitiker ska har rätt till en skyddad, privat zon. De ska inte behöva vara stålmän/kvinnor. Det hedrar Littorin att han, liksom Per Ahlmark tidigare, nu sagt ifrån och gjort klart att det finns en gräns för vad även politiker ska behöva tåla.
Privatlivet, familj, barn och det därtill hör, det ska inte pressen gräva och snaska i. Att staten numera inte visar respekt för personlig integritet, det uppmärksammas ofta av främst piratpartiet. Medias alltmer bristande respekt för integriteten måste även den uppmärksamma och fördömas lika starkt.
Som sagt, politiken ska granskas, men det finns ingen anledning för pressen att skriva om vårdnadstvister, om sjukdomar, familj och barn etc. Till råga på allt så drabbar sådana skriverier inte "bara" politikern utan även hans närstående - som dels inte är politiker och dels kan vara omyndiga.
Littorins avgång är ett tydligt exempel på bristande respekt för den personliga integriteten i dagens samhälle.
05 juli 2010
Vad var det jag sa; om Reinfeldt och hybris, med mera
Först. Jag är liberal, om närmare specifisering anses behövlig: socialliberal. Jag är inte något så diffust som borgerlig. Jag är därför inte socialist/kommunist. Inte heller socialdemokrat. Det begreppet är idag lika diffust som borgerlig.
Socialdemokratin ansåg sig länge vara det samhällsbärande partiet. Detta tydde på hybris, en övertro på partiets unika ställning, snudd på att de ansåg sig vara av Gud utsedda att leda landet. Lyckligtvis har den inställningen börjat krackelera en aning. Fler och fler sossar inser att partiet bara är ett av många. Att de måste spela i samma division som andra partier.
För mig som liberal har det länge varit tydligt att det funnits starka likheter mellan socialdemokratin och moderaterna. Långt innan de senare började kalla sig "nya" eller ens moderater. Den konservatism som moderaterna bygger på har alltid satt staten/samhället före individen, de har ett kollektivt synsätt - liksom socialdemokratin. I och med det långa maktinnehavet minskade gradvis socialdemokratins radikalitet och fick alltmer prägel av försiktig pragmatism, detta för att bevara makten. Därmed tonade också partiets konservatism fram alltmer. Partiet blev samhällbevarande. Både samhällsbärande och samhällsbevarande. Fick patriarkala drag, det var inte folkets krav som partiet stod för, utan det fick karaktär av den (gode) patronen som i sin välvilja ordnade trygghet för sina underlydande. Ett överhetsperspektiv. Som jag ser det är det till förvillelse likt det som nu Fredrik Reinfeldt öppet lancerar som de "nya moderaterna".
En återgång till gamla konservativa ideal.
Det blir allt tydligare att efter några decenniers utflykt till något slags nyliberalism (dvs neokonservatism) i Gösta Bohmans anda så tar moderaterna under Reinfeldt allt fler steg tillbaka till sin ursprungliga konservatism. Det är en konservatism med sociala inslag (socialkonservatism) men (ännu) inte fokus på värdekonservatism. Hittills har det lämnats till kristdemokraterna - och i någon mån till sverigedemokraterna. De senare vill gärna (utöver sitt främlingshat) lyfta fram kopplingen till "gamla socialdemokratiska" värden. Men de är ju, som jag beskrev, i långa stycken konservativa.
Därför blir jag egentligen inte förvånad när Reinfeldt går ut och bekräftar detta, som han gör i gårdagens DN-debattartikel (DN 4 juli 2010) liksom i Almedalstalet. Det som förvånar är att han är så tydlig, att han bekräftar vad jag länge sagt. Dessutom med ett språkbruk som liknar hybris och som ger mig en obehagskänsla.
Vad sägs t ex när han menar att moderaterna är "det enda arbetarpartiet"! Vilket övermod! Vad visar inte detta om hans syn på sig själv och sitt parti! Jo, att han/det står över både andra partier - och ideologier. Att han inte bara vill utan mer eller mindre kollektivansluter alla som är arbetare till moderaterna. Jag menar inte att det är sossarna, eller ens v, som kan beskriva sig som det "enda arbetarpartiet". Ingen kan eller bör få sätta en stämpel i pannan på en grupp människor. Arbetare, liksom alla andra grupper, är individer som kan och får ha olika åsikter och ideologisk samhörighet.
Inte tyder det på en respekt för den personliga integriteten inte.
Dessutom säger Reinfeldt klart att det är hans uppfattning som gäller. De andra partierna i Alliansen får finna sig i att vara stödhjul, det är han och moderaterna som styr. Jag borde vara förvånad över att de andra partierna finner sig i detta, men är det inte då de ju redan visat att de lydigt gör som husse vill. Ideologierna, i den mån de haft sådana, har lagts åt sidan. Makten framför allt.
Det passar Reinfeldt och hans moderater som hand i handske. Ideologi talar han tyst om. Det ligger liksom i konservatismen. En konservativ (liksom sossarna intill helt nyligen) menar sig i någon mån stå över ideologier. De arbetar "bara" för samhällsintresset, för de är statsbärande. De som tycker annat förespråkar särintressen, enl detta synsätt. Det stora, statsbärande partiet står över särintressena! Så resonerade sossarna förr, och moderaterna idag. Hoppsan, säger jag.
Självfallet finns det särintressen. Redan Ola Ullsten och Bengt Westerberg varnade för särintressen, att de fick insteg i politiken. Att påtryckningsgrupper av olika slag åt sig in i partierna på ett eller annat sätt.
Men, ideologi är inte särintresse! Ideologi är en samhällssyn. Tidigare var ideologi något som styrde partier, i vart fall de flesta. När ideologier försvinner och suddas ut i något påstått ansvarstagande som inte bygger på ideologi, just då är det öppet fält för särintressen. Då blir det kompromissande och fixande som ger särintressena utrymme - i stället för öppna resonemang mellan olika ideologier, som väljarna få ta ställning till.
Att Reinfeldt har mage att kalla sitt förhållningssätt som "förnyelse", det är det magstarka. Hans synsätt på partier, där hans dessutom står högre än de andra, det är något som vi brukar återfinna i fördemokratiska skeden, i nyblivna demokratier där partier inte byggs upp kring ideologier utan kring personer och grupper som vill dra fördel av att komma i maktställning. En situation som är utmärkt grogrund för korruption.
Jag hoppas vid Gud att svenska folket vaknar till i tid och inser att det vi behöver är inte en överhet som anser sig stå över inte bara andra partier utan också oss medborgare. Vi behöver ett mera demokratiskt synsätt med större inflytande för medborgarna, med enklare sätt att utkräva ansvar av politiker. Vi behöver inte "starka partier", eller "starka män". Det svensk demokrati behöver är partier som har idéer och vågar redovisa ideologier som vi kan ta ställning till. Inte pseudoideologier som anser sig statsbärande. Vi behöver partier och ideologier som vågar och vill stå på människornas sida, som ger oss val.
Maktskifte är sunt! Det visar på levande demokrati.
Men för maktskifte behövs alternativ. Inte två "block" som i grunden är mycket lika varandra och som i mycket vilar på samma värdegrund. En värdegrund som de inte ens riktigt redovisar utan förskönar med nyspråk.
Det betyder att jag anser det osunt med partier som trängs i något slags mittfält där "allt" handlar om ekonomi. Och där idéologierna suddas ut. Därmed så öppnar det även för extrema rörelser på båda sidor. Så tragiskt.
Socialdemokratin ansåg sig länge vara det samhällsbärande partiet. Detta tydde på hybris, en övertro på partiets unika ställning, snudd på att de ansåg sig vara av Gud utsedda att leda landet. Lyckligtvis har den inställningen börjat krackelera en aning. Fler och fler sossar inser att partiet bara är ett av många. Att de måste spela i samma division som andra partier.
För mig som liberal har det länge varit tydligt att det funnits starka likheter mellan socialdemokratin och moderaterna. Långt innan de senare började kalla sig "nya" eller ens moderater. Den konservatism som moderaterna bygger på har alltid satt staten/samhället före individen, de har ett kollektivt synsätt - liksom socialdemokratin. I och med det långa maktinnehavet minskade gradvis socialdemokratins radikalitet och fick alltmer prägel av försiktig pragmatism, detta för att bevara makten. Därmed tonade också partiets konservatism fram alltmer. Partiet blev samhällbevarande. Både samhällsbärande och samhällsbevarande. Fick patriarkala drag, det var inte folkets krav som partiet stod för, utan det fick karaktär av den (gode) patronen som i sin välvilja ordnade trygghet för sina underlydande. Ett överhetsperspektiv. Som jag ser det är det till förvillelse likt det som nu Fredrik Reinfeldt öppet lancerar som de "nya moderaterna".
En återgång till gamla konservativa ideal.
Det blir allt tydligare att efter några decenniers utflykt till något slags nyliberalism (dvs neokonservatism) i Gösta Bohmans anda så tar moderaterna under Reinfeldt allt fler steg tillbaka till sin ursprungliga konservatism. Det är en konservatism med sociala inslag (socialkonservatism) men (ännu) inte fokus på värdekonservatism. Hittills har det lämnats till kristdemokraterna - och i någon mån till sverigedemokraterna. De senare vill gärna (utöver sitt främlingshat) lyfta fram kopplingen till "gamla socialdemokratiska" värden. Men de är ju, som jag beskrev, i långa stycken konservativa.
Därför blir jag egentligen inte förvånad när Reinfeldt går ut och bekräftar detta, som han gör i gårdagens DN-debattartikel (DN 4 juli 2010) liksom i Almedalstalet. Det som förvånar är att han är så tydlig, att han bekräftar vad jag länge sagt. Dessutom med ett språkbruk som liknar hybris och som ger mig en obehagskänsla.
Vad sägs t ex när han menar att moderaterna är "det enda arbetarpartiet"! Vilket övermod! Vad visar inte detta om hans syn på sig själv och sitt parti! Jo, att han/det står över både andra partier - och ideologier. Att han inte bara vill utan mer eller mindre kollektivansluter alla som är arbetare till moderaterna. Jag menar inte att det är sossarna, eller ens v, som kan beskriva sig som det "enda arbetarpartiet". Ingen kan eller bör få sätta en stämpel i pannan på en grupp människor. Arbetare, liksom alla andra grupper, är individer som kan och får ha olika åsikter och ideologisk samhörighet.
Inte tyder det på en respekt för den personliga integriteten inte.
Dessutom säger Reinfeldt klart att det är hans uppfattning som gäller. De andra partierna i Alliansen får finna sig i att vara stödhjul, det är han och moderaterna som styr. Jag borde vara förvånad över att de andra partierna finner sig i detta, men är det inte då de ju redan visat att de lydigt gör som husse vill. Ideologierna, i den mån de haft sådana, har lagts åt sidan. Makten framför allt.
Det passar Reinfeldt och hans moderater som hand i handske. Ideologi talar han tyst om. Det ligger liksom i konservatismen. En konservativ (liksom sossarna intill helt nyligen) menar sig i någon mån stå över ideologier. De arbetar "bara" för samhällsintresset, för de är statsbärande. De som tycker annat förespråkar särintressen, enl detta synsätt. Det stora, statsbärande partiet står över särintressena! Så resonerade sossarna förr, och moderaterna idag. Hoppsan, säger jag.
Självfallet finns det särintressen. Redan Ola Ullsten och Bengt Westerberg varnade för särintressen, att de fick insteg i politiken. Att påtryckningsgrupper av olika slag åt sig in i partierna på ett eller annat sätt.
Men, ideologi är inte särintresse! Ideologi är en samhällssyn. Tidigare var ideologi något som styrde partier, i vart fall de flesta. När ideologier försvinner och suddas ut i något påstått ansvarstagande som inte bygger på ideologi, just då är det öppet fält för särintressen. Då blir det kompromissande och fixande som ger särintressena utrymme - i stället för öppna resonemang mellan olika ideologier, som väljarna få ta ställning till.
Att Reinfeldt har mage att kalla sitt förhållningssätt som "förnyelse", det är det magstarka. Hans synsätt på partier, där hans dessutom står högre än de andra, det är något som vi brukar återfinna i fördemokratiska skeden, i nyblivna demokratier där partier inte byggs upp kring ideologier utan kring personer och grupper som vill dra fördel av att komma i maktställning. En situation som är utmärkt grogrund för korruption.
Jag hoppas vid Gud att svenska folket vaknar till i tid och inser att det vi behöver är inte en överhet som anser sig stå över inte bara andra partier utan också oss medborgare. Vi behöver ett mera demokratiskt synsätt med större inflytande för medborgarna, med enklare sätt att utkräva ansvar av politiker. Vi behöver inte "starka partier", eller "starka män". Det svensk demokrati behöver är partier som har idéer och vågar redovisa ideologier som vi kan ta ställning till. Inte pseudoideologier som anser sig statsbärande. Vi behöver partier och ideologier som vågar och vill stå på människornas sida, som ger oss val.
Maktskifte är sunt! Det visar på levande demokrati.
Men för maktskifte behövs alternativ. Inte två "block" som i grunden är mycket lika varandra och som i mycket vilar på samma värdegrund. En värdegrund som de inte ens riktigt redovisar utan förskönar med nyspråk.
Det betyder att jag anser det osunt med partier som trängs i något slags mittfält där "allt" handlar om ekonomi. Och där idéologierna suddas ut. Därmed så öppnar det även för extrema rörelser på båda sidor. Så tragiskt.
04 juli 2010
Pirater och rävar
Såg en underbar affisch hos Emma/opassande för piratpartiet. En räv på ett biltak och texten: "Jag röstar på piratpartiet för jag vill ha ordning på Sveriges demokrati".
Rätt fokus: demokrati! Inget fibblande med att utnyttja riksdagen för vad som många (inte minst media) anser som brottslighet.
Så ser jag att det nog inte var en räv, utan en hund. En rätt snäll hund verkar det dessutom vara. Vakthund? Tja, jag vet inte...
Är det symboliskt?
Piratpartiet behöver politiska rävar, som vet hur de ska gå till angrepp mot dem som urholkat demokratin. Inte mer eller mindre snälla hundar som på sin höjd kan gläfsa lite för att försvara den egna stugan.
Tyvärr är det inte enkelt att ta sig in i riksdagen. Eller kanske det är tur att det är inte är enkelt. Det betyder att det måste finnas en klar linje, en förmåga att kommunicera utan att bli missförstådd. Självmål får inte förekomma (som Ricks AB:artikel, som verkade producerad för internbruk, inte för att vinna väljare). Politiskt rävspel låter kanske fult, men nog behövs i vart fall taktisk förmåga, insikt i att det finns ett Sverige fullt av väljare, väljare som inte sitter hela dygnet vid datorerna och som inte sörjer Pirate Bays öde, men som vill ha personlig integritet och rättssäkerhet.
Ser att Rick på sin blogg klagar över bristande mediatäckning betr hans klavertramp. Det ska han vara glad för. Motståndarna jublar, nu behövs bara en diffus hänvisning till hans artikel för att "bevisa piraternas sanna ansikte". Tragiskt.
Men demokratiaffischen, den väcker nyfikenhet, kan skapa debatt. Om inte i media så bland vanligt folk. Den kan ge piratpartister chansen att utveckla vad partiet vill.
Dvs om (pp) tar till sig affischförslaget. Och ser till att det syns utanför internet...
Dessutom hoppas jag att (pp) ändå har såpass insiktsfulla "rävar" att det inte låter sig bländas av sin närvaro i Almedalen. Det är mest en mediahändelse. Utöver partifolk och media finns knappt några vanliga väljare där... Ta chans till mediakontakter, men glöm inte var väljarna finns.
Rätt fokus: demokrati! Inget fibblande med att utnyttja riksdagen för vad som många (inte minst media) anser som brottslighet.
Så ser jag att det nog inte var en räv, utan en hund. En rätt snäll hund verkar det dessutom vara. Vakthund? Tja, jag vet inte...
Är det symboliskt?
Piratpartiet behöver politiska rävar, som vet hur de ska gå till angrepp mot dem som urholkat demokratin. Inte mer eller mindre snälla hundar som på sin höjd kan gläfsa lite för att försvara den egna stugan.
Tyvärr är det inte enkelt att ta sig in i riksdagen. Eller kanske det är tur att det är inte är enkelt. Det betyder att det måste finnas en klar linje, en förmåga att kommunicera utan att bli missförstådd. Självmål får inte förekomma (som Ricks AB:artikel, som verkade producerad för internbruk, inte för att vinna väljare). Politiskt rävspel låter kanske fult, men nog behövs i vart fall taktisk förmåga, insikt i att det finns ett Sverige fullt av väljare, väljare som inte sitter hela dygnet vid datorerna och som inte sörjer Pirate Bays öde, men som vill ha personlig integritet och rättssäkerhet.
Ser att Rick på sin blogg klagar över bristande mediatäckning betr hans klavertramp. Det ska han vara glad för. Motståndarna jublar, nu behövs bara en diffus hänvisning till hans artikel för att "bevisa piraternas sanna ansikte". Tragiskt.
Men demokratiaffischen, den väcker nyfikenhet, kan skapa debatt. Om inte i media så bland vanligt folk. Den kan ge piratpartister chansen att utveckla vad partiet vill.
Dvs om (pp) tar till sig affischförslaget. Och ser till att det syns utanför internet...
Dessutom hoppas jag att (pp) ändå har såpass insiktsfulla "rävar" att det inte låter sig bländas av sin närvaro i Almedalen. Det är mest en mediahändelse. Utöver partifolk och media finns knappt några vanliga väljare där... Ta chans till mediakontakter, men glöm inte var väljarna finns.
02 juli 2010
Nu gräver piratpartiet sin egen grav.
Jag sympatiserar starkt med piratpartiets grundprinciper. Och jag har stort förtroende för flera av kandidaterna. Det torde vara fullt klart för de som läser denna blogg.
Men nu visar det sig hur orutinerad och rent ut sagt korkad partiledningen är. Rick Falkvinge och Christian Engström presenterar på sina bloggar ett utspel som Rick gjorde i AB idag. Det innebär att (pp) tänkt sig att använda riksdagens server för att "sköta" Pirate Bay" därifrån, användande av det man tror är riksdagsledamöternas immunitet. Han menar att därmed så hävdar (pp) medborgarrättsfrågor som yttrandefrihet och rätten till ett privatliv.
Jag förstår syftet, och det är gott. Men, men, detta utspel är så våldsamt otaktiskt, ja rent ut sagt korkat, politiskt sett! Jag undrar verkligen hur förankrat detta klavertramp är!
Visst kommer det att väcka uppmärksamhet, men av negativ art. Inte bara DN, utan alla (pp)s vedersakare anser sig nu ha fått bevis för hur vanvettig partiets politik är. Det kommer inte sägas ett ord om integritet eller yttrandefrihet. Men, desto mer om olaglig fildelning, om snoriga tonåringar som vill ha allt gratis etc. Och en och annan "pirat" anser säkert att det var ett riktigt utspel. Men sansade anhängare drar öronen åt sig.
Rick kan försöka förklara eller förneka eller slinga sig. Men det värsta är att nu kommer motståndarna att hänvisa till detta hela tiden. De får vatten på sin kvarn!
Dessutom är det ytterst tveksamt juridiskt sett.
Med detta har piratpartiet grävt sin egen grav, som seriöst alternativ i höstens val. Att en och annan jublar kan jag förstå.
Jag däremot anser att det är djupt tragiskt - för sakfrågans skull.
Men nu visar det sig hur orutinerad och rent ut sagt korkad partiledningen är. Rick Falkvinge och Christian Engström presenterar på sina bloggar ett utspel som Rick gjorde i AB idag. Det innebär att (pp) tänkt sig att använda riksdagens server för att "sköta" Pirate Bay" därifrån, användande av det man tror är riksdagsledamöternas immunitet. Han menar att därmed så hävdar (pp) medborgarrättsfrågor som yttrandefrihet och rätten till ett privatliv.
Jag förstår syftet, och det är gott. Men, men, detta utspel är så våldsamt otaktiskt, ja rent ut sagt korkat, politiskt sett! Jag undrar verkligen hur förankrat detta klavertramp är!
Visst kommer det att väcka uppmärksamhet, men av negativ art. Inte bara DN, utan alla (pp)s vedersakare anser sig nu ha fått bevis för hur vanvettig partiets politik är. Det kommer inte sägas ett ord om integritet eller yttrandefrihet. Men, desto mer om olaglig fildelning, om snoriga tonåringar som vill ha allt gratis etc. Och en och annan "pirat" anser säkert att det var ett riktigt utspel. Men sansade anhängare drar öronen åt sig.
Rick kan försöka förklara eller förneka eller slinga sig. Men det värsta är att nu kommer motståndarna att hänvisa till detta hela tiden. De får vatten på sin kvarn!
Dessutom är det ytterst tveksamt juridiskt sett.
Med detta har piratpartiet grävt sin egen grav, som seriöst alternativ i höstens val. Att en och annan jublar kan jag förstå.
Jag däremot anser att det är djupt tragiskt - för sakfrågans skull.
01 juli 2010
Läs Anders Widén, gör det!
Anders Widén, författaren, anarkisten och socialdemokraten med sant liberalt hjärta skriver så skönt. Så träffande och ofta rent ut sagt vackert. Engagerad kämpe för personlig integritet, rättssäkerhet etc.
Så i stället för att själv skriva något tråkigt om barnporr, pedofili etc apropå dagens märkliga tankar om vad och det ska lagstiftas, så länkar jag till Anders senaste inlägg. Han kallar det "Titta och gå i fängelse".
Så i stället för att själv skriva något tråkigt om barnporr, pedofili etc apropå dagens märkliga tankar om vad och det ska lagstiftas, så länkar jag till Anders senaste inlägg. Han kallar det "Titta och gå i fängelse".
Kd piraterna?
Idag har kristdemokraterna ett slags avspark inför valet och Göran Hägglund förekommer ofta i media. Han sprutar ut ord om allt - och intet.
En sak är att han anser att kd står för något annat än liberalism och socialism. Vem trodde något annat? Men så slänger han ut i en bisats att liberalismen bara handlar om pengar. Och kd anser att livet är mera än pengar. Självklart. Men varken socialismen eller - och än mindre - liberalismen handlar om pengar. Till och med Adam Smith såg vidare än till det ekonomiska perspektivet, även om det senare lyfts fram mest på senare tid. Och nyliberalerna, som egentligen är neokonservativa, har ju spårat ur till att främst betona ekonomin. Men det gör inte Hägglunds påstående sannare! Men jag förstår att han försöker inmuta en nisch, och då blir det svårt att hitta någon ideologi som passar honom. I stället lånar han friskt från flera håll och mixar till det.
I ett avseende är dock Hägglund konsekvent, har lyfter alltid - även nu - fram familjen, kärnfamiljen. Det sker även när han ställer staten emot "den vanliga människan", ett för kd nytt tema som han förde fram för bara några veckor sedan. På något sätt vill han framställa kd som en garant för (en "gränspolis", ska detta polisiära tänkande aldrig ta ett slut) att staten inte ska lägga sig i människornas liv med en mängd regler och lagar. Men han menar inte individen (det är ju ett liberalt begrepp) utan kärnfamiljen som ska bestämma vid köksbordet hur de ska ha det. Parentes: jag tycker mig minnas att Gudrun Schyman sagt något liknande på den tiden hon var partiledare för vänsterpartiet.
Ja, som Hägglund går på i motståndet mot staten och kontrollsamhället får jag ett svindlande ögonblick känslan av att han är piratpartist. Eller i vart fall vill fiska lite i de vattnen. Men som alla (?) minns så hade kd inte minsta protest emot FRA-lagen, det största och principiellt viktigaste ingreppet i modern tid emot medborgarnas personliga integritet. Inte har jag märkt något från kd heller betr t ex Ipred eller datalagringsdirektivet. I vart fall inget som skulle kunna tolkas som försvar för rättssäkerhet eller integritet! Tvärtom!
När man ser till kd:s historia så blir det svårt att tro på deras nyvunna vurm för att värna den lilla människan emot staten och kontrollsamhället.
En intressant detalj, i vart fall för den som varit med några år, är att kd nu plötsligt anser att staten ska uppfylla sina förpliktelser gentemot medborgarna när det gäller den s.k. välfärdsservicen. Även här har det mest varit Storebror för kd. Men tankegångarna nu får mig att minnas folkpartiets förslag på 90-talet om välfärdskontrakt. På 90-talet var fp ju ännu ett socialliberalt parti med Bengt Westerberg som partiledare. Då ansåg fp just att det inte var bara staten som skulle styra och ställa och ta in skatter, utan att skattebetalarna också skulle ha något slags garanti för att välfärdssystemen fungerade. En tanke som fick socialdemokraterna att rysa av obehag. Sedan skedde ju ett skifte inom fp och betoningen blev att ställa krav på medborgarna i st f på staten.
Nå, den grejen vore bra om kd tog sig an. I övrigt har jag svårt att finna det trovärdiga i de olika spretande förslagen, som mest handlar om en attityd i strid mot tidigare kd-tänkande. Summerar man kd:s "nya look" så blir det nog en övervikt ändå för den gamla social- och värdekonservatismen. Om än med lite nytt språkbruk.
Hägglunds gäng blir varken liberaler eller pirater. Tyvärr.
En sak är att han anser att kd står för något annat än liberalism och socialism. Vem trodde något annat? Men så slänger han ut i en bisats att liberalismen bara handlar om pengar. Och kd anser att livet är mera än pengar. Självklart. Men varken socialismen eller - och än mindre - liberalismen handlar om pengar. Till och med Adam Smith såg vidare än till det ekonomiska perspektivet, även om det senare lyfts fram mest på senare tid. Och nyliberalerna, som egentligen är neokonservativa, har ju spårat ur till att främst betona ekonomin. Men det gör inte Hägglunds påstående sannare! Men jag förstår att han försöker inmuta en nisch, och då blir det svårt att hitta någon ideologi som passar honom. I stället lånar han friskt från flera håll och mixar till det.
I ett avseende är dock Hägglund konsekvent, har lyfter alltid - även nu - fram familjen, kärnfamiljen. Det sker även när han ställer staten emot "den vanliga människan", ett för kd nytt tema som han förde fram för bara några veckor sedan. På något sätt vill han framställa kd som en garant för (en "gränspolis", ska detta polisiära tänkande aldrig ta ett slut) att staten inte ska lägga sig i människornas liv med en mängd regler och lagar. Men han menar inte individen (det är ju ett liberalt begrepp) utan kärnfamiljen som ska bestämma vid köksbordet hur de ska ha det. Parentes: jag tycker mig minnas att Gudrun Schyman sagt något liknande på den tiden hon var partiledare för vänsterpartiet.
Ja, som Hägglund går på i motståndet mot staten och kontrollsamhället får jag ett svindlande ögonblick känslan av att han är piratpartist. Eller i vart fall vill fiska lite i de vattnen. Men som alla (?) minns så hade kd inte minsta protest emot FRA-lagen, det största och principiellt viktigaste ingreppet i modern tid emot medborgarnas personliga integritet. Inte har jag märkt något från kd heller betr t ex Ipred eller datalagringsdirektivet. I vart fall inget som skulle kunna tolkas som försvar för rättssäkerhet eller integritet! Tvärtom!
När man ser till kd:s historia så blir det svårt att tro på deras nyvunna vurm för att värna den lilla människan emot staten och kontrollsamhället.
En intressant detalj, i vart fall för den som varit med några år, är att kd nu plötsligt anser att staten ska uppfylla sina förpliktelser gentemot medborgarna när det gäller den s.k. välfärdsservicen. Även här har det mest varit Storebror för kd. Men tankegångarna nu får mig att minnas folkpartiets förslag på 90-talet om välfärdskontrakt. På 90-talet var fp ju ännu ett socialliberalt parti med Bengt Westerberg som partiledare. Då ansåg fp just att det inte var bara staten som skulle styra och ställa och ta in skatter, utan att skattebetalarna också skulle ha något slags garanti för att välfärdssystemen fungerade. En tanke som fick socialdemokraterna att rysa av obehag. Sedan skedde ju ett skifte inom fp och betoningen blev att ställa krav på medborgarna i st f på staten.
Nå, den grejen vore bra om kd tog sig an. I övrigt har jag svårt att finna det trovärdiga i de olika spretande förslagen, som mest handlar om en attityd i strid mot tidigare kd-tänkande. Summerar man kd:s "nya look" så blir det nog en övervikt ändå för den gamla social- och värdekonservatismen. Om än med lite nytt språkbruk.
Hägglunds gäng blir varken liberaler eller pirater. Tyvärr.
Dagens "roligaste" rubrik
Som rubrik måste detta vara dagens lustigaste:
"Dagen efter-piller hjälp för barnlösa" (DN).
Det är ju inte precis reklam för tillförlitligheten i pillren...
Men, läser man artikeln försvinner humorn. Tur är väl det.
"Dagen efter-piller hjälp för barnlösa" (DN).
Det är ju inte precis reklam för tillförlitligheten i pillren...
Men, läser man artikeln försvinner humorn. Tur är väl det.
Liberala piratidéer
Piratpartiets Rick Falkvinge håller på att gå igenom sitt partis politik utifrån olika ideologiska perspektiv. Jag har inte hunnit kolla de två tidigare inläggen i serien, men "pirat ur liberalt perspektiv" gillar jag.
Varför då då? Jo, jag ska ge ett smakprov. Kolla gärna resten själv också.
"Anledningen till att man ska rösta pirat illustreras då enklast av en passage ur det sjökort — alltså lista med sakpolitiska krav — som jag sitter och sammanställer just nu. Den passagen ser ut så här:
Riksdagen ska deklarera följande principer som sin mening:
* Sverige ska vara ett land där människor inte behöver ha identitetshandlingar med sig i vardagen.
* Man är alltid oskyldig till dess motsatsen bevisats i domstol.
* Inget straff utmäts före kraftvunnen dom.
* Gråstraff och skamstraff får inte existera, bara de straff som uttryckligen står i lagen.
* Alla har rätt att få reda på och bemöta en misstanke.
* En människa som inte är misstänkt för brott ska aldrig stå under övervakning.
* Ingen ska någonsin behöva bevisa sin oskuld.
* En dömd människa som fullgjort sitt straff är ånyo en helt oskyldig människa."
OK, visst kan man diskutera exakta formuleringar och t ex patenträttens utformning och omfattning. Dock, sammantaget sett anser jag ändå att Rick ger en god grund för liberala människor att stödja piratpartiet. Integritet, medborgarrätt, rättssäkerhet etc. Även om jag vidhåller att partinamnet är korkat och att partiet borde vidareutveckla sina grundprinciper konkret för fler områden.
För - grundprinciperna finns.
Varför då då? Jo, jag ska ge ett smakprov. Kolla gärna resten själv också.
"Anledningen till att man ska rösta pirat illustreras då enklast av en passage ur det sjökort — alltså lista med sakpolitiska krav — som jag sitter och sammanställer just nu. Den passagen ser ut så här:
Riksdagen ska deklarera följande principer som sin mening:
* Sverige ska vara ett land där människor inte behöver ha identitetshandlingar med sig i vardagen.
* Man är alltid oskyldig till dess motsatsen bevisats i domstol.
* Inget straff utmäts före kraftvunnen dom.
* Gråstraff och skamstraff får inte existera, bara de straff som uttryckligen står i lagen.
* Alla har rätt att få reda på och bemöta en misstanke.
* En människa som inte är misstänkt för brott ska aldrig stå under övervakning.
* Ingen ska någonsin behöva bevisa sin oskuld.
* En dömd människa som fullgjort sitt straff är ånyo en helt oskyldig människa."
OK, visst kan man diskutera exakta formuleringar och t ex patenträttens utformning och omfattning. Dock, sammantaget sett anser jag ändå att Rick ger en god grund för liberala människor att stödja piratpartiet. Integritet, medborgarrätt, rättssäkerhet etc. Även om jag vidhåller att partinamnet är korkat och att partiet borde vidareutveckla sina grundprinciper konkret för fler områden.
För - grundprinciperna finns.
Avreglerade biltester - märklig "reform"
Idag ska Bilprovningen få konkurrens. Sådär tre nya aktörer ska slåss med (delvis) statliga Bilprovningen om kunderna.
Det låter ju bra, konkurrens på lika villkor bör rimligen leda till lägre priser på bättre varor och tjänster. Skattepengar ska inte subventionera statliga företag så att det blir illojal konkurrens. Jag gillar konkurrens, fungerande konkurrens. Staten (offentliga sektorn) ska hålla fingrarna borta från affärsverksamhet. I princip. Undantag kan göras när viktiga saker inte annars blir gjorda, eller om det råder en monopolsituation på marknaden, som skulle må väl av konkurrens (ej subventionerad) för utveckling och prispress.
Men stopp nu! Bilprovningen kostar inga skattemedel - eller minns jag fel? Vi betalar en rätt hög avgift för en koll som tar ca tio minuter. Men visst borde servicen kunna utökas till t ex kvällsöppet, möjligen mot en liten tilläggskostnad. Behövs "avreglering" för det?
Det som oroar mig, det är att utredningar och erfarenhet från andra länder visar att det leder till HÖGRE kostnader för bilägaren vid fler aktörer för bilprovning! Då faller ju det viktigaste skälet för att släppa in fler på marknaden. Såvitt jag förstått kommer staten dessutom behålla sitt majoritetsägande i Bilprovningen. Undrar just vilka de andra ägarna är...
Nej, det här luktar politisk idioti och principrytteri. Ska man avreglera och privatisera detta område, då ska man vara rätt säker på att det inte leder till högre priser. Min slutsats blir att man borde ha behållit "monopolet" tills man hittat en lösning som dels ger verklig konkurrens med lägre priser, dels förbättrar servicen.
Det låter ju bra, konkurrens på lika villkor bör rimligen leda till lägre priser på bättre varor och tjänster. Skattepengar ska inte subventionera statliga företag så att det blir illojal konkurrens. Jag gillar konkurrens, fungerande konkurrens. Staten (offentliga sektorn) ska hålla fingrarna borta från affärsverksamhet. I princip. Undantag kan göras när viktiga saker inte annars blir gjorda, eller om det råder en monopolsituation på marknaden, som skulle må väl av konkurrens (ej subventionerad) för utveckling och prispress.
Men stopp nu! Bilprovningen kostar inga skattemedel - eller minns jag fel? Vi betalar en rätt hög avgift för en koll som tar ca tio minuter. Men visst borde servicen kunna utökas till t ex kvällsöppet, möjligen mot en liten tilläggskostnad. Behövs "avreglering" för det?
Det som oroar mig, det är att utredningar och erfarenhet från andra länder visar att det leder till HÖGRE kostnader för bilägaren vid fler aktörer för bilprovning! Då faller ju det viktigaste skälet för att släppa in fler på marknaden. Såvitt jag förstått kommer staten dessutom behålla sitt majoritetsägande i Bilprovningen. Undrar just vilka de andra ägarna är...
Nej, det här luktar politisk idioti och principrytteri. Ska man avreglera och privatisera detta område, då ska man vara rätt säker på att det inte leder till högre priser. Min slutsats blir att man borde ha behållit "monopolet" tills man hittat en lösning som dels ger verklig konkurrens med lägre priser, dels förbättrar servicen.
29 juni 2010
Bara riksdagspartier i slutdebatten.
SVT vill bara ha med riksdagspartierna i teves slutdebatt. Sverigedemokraterna rasar emot beslutet, självfallet. Jag avskyr det sd står för, men de har legat nära (eller över) 4% i flera mätningar, så det verkar fegt att inte ta med dem. Och piratpartiet borde givetvis också få vara med, det fick ju mandat i europaparlamentet så sent som ifjol.
Svårt hantera så många partier i debatten? Hm, men det är väl bra att olika åsikter får komma fram, eller hur? Om de nu inte lyckas så bra i debatten att de drar nog många väljare, det är en annan sak. Men det bör vara rent spel. Väljarna bör få veta vad partierna tycker, och se hur de klarar att debattera emot varandra - och själva få ta ställning.
Kan det vara så att gammelpartierna inte vill eller vågar ta debatten med de två partier utanför riksdagen som har störst chans att ta mandat?
Svårt hantera så många partier i debatten? Hm, men det är väl bra att olika åsikter får komma fram, eller hur? Om de nu inte lyckas så bra i debatten att de drar nog många väljare, det är en annan sak. Men det bör vara rent spel. Väljarna bör få veta vad partierna tycker, och se hur de klarar att debattera emot varandra - och själva få ta ställning.
Kan det vara så att gammelpartierna inte vill eller vågar ta debatten med de två partier utanför riksdagen som har störst chans att ta mandat?
Om att bry sig
Vilka är de bästa bloggarna? Det tycker jag med förlov sagt är en lite dum frågeställning! I vart fall som tema för en seriös bloggardebatt! Först måste man definiera vad man menar med "bra". Sedan göra en lista över de tio bästa... Förlåt mig, men den sortens listor är så tröttsamma. Det blir så mycket navelskådande, borstande på ryggen... Visst finns många bra bloggar! Speciellt då politiska bloggar - om än antalet bra sådana minskat detta valår. En del tidigare skarpa och kritiskt analyserande bloggare har blivit så utslätade att man känner hur de vill tillfredställa partilinjen.
Det finns de som är så rädda att ta ställning att stöta sig med partiledningen att de, trots att de helt uppenbart är emot en sådan sak som datalagringsdirektivet, inte vill skriva på Väljarkontraktet för Nej till datalagring.
Andra har dessutom blivit som bandhundar emot bloggare i andra partier... Så tråkiga och förutsägbara. Bloggare utan partietikett har dock i stort sett undvikit att falla i denna grop.
En av de som inte tappat skärpan och förblivit vid det sökande resonerandet, det är FarmorGun. Hon förfaller inte till personangrepp utan håller sig till sak. Och hon gräver, är enveten. Och så vet hon att den som är stark måste vara snäll. Hon bryr sig.
En annan som bryr sig är EU-parlamentarikern Anna Hedh (s). Jag kan inte påminna mig att jag läst hennes blogg, om hon har någon, och jag delar inte hennes inställning betr EU. Men nu läser jag en liten debattartikel av henne där hon efterlyser regeringsinitivativ för att de två "extra" EU-parlamentarikerna (varav en piratpartist!) ska få börja fungera fullvärdigt, i enlighet med Lissabonfördraget. Det är ett principiellt och rakryggat besked hon ger, ställer ett demokratisk renhetskrav. Demokratiska principer är viktiga att stå för. Bra. - Vad säger EU-minister Birgitta Ohlsson?
Vi läser i dessa dagar om hur mängder av olika slag av människorättsorganisationer etc nu rasar emot EU-kommissarien Cecilia Malmström och datalagringsdirektivet. De bryr sig. Andra som bryr sig måste man säga är de som skrivit på Väljarkontraktet emot datalagring, som jag nämnde ovan. En av de senaste undertecknarna är Annika Beijbom (fp).
F.ö. förefaller det nu som att piratpartiets alla kandidater har skrivit under väljarkontraktet, möjligen har en ännu inte kommit in med sin underskrift. Vem orkar räkna den, listan är sååå lång!
Folkpartiet har också rätt många som säger Nej till datalagringsdirektivet, men jag skulle verkligen vilja se fler. Minst ett par från varje valkrets är ett minimikrav på ett parti som kallar sig liberalt...
I övrigt är det tunt. Två centerpartister bara, trots att det finns några som internt säger sig vara emot det, EN ynka miljöpartist och EN ynka vänsterpartist, och inte är det Lars Ohly!
Men det finns partier som är ännu värre, där ingen bryr sig! Gissa vilka! Jo, det två stora partierna, där piskan tydligen är så stark att ingen vågar skriva på något utan partiledningens godkännande. (M) och (S) är partier som ger föga utrymmer för personligt ställningstagande, men så är de båda i grund och botten både konservativa och kollektivistiska.
Och så det lilla kd, det finns inte ens med på listan över partier. Så osannolikt ansåg tydligen uppropets initiativtagare tydligen det skulle vara att någon där värnar den personliga integriteten...
Det finns de som är så rädda att ta ställning att stöta sig med partiledningen att de, trots att de helt uppenbart är emot en sådan sak som datalagringsdirektivet, inte vill skriva på Väljarkontraktet för Nej till datalagring.
Andra har dessutom blivit som bandhundar emot bloggare i andra partier... Så tråkiga och förutsägbara. Bloggare utan partietikett har dock i stort sett undvikit att falla i denna grop.
En av de som inte tappat skärpan och förblivit vid det sökande resonerandet, det är FarmorGun. Hon förfaller inte till personangrepp utan håller sig till sak. Och hon gräver, är enveten. Och så vet hon att den som är stark måste vara snäll. Hon bryr sig.
En annan som bryr sig är EU-parlamentarikern Anna Hedh (s). Jag kan inte påminna mig att jag läst hennes blogg, om hon har någon, och jag delar inte hennes inställning betr EU. Men nu läser jag en liten debattartikel av henne där hon efterlyser regeringsinitivativ för att de två "extra" EU-parlamentarikerna (varav en piratpartist!) ska få börja fungera fullvärdigt, i enlighet med Lissabonfördraget. Det är ett principiellt och rakryggat besked hon ger, ställer ett demokratisk renhetskrav. Demokratiska principer är viktiga att stå för. Bra. - Vad säger EU-minister Birgitta Ohlsson?
Vi läser i dessa dagar om hur mängder av olika slag av människorättsorganisationer etc nu rasar emot EU-kommissarien Cecilia Malmström och datalagringsdirektivet. De bryr sig. Andra som bryr sig måste man säga är de som skrivit på Väljarkontraktet emot datalagring, som jag nämnde ovan. En av de senaste undertecknarna är Annika Beijbom (fp).
F.ö. förefaller det nu som att piratpartiets alla kandidater har skrivit under väljarkontraktet, möjligen har en ännu inte kommit in med sin underskrift. Vem orkar räkna den, listan är sååå lång!
Folkpartiet har också rätt många som säger Nej till datalagringsdirektivet, men jag skulle verkligen vilja se fler. Minst ett par från varje valkrets är ett minimikrav på ett parti som kallar sig liberalt...
I övrigt är det tunt. Två centerpartister bara, trots att det finns några som internt säger sig vara emot det, EN ynka miljöpartist och EN ynka vänsterpartist, och inte är det Lars Ohly!
Men det finns partier som är ännu värre, där ingen bryr sig! Gissa vilka! Jo, det två stora partierna, där piskan tydligen är så stark att ingen vågar skriva på något utan partiledningens godkännande. (M) och (S) är partier som ger föga utrymmer för personligt ställningstagande, men så är de båda i grund och botten både konservativa och kollektivistiska.
Och så det lilla kd, det finns inte ens med på listan över partier. Så osannolikt ansåg tydligen uppropets initiativtagare tydligen det skulle vara att någon där värnar den personliga integriteten...
28 juni 2010
DN är konservativt och illasinnat, men valpejl ändrar sig
Häromdagen skrev jag inte bara till DN utan även till SVT Valpejl. DN:s svar var inte speciellt upplyftande, tvärtom. Se föregående bloggpost.
I mitt mail till Valpejl så var jag kritisk emot att för få partier redovisades och argumenterade för en större bredd, i linje med vad jag skrev i min bloggpost om detta. Och ser man på, även SVT svarade, och faktiskt mycket tillmötesgående! Visserligen var de lite undanglidande ursäktande för hur deras "första försök" såg ut, men det var fullt tydligt att de tagit kritiken till sig på ett positivt sätt! Som framgått även av andra bloggar så var jag inte ensam om kritiken, men nu skriver de att "inför den officiella lanseringen av Valpejl på torsdag har vi skickat ut enkäter till alla de partier som ställer upp i riksdagsvalet."
Visst måste man vara uppmärksam till hur Valpejl utformas även i fortstättningen, men deras svar visar att det - ibland - kan löna sig att vara alert och att säga ifrån. Och att i vart fall SVT lyssnat denna gång. Nu blir det alltså inte bara riksdagspartierna och sverigedemokraterna som syns där, utan även piratpartiet med flera.
Där fick SVT en guldstjärna av mig. Men för DN blev det ingen stjärna, bara en ilsken bock i kanten.
I mitt mail till Valpejl så var jag kritisk emot att för få partier redovisades och argumenterade för en större bredd, i linje med vad jag skrev i min bloggpost om detta. Och ser man på, även SVT svarade, och faktiskt mycket tillmötesgående! Visserligen var de lite undanglidande ursäktande för hur deras "första försök" såg ut, men det var fullt tydligt att de tagit kritiken till sig på ett positivt sätt! Som framgått även av andra bloggar så var jag inte ensam om kritiken, men nu skriver de att "inför den officiella lanseringen av Valpejl på torsdag har vi skickat ut enkäter till alla de partier som ställer upp i riksdagsvalet."
Visst måste man vara uppmärksam till hur Valpejl utformas även i fortstättningen, men deras svar visar att det - ibland - kan löna sig att vara alert och att säga ifrån. Och att i vart fall SVT lyssnat denna gång. Nu blir det alltså inte bara riksdagspartierna och sverigedemokraterna som syns där, utan även piratpartiet med flera.
Där fick SVT en guldstjärna av mig. Men för DN blev det ingen stjärna, bara en ilsken bock i kanten.
DN:s Niclas Ericsson svänger sig.
Häromdagen tog jag mig före att skriva direkt till DN:s ledarredaktion, Niclas Ericsson, som skrivit nedsättande om finniga dataspelande tonåringar, piratpartiet och riksdagspartiernas krypande för dessa. Mitt mail innehöll i sak detsamma som i bloggposten med rubriken "DN och piraterna", om än jag i bloggen utvecklade mitt resonemang ytterligare och gav en bakgrund.
Idag kom ett kortfattat svarsmail från hr Ericsson, DN.
Han skrev såhär:
"Min notis handlar inte om Piratpartiet, utan om pirater i en bredare bemärkelse. För dessa pirater vågar jag påstå att fildelning i allra högsta grad var en huvudfråga. Själva benämningen pirater anspelar ju på att man olagligt roffar åt sig upphovsrättsskyddat material."
Nå, hans ursprungstext på DN:s ledarsida finns i min bloggtext, kolla gärna den. Jag tycker att Niclas Ericsson svänger sig våldsamt och därför skrev jag ett svar till honom enl följande:
Ånej. Redan i första meningen skriver du Niclas om att riksdagspartierna skakar och kryper för finniga, dataspelande tonåringar. Och så pekar du ut piratpartiet direkt i andra meningen. Ingen läsare kan tolka det på något annat sätt än att du vill komma åt piratpartiet, och speciellt det också. Det framgår dessutom av att du påstår att stödet för piratpartiet viker. Krimskramset runt detta är bara menat för att understryka ditt förakt för (pp) och att med glidande resonemang pådyvla partiet åsiker som du anser de har. Men som inte är deras.
Och vilket parti kröp för dessa finniga tonåringar? Tvärtom, de som riksdagspartierna kröp för var ju upphovsrättsmaffian!
Ett ynkligt resonemang, ovärdigt DN:s historia.
Man får och kan givetvis tycka vad man vill om piratpartiet, liksom om DN. Dock menar jag att om man ogillar piratpartiet så ska man spela rent spel. Inte köra med förolämpningar, inte med nedlåtenhet, inte med osanna argument eller genom ett glidande resonemang pådyvla partiet åsikter som det påstås att andra har. DN:skribenten har dessutom helt missat att piratpartiets främsta mål är att kämpa för personlig integrietet.
Det är tydligt att en ledarskribent på DN idag kan vara hur okunnig som helst - eller får argumentera utan logik och utan underbyggda argument. Vilket intellektuellt förfall!
Idag kom ett kortfattat svarsmail från hr Ericsson, DN.
Han skrev såhär:
"Min notis handlar inte om Piratpartiet, utan om pirater i en bredare bemärkelse. För dessa pirater vågar jag påstå att fildelning i allra högsta grad var en huvudfråga. Själva benämningen pirater anspelar ju på att man olagligt roffar åt sig upphovsrättsskyddat material."
Nå, hans ursprungstext på DN:s ledarsida finns i min bloggtext, kolla gärna den. Jag tycker att Niclas Ericsson svänger sig våldsamt och därför skrev jag ett svar till honom enl följande:
Ånej. Redan i första meningen skriver du Niclas om att riksdagspartierna skakar och kryper för finniga, dataspelande tonåringar. Och så pekar du ut piratpartiet direkt i andra meningen. Ingen läsare kan tolka det på något annat sätt än att du vill komma åt piratpartiet, och speciellt det också. Det framgår dessutom av att du påstår att stödet för piratpartiet viker. Krimskramset runt detta är bara menat för att understryka ditt förakt för (pp) och att med glidande resonemang pådyvla partiet åsiker som du anser de har. Men som inte är deras.
Och vilket parti kröp för dessa finniga tonåringar? Tvärtom, de som riksdagspartierna kröp för var ju upphovsrättsmaffian!
Ett ynkligt resonemang, ovärdigt DN:s historia.
Man får och kan givetvis tycka vad man vill om piratpartiet, liksom om DN. Dock menar jag att om man ogillar piratpartiet så ska man spela rent spel. Inte köra med förolämpningar, inte med nedlåtenhet, inte med osanna argument eller genom ett glidande resonemang pådyvla partiet åsikter som det påstås att andra har. DN:skribenten har dessutom helt missat att piratpartiets främsta mål är att kämpa för personlig integrietet.
Det är tydligt att en ledarskribent på DN idag kan vara hur okunnig som helst - eller får argumentera utan logik och utan underbyggda argument. Vilket intellektuellt förfall!
26 juni 2010
Har du någon pejl på valet?
Fler väljare än någonsin verkar vara mycket osäkra inför höstens val. De markerar detta genom att uttrycka "vet ej" el liknande i opinionsundersökningar, eller så vägrar de svara och registreras som bortfall.
Vad betyder det? Jo, att det är ett stort missnöje med dagens riksdagspartier! De ser inga större reella skillnader mellan blocken. De hyser misstro till sina "gamla" partier men finner inget bra alternativ bland de övriga. De känner att vad som är viktigt prioriteras annorlunda av partierna än för dem som väljare.
Så, därför finns ett antal frågeprogram i olika tidningar där man får svara på olika frågor och så jämförs det med vad riksdagspartierna (oftast bara de!) tycker. Många har fått märkliga resultat. Vilket givetvis beror på vilka frågorna är, hur de formulerats och inte minst, på om det finns något sätt för den villrådige väljaren att väga in hur viktiga olika frågor är för honom/henne. Dessa "partisympatitester" är således mycket osäkra instrument om man vill ha dem som vägledning!
Gammelmedia är inte heller till någon större ledning. De kör på i gamla hjulspår med att uppmärksamma riksdagspartierna och deras valfrågor. Ja, än värre, de reducerar ofta alternativen till en fråga om "blocken", tyvärr oftast med partiernas tysta medgivande. Det gör det inte lätt att hitta rätt. Speciellt som partier utanför riksdagen kommer i skymundan, eller inte får vara med alls!
SVT planerar en Valpejl. Där ska partierna och deras kandidater och frågor presenteras. Fint initiativ. Som public service media kan man ju förvänta sig en allsidig och neutral presentation...
Tyvärr verkar det ha gått fel redan före start. SVT tänker sig bara att presentera riksdagspartierna plus sverigedemokraterna!!! Inte piratpartiet! (Pp) kom ju ändå in i Europaparlamentet vid det senaste allmänna val som hållits, för bara ett år sedan! Det valet borde ha lärt både SVT och andra media att opinionsundersökningar är bräckliga intrument!
Rimligen borde SVT presentera alla partier av någon storlek, dvs minst 10-12 stycken. Det är en skyldighet inför väljarna.
Dessutom; att utförligt presentera de olika (cirka dussinet) partiernas kandidater är oerhört viktigt eftersom vi har ett slags personval i Sverige. Visserligen kunde det vara mera konsekvent, men ändå!
Därför måste vi veta om kandidaternas åsikter, inte bara partiernas. Inte minst om de i någon fråga avviker från partilinjen. Inkomst och ålder, ok, men vi röstar väl efter åsikt! Eller hur?!
Det kan vi bara göra om vi får information om vad kandidaterna tycker och tänker. Valpejl får inte göra det för enkelt för sig.
Vad betyder det? Jo, att det är ett stort missnöje med dagens riksdagspartier! De ser inga större reella skillnader mellan blocken. De hyser misstro till sina "gamla" partier men finner inget bra alternativ bland de övriga. De känner att vad som är viktigt prioriteras annorlunda av partierna än för dem som väljare.
Så, därför finns ett antal frågeprogram i olika tidningar där man får svara på olika frågor och så jämförs det med vad riksdagspartierna (oftast bara de!) tycker. Många har fått märkliga resultat. Vilket givetvis beror på vilka frågorna är, hur de formulerats och inte minst, på om det finns något sätt för den villrådige väljaren att väga in hur viktiga olika frågor är för honom/henne. Dessa "partisympatitester" är således mycket osäkra instrument om man vill ha dem som vägledning!
Gammelmedia är inte heller till någon större ledning. De kör på i gamla hjulspår med att uppmärksamma riksdagspartierna och deras valfrågor. Ja, än värre, de reducerar ofta alternativen till en fråga om "blocken", tyvärr oftast med partiernas tysta medgivande. Det gör det inte lätt att hitta rätt. Speciellt som partier utanför riksdagen kommer i skymundan, eller inte får vara med alls!
SVT planerar en Valpejl. Där ska partierna och deras kandidater och frågor presenteras. Fint initiativ. Som public service media kan man ju förvänta sig en allsidig och neutral presentation...
Tyvärr verkar det ha gått fel redan före start. SVT tänker sig bara att presentera riksdagspartierna plus sverigedemokraterna!!! Inte piratpartiet! (Pp) kom ju ändå in i Europaparlamentet vid det senaste allmänna val som hållits, för bara ett år sedan! Det valet borde ha lärt både SVT och andra media att opinionsundersökningar är bräckliga intrument!
Rimligen borde SVT presentera alla partier av någon storlek, dvs minst 10-12 stycken. Det är en skyldighet inför väljarna.
Dessutom; att utförligt presentera de olika (cirka dussinet) partiernas kandidater är oerhört viktigt eftersom vi har ett slags personval i Sverige. Visserligen kunde det vara mera konsekvent, men ändå!
Därför måste vi veta om kandidaternas åsikter, inte bara partiernas. Inte minst om de i någon fråga avviker från partilinjen. Inkomst och ålder, ok, men vi röstar väl efter åsikt! Eller hur?!
Det kan vi bara göra om vi får information om vad kandidaterna tycker och tänker. Valpejl får inte göra det för enkelt för sig.
DN och piraterna
Nej, DN gillar verkligen inte pirater. Det är ingen nyhet. Dock förtjänar det att påpekas, eftersom DN anser sig vara en objektiv tidning på nyhetsplats och ha en oberoende liberal ledarsida. (Hur skulle en liberal förresten kunna vara annat än oberoende? Grejen med DN:s ledarsida är dock att den varken är oberoende eller speciellt liberal.)
DN:s nyhetsnotis i nätupplagan om piratbyråns nedläggning är visserligen tämligen korrekt och framför allt kortfattad. Kollar man däremot de länkade artiklarna där, så behöver man bara läsa rubrikerna för att snabbt se den hårda, negativa vinklingen för allt som de kallar pirater. För DN är nämligen pirater något fult (förklarligt nog), men det stannar inte vid att ogilla pirater i sig, piratbyrån och Pirate Bay. Allt kopplas ihop och dessutom så buntas allt negativt man kan säga om "pirater" med piratpartiet.
Visserligen kan man säga att piratpartiet får skylla sig självt, när det valt ett idiotiskt namn, men namnvalet gör det alltför lätt för dess motståndare. Och motståndarna till integritet och rättssäkerhet tar ivrigt chansen och talar i stället om olaglig fildelning (som i deras värld är detsamma som all fildelning), och om finniga dataspelande tonåringar.
Ett litet ledarstick i DN igår (25 juni), som inte finns i nätupplagan (varför?) är en god illustration på detta.
Såhär lyder det:
"Pirater utan vind
Fildelning blev 2006 en fråga som skakade Sverige och fick riksdagspartier att krypa för finniga, dataspelande tonåringar. Så sent som 2009 vann Piratpartiet ett mandat i valet till Europaparlamentet.
Men efter ett kritiserat försök till försäljning av sajten The pirate bay har fenomenet tappat sin hjältegloria. Stödet för Piratpartiet viker. Och häromdagen lades lobbyorganisationen Piratbyrån ner.
Så snabbt vänder politikens vindar. Och i det här fallet har de vänt i rätt riktning.
Niclas Ericsson"
Denne Niclas Ericsson är visserligen ledarekribent, men visar på den dominerande attityden när DN även på nyhetsplats skriver om piratpartiet.
Jag är varken finnig, dataspelare eller tonåring (tvärtom). Däremot har jag stark sympati för piratpartiets profilfrågor; dvs om rätten till personlig integritet, till rättssäkerhet, medborgerliga rättigheter, kultur/kulturutveckling - och emot det övervakande storebrorssamhälle som övriga partier står för.
När DN vägrar förstå vad pp står för är det inte underligt heller att DN inte ger sina läsare objektiv upplysning om detta. Och att DN:s läsare kanske i någon mån tror att intresset för pp:s frågor mojnat. I vart fall de som bara läser pappersupplagan - och har kopplingar till upphovsrättsindustrin.
DN:s nyhetsnotis i nätupplagan om piratbyråns nedläggning är visserligen tämligen korrekt och framför allt kortfattad. Kollar man däremot de länkade artiklarna där, så behöver man bara läsa rubrikerna för att snabbt se den hårda, negativa vinklingen för allt som de kallar pirater. För DN är nämligen pirater något fult (förklarligt nog), men det stannar inte vid att ogilla pirater i sig, piratbyrån och Pirate Bay. Allt kopplas ihop och dessutom så buntas allt negativt man kan säga om "pirater" med piratpartiet.
Visserligen kan man säga att piratpartiet får skylla sig självt, när det valt ett idiotiskt namn, men namnvalet gör det alltför lätt för dess motståndare. Och motståndarna till integritet och rättssäkerhet tar ivrigt chansen och talar i stället om olaglig fildelning (som i deras värld är detsamma som all fildelning), och om finniga dataspelande tonåringar.
Ett litet ledarstick i DN igår (25 juni), som inte finns i nätupplagan (varför?) är en god illustration på detta.
Såhär lyder det:
"Pirater utan vind
Fildelning blev 2006 en fråga som skakade Sverige och fick riksdagspartier att krypa för finniga, dataspelande tonåringar. Så sent som 2009 vann Piratpartiet ett mandat i valet till Europaparlamentet.
Men efter ett kritiserat försök till försäljning av sajten The pirate bay har fenomenet tappat sin hjältegloria. Stödet för Piratpartiet viker. Och häromdagen lades lobbyorganisationen Piratbyrån ner.
Så snabbt vänder politikens vindar. Och i det här fallet har de vänt i rätt riktning.
Niclas Ericsson"
Denne Niclas Ericsson är visserligen ledarekribent, men visar på den dominerande attityden när DN även på nyhetsplats skriver om piratpartiet.
Jag är varken finnig, dataspelare eller tonåring (tvärtom). Däremot har jag stark sympati för piratpartiets profilfrågor; dvs om rätten till personlig integritet, till rättssäkerhet, medborgerliga rättigheter, kultur/kulturutveckling - och emot det övervakande storebrorssamhälle som övriga partier står för.
När DN vägrar förstå vad pp står för är det inte underligt heller att DN inte ger sina läsare objektiv upplysning om detta. Och att DN:s läsare kanske i någon mån tror att intresset för pp:s frågor mojnat. I vart fall de som bara läser pappersupplagan - och har kopplingar till upphovsrättsindustrin.
22 juni 2010
Märkligt betr förskolan i Piteå.
I Piteå kommun så vill man höja kvaliteten inom barnomsorgen/förskolan. I princip ska det bara vara förskollärare anställda. Inte barnskötare, eftersom de inte är behöriga genom sin kortare utbildning. Det är ett rimligt och riktigt ställningstagande, i vart fall när det gäller barngrupper där barnen passerat blöjåldern. Man kan bara undra varför det dröjt så länge!
Samtidigt så erbjuder Piteå kommun (genom sitt s-styre) att de barnskötare som så vill får vidareutbilda sig, på kommunens bekostnad, till ett slags "förskollärarbehörighet" giltig bara i Piteå (dvs en förkortad variant).
Generöst så det förslår. Det normala är ju att lärare utbildar sig på egen bekostnad och tar avsevärda studielån, som de sedan måste betala av på under större delen av sin verksamma tid.
Det rättvisa i beslutet kan således diskuteras.
En ytterligare komplikation är att barnantalet går ner i förskolan, och att avdelningar dras in och då blir det färre tjänster, förstås! Redan idag finns personer i kommunen med full behörighet att undervisa i förskolan (dvs för mer än bara sköta barn), som inte har fast tjänst, och som många gånger måste konkurrera med barnskötare om vikariat.
Det är högst troligt att redan utbildade lärare, som bekostat sina studier själva, nu kommer att gås förbi till både de fasta tjänsterna och till vikariat av de av på kommunens (skattebetalarnas) bekostnad vidareutbildade barnskötarna, som i många fall har fler tjänsteår än de "riktiga" lärarna som inte har någon av de krympande fasta tjänsterna.
Piteås sossemajoritet har således fattat ett dyrt beslut, ett beslut som diskriminierar utbildade förskollärare och som står i strid med beslutet om att höja kompetensen inom förskolan.
Samtidigt så erbjuder Piteå kommun (genom sitt s-styre) att de barnskötare som så vill får vidareutbilda sig, på kommunens bekostnad, till ett slags "förskollärarbehörighet" giltig bara i Piteå (dvs en förkortad variant).
Generöst så det förslår. Det normala är ju att lärare utbildar sig på egen bekostnad och tar avsevärda studielån, som de sedan måste betala av på under större delen av sin verksamma tid.
Det rättvisa i beslutet kan således diskuteras.
En ytterligare komplikation är att barnantalet går ner i förskolan, och att avdelningar dras in och då blir det färre tjänster, förstås! Redan idag finns personer i kommunen med full behörighet att undervisa i förskolan (dvs för mer än bara sköta barn), som inte har fast tjänst, och som många gånger måste konkurrera med barnskötare om vikariat.
Det är högst troligt att redan utbildade lärare, som bekostat sina studier själva, nu kommer att gås förbi till både de fasta tjänsterna och till vikariat av de av på kommunens (skattebetalarnas) bekostnad vidareutbildade barnskötarna, som i många fall har fler tjänsteår än de "riktiga" lärarna som inte har någon av de krympande fasta tjänsterna.
Piteås sossemajoritet har således fattat ett dyrt beslut, ett beslut som diskriminierar utbildade förskollärare och som står i strid med beslutet om att höja kompetensen inom förskolan.
Har Carl Bildt en särställning?
Alla människor har rätt till personlig integritet. Politiker har det, om än man måste dra gränsen snävare när de gäller dem, eftersom de innehar förtroendeuppdrag, och vi som väljare självfallet vill veta hur de sköter sig, om de motsvarar vårt förtroende, om de gör olagligheter.
Brottsmisstänkta ska också ha rätt till personlig integritet, deras göranden som inte har relevans för det de är misstänkta för, ska inte lämnas ut till kreti och pleti. För den som är dömd för brott kan nog integritetssfären i många fall bli snävare, om brottets art är av allvarligt slag. Exakt var den gränsen går är dock svårt att säga. Och vår lagstiftning anser ju att - i de flesta fall, dock ej alla - att efter avtjänat straff så ska det räcka. Att dessutom sitta vid skampålen utöver det dömda straffet eller att diskrimineras på något sätt är fel (i princip, jag går inte in på de undantag som finns).
Men nu är det så att politiker som misstänks för brott ofta blir svartlistade av sina partier och/eller allmänna opinonen. Någon skugga får inte falla på partiet. En politiker som misstänks ha kört berusad eller tvistar med skattemyndigheterna, han brukar få sparken - eller åtminstone ser partiet till att han/hon tar en time-out tills dom fallit, tills man vet om den misstänkte också var skyldig - i juridisk mening. Några grövre saker än på den nivå jag nyss nämnde kan jag inte påminna mig att någon politiker av rang vare sig misstänkts eller dömts för.
Nu diskuteras hur man ska ta ställning till utrikesminister Carl Bildt och den utredning för brott mot folkrätten han är föremål för som tidigare styrelseledamot i Lundin Oil. Röd-gröna representanter vill att han ska ta time-out eller avgå. Företrädare för allianspartierna, främst moderater eller fd moderater tycker att han ska sitta kvar, att man ska avvakta utredningen, eller så säger de inget...
Jag är på ingendera sidan. Ur strikt juridisk synpunkt ska ingen dömas på förhand. Men - det görs ju, just när det gäller politiker! Inte bara av politiska motståndare, utan ofta även av de egna. Oskuldspresumptionen är ofta satt ur spel här. Så icke när det gäller Carl Bildt. Varför? Har Carl Bildt en sådan särställning att han inte bedöms som andra politiker som misstänks för brott.
Såvitt jag kan bedöma är brott mot folkrätten allvarligare än det mesta annat, sju resor värre än någon tiondels promille för mycket i blodet eller ett tveksamt skatteavdrag. Så, om nu politiker ska tåla lite tuffare tag än medel-Svensson, så borde faktiskt Carl Bildt självmant ta time-out! Har han inte förstånd till det borde, i logikens namn, hans parti tvinga honom till det!
Men krav på avgång ska vänta tills han dömts, om det nu blir så. Skulle han dömas, då ska han givetvis avgå, självmant eller genom partiets eller alliansens försorg. Då ska det inte behövas någon som helst politiskt färgad diskussion.
Det man i nuläget kan/bör diskutera är om brottsmisstänkta politiker ska "straffas" före dom. Om det i så fall ska gälla för varje brottsmisstanke, eller endast i grövre brott - något som i så fall måste preciseras. Men det bör gälla samma regler för alla politiker, Carl Bildt ska inte behandlas annorlunda än andra brottsmisstänkta.
Brottsmisstänkta ska också ha rätt till personlig integritet, deras göranden som inte har relevans för det de är misstänkta för, ska inte lämnas ut till kreti och pleti. För den som är dömd för brott kan nog integritetssfären i många fall bli snävare, om brottets art är av allvarligt slag. Exakt var den gränsen går är dock svårt att säga. Och vår lagstiftning anser ju att - i de flesta fall, dock ej alla - att efter avtjänat straff så ska det räcka. Att dessutom sitta vid skampålen utöver det dömda straffet eller att diskrimineras på något sätt är fel (i princip, jag går inte in på de undantag som finns).
Men nu är det så att politiker som misstänks för brott ofta blir svartlistade av sina partier och/eller allmänna opinonen. Någon skugga får inte falla på partiet. En politiker som misstänks ha kört berusad eller tvistar med skattemyndigheterna, han brukar få sparken - eller åtminstone ser partiet till att han/hon tar en time-out tills dom fallit, tills man vet om den misstänkte också var skyldig - i juridisk mening. Några grövre saker än på den nivå jag nyss nämnde kan jag inte påminna mig att någon politiker av rang vare sig misstänkts eller dömts för.
Nu diskuteras hur man ska ta ställning till utrikesminister Carl Bildt och den utredning för brott mot folkrätten han är föremål för som tidigare styrelseledamot i Lundin Oil. Röd-gröna representanter vill att han ska ta time-out eller avgå. Företrädare för allianspartierna, främst moderater eller fd moderater tycker att han ska sitta kvar, att man ska avvakta utredningen, eller så säger de inget...
Jag är på ingendera sidan. Ur strikt juridisk synpunkt ska ingen dömas på förhand. Men - det görs ju, just när det gäller politiker! Inte bara av politiska motståndare, utan ofta även av de egna. Oskuldspresumptionen är ofta satt ur spel här. Så icke när det gäller Carl Bildt. Varför? Har Carl Bildt en sådan särställning att han inte bedöms som andra politiker som misstänks för brott.
Såvitt jag kan bedöma är brott mot folkrätten allvarligare än det mesta annat, sju resor värre än någon tiondels promille för mycket i blodet eller ett tveksamt skatteavdrag. Så, om nu politiker ska tåla lite tuffare tag än medel-Svensson, så borde faktiskt Carl Bildt självmant ta time-out! Har han inte förstånd till det borde, i logikens namn, hans parti tvinga honom till det!
Men krav på avgång ska vänta tills han dömts, om det nu blir så. Skulle han dömas, då ska han givetvis avgå, självmant eller genom partiets eller alliansens försorg. Då ska det inte behövas någon som helst politiskt färgad diskussion.
Det man i nuläget kan/bör diskutera är om brottsmisstänkta politiker ska "straffas" före dom. Om det i så fall ska gälla för varje brottsmisstanke, eller endast i grövre brott - något som i så fall måste preciseras. Men det bör gälla samma regler för alla politiker, Carl Bildt ska inte behandlas annorlunda än andra brottsmisstänkta.
20 juni 2010
En trevlig show, trots allt
Visst, jag måste medge att det var en välregisserad show, prinsessbröllopet. Det känns ju bra, och vi är ju alla med och betalar för det, så varför skulle vi inte fått det? Till råga på allt så fick vi se att det faktiskt verkar som att brudparet är genuint kära i varandra. Det värmer ju hjärtat, oavsett om man är rojalist eller republikansk demokrat.
Men, just too much, liksom den långa uppladdningen. Det är nog många som känner sig lite trötta och utmattade idag. Inte bara de inbjudna gästerna. Utan även tevetittare, även vi som inte såg allt. Trots att man tvingade sig att ta en del pauser blev det många timmar.
Vi vet ju att kungen inte var så glad i att Victoria blev kronprinsessa. Han uppskattade inte att han måste böja sig för att grundlagen ändrades i demokratisk ordning på ett sätt som gick emot hans konservativa inställning. Vi förstår också att, trots alla uppskattande ord nu, så har det varit en tuff match både för Victoria och Daniel att få kungen att acceptera Daniel som svärson. Och tufft för kungen att ändra sig. Rent mänskligt verkar dock alla de närmast berörda nu vara lyckliga. Svärföräldrarna på båda sidor. Och givetvis Victoria och Daniel.
Kungen, som inte är någon stor talare eller intellektuell gigant, han lät ovanligt bra och släppte fram en del sympatisk spontanitet. Dessutom gynnas nog kungahuset av att det släppts in nytt blod, både Daniel och hans pappa Olle var naturliga i sina nya roller och goda talare.
Fortfarande kvarstår ändå de principiella invändningarna till monarkin. Det är inte demokratiskt, av skäl som jag tidigare redovisat. Och även tänkbara konsekvenser av både privat och principiell natur reser fler frågor, något berört här. Och Emma i Opassande har en klurig upphovsrättfråga i sammanhanget.
Jag noterar att Birger Schlaug skrivit ett brev till kungen, som försöker få honom att betänka sitt ansvar för att ev barnbarn ska få välja sin framtid själva. Det känns inte bra att tvinga barn in i något de inte valt själva, och speciellt inte att tvinga dem till ett konstlat liv i offentlighet.
Nu är det söndag, men det känns som att vardagen kommer tillbaka. Verkligheten pockar på uppmärksamhet, trots sagobröllopet och den otidsenliga grund det vilar på.
Men, jag slutar med att konstatera att det var en härlig show! Trots allt.
Men, just too much, liksom den långa uppladdningen. Det är nog många som känner sig lite trötta och utmattade idag. Inte bara de inbjudna gästerna. Utan även tevetittare, även vi som inte såg allt. Trots att man tvingade sig att ta en del pauser blev det många timmar.
Vi vet ju att kungen inte var så glad i att Victoria blev kronprinsessa. Han uppskattade inte att han måste böja sig för att grundlagen ändrades i demokratisk ordning på ett sätt som gick emot hans konservativa inställning. Vi förstår också att, trots alla uppskattande ord nu, så har det varit en tuff match både för Victoria och Daniel att få kungen att acceptera Daniel som svärson. Och tufft för kungen att ändra sig. Rent mänskligt verkar dock alla de närmast berörda nu vara lyckliga. Svärföräldrarna på båda sidor. Och givetvis Victoria och Daniel.
Kungen, som inte är någon stor talare eller intellektuell gigant, han lät ovanligt bra och släppte fram en del sympatisk spontanitet. Dessutom gynnas nog kungahuset av att det släppts in nytt blod, både Daniel och hans pappa Olle var naturliga i sina nya roller och goda talare.
Fortfarande kvarstår ändå de principiella invändningarna till monarkin. Det är inte demokratiskt, av skäl som jag tidigare redovisat. Och även tänkbara konsekvenser av både privat och principiell natur reser fler frågor, något berört här. Och Emma i Opassande har en klurig upphovsrättfråga i sammanhanget.
Jag noterar att Birger Schlaug skrivit ett brev till kungen, som försöker få honom att betänka sitt ansvar för att ev barnbarn ska få välja sin framtid själva. Det känns inte bra att tvinga barn in i något de inte valt själva, och speciellt inte att tvinga dem till ett konstlat liv i offentlighet.
Nu är det söndag, men det känns som att vardagen kommer tillbaka. Verkligheten pockar på uppmärksamhet, trots sagobröllopet och den otidsenliga grund det vilar på.
Men, jag slutar med att konstatera att det var en härlig show! Trots allt.
19 juni 2010
Det systematiska hyckleriet - om Sveriges största bidagstagare
Nej, jag har inget emot Victoria Bernadotte eller att hon gifter sig och blir fru Daniel Westling - även om jag gissar att hon i något slags konstlad jämställdhet kommer att behålla sitt gamla släktnamn Bernadotte i stället för makens efternamn.
Victoria verkar vara en positiv och glad tjej, även om hon haft en lite mera jobbig period med ätstörningar och tvivel på att hon skulle kunna leva upp till kraven (?) på en blivande regent. Hon har dessutom fått en, verkar det, hyfsat god utbildning för sin roll som kuttersmycke för Sverige.
Mina invändningar är således inte emot Victoria som person, och inte heller till hennes familj i sig. Mina invändningar är mera principiella till monarkin som system.
Det betyder att jag inte i första hand vänder mig emot kostnaderna för monarkin heller. Visst är monarkin, kungahuset en dyr sak för skattebetalarna. De kan beskrivas som Sveriges största bidragstagare, de lever ju på skattebetalarnas pengar och inte precis på socialbidragsnivå heller. Samtidigt kan man konstatera att de egentligen inte är beroende av apanage etc. De har ju egna förmögenheter, vars avkastning torde trygga ett gott liv i ekonomiskt avseende, trots att de vant sig vid ett onödigt överflöd.
Dock, även republikanskt statsskick kostar, även om det rimligen torde vara betydligt billigare än monarki. Underhållet av slotten, som kulturminnesmärken, kostar pengar oavsett statsskick. Även en president ska ha en representativ bostad, dvs ett slott, ett presidentpalats för sin mandatperiod, men inte längre. Dock inte ett flertal lyxboenden för privatbruk. Och en president ska inte ha mycket mera i lön än statsministern.
Min huvudinvändning är att monarki inte går att förena med demokrati, eller, rättare sagt, med ett demokratiskt tänkade och uppträdande. Monarki står, som Lena Andersson i DN idag (19 juni 2010) konstaterar, för ett systematiskt hyckleri.
Monarkin uppmuntrar till, leder till servilitet, inställsamhet, underdånighet - inte till frihet och demokratiskt ifrågasättande eller deltagande. Det vi utsatts för det senaste halvåret i accelererande grad är ett mycket tydligt bevis för detta, hur media och snart sagt hela det politiska etablissemanget och det kommersiella samhället hyllar och mjäkar med i fjäskandet för denna ur gener komna "överhet". Monarkin är, inte minst i dessa dagar, en övertydligt illustration på skillnaderna mellan "fin överhet" och maktlös underhet. En unken doft från gångna tiders totalitära klassamhället, där den maktlöse undersåten förväntades stå med mössan i handen och underkasta sig överhetens nycker - och därtill ropa sitt bifall! Och kan dessutom ses som en nutida parallell till hur de romerska kejsarna bjöd pöbeln på bröd och skådespel. För att hålla folket på mattan så de glömde sitt elände. En skillnad är dock att idag bekostar pöbeln/folket själva en stor del av detta skådespel...
OK, kungen, det svenska kungahuset har idag snudd på obefintlig formell makt. Och dess popularitet har kraftig sjunkit på senare år. Men, dess status som superkändisar - starkt förstärkt (helt medvetet givetvis) av bröllopshysterin - har skapat en ny roll för monarkin och ger den ett icke föraktligt indirekt inflytande. Ett inflytande som inte på något sätt är förenligt med demokrati.
Visst, jag kommer nog att se lite av själva bröllopet. Det finns inget annat att se i vare sig royal service-STV eller i öppet kommersiella TV4. Det är ju ett skådespel och det kan vara kul att se några unga "kändisar" gifta sig. Samtidigt så kväljer det mig att detta skådespel faktiskt illustrerar något förgånget, ett totalitärt system där vi förväntas kröka på ryggen. Ett system som bygger på den offentliga lögnen om att arv ger vissa personer rätt till en överhetsposition, som inte är demokratisk.
Jag skulle önska att Victoria (liksom kungen) abdikerar från sin "kunglighet" så att hon (de) får leva som vanliga människor, utan att omgivningens leenden ska komma från konservativ servilitet inför en arvsgrundad överhet.
Victoria verkar vara en positiv och glad tjej, även om hon haft en lite mera jobbig period med ätstörningar och tvivel på att hon skulle kunna leva upp till kraven (?) på en blivande regent. Hon har dessutom fått en, verkar det, hyfsat god utbildning för sin roll som kuttersmycke för Sverige.
Mina invändningar är således inte emot Victoria som person, och inte heller till hennes familj i sig. Mina invändningar är mera principiella till monarkin som system.
Det betyder att jag inte i första hand vänder mig emot kostnaderna för monarkin heller. Visst är monarkin, kungahuset en dyr sak för skattebetalarna. De kan beskrivas som Sveriges största bidragstagare, de lever ju på skattebetalarnas pengar och inte precis på socialbidragsnivå heller. Samtidigt kan man konstatera att de egentligen inte är beroende av apanage etc. De har ju egna förmögenheter, vars avkastning torde trygga ett gott liv i ekonomiskt avseende, trots att de vant sig vid ett onödigt överflöd.
Dock, även republikanskt statsskick kostar, även om det rimligen torde vara betydligt billigare än monarki. Underhållet av slotten, som kulturminnesmärken, kostar pengar oavsett statsskick. Även en president ska ha en representativ bostad, dvs ett slott, ett presidentpalats för sin mandatperiod, men inte längre. Dock inte ett flertal lyxboenden för privatbruk. Och en president ska inte ha mycket mera i lön än statsministern.
Min huvudinvändning är att monarki inte går att förena med demokrati, eller, rättare sagt, med ett demokratiskt tänkade och uppträdande. Monarki står, som Lena Andersson i DN idag (19 juni 2010) konstaterar, för ett systematiskt hyckleri.
Monarkin uppmuntrar till, leder till servilitet, inställsamhet, underdånighet - inte till frihet och demokratiskt ifrågasättande eller deltagande. Det vi utsatts för det senaste halvåret i accelererande grad är ett mycket tydligt bevis för detta, hur media och snart sagt hela det politiska etablissemanget och det kommersiella samhället hyllar och mjäkar med i fjäskandet för denna ur gener komna "överhet". Monarkin är, inte minst i dessa dagar, en övertydligt illustration på skillnaderna mellan "fin överhet" och maktlös underhet. En unken doft från gångna tiders totalitära klassamhället, där den maktlöse undersåten förväntades stå med mössan i handen och underkasta sig överhetens nycker - och därtill ropa sitt bifall! Och kan dessutom ses som en nutida parallell till hur de romerska kejsarna bjöd pöbeln på bröd och skådespel. För att hålla folket på mattan så de glömde sitt elände. En skillnad är dock att idag bekostar pöbeln/folket själva en stor del av detta skådespel...
OK, kungen, det svenska kungahuset har idag snudd på obefintlig formell makt. Och dess popularitet har kraftig sjunkit på senare år. Men, dess status som superkändisar - starkt förstärkt (helt medvetet givetvis) av bröllopshysterin - har skapat en ny roll för monarkin och ger den ett icke föraktligt indirekt inflytande. Ett inflytande som inte på något sätt är förenligt med demokrati.
Visst, jag kommer nog att se lite av själva bröllopet. Det finns inget annat att se i vare sig royal service-STV eller i öppet kommersiella TV4. Det är ju ett skådespel och det kan vara kul att se några unga "kändisar" gifta sig. Samtidigt så kväljer det mig att detta skådespel faktiskt illustrerar något förgånget, ett totalitärt system där vi förväntas kröka på ryggen. Ett system som bygger på den offentliga lögnen om att arv ger vissa personer rätt till en överhetsposition, som inte är demokratisk.
Jag skulle önska att Victoria (liksom kungen) abdikerar från sin "kunglighet" så att hon (de) får leva som vanliga människor, utan att omgivningens leenden ska komma från konservativ servilitet inför en arvsgrundad överhet.
18 juni 2010
Varje kvinna bör åläggas att ha åldersintyg väl synligt
Efter att ha läst Joshens dräpande beskrivning av tillståndet i Konungariket Sverige har jag en liten undring. Eller ett krav kanske.
Borde inte varje individ av kvinnligt kön mellan åtta och åttio år åläggas, med straffansvar om hon bryter mot lagen, att ständigt ha ett åldersbevis väl synligt. Detta speciellt om hon fotograferas eller kan riskera att bli fotograferad. Och än mer, om detta foto kan förmodas publiceras i något sammanhang. Vara vilket det vara månde.
Detta för förhindrande av att oskyldiga ska råka ut för tittbrott på barnpornografisk bild.
I sammanhanget kan man även behöva ta ställning till vem som har upphovsrätten, med tillhörande ersättning, för olagligt om än omedvetet tagande av och publicerande av bild som kan tolkas som barnpornografi - av behörig myndighet eller av den ofrivillige tittaren.
Borde inte varje individ av kvinnligt kön mellan åtta och åttio år åläggas, med straffansvar om hon bryter mot lagen, att ständigt ha ett åldersbevis väl synligt. Detta speciellt om hon fotograferas eller kan riskera att bli fotograferad. Och än mer, om detta foto kan förmodas publiceras i något sammanhang. Vara vilket det vara månde.
Detta för förhindrande av att oskyldiga ska råka ut för tittbrott på barnpornografisk bild.
I sammanhanget kan man även behöva ta ställning till vem som har upphovsrätten, med tillhörande ersättning, för olagligt om än omedvetet tagande av och publicerande av bild som kan tolkas som barnpornografi - av behörig myndighet eller av den ofrivillige tittaren.
Bröllopsbesvär
Public service har gått från att tjäna folket till att tjäna hovet. SVT får numera betecknas som Royal Service. Och nog är det en våldsam övermättnad som drabbar alla nu. Inte ens de mest hängivna rojalister kan väl svälja allt som stoppas i oss i teve, radio och press?
Läser också i bladet att andelen anhängare till både kungahuset och monarkin minskat drastiskt de senaste femton åren. Glädjande, men aningen förvånande. Så mycket som media fokuserar på kungafamiljen kunde man tro att intresset fortfarande är stort. Har Silvias dragningskraft minskat så mycket och inte kunnat uppvägas av Victorias?
Hur uppfattas det att hovet bjudit in även representanter för de värsta förtryckarregimerna till kronprinsessparets vigsel? Till exempel från Nordkorea och Eritrea. Vad ger det för intryck av demokratisk förankring av hovet, och vad har UD gett för råd?
Vad tycker stockholmarna om att Hagaparken, ansedd som stadens vackraste park, nu inhägnats av fula staket som ska hålla folket skiljt från de unga Bernadotterna? Eller ska de inte kallas familjen Westling?
Och så det här med religionsfrihet. En del menar att det inte skall vara ett tvång att regenten ska tillhöra Svenska kyrkan och omfatta den lutherska tron. Tja, ska det vara ett kungahus, så tycker jag nog det är ett tämligen berättigat krav, i traditionens namn (vad annars kan motivera monarkin?). Däremot så borde familjen Westling-Bernadotte givetvis ha samma religionsfrihet som andra svenska medborgare.
Fastän då måste de förstås avsäga sig alla anspråk på kronan!
En pikant (?) detalj, som jag inte sett kommenterad är denna. En drottnings främsta plikt är att föda en arvinge till tronen. Det torde gälla även om hon gifter sig med en s.k. ofrälse man och även om denne får en prinstitel som bröllopsgåva av svärfar.
Men, om nu det unga paret inte kan få barn då? Kan de då adoptera ett "lämpligt" barn, hur nu det ska se ut, för att rädda monarkins fortlevnad?
Är det någon som på rak arm kan informera om vad som gäller om detta "problem" skulle uppstå?
Eller har giftermålsförberedelserna innefattat även en kontroll av om de unga tu kan alstra barn?
Kanske är det så. Hörde att det blir Daniel som "måste" ta ut eventuell föräldrapenning, eftersom han är den ende med sjukpenninggrundande inkomst. Victorias apanage räknas tydligen inte som inkomst i det avseendet. Och torde utbetalas även vid föräldraledighet.
Läser också i bladet att andelen anhängare till både kungahuset och monarkin minskat drastiskt de senaste femton åren. Glädjande, men aningen förvånande. Så mycket som media fokuserar på kungafamiljen kunde man tro att intresset fortfarande är stort. Har Silvias dragningskraft minskat så mycket och inte kunnat uppvägas av Victorias?
Hur uppfattas det att hovet bjudit in även representanter för de värsta förtryckarregimerna till kronprinsessparets vigsel? Till exempel från Nordkorea och Eritrea. Vad ger det för intryck av demokratisk förankring av hovet, och vad har UD gett för råd?
Vad tycker stockholmarna om att Hagaparken, ansedd som stadens vackraste park, nu inhägnats av fula staket som ska hålla folket skiljt från de unga Bernadotterna? Eller ska de inte kallas familjen Westling?
Och så det här med religionsfrihet. En del menar att det inte skall vara ett tvång att regenten ska tillhöra Svenska kyrkan och omfatta den lutherska tron. Tja, ska det vara ett kungahus, så tycker jag nog det är ett tämligen berättigat krav, i traditionens namn (vad annars kan motivera monarkin?). Däremot så borde familjen Westling-Bernadotte givetvis ha samma religionsfrihet som andra svenska medborgare.
Fastän då måste de förstås avsäga sig alla anspråk på kronan!
En pikant (?) detalj, som jag inte sett kommenterad är denna. En drottnings främsta plikt är att föda en arvinge till tronen. Det torde gälla även om hon gifter sig med en s.k. ofrälse man och även om denne får en prinstitel som bröllopsgåva av svärfar.
Men, om nu det unga paret inte kan få barn då? Kan de då adoptera ett "lämpligt" barn, hur nu det ska se ut, för att rädda monarkins fortlevnad?
Är det någon som på rak arm kan informera om vad som gäller om detta "problem" skulle uppstå?
Eller har giftermålsförberedelserna innefattat även en kontroll av om de unga tu kan alstra barn?
Kanske är det så. Hörde att det blir Daniel som "måste" ta ut eventuell föräldrapenning, eftersom han är den ende med sjukpenninggrundande inkomst. Victorias apanage räknas tydligen inte som inkomst i det avseendet. Och torde utbetalas även vid föräldraledighet.
14 juni 2010
Nu är det fullbordat!
Nja, riktigt som rubriken antyder är det väl inte. Men man har ju lärt sig av kvällspressen hur rubriker ska se ut...
Nå, det handlar dock om att nu har jag lagt ut ytterligare ett par stycken till min Integritetssida. Det vill säga den sida på denna blogg (se länk ovan) där jag mera ingående, är det meningen, diskuterar integritetsbegreppet utifrån olika aspekter. Inte då bara att integritet behövs, utan också varför och andra infallsvinklar. Och hur man kan eller bör förbättra integriteten, om man ju vill det. Integritetsbalk? Författningsdomstol?
De senaste avsnitten handlar om om det går att avväga integritet mot annat samt om vilken integritetskränkning som är värst.
Därmed sätter jag punkt för ögonblicket i detta skrivande. Däremot välkomnar jag synpunkter och diskussion. Instämmanden är alltid kul, men om ni har avvikande åsikter eller kompletteringar så är det minst lika intressant.
Texten har numrerade mellanrubriker, så är det lättare att hänvisa till det ni vill diskutera. Skriv gärna kommentarerna till denna bloggpost.
Nå, det handlar dock om att nu har jag lagt ut ytterligare ett par stycken till min Integritetssida. Det vill säga den sida på denna blogg (se länk ovan) där jag mera ingående, är det meningen, diskuterar integritetsbegreppet utifrån olika aspekter. Inte då bara att integritet behövs, utan också varför och andra infallsvinklar. Och hur man kan eller bör förbättra integriteten, om man ju vill det. Integritetsbalk? Författningsdomstol?
De senaste avsnitten handlar om om det går att avväga integritet mot annat samt om vilken integritetskränkning som är värst.
Därmed sätter jag punkt för ögonblicket i detta skrivande. Däremot välkomnar jag synpunkter och diskussion. Instämmanden är alltid kul, men om ni har avvikande åsikter eller kompletteringar så är det minst lika intressant.
Texten har numrerade mellanrubriker, så är det lättare att hänvisa till det ni vill diskutera. Skriv gärna kommentarerna till denna bloggpost.
Lite om Joshen, grodor och integritetsdebatt
En av de absolut skarpaste pennorna (ok, han använder datorns tangentbord, men ändå) i den svenska bloggarvärlden har Joshen (Johnny Olsson) med bloggen Enligt Min Humla. Förutom intelligens och skarpsyn använder han dessutom ofta humorn för att göra resonemangen än tydligare. Och det är en humor som ofta får skrattet att fastna i halsen. Det är nämligen inte gapflabbet han strävar efter, utan att visa det absurda i den verklighet vi lever i.
Nu senast "kokade" han en groda, eller egentligen, visade att grodorna redan är kokta. Detta som ett inlägg i integritetsdebatten. Den debatt som nästan inte finns, annat än i viss mån på bloggarna, men som är så viktig.
En av de frågor Joshen ställer är varför traditionella media inte uppmärksammar mera de minst sagt uppseendeväckande förslag och beslut som försämrar och kränker vår integritet. Händelser som visar att temperaturhöjningen i grodkokarkastrullen stigit så till den grad...
Jag vet inte hur man ska få grodorna, dvs folket, att vakna. Men jag tror mig veta att man måste göra något. Och helst på många olika sätt. Eftersom jag inte vet hur grodornas hörsel är beskaffad.
En sak är klar, det är inte många grodor som läser bloggar på internet. Och i så fall läser de inte om hur de blir kokta, utan mera om hur de ska utveckla sitt sexliv eller hur de ska klä sig snyggare (?).
Vi ska inte glömma att det inte bara är riksdag och regering som sysslar med att koka grodor. Även gammelmedia hjälper till med både kokning och stekning, mer eller mindre medvetet.
Men, trots allt, gammelmedia har ännu en ventil som kallas insändarspalter. Använd den. Det kan förhoppningsvis lätta trycket i tryckkokaren vi lever (?) i.
Dessutom tror jag att ett sätt att höja medvetandet om integritetens betydelse är att diskutera begreppet integritet i sig, att sätta in det i en mängd sammanhang, i vardagliga frågor. Och ställa frågan var de olika partierna står där. Bakom flosklerna.
Nu senast "kokade" han en groda, eller egentligen, visade att grodorna redan är kokta. Detta som ett inlägg i integritetsdebatten. Den debatt som nästan inte finns, annat än i viss mån på bloggarna, men som är så viktig.
En av de frågor Joshen ställer är varför traditionella media inte uppmärksammar mera de minst sagt uppseendeväckande förslag och beslut som försämrar och kränker vår integritet. Händelser som visar att temperaturhöjningen i grodkokarkastrullen stigit så till den grad...
Jag vet inte hur man ska få grodorna, dvs folket, att vakna. Men jag tror mig veta att man måste göra något. Och helst på många olika sätt. Eftersom jag inte vet hur grodornas hörsel är beskaffad.
En sak är klar, det är inte många grodor som läser bloggar på internet. Och i så fall läser de inte om hur de blir kokta, utan mera om hur de ska utveckla sitt sexliv eller hur de ska klä sig snyggare (?).
Vi ska inte glömma att det inte bara är riksdag och regering som sysslar med att koka grodor. Även gammelmedia hjälper till med både kokning och stekning, mer eller mindre medvetet.
Men, trots allt, gammelmedia har ännu en ventil som kallas insändarspalter. Använd den. Det kan förhoppningsvis lätta trycket i tryckkokaren vi lever (?) i.
Dessutom tror jag att ett sätt att höja medvetandet om integritetens betydelse är att diskutera begreppet integritet i sig, att sätta in det i en mängd sammanhang, i vardagliga frågor. Och ställa frågan var de olika partierna står där. Bakom flosklerna.
13 juni 2010
Diskutera integritetsbegreppet!
Den personliga integriteten är en av piratpartiets profilfrågor. Kanske till och med den främsta.
I och för sig hyllar de flesta den personliga integriteten, även riksdagspartierna - så länge det är i teorin, och inte handlar om konkreta ställningstaganden, som FRA-lagen etc.
Det som bekymrar mig är att begreppet i sig inte diskuterats speciellt mycket, inte ens av piratpartiets egna, dess ledning och riksdagskandidater.
- Vad finns för aspekter på begreppet?
- Måste eller får man göra avvägningar till andra hänsyn?
- Har begreppet integritet kopplingar till andra frågor, t ex de frågor som av riksdagspartierna ser som de stora valfrågorna (arbetslöshet, sjukvård etc) i valet 2010?
För att bidra till en djupare och förhoppningsvis bredare debatt i ämnet har jag skrivit en text om integritetsbegreppet. Texten finns under en egen sida på denna blogg, se ovan.
Jag har idag lagt till ytterligare tre stycken i denna text. De handlar om frivillighet eller tvång, om den tredje statsmakten och om politiker och poliser har rätt till personlig integritet.
För att kunna värdera var piratpartiet står - och gärna även andra - vore det värdefullt med en diskussion. För att få veta mera direkt var partiet står.
Och kanske till och med hur partiet relaterar integritetsbegreppet till de andra valfrågorna.
I och för sig hyllar de flesta den personliga integriteten, även riksdagspartierna - så länge det är i teorin, och inte handlar om konkreta ställningstaganden, som FRA-lagen etc.
Det som bekymrar mig är att begreppet i sig inte diskuterats speciellt mycket, inte ens av piratpartiets egna, dess ledning och riksdagskandidater.
- Vad finns för aspekter på begreppet?
- Måste eller får man göra avvägningar till andra hänsyn?
- Har begreppet integritet kopplingar till andra frågor, t ex de frågor som av riksdagspartierna ser som de stora valfrågorna (arbetslöshet, sjukvård etc) i valet 2010?
För att bidra till en djupare och förhoppningsvis bredare debatt i ämnet har jag skrivit en text om integritetsbegreppet. Texten finns under en egen sida på denna blogg, se ovan.
Jag har idag lagt till ytterligare tre stycken i denna text. De handlar om frivillighet eller tvång, om den tredje statsmakten och om politiker och poliser har rätt till personlig integritet.
För att kunna värdera var piratpartiet står - och gärna även andra - vore det värdefullt med en diskussion. För att få veta mera direkt var partiet står.
Och kanske till och med hur partiet relaterar integritetsbegreppet till de andra valfrågorna.
11 juni 2010
Meningslösa siffror
Jag skrev redan häromdagen om det meningslösa i opinionsundersökningar med stort bortfall och/eller osäkra. Min slutsats bekräftades ytterligare nu när bl a SCB:s mätning kom. Återigen kommenteras med stort allvar, med olika infallsvinklar, hur denna ska tolkas.
För den som kollar lite mer framgår dock snart det väsentliga. Bortfallet var runt 30%.
Att två tredjedelar av undersökningen skedde före både Greklandskrisens höjdpunkt och de rödgrönas skuggbudget har självfallet också betydelse om man jämför med undersäkningar som skett därefter.
Hur ska bortfall och osäkerhet tolkas då? Det är mer intressant än de siffror som redovisas för de som svarat och gått få tag på. Är det fler osäkra bland fd s-sympatisörer än bland m-sympatisörer. Hur många går tillbaka till tidigare sympatier? Har partier på topp (m + mp) chans att hålla kvar alla nya? Hur många söker sig till nya partier?
Varför är man osäker? Finns de nya partierna bland svarsalternativen? I så fall vilka? Kan det finnas någon stor grupp som inte finns bland svaren?
Det är frågor som man ställer sig i partikanslierna. Men det borde "analytikerna" i press, radio och teve fråga sig också!
För piratpartiet kan det synas trösterikt med gårdagens DN, där de fick 14% av 15-19-åringarna. Men det vinner man inget val på, för dels kan bara en del av dessa rösta, dels så var även där bortfall och vet-ej-svar 32%...
Gissa om jag känner mig trött på dessa meninglösa opinionsundersökningar, som väller över oss?
Då är det mera intressant att veta vilken ålder som kandidaterna i de olika partierna har, om det finns andra än medelålders kandidater. Finns yngre OCH äldre kandidater också? Och hur mycket tjänar de? Betr inkomst kan konsteras att maktinnehav ger höga inkomster, (m) har därför passerat (s) vad gäller antal höginkomsttagare. Men det är intressant att trots att (s) numera är ett oppositionspart så är det extremt få låginkomsttagare bland sossarnas kandidater!
För den som kollar lite mer framgår dock snart det väsentliga. Bortfallet var runt 30%.
Att två tredjedelar av undersökningen skedde före både Greklandskrisens höjdpunkt och de rödgrönas skuggbudget har självfallet också betydelse om man jämför med undersäkningar som skett därefter.
Hur ska bortfall och osäkerhet tolkas då? Det är mer intressant än de siffror som redovisas för de som svarat och gått få tag på. Är det fler osäkra bland fd s-sympatisörer än bland m-sympatisörer. Hur många går tillbaka till tidigare sympatier? Har partier på topp (m + mp) chans att hålla kvar alla nya? Hur många söker sig till nya partier?
Varför är man osäker? Finns de nya partierna bland svarsalternativen? I så fall vilka? Kan det finnas någon stor grupp som inte finns bland svaren?
Det är frågor som man ställer sig i partikanslierna. Men det borde "analytikerna" i press, radio och teve fråga sig också!
För piratpartiet kan det synas trösterikt med gårdagens DN, där de fick 14% av 15-19-åringarna. Men det vinner man inget val på, för dels kan bara en del av dessa rösta, dels så var även där bortfall och vet-ej-svar 32%...
Gissa om jag känner mig trött på dessa meninglösa opinionsundersökningar, som väller över oss?
Då är det mera intressant att veta vilken ålder som kandidaterna i de olika partierna har, om det finns andra än medelålders kandidater. Finns yngre OCH äldre kandidater också? Och hur mycket tjänar de? Betr inkomst kan konsteras att maktinnehav ger höga inkomster, (m) har därför passerat (s) vad gäller antal höginkomsttagare. Men det är intressant att trots att (s) numera är ett oppositionspart så är det extremt få låginkomsttagare bland sossarnas kandidater!
09 juni 2010
Dagen då Israel förlorade sina sista vänner
DN i går hade en intressant analys av Uri Avnery (86-årig israelisk fredsaktivist) om hur det kom sig att Israel kunde angripa Ship to Gaza som de gjorde. I hast hittar jag inte länken till artikeln (i DNs kulturbilaga) men jag hittar däremot en bloggare som skriver i stort sett som jag tänkt skriva om detta.
Uri Avnery drar i artikeln till dagens handlande från Israels regering en parallell till hur den brittiska regeringen angrep skeppet "Exodus" 1947. Den som anvarade för den brittiska aktionen var Ernest Bevin, labour-minister. Ingen dumskalle precis, menar Averny, men däremot var han arrogant, okänslig och visade ett gränslöst förakt för världsopinionen.
Kort sagt, historien upprepar sig, men med andra rollinnehavare . Denna gång var det Israel som stod för arrogansen, okänsligheten och föraktet för omvärldens reaktioner.
Uri Avnery drar i artikeln till dagens handlande från Israels regering en parallell till hur den brittiska regeringen angrep skeppet "Exodus" 1947. Den som anvarade för den brittiska aktionen var Ernest Bevin, labour-minister. Ingen dumskalle precis, menar Averny, men däremot var han arrogant, okänslig och visade ett gränslöst förakt för världsopinionen.
Kort sagt, historien upprepar sig, men med andra rollinnehavare . Denna gång var det Israel som stod för arrogansen, okänsligheten och föraktet för omvärldens reaktioner.
Osäkra opinionsmätningar
Opinionsmätningarna strömmar över oss, och kommentatorerna gör allvarsamma analyser. Jämvikt. Dödläge. Vilket parti åker ut? Vilket kommer in?
Men tittar man lite närmare, vilket inte är så lätt, eftersom det är sällan underlaget redovisas, så brukar de osäkra vara kring 20% eller mer... Vad betyder då de andra siffrorna?
"Skvatt intet", vill jag påstå. Eller i vart fall inte så mycket.
Det intressanta är vart osäkra går, eller om de stannar på soffan. Nåja, nog får soffan en del, men inte alla. Jag skulle tro att många av de osäkra ligger nära de röd-gröna, men inte gillar deras ekonomiska politik eller är tveksamma pga deras vacklan betr integritetsfrågorna. Tvekan betr integritetspolitiken finns hos många av de presumtiva alliansväljarna också. Minst tveksam-reserv har nog moderaterna. Däremot kan de tappa en del röster till sina små lydpartier, av taktiska skäl kanske. Många känner också en tvekan eftersom blockens politik i mångt och mycket i vart fall skenbart liknar varandra. Och ett snarlikt skäl till tvekan är frånvaron av klara ideologiska kännetecken hos partierna. Och i den mån de finns är de inte de som tidigare var partiernas kännetecken.
Frågan är om all denna tvekan leder till att sverigedemokraterna på sluttampen tar tillräckligt många missnöjda för att klara 4%-spärren. Eller om missnöjet, av andra skäl, leder till att piratpartiet lyckas samla de som vill ha en politik som bättre hävdar privat integritet och rättssäkerhet.
Den stora osäkerheten hittills gör att valresultatet på valdagens kväll kan bli snudd på vad som helst. Jag är övertygad om att valstrategerna inom alla partier är fullt medvetna om detta.
Vi kommer att få se många nervösa utspel...
Men tittar man lite närmare, vilket inte är så lätt, eftersom det är sällan underlaget redovisas, så brukar de osäkra vara kring 20% eller mer... Vad betyder då de andra siffrorna?
"Skvatt intet", vill jag påstå. Eller i vart fall inte så mycket.
Det intressanta är vart osäkra går, eller om de stannar på soffan. Nåja, nog får soffan en del, men inte alla. Jag skulle tro att många av de osäkra ligger nära de röd-gröna, men inte gillar deras ekonomiska politik eller är tveksamma pga deras vacklan betr integritetsfrågorna. Tvekan betr integritetspolitiken finns hos många av de presumtiva alliansväljarna också. Minst tveksam-reserv har nog moderaterna. Däremot kan de tappa en del röster till sina små lydpartier, av taktiska skäl kanske. Många känner också en tvekan eftersom blockens politik i mångt och mycket i vart fall skenbart liknar varandra. Och ett snarlikt skäl till tvekan är frånvaron av klara ideologiska kännetecken hos partierna. Och i den mån de finns är de inte de som tidigare var partiernas kännetecken.
Frågan är om all denna tvekan leder till att sverigedemokraterna på sluttampen tar tillräckligt många missnöjda för att klara 4%-spärren. Eller om missnöjet, av andra skäl, leder till att piratpartiet lyckas samla de som vill ha en politik som bättre hävdar privat integritet och rättssäkerhet.
Den stora osäkerheten hittills gör att valresultatet på valdagens kväll kan bli snudd på vad som helst. Jag är övertygad om att valstrategerna inom alla partier är fullt medvetna om detta.
Vi kommer att få se många nervösa utspel...
07 juni 2010
Kristdemokraterna emot den stora staten...
Kd:s partiledare, Göran Hägglund, har intervjuats i DN. Jag måste medge att jag hoppade till redan inför rubriken: "Han har tröttnat på påfund ovanifrån", och i artikeln så brer han ut sig och ondgör sig över statens inblandning i den enskilda människans liv.
Nja, ser man på kd:s praktiska politik så är det något som inte stämmer. Var inte kd det parti som helt tyst och lojalt ställde upp på den största integritetskränkningen i modern tid, FRA-lagen! Där staten verkligen blandar sig i, registrerar och kontrollerar in i minsta detalj vad som den enskilde gör, tänker och tycker!
Inte heller har jag hört något från kd som skulle innebära minsta betänklighet emot datalagringsdirektivet och annat som innebär ytterligare kontroll av den enskilda och kränkningar av den personliga integriteten.
Att kd och Hägglund tycker att staten inte ska föreskriva äktenskapsformen utan nöja sig med att det sker en officiell registrering av giftermål och att det sedan är upp till de berörda att fira detta med en ceremoni efter var och ens kultur och vilja, det känns visserligen bra, men är ändå ett något blekt exempel på den enskildes självständighet gentemot staten.
Tvärtom är i det mesta faktiskt kristdemokraterna ett tämligen konsekvent värdekonservativt parti, med lite social krydda i vissa frågor. Dvs ett parti som inte står på den enskildes sida utan värnar den starka staten och dess överhöghet över medborgarna. Staten, försvaret, kyrkan som kollektiv är viktigare än människans valfrihet och integritet. Kd har ett visst berättigande eftersom det finns männsikor med dessa värderingar, så länge kd också står upp för dem.
Men nog känns det märkligt om kd samtidigt som det försvarar kraftiga integritetskränkningar säger sig vilja värna den enskilda människan! Det verkar mera som vilseledande marknadsföring!
Nja, ser man på kd:s praktiska politik så är det något som inte stämmer. Var inte kd det parti som helt tyst och lojalt ställde upp på den största integritetskränkningen i modern tid, FRA-lagen! Där staten verkligen blandar sig i, registrerar och kontrollerar in i minsta detalj vad som den enskilde gör, tänker och tycker!
Inte heller har jag hört något från kd som skulle innebära minsta betänklighet emot datalagringsdirektivet och annat som innebär ytterligare kontroll av den enskilda och kränkningar av den personliga integriteten.
Att kd och Hägglund tycker att staten inte ska föreskriva äktenskapsformen utan nöja sig med att det sker en officiell registrering av giftermål och att det sedan är upp till de berörda att fira detta med en ceremoni efter var och ens kultur och vilja, det känns visserligen bra, men är ändå ett något blekt exempel på den enskildes självständighet gentemot staten.
Tvärtom är i det mesta faktiskt kristdemokraterna ett tämligen konsekvent värdekonservativt parti, med lite social krydda i vissa frågor. Dvs ett parti som inte står på den enskildes sida utan värnar den starka staten och dess överhöghet över medborgarna. Staten, försvaret, kyrkan som kollektiv är viktigare än människans valfrihet och integritet. Kd har ett visst berättigande eftersom det finns männsikor med dessa värderingar, så länge kd också står upp för dem.
Men nog känns det märkligt om kd samtidigt som det försvarar kraftiga integritetskränkningar säger sig vilja värna den enskilda människan! Det verkar mera som vilseledande marknadsföring!
02 juni 2010
De resonabla krafterna i Mellanöstern blir allt färre
Jag är Israel-vän. Det är riktigt och rätt att judarna fick Israel som en hemvist, en logisk konsekvens av Hitlers och nazismens massmord av judar. Ett massmord som i sin tur var en konsekvens av det utbredda judehat som fanns och till en del ännu finns i många länder och kretsar.
Men, Israel har hela tiden känt sig trängt och ifrågasatt som stat. Efter ett flertal krig, en del försvarskrig, andra mera tveksamma betr detta, så har både Israels utsatthetskänsla - och övermod betr sin militära överlägsenhet - och palestiniernas frustration över att inte vare sig kunna återvända eller få en egen självständig stat, värd namnet, vuxit. Extremismen på båda sidor har succesivt ökat, trots alla medlingsförsök och fredssamtal.
Orsakssammanhanget är oerhört komplicerat. Men det är tragiskt att Israels ledning förefaller helt blind och döv för hur dess agerande spelar Hamas och andra extremister i händerna, samtidigt som förståelsen för Israels sak minskar och förståelsen för palestinierna ökar i samma grad. Att angripa, kapa fredliga skepp med hjälp till Gazas befolkning, "Ship to Gaza", på internationellt vatten, det hjälper inte Israels sak. Att bära sig åt som sjörövare, mörda sovande människor, och föra folket ombord till Israel med brutala medel, ett land som de inte alls ville till. Allt detta är så opsykologiskt, klantigt och stötande och givetvis oacceptabelt att jag nästan saknar ord. Var finns besinningen?
Johan Westerholm har en del intressanta bakgrundsnoteringar kring detta på sin blogg, och Madelaine Sjöstedt noterar att nu vaknar judehatet hos vänstern på grund av denna tragiska händelse. Båda söker något slags besinning.
En som inte ser någon anledning till besinning, utan faktiskt (i vanlig ordning) är helt övertygad om att Ship to Gaza var befolkade av våldsverkare och terrorister, är Dick Erixon. Hans sätt att argumentera är så enögt och nyansfritt att jag helst inte vill länka till honom, men för en gångs skull gör jag det. Med Erixons och hans gelikars sätt att se på omvärlden lär det inte bli fred och samförstånd inom vår livstid i Mellanöstern.
Tillägg. Mark Klamberg gör en sakligt neutral genomgång av de juridiska aspekterna. Givetvis mycket intressant. Även kommentarerna är intressanta och ger ytterligare ljus över det komplicerade juridiska läget.
Men, Israel har hela tiden känt sig trängt och ifrågasatt som stat. Efter ett flertal krig, en del försvarskrig, andra mera tveksamma betr detta, så har både Israels utsatthetskänsla - och övermod betr sin militära överlägsenhet - och palestiniernas frustration över att inte vare sig kunna återvända eller få en egen självständig stat, värd namnet, vuxit. Extremismen på båda sidor har succesivt ökat, trots alla medlingsförsök och fredssamtal.
Orsakssammanhanget är oerhört komplicerat. Men det är tragiskt att Israels ledning förefaller helt blind och döv för hur dess agerande spelar Hamas och andra extremister i händerna, samtidigt som förståelsen för Israels sak minskar och förståelsen för palestinierna ökar i samma grad. Att angripa, kapa fredliga skepp med hjälp till Gazas befolkning, "Ship to Gaza", på internationellt vatten, det hjälper inte Israels sak. Att bära sig åt som sjörövare, mörda sovande människor, och föra folket ombord till Israel med brutala medel, ett land som de inte alls ville till. Allt detta är så opsykologiskt, klantigt och stötande och givetvis oacceptabelt att jag nästan saknar ord. Var finns besinningen?
Johan Westerholm har en del intressanta bakgrundsnoteringar kring detta på sin blogg, och Madelaine Sjöstedt noterar att nu vaknar judehatet hos vänstern på grund av denna tragiska händelse. Båda söker något slags besinning.
En som inte ser någon anledning till besinning, utan faktiskt (i vanlig ordning) är helt övertygad om att Ship to Gaza var befolkade av våldsverkare och terrorister, är Dick Erixon. Hans sätt att argumentera är så enögt och nyansfritt att jag helst inte vill länka till honom, men för en gångs skull gör jag det. Med Erixons och hans gelikars sätt att se på omvärlden lär det inte bli fred och samförstånd inom vår livstid i Mellanöstern.
Tillägg. Mark Klamberg gör en sakligt neutral genomgång av de juridiska aspekterna. Givetvis mycket intressant. Även kommentarerna är intressanta och ger ytterligare ljus över det komplicerade juridiska läget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)