Bekymmersamt kd-utspel.

Jag är verkligen bekymrad över kd-ledaren Hägglunds utspel. Han talar volym och kostnader. Om sänkta bidrag, om tuffare regler och svårare att få permanent uppehållstillstånd. Att flyktingar ska vänta i tre år på att få veta om de får stanna. Inte om flyktingarnas behov, vad de flyr från. Tyvärr verkar det som om Göran Hägglunds hugskott öppnat dammarna för mer el mindre flyktingfientliga uttalande hos många andra politiker utanför SD också. OK, ofta maskerat som en oro över kostnaderna för Sverige om flyktingströmmen ökar kraftigt.

Självfallet kostar det initialt att ta emot flyktingar, det är ju en självklarhet. Men vi vet ju, i vart fall finns det flera utredningar som visar det, dvs att på lite sikt är det lönsamt även ekonoimiskt att ta emot flyktingar. Samtidigt så är det många som likställer siffran för invandring som om det vore flyktingar. Och allt hamnar snett eftersom man blandar ihop både begrepp och kostnader.

Flyktingars integration underlättas inte av att bara få ett tillfälligt uppehållstillstånd. De behöver trygghet, de flyr ju ifrån otrygghet. De måste få bättre chanser att snabbt komma i jobb, att få hitta rätt jobb, att få göra det de kan (vilket ofta är mycket mer än fyrkantiga svenska myndigheter vill tro), de måste kunna få rota sig. De behöver inte motivation att söka jobb, det som behövs är jobb att söka! Vilket Mark Klamberg påpekar i ett kort blogginlägg. Efterfrågan öht på arbetskraft måste öka, vilket kan ske genom att stimulera ekonomin. Samtidigt är många flyktingar välutbildade och borde snabbare kunna lotsas till rätt jobb, utan alltför mycket byråkratiska hinder.

Flyktingarnas boende, både tillfälligt och permanent, måste man se på kostnadsmässigt. Liksom byråkratin. Det är t ex inte rimligt att entreprenörer som Bert Karlsson och gelikar ska kunna skära guld med täljknivar, men inte heller att asylboenden ofta är ännu kostsammare när de anordnas direkt i offentlig regi. Etc.

Och det verkligt kostnadssänkande, det vore att arbeta för en värld där det finns demokrati och frihet. Inte att räddhågat skyffla över problem på andra länder.
Fast det är klart, då kanske bristen på viss arbetskraft inom vissa områden i Sverige, skulle bli än mera akut. Idag söker ju vissa arbetsgivare aktivt efter utbildad (t ex inom vård och omsorg) arbetskraft på flyktingförläggningarna.
I en värld med frihet, fred och demokrati, där skulle arbetskraftsimporten bli mycket dyrare än idag. Och där skulle inte finnas några flyktingar. En utopi -  kanske det. Men nog är det dit vi borde sträva. Istället för att kortsiktig och snålt stänga våra gränser och hjärtan.

Slutdebatten 2014 i SVT

Blockbildningen är olycklig, det visar debatten.
 Dock blev jag positivt överraskad igen av Jan Björklund, och även av Annie Löf. Fr f a Jan var lugn och trygg samtidigt som han var aktiv. Göran Hägglund verkade nervös och skärrad. Reinfeldt blev arg en ggn, och märktes f ö knappt alls. Löfven verkade också lite nervös och hade en svår sits att samtidigt låtsas överens med sina blockkompisar och ändå inte bränna broarna till fp och c. V-ledaren körde sitt race, men lyckades inte så bra, liksom det gröna språkröret med hans svada utan större innehåll. 
Åkesson var rätt nedtonad, kom inte in i debatten trots att han hade förslag som åtminstone ngn av de andra borde gillat. Det stora undantaget var givetvis flyktingpolitiken och invandringen, där Åkesson talade klarspråk om sin inhumana politik, om än han förgäves försökte ge intryck av att han var mest inv-vänlig... Där fick han rejält mothugg av samtliga andra, fullt förtjänat.

Som helhet en mycket intressant debatt, "lagom" livlig.  Upplysande, men gav föga ledning ändå.  Och blir nog en spännande valvaka.   Beroende på dels hur debatten påverkat folk, och hur många som till slut bestämmer sig. Och hur. 

Det här med debattstilar - och att väcka förtroende

Hörde riksdagsdebatten idag den 7 maj. Eller rättare sagt, jag hörde vissa fragment här och där.  Till och från verkade den hetta till lite, det är ju valår. Jag ska dock inte recensera den, men det jag hörde föranleder  en del reflektioner.

Var moderatledaren Reinfeldt ö h t med? Det var någon i början som mumlade lite tråkigt, kan det ha varit han? Och sossen, är det Mikael Damberg, hörde jag, utan att jag spetsade öronen. Lät rätt lugn och saklig, men så oerhört ointresserad. Annars gillar jag ju en lugn och saklig debattstil.

Men så var det de andra. Åsa Romson (mp) låter alltid mycket saklig och kunnig, och brusar inte upp eller försöker domdera, det gillar jag. Man lyssnar, i vart fall jag, och kan nästa hålla med, fast riktigt så lättlurad är jag ändå inte. En del av det hon säger är väl OK rent sakligt sett, men långtifrån allt eftersom hon ju ska predika miljöpartiets hela program. Gustaf Fridolin, det andra språkröret lät mera övertygande tidigare, men nu för tiden så känns han mera tunn, och aningen mera aggressiv i sin framtoning. I vart fall som jag minns honom tidigare.

Jan Björklund sa ovanligt mycket bra idag, speciellt då om EU och dess fördelar. Ett klart ideologisk framförande om EU som fredsprojekt och för samarbete i demokratisk anda och emot nationalism och inskränkthet. Men, som vanligt så låter han så skarp och snudd på aggressiv att många utanför den innersta kretsen slutar att lyssna - tar inte till sig det vettiga som han kan säga. Och det  är verkligen synn en dag som denna då samarbete och försvar för demokrati stod i fokus. (I det jag hörde i alla fall.)

Den till vänsterpartist förklädde kommunisten Jonas Sjöstedt är ungefär motsatsen till Jan Björklund. Lugn och behärskad, inte minsta aggressiv så  många låter sig lätt förledas att svälja hans ord utan minsta eftertanke. Ett framställningssätt som kan få lyssnare att inte inse att Sjöstedt och hans vänsterparti förespråkar en nationalism som avskyr samarbetet inom EU. En inställning som i grunden är mycket snarlik det som sverigedemokraterna har till EU. En skicklig demagog, Sjöstedt!

Den unga centerledaren då, Annie Lööf? Svår att begripa sig på. En blandning av mjuk och hård framtoning. Talar rätt snabbt och rappt, men något saknas ändå. Det märks att hon är ung, saknar erfarenhet, men att hon ändå vill prata om det mesta. Och lyssnar man känner man, jag i vart fall, hur ihåligt det låter.

Kd-ledaren Göran Hägglund, märkte jag ö h t inte. Men Jimmie Åkesson kunde jag inte undgå att märka. På sätt och vis är han en skicklig debattör. Som faktiskt söker hålla en både lugn och saklig ton och ändå har en skarp ton med udden emot alla andra partier, och speciellt då i allt som rör flyktingar, invandring, u-hjälp etc. Han försöker spela både på främlingsrädslan och de än värre rena fientliga och i botten nazigrundade strömningarna - och spela på missnöjet både med alliansens och de röd-grönas politik och i stället marknadsföra en sossepolitik från 60-70-talen. En märklig mix, som ändå lockar många. Jag lockas varken av mixen eller hans debattstil. Men andra verkar gå på det.

Det är alltså stor skillnad mellan partiledarnas debattstilar och framtoning i sina framträdanden. En del döljer sina vettiga åsikter med en aggressiv ton, andra döljer sina verkliga åsikter i en mjuk och förledande lågmäld framtoning. En del märks inte alls...

Kristdemokraterna vid vägskälet.

OK, i sista stund några rader om kd och deras ledarkris. Alltfler vill Göran Hägglunds avgång. Motiven är något disparata, och Göran vill sitta kvar. I sammanfattning menar han att "gnället" inte duger. Den som vill ersätta honom får träda fram och visa sitt alternativ. Så får de slåss om saken och medlemmarna avgöra.

Som jag ser det är den springande punkten att kd måste bestämma sig för vad som är dess kurs. Vilket inte primärt är en personfråga, utan en politisk-ideologisk.

Vad skall kristdemokraterna stå för?

1. Är det den värdekonservativa, socialkonservativa med en religiös betoning och i med positiv inställning till bistånd och invandring etc?

2 Är det en klart "kristen-höger" av amerikanskt reaktionärt märke som önskas?

3. Eller är det en mera utslätad soppa av "allmänborgerliga" åsikter, där det gamla arvet från Alf Svenssons tidiga år nedtonas till värnande om kärnfamiljen.

För det första alternativet, finns nog en väljargrupp. Ovisst hur stor dock. Det var länge kd:s linje, men idag känner nog en del väljare en saknad efter det.
Det andra alternativet känns olustigt, och har förhoppningsvis mycket liten potential i Sverige, trots att en del av Hägglunds kritiker verkar luta åt det hållet.
Alternativ tre, som verkar vara Hägglunds linje, där måste kd trängas med alla andra allianspartier. Det har inte visat sig vara speciellt framgångsrikt. Väljarna vill nog ha en profil, om de ska överge de något större partier som vill ungefär detsamma.

Att kritiken emot Hägglund visar att kristdemokraterna som parti måste bestämma sig, det verkar tydligt. Utslätning för att passa in i alliansen ger ingen entusiasm.

Göran Hägglund intervjuad

Idag var det Göran Hägglunds dag i SR:s P1. Ser i all hast ingen annan bloggar ha kommenterat detta. Vad tyckte jag då?
Jodå, herr kd-chefen har lätt för att uttrycka sig. Han är en lojal medarbetare till Reinfeldt. Han har allmänborgerliga (hemska ord) åsikter. Däremot är han inte så stark på det som skulle ge hans kd en självklar nisch i svenskt partiliv. Profilpfrågorna är mycket nedtonade, med undantag för vårdnadsbidraget, vilket i sig ändå inte är det som "borde" vara det främsta budskapet för ett kristdemokratiskt parti.
En positiv grej var annars att han insett att skatteklyftan mellan pensionärer och löntagare måste minska. Akilleshälen där är att den ska finnas kvar ändå, om än mindre. Det är svårt följa logiken i det resonemanget.
En annan positiv sak var att han, om än något krystat/försiktigt tog avstånd från Alf Svenssons åsikt att det är bra att registrera alla datasökningar i syfte att komma åt pedofiler. Göran tycks inse att det är för stort ingrepp i integriteten, samtidigt som det inte är effektivt. Alltid något...

Att inte heller kd (i likhet med fp) ställer upp på Tobias Billströms utvisningsglädje betr romer som tigger, får också ses som glädjande för den som är emot diskriminering. Och visar en spricka i Alliansen. Att kd inte ställer upp på fp:s förbudslinje betr heltäckande slöja i skolan är också glädjande. Lyssnade man noga betr utläggningarna om bensinskatten så lyckades Göran Hägglund komma rätt väl ur den. Det kan tolkas som ett löfte att han inte går med på höjningar under de kommande fyra åren. Men det var sannerligen inget som han flaggade stort med.

Svåra ämnen för kd-ledaren var främst de nya reglerna för sjukförsäkringen liksom hur arbetslösa kan tvingas att söka vilka jobb som helst, var som helst oberoende av familjesituation med mera. Han ville givetvis att myndigheterna ska använda sunt förnuft vid tillämpningen, men gled undan frågan om i vilken mån det faktiskt är reglerna som gör det svårt med mänsklighet och sunt förnuft.

Nu är inte precis kd mitt förstaval, och inte andraval heller, långt därifrån. Men de trogna väljarna ansåg nog att han försvarade partiet väl. Kanske också en och annan med lite mera svaga sympatier.
Utfrågarna skötte sig väl, men undvek att pressa honom i integritetsfrågan, med undantag för Alf Svenssons syn på datalagringen.

Kd piraterna?

Idag har kristdemokraterna ett slags avspark inför valet och Göran Hägglund förekommer ofta i media. Han sprutar ut ord om allt - och intet.
En sak är att han anser att kd står för något annat än liberalism och socialism. Vem trodde något annat? Men så slänger han ut i en bisats att liberalismen bara handlar om pengar. Och kd anser att livet är mera än pengar. Självklart. Men varken socialismen eller - och än mindre - liberalismen handlar om pengar. Till och med Adam Smith såg vidare än till det ekonomiska perspektivet, även om det senare lyfts fram mest på senare tid. Och nyliberalerna, som egentligen är neokonservativa, har ju spårat ur till att främst betona ekonomin. Men det gör inte Hägglunds påstående sannare! Men jag förstår att han försöker inmuta en nisch, och då blir det svårt att hitta någon ideologi som passar honom. I stället lånar han friskt från flera håll och mixar till det.

I ett avseende är dock Hägglund konsekvent, har lyfter alltid - även nu - fram familjen, kärnfamiljen. Det sker även när han ställer staten emot "den vanliga människan", ett för kd nytt tema som han förde fram för bara några veckor sedan. På något sätt vill han framställa kd som en garant för (en "gränspolis", ska detta polisiära tänkande aldrig ta ett slut) att staten inte ska lägga sig i människornas liv med en mängd regler och lagar. Men han menar inte individen (det är ju ett liberalt begrepp) utan kärnfamiljen som ska bestämma vid köksbordet hur de ska ha det. Parentes: jag tycker mig minnas att Gudrun Schyman sagt något liknande på den tiden hon var partiledare för vänsterpartiet.

Ja, som Hägglund går på i motståndet mot staten och kontrollsamhället får jag ett svindlande ögonblick känslan av att han är piratpartist. Eller i vart fall vill fiska lite i de vattnen. Men som alla (?) minns så hade kd inte minsta protest emot FRA-lagen, det största och principiellt viktigaste ingreppet i modern tid emot medborgarnas personliga integritet. Inte har jag märkt något från kd heller betr t ex Ipred eller datalagringsdirektivet. I vart fall inget som skulle kunna tolkas som försvar för rättssäkerhet eller integritet! Tvärtom!

När man ser till kd:s historia så blir det svårt att tro på deras nyvunna vurm för att värna den lilla människan emot staten och kontrollsamhället.

En intressant detalj, i vart fall för den som varit med några år, är att kd nu plötsligt anser att staten ska uppfylla sina förpliktelser gentemot medborgarna när det gäller den s.k. välfärdsservicen. Även här har det mest varit Storebror för kd. Men tankegångarna nu får mig att minnas folkpartiets förslag på 90-talet om välfärdskontrakt. På 90-talet var fp ju ännu ett socialliberalt parti med Bengt Westerberg som partiledare. Då ansåg fp just att det inte var bara staten som skulle styra och ställa och ta in skatter, utan att skattebetalarna också skulle ha något slags garanti för att välfärdssystemen fungerade. En tanke som fick socialdemokraterna att rysa av obehag. Sedan skedde ju ett skifte inom fp och betoningen blev att ställa krav på medborgarna i st f på staten.

Nå, den grejen vore bra om kd tog sig an. I övrigt har jag svårt att finna det trovärdiga i de olika spretande förslagen, som mest handlar om en attityd i strid mot tidigare kd-tänkande. Summerar man kd:s "nya look" så blir det nog en övervikt ändå för den gamla social- och värdekonservatismen. Om än med lite nytt språkbruk.

Hägglunds gäng blir varken liberaler eller pirater. Tyvärr.

Kristdemokraterna emot den stora staten...

Kd:s partiledare, Göran Hägglund, har intervjuats i DN. Jag måste medge att jag hoppade till redan inför rubriken: "Han har tröttnat på påfund ovanifrån", och i artikeln så brer han ut sig och ondgör sig över statens inblandning i den enskilda människans liv.

Nja, ser man på kd:s praktiska politik så är det något som inte stämmer. Var inte kd det parti som helt tyst och lojalt ställde upp på den största integritetskränkningen i modern tid, FRA-lagen! Där staten verkligen blandar sig i, registrerar och kontrollerar in i minsta detalj vad som den enskilde gör, tänker och tycker!

Inte heller har jag hört något från kd som skulle innebära minsta betänklighet emot datalagringsdirektivet och annat som innebär ytterligare kontroll av den enskilda och kränkningar av den personliga integriteten.

Att kd och Hägglund tycker att staten inte ska föreskriva äktenskapsformen utan nöja sig med att det sker en officiell registrering av giftermål och att det sedan är upp till de berörda att fira detta med en ceremoni efter var och ens kultur och vilja, det känns visserligen bra, men är ändå ett något blekt exempel på den enskildes självständighet gentemot staten.

Tvärtom är i det mesta faktiskt kristdemokraterna ett tämligen konsekvent värdekonservativt parti, med lite social krydda i vissa frågor. Dvs ett parti som inte står på den enskildes sida utan värnar den starka staten och dess överhöghet över medborgarna. Staten, försvaret, kyrkan som kollektiv är viktigare än människans valfrihet och integritet. Kd har ett visst berättigande eftersom det finns männsikor med dessa värderingar, så länge kd också står upp för dem.

Men nog känns det märkligt om kd samtidigt som det försvarar kraftiga integritetskränkningar säger sig vilja värna den enskilda människan! Det verkar mera som vilseledande marknadsföring!