Piruetter i landstinget

Den ledande politikerna i Norrbottens läns landsting har länge varit Kent Ögren, (s) förstås. Han började sin politiska karriär i Jokkmokk för 27 år sedan, men har de senaste tolv åren styrt landstinget med järnhand.
För några veckor sedan så hände det helt oväntade, landstingets majoritet beslutade att INTE låta honom fortsätta som landstingsstyrelsens ordförande.  Trots att han var nominerad till det av sin partigrupp, som efter en tids turbulens lyckades tråckla ihop en majoritet tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet. Och det trots att sossarna förlorade en massa mandat i valet.

Vid en sluten omröstning så sprack denna hoplappade majoritet, så oppositionens kandidat vann.
Vilka som hoppade av majoriteten är okänt, men det var av allt att döma två socialdemokrater.
Strax efteråt så blockerades valet av Kent Ögren även till en del "småposter" som vanligen tillfaller lt-styrelsens ordförande/landstingsrådet.  Det blev uppenbart att Ögren inte var älskad.  Så, hur skulle han göra?
Idag fick vi veta det. Ögren höll presskonferens och meddelande att han sitter kvar som ledamot i lt-styrelsen och i lt-fullmäktige.  Plötsligt en man i ledet, som kan benämna sig fritidspolitiker.  Dock ej förrän efter årsskiftet. Och samtidigt säger han att han avgår och inte kandiderar mer. Men det gäller alltså "bara" att han erkänner sig besegrad vad gäller det beslut som redan fattats. Det tog tid innan han kunde smälta det.
Men han sitter alltså kvar hela mandatperioden som en man i ledet. Eller, kommer han ändå försöka leda s-partiet från sin nu mera blygsamma post? Och kommer de interna revoltörerna låta det ske?
Eller ser de helst att han håller tyst, för att de inte ska knäppa honom på näsan igen?

En märklig man, Kent Ögren. De flesta andra som råkar ut för så plötsliga och nesliga motgångar, och då t o m inom sitt eget parti, skulle nog avgå från alla förtroendeuppdrag - omedelbart. Och efter sina många år som heltidspolitiker lär han ha en pension/fallskärm som inte precis tvingar honom att gå till arbetsförmedlingen.

Då kunde han sitta hemma och småle åt de problem som nu den nya "majoriteten" har, den majoritet i ordförandevalet som inte är en majoritet i övrigt. För, enl "revoltörerna",  så kommer de att rösta med den majoritet som utgörs av s+v+mp.
Men vem vet egentligen hur landstinget kommer att styras nu?

---
Här ngra länkar till andra texter om bakgrunden.
http://lars-ericksblogg.blogspot.se/2014/11/partipiska-i-enpartistaten-norrbotten.html
http://lars-ericksblogg.blogspot.se/2014/11/sluten-omrostning-ska-vara-hemlig.html

Ska Bodström ha betalt för att "slippa" riksdagen?

På många bloggar diskuteras om Thomas Bodström ska ha någon form av "avgångsvederlag" i och med att han nu frivilligt (!) avstår från sin riksdagsplats. Det är en i och för sig principiellt viktig debatt. Jag såg någonstans att han skulle få ett års oreducerad ersättning, när han går. Jag har inte hunnit kolla om det är så, men om så vore är det helt orimligt! Han har inte blivit avsatt av väljarna, utan har avgått av fri vilja då han inte kan vara tjänstledig eller sköta sitt uppdrag från USA.

F.ö. torde Bodström klara sig utan att använda någon fallskärm. Hans inkomster som advokat och författare mm lär med råge överstiga en i och för sig väl tilltagen riksdagsmannalön.

En annan principiellt viktig ser jag på bloggen Röda Malmö. Varför ska riksdagsledamöter ha ett bättre skyddsnät än oss andra medborgare? Borde inte - i jämlikhetens namn - samma regler gälla för alla som blir av med sitt arbete, även för (heltids) politiker som blir av med sina uppdrag?

Ja, det är en bra fråga. Ofta är de, eller kan vara, tjänstlediga från sitt ordinarie arbete, och kan återgå till detta om väljarna säger tack och adjö. I andra fall bör rimligen de vanliga A-kassereglerna gälla. Eller vanliga pensionsvillkor. En gräddfil för ex-politiker gör att klyftan mellan dem och vanliga väljare, gör det svårare för politiker att leva sig in i andras villkor. Och underblåser politikerföraktet.
Eller hur?

Har Carl Bildt en särställning?

Alla människor har rätt till personlig integritet. Politiker har det, om än man måste dra gränsen snävare när de gäller dem, eftersom de innehar förtroendeuppdrag, och vi som väljare självfallet vill veta hur de sköter sig, om de motsvarar vårt förtroende, om de gör olagligheter.

Brottsmisstänkta ska också ha rätt till personlig integritet, deras göranden som inte har relevans för det de är misstänkta för, ska inte lämnas ut till kreti och pleti. För den som är dömd för brott kan nog integritetssfären i många fall bli snävare, om brottets art är av allvarligt slag. Exakt var den gränsen går är dock svårt att säga. Och vår lagstiftning anser ju att - i de flesta fall, dock ej alla - att efter avtjänat straff så ska det räcka. Att dessutom sitta vid skampålen utöver det dömda straffet eller att diskrimineras på något sätt är fel (i princip, jag går inte in på de undantag som finns).

Men nu är det så att politiker som misstänks för brott ofta blir svartlistade av sina partier och/eller allmänna opinonen. Någon skugga får inte falla på partiet. En politiker som misstänks ha kört berusad eller tvistar med skattemyndigheterna, han brukar få sparken - eller åtminstone ser partiet till att han/hon tar en time-out tills dom fallit, tills man vet om den misstänkte också var skyldig - i juridisk mening. Några grövre saker än på den nivå jag nyss nämnde kan jag inte påminna mig att någon politiker av rang vare sig misstänkts eller dömts för.
Nu diskuteras hur man ska ta ställning till utrikesminister Carl Bildt och den utredning för brott mot folkrätten han är föremål för som tidigare styrelseledamot i Lundin Oil. Röd-gröna representanter vill att han ska ta time-out eller avgå. Företrädare för allianspartierna, främst moderater eller fd moderater tycker att han ska sitta kvar, att man ska avvakta utredningen, eller så säger de inget...

Jag är på ingendera sidan. Ur strikt juridisk synpunkt ska ingen dömas på förhand. Men - det görs ju, just när det gäller politiker! Inte bara av politiska motståndare, utan ofta även av de egna. Oskuldspresumptionen är ofta satt ur spel här. Så icke när det gäller Carl Bildt. Varför? Har Carl Bildt en sådan särställning att han inte bedöms som andra politiker som misstänks för brott.

Såvitt jag kan bedöma är brott mot folkrätten allvarligare än det mesta annat, sju resor värre än någon tiondels promille för mycket i blodet eller ett tveksamt skatteavdrag. Så, om nu politiker ska tåla lite tuffare tag än medel-Svensson, så borde faktiskt Carl Bildt självmant ta time-out! Har han inte förstånd till det borde, i logikens namn, hans parti tvinga honom till det!

Men krav på avgång ska vänta tills han dömts, om det nu blir så. Skulle han dömas, då ska han givetvis avgå, självmant eller genom partiets eller alliansens försorg. Då ska det inte behövas någon som helst politiskt färgad diskussion.

Det man i nuläget kan/bör diskutera är om brottsmisstänkta politiker ska "straffas" före dom. Om det i så fall ska gälla för varje brottsmisstanke, eller endast i grövre brott - något som i så fall måste preciseras. Men det bör gälla samma regler för alla politiker, Carl Bildt ska inte behandlas annorlunda än andra brottsmisstänkta.

Frågor kring en landshövdings avgång.

Jag kan inte erinra mig att en landshövding tidigare tvingats avgå. Det har säkert förekommit, men jag kan inte minnas att det skett under ”modern tid”. Ministrar får sparken nu och då, men att en landshövding får gå är mycket ovanligt. På det sättet har förra språkröret för miljöpartiet Marianne Samuelsson, ”befordrad” till landshövding på Gotland, skapat sig en plats i historien som hon nog inte avsett.

Självfallet var det riktigt att hon fick sparken. En landshövding ska hålla på lagens regler och på likheten inför lagen. När det gäller strandskyddet finns dispensmöjligheter, men också dessa ska ligga inom lagens regler. Att det alltför ofta tummas både på dispensmöjligheterna liksom för likheten inför lagen ursäktar inte Marianne Samuelssons tilltag. Att hon så öppet erkände att hon har en annan syn på likhet inför lagen gjorde det omöjligt för regeringen att ha henne kvar. Det vi får hoppas är att de andra som tänjer på likeheten inför lagen nu tänker till och inser vad som ska gälla.

I t ex läsarkommentarerna till pressens internetupplagor har indignationen också varit stor. Givetvis mot Samuelssons oblyga resonemang för att motivera sitt avsteg från lagen. Men kanske lika mycket har protesterats emot att hon ”bara” omplaceras med bibehållen lön till att stå till regeringens förfogande i en skrubb på regeringskansliet.

I och för sig ser jag det som ett mindre problem än hennes hantering av lagen. Det gäller ju bara pengar, inte en viktig demokratisk likställdhetsprincip. Men visst rymmer även detta en principiell frågeställning. Skattepengar ska inte slösas bort i onödan. Och det kan sannerligen diskuteras hur nödvändigt det är att ge politiker, ex-politiker och toppbyråkrater så generösa fallskärmar - och pensioner som är fallet idag.

Vanligt folk som så flagrant misskött sig, de brukar få avsked på gått papper. Utan minsta pengapåse med sig. De får luta sig emot eventuell A-kassa.

Det är möjligt (?) att det kan vara motiverat med något slags ”riskkompensation” - av mycket mera blygsamt slag – för ett fåtal toppolitiker och liknande. Men knappast när de uppenbart misskött sig och gått emot demokratiska principer. Och, som sagt, för ytterst få och på mycket lägre ekonomiska nivåer.

Huvudprincipen bör dock vara densamma för alla människor, inklusive ministrar, landshövdingar, direktörer, toppbyråkrater, kommunalråd och riksdagsledamöter etc, att de inte ska ha speciella fallskärmar vare sig i form av avgångsvederlag eller pensioner. Liksom för alla andra människor bör även dessas totala livlön ligga till grund för deras pension. Inte att några års lön ska ge dem en rejäl extra pension. I övrigt står det öppet för dem att betala in till privata pensionsförsäkringar enligt vanliga regler.

I detta sammanhang kan det pekas på den enorma klyfta som gäller villkoren för demokratins fotfolk, dvs vanliga fritidspolitiker, som ännu får vara glada för att få ersättning som närmar sig inkomstbortfallet, och de som kravlat sig upp en bit till att vara ordföranden i någon nämnd, till att bli kommunalråd, riksdagsledamöter etc.

En likabehandling skulle ta bort en del av misstron till ”politikerna” och om hur de skor sig på demokratin.