Vänsterliberal - att vara stolt över, och vad det är.

Jag är lite "slö" att jobba med bloggen nu, det tar tid och jag har så mycket annat att tänka på. Men vill i alla fall rädda en artikel av ännu aktive fp-veteranen Olle Wästberg, liksom ge mina spontana kommentarer till den artikeln, som publicerats i AB, på kultur.              
  Rubriken är:

"Åkessons attack gör mig vänster igen

Olle Wästberg: Det är naturligt för en socialliberal"
text: Ordet ”vänster” har skiftat innebörd. När de liberala och frisinnade partierna 1934 bildade Folkpartiet ville de frisinnade att ungdomsförbundet skulle heta ”Sveriges unga vänster”. Det blev dock Folkpartiets ungdomsförbund.

De högerliberala partierna i Danmark och Norge heter Venstre. Tiden går.

När jag själv i tonåren blev samhällsengagerad valde jag ­liberalismen. Högern hade inte varit onaturligt med min sociala bakgrund på Östermalm, men jag kände för internationell solidaritet. Socialdemokraterna – i början av 60-talet – var negativa till invandring, sa nej till enprocentigt u-landsbistånd, stoppade lag för bojkott av apartheidregimen i Sydafrika. De ville inte skilja stat och kyrka åt samt var – innan Olof Palme blev utbildningsminister – passiva inför elevinflytande.

Det blev självklart för mig att gå med i Folkpartiets ungdomsförbund, lett av Per Ahlmark.

   De unga liberalerna stod för viss kulturradikalism och en stark internationell ­solidaritet. Dessutom drev Folkpartiet igenom att sambeskattningen upphörde, att anställda i privatföretag fick styrelserepresentation och att de första lagarna om anställningstrygghet infördes. Uttrycket ”vänsterliberal” var inte ovanligt. Det stod för vad som i dag oftast betecknas som socialliberalism. Vänster­liberalism står för solidaritet, ­individens frihet och marknadsekonomi. Själv var jag ordförande i Folkpartiets programgrupp 1982 då vi för första gången införde ordet ”marknadsekonomi” i partiprogrammet.
   

Kring 1968 slog nyvänstern igenom. Den stod för socialism och hade åtskilliga företrädare som sympatiserade med Sovjetunionen och kommunist-Kina. Sveriges kommunistiska parti bytte 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna. Det omöjliggjorde beteckningen ”vänster” för liberaler.

Jimmie Åkesson skriver i sin bok Satis polito: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själ­lösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.” Nu har han bytt till ”vänsterliberal” som dominerande skällsord.

SD vill, som andra högerpopulister i Europa, slå ner public service. Åkesson gick förra året till angrepp mot Sveriges Radio: ”Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt. Jag tycker det är vänsterliberal smörja.” I årets Almedalstal sa han: ”Vänsterliberalernas nedmontering av Sverige som en fri, trygg och sammanhållen nation får bara tillåtas bli en kort parentes i vårt lands tusen­åriga historia”.

Det gör det naturligt för en socialliberal att på nytt kalla sig vänsterliberal."

Så skrev Olle Wästberg idag den 29 aug 2019 I AB.
---
Det kommenterar jag sålunda;  

Der är en bra, koncentrerad artikel av Olle Wästberg, om varför han är socialliberal, vilket i hans ungdom (och min) var detsamma som folkpartist. Och att det givetvis kunde kallas vänsterliberal, och något att vara stolt över. .
Men när kommunisterna börja vilja maskera sin ideologi och steg för steg kallade sig alltmer vänster (först vpk, sedan  bara v), då blev det tvetydigt och lätt att blanda ihop med något slags socialism, fr f a för de som ser med skepsis (eller ren avsky) på allt som inte är höger, mycket höger. Vilket ju Åkesson är ett t o m extremt exempel på.
Men jag har alltid försökt förklara att liberal = vänster, I motsats till höger, som står för konservatism i alla avseenden. Men att det inte betyder att en liberal, vänsterliberal på något sätt skulle vara en smygsocialist. Socialism kan ju faktiskt i vissa avseenden vara väldigt konservativ, inte minst nu för tiden.

Men, trots denna skenbild som många vill sätta på vad som är liberalism och vänsterliberalism, så kanske vi stolt skulle deklarera att en svensk liberal är en vänsterliberal - och förklara vad det innebär!!!"

För socialliberal i sin egentliga mening är ju just vänsterliberal.  F.ö. ett begrepp som frisinnade liberaler tidigt använde. Och då som ett klargörande av att liberalism är något självständigt, att inte buntas ihop med varken högern, konservatism  eller socialdemokraterna - och långt ifrån socialism och kommunism, och självfallet långt ifrån den nyssnazism som Åkessons parti står för. 

Hans Lindblads minnesord om nära vännen Per Ahlmark

Fick just från Hans Lindblad hans minnesord i GD idag om Per Ahlmark. Hans är en viktig vän och inspiratör för mig betr socialliberalismen, och Per A var, som framgår nedan, en när vän och ideologiskt närstående till Hans L, jämnåriga och aktiva samtidigt, bl a i fpu och i riksdagen.
Läs!

”Stod alltid upp för demokratin”

Hans Lindblad skriver om sin personliga relation till den tidigare Folkpartiledaren Per Ahlmark, som nyligen avled.

I 60 år var jag nära vän till Per Ahlmark, personligt och ideologiskt. Svag hälsa gjorde det ansträngande för honom att skriva sin sista bok, memoarerna ”Gör inga dumheter medan jag är död!” (2011). Bokens budskap är att i alla lägen stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter. I dedikationen till mig tackade Per för ”åren av samverkan som lärt mig massor”. Men jag hade självklart lärt mer av honom.

Per Ahlmark 

Boken tar upp hur jag mirakulöst överlevde en bilolycka 1961, då min 19-åriga lillasyster Gudrun och vår ombudsman Jörgen Ydemark omkom. Per skrev: ”Det här blev också min tragedi, jag var FPU-ordförande då. Jag kände inte igen Hans på sjukhuset i Falun när jag besökte honom efter olyckan.”         Per talade på Gudruns jordfästning och kom att skriva mig ganska långa personliga brev.

I ett sådant två år senare tyckte han att jag i artiklar överlät för mycket åt läsarna att tänka ut. ”Är det inte bättre att tala om lite mer själv, bestämt säga ifrån att det här är åt helvete och att S. är en åsna.” Till del tog jag nog till mig rådet. Per stod för allvar och moral, men hans glada skratt fanns ändå nära.

   Jag har hört att Per var den som mest påverkade partivänner i Gävleborg att 1968 välja in mig i första kammaren, Jag agerade inte i egen sak, vet därför inte hur han egentligen bar sig åt. Per och jag var efter varandra kammarens yngste ledamot.

   Pers stora förebild var Herbert Tingsten, och han blev dennes lärjunge. Det började med att Per och en kamrat skrev till regeringen om att få slippa tvånget att delta i gymnasiets morgonböner. Regeringen sade nej, men Tingsten tog upp saken i Dagens Nyheter.

Kring 1960 blev ”unga liberaler” ett känt begrepp, med Per som sammanhållande namn. 15 år senare var han partiledare. En av efterkrigstidens främsta nordiska politiska retoriker, alltid noga förberedd. Många har vittnat om hur de blev liberaler på grund av Per. 
Den unge Bertil Ohlin och Bengt Westerberg har möjligen stått för något liknande.

Hans Lindblad 

   Per och jag var väl inlästa på hatet och lögnerna mot Karl Staaff under den långa striden kring demokratin. När den vulgäre och skrupelfrie Gösta Bohman började driva bluffen att det var högern som slagits för folkstyre reagerade vi starkt. Bohman och jag hade en ilsken muntlig debatt om detta här i Gävle, vilket Per uppskattade.

   Per Ahlmark blev partiordförande 1975 efter förlustvalet två år tidigare. Han drev en tydlig ideologisk valrörelse 1976. Folkpartiet ökade mest, vilket ledde till att Palmes socialdemokrater förlorade makten efter 44 år. Per blev vice statsminister. Han tyckte mycket om Thorbjörn Fälldin, hur olika de än var som personer.

Plötsligt lämnade han bara två år senare sina uppdrag. Han som varit så intensiv politiker. Utmattningsdepression men nog främst ett personligt val. Hans fästmö hade drabbats av cancer och tog sitt liv. Per var knäckt av att han låtit problem i regeringen ta också tid som han borde ha ägnat henne.

Han valde då att bli fri intellektuell, skriva, driva opinion och starta angelägna nätverk. Tre lyriksamlingar, en roman och översättning av den israeliske poeten Yehuda Amichai till svenska.

   Pers tre viktigaste böcker kom att gälla demokrati kontra diktatur. ”Vänstern och tyranniet: det galna kvartsseklet” (1994), ”Det öppna såret: om massmord och medlöperi” (1997) och ”Det är demokratin, dumbom!” (2004). Han drog fram rader av kända gestalter som hyllat eller urskuldat diktaturer. Han redovisade forskning om regimer som mördat i störst skala.

Att Per stod upp mot alla slag av diktaturer fick många att avsky honom, andra att beundra honom. Nog vad han väntat, i linje med vad som mötte hans förebilder Tingsten, Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson. Den senare väckte irritation med sitt tal för demokratin, och mot Sovjet, inför Uppsalas studenter 1951.

Per ringde mig långa samtal. Han var skakad över att antisemitismen åter ökade, också i Sverige. När jag skrev biografin om Ohlins efterträdare Sven Wedén, en varm person med stor empati, tyckte Per att jag tog för lång tid på mig. Nog orolig för att boken skulle komma för sent för honom. När den kom ut 2013 var Per djupt rörd, inte minst av kärleksbrev jag fått låna av sonen från Svens långa och svåra år på sanatorium. Ganska snart upphörde sedan telefonsamtalen, när Pers minnesfunktion försämrades.

Högerextremism, nynazism och hatkampanjer växer som kusliga hot mot allt den liberala demokratin står för. Den välkända striden mellan konservatism och liberalism är tydligt tillbaka i både Europa och USA. Per Ahlmark hade verkligen behövts några år till.

Hans Lindblad"

(Inf i Gefle Dagblad 26 juni 2018) 

Per Ahlmark, skarp socialliberal antikommunist och antifascist

Så har också Per Ahlmark avlidit. Strax efter sin efterträdare som fp-ledare Ola Ullsten. Två socialliberaler, i temperament mycket olika men lika i sin socialliberalism. Och båda tillhörde den unga generation som efter Bertil Ohlin och Sven Wedén format den svenska socialliberalismen som var folkpartiets kompass fram till ungefär sekelskiftet.

Per Ahlmark (1939-2018)  var den lysande retorikern, fräne debattören som alltid stod upp för de liberala frihetsvärdena, för mänskliga rättiheter och emot diktatur både till höger och vänster, emot både fascism/nazism och kommunism/socialism. För social välfärd och sociala reformer utan socialism. För mig var han den som klarast symboliserade att den socialliberala ideologin innebar ett både-och, både frihet och gemensamt ansvarstagande, solidaritet och inte for ned i något extremistiskt dike vare sig till "höger eller vänster".

För sina meningsmoståndare och för yngre generationer idag var och är han nog mest känd som en frän och (alltför) skicklig antisocialist. Och för dem än han suspekt eftersom han inte tvekade att avslöja pseudokommunister och mer el mindre mjäkiga socialister som det de var/är. Jag är övertygad om att hade han inte p g a sjukdom varit frånvarande från dagens debatt under senare år så hade han varit den främste kritikern av SD och den återuppståndna fascismen också.
Jag delade inte hans åsikter till 100%, men nära på. Främst betr hans syn på Irakkriget och delvis Israel/Palestina har jag en del något annorlunda syn. Dvs betr Israel så har han dock övertolkats i olika riktningar. Han försvarade alltid Israels rätt att, enl FN:s beslut, vara en egen stat, en demokratisk stat. Men det betydde inte att han till varje pris försvarade allt vad olika regeringar gjorde. Han ville tidigt ha en tvåstatslösning, en fredlig och hållbar lösning. (Se t ex en tidgare bloggpost om Ahlmark jag skrev 2011.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2011/09/per-ahlmark-en-klar-och-tydlig.html

Jag hade inte några närmare och djupare personliga kontakter med Per. Men bara en kort tid innan han avgick som minister (vice statsminister och arbetsmarknadsminister) var jag på en middag där jag satt mitt emot honom och vi resonerade lite. Och jag anade inget om att han snart skulle avgå. Men jag var inte ensam att bli chockad och överraskad. Jag blev närmst förtvivlad. Skrev några radet till honom, och fick ett tacksamt svar från honom.
Sen gick han över till mera litterärt författamde, men var också oberoende politisk kolumnist under rätt många år.

Summa, jag ser Per Ahlmark som en lidelsefull förkämpe för demokrati, för mänskliga rättigheter, för frihet så långt den inte skadar andra och med socialt ansvarstagande. Kort sagt som en lysande socialliberal.  Och så långt man kan komma från fascism och kommunism.
Han kunde hålla högerns Gösta Bohman kort, samtidigt som han tog högerns hjälp för att bryta fyra seklers socialdemokratiskt maktinnehav - och han kunde samarbeta med socialdemokraterna om så krävdes för att genomdriva socialliberala förslag och/eller hindra högerns dumheter. En klar ideologi som samtidigt var pragmatisk i praktisk politik.

För den som vill veta mera om Per Ahlmark, och inte nöjer sig med mediakommentarerna dessa dagar, kan jag hänvisa till en rätt bra och neutral text om honom i Wikipedia.  Där finns också en redigerad bibliografi om vad han skrivit. Man kan också söka på Per Ahlmark stiftelsen för mera info.

Jag vill också här delge er de minnesord som Olle Wästberg skrev om honom i SvDlörd 9 juni.

Den långa sjukdomen gjorde att Per Ahlmark var borta från den offentliga debatt han under många årtionden spelade en viktig roll i. I politiken har ingen betytt så mycket för mig som Ahlmark. Hans kombination av socialliberal, frihetlig retorik och humor stimulerade ständigt. Mona Sahlin sa en gång att hon inte gick med i Socialdemokraterna, utan ”gick med i Olof Palme”. Själv ”gick jag med i Per Ahlmark”. 

Per blev 1960, som 21-åring, ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund. Som FPU-ordförande formade han en generation "unga liberaler" som kom att dominera med krav om bl a jämställdhet, sydafrikabojkott, avskaffande av statskyrkan, internationell solidaritet. Ahlmark hade en huvudroll i avskaffandet av tvåkammarsystemet och i att fri- och rättigheter senare infördes i grundlagen.Som 17-åring blev Ahlmark känd när han och klasskamraten Hans Hederberg "gick till kungs" och för att slippa morgonbön. Skolan skulle vara konfessionsfri. Det stöddes av Dagens Nyheters chefredaktör Herbert Tingsten, som blev en mentor för Ahlmark.

1975 blev Per Ahlmark partiledare. I valet 1973 hade Folkpartiet sitt sämsta resultat någonsin. Med Ahlmark som partiledare 1976 gick partiet upp till 11,1 procent – och Sverige fick sin första icke-socialistiska regering på mer än 40 år, där han blev arbetsmarknadsminister.

Efter partiledartiden skrev han – roman, diktsamlingar och böcker mot diktatur. Viktigast var "Vänstern och tyranniet" (1993), som betydde mycket för en ung generation icke-socialister.

Per Ahlmark var alltid villig att ta den yttersta striden. Att ha motståndare var ett bevis på att man stod för något. I en av diktsamlingarna finns raderna "doft av rökelse/brända broar". Han var inte rädd för att bränna broar.

Det dominerande var hans kamp mot fascism och kommunism. Ahlmark grundade Kommittén mot antisemitism, var vice ordförande i Samfundet Sverige-Israel, bildade Vänskapsföreningen Sverige-Taiwan. Han var engagerad i flera internationella antidiktatoriska organisationer. Hans stöd för Israel var intensivt, men han var samtidigt en av dem som allra först lanserade tvåstatslösningen.

Ahlmark skrev mot medlöpare och antidemokrater i personlig ångest. Bödeln var ingen abstraktion; han kan komma, gripa oss och döda våra barn. Den som inte gör motstånd blir medskyldig. För Ahlmark kändes det som stövlarna ekade i farstun. I en dikt skrev han "Min rädsla bär jag med mig vart jag går".

OLLE WÄSTBERG 

Betr Mandela och Sydafrika - och den svenska opinionen

Med hjälp, denna gång av Olle Wästberg, vill jag än en gång påminna om hur det var i den svenska inrikespolitiken, vem som drev vad, vem som var emot, vem som var långsam, betr synen på apartheid i Sydafrika.  Och på olika syn på Portugals kolonialpolitik.

Såhär skriver Olle i sitt månadsbrev:
Sydafrikaopinionen leddes länge av liberaler

Nelson Mandelas död blev omedelbart ett slagträ i svensk inrikespolitisk debatt. Med rätt liten saklighet. Olof Palme gjorde viktiga insatser, men socialdemokraterna var länge tveksamma till sanktioner mot apartheidregimen – främst p g a knytningen till fackföreningsrörelsen. Metall gick hand i hand med storföretagen i motståndet mot sanktioner. Samtidigt insåg inte moderaterna apartheids unika grymhet.

När det gällde Portugals kolonialkrig tillhörde Sverige den fjärdedel i FN som röstade mest ”portugalvänligt”, medan t ex Israel tillhörde den fjärdedel som ställde upp mest mot kolonialismen.

---
En utförligare,  nyttig genomgång av Olle W  finns att läsa i denna länk. Från Fri värld magasin. 

Ett kort citat från Olles inledning. 
"Jag var med redan i början av 1960-talet när vi startade konsumentbojkotten mot Sydafrika. Redan 1954 kom Herbert Tingstens bok om det sydafrikanska rasförtrycket. Massakern mot protesterande svarta i Sharpeville 1960 hade på allvar börjat väcka världen. En rad länder drog tillbaka sina ambassadörer från Sydafrika. Israel tillhörde dessa länder – inte Sverige.

Konsumentbojkotten drevs under många år av flera politiska ungdomsförbund och folkrörelser. Folkpartiet motionerade i riksdagen om sanktioner mot Sydafrika.

Sedan kom första officiella svenska steget 1965 då Sverige i FN krävde FN-sanktioner. 1973 rekommenderade regeringen svenska företag att avstå från nyinvesteringar i Sydafrika och svenska legationen i Pretoria fick inte längre hjälpa svenska företag."

Han beskriver också Metalls avoghet emot svenska sanktioner  mot apartheidregimen i Pretoria. 

Och från slutet av artikeln. 
"Också när det gällde Portugals kolonialkrig i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau var Sverige långsamt med att reagera. Sverige samarbetade nära med Portugal inom frihandelsområdet EFTA.  Enligt en uppsats vid Göteborgs universitet om omröstningar angående det portugisiska väldet tillhörde Sverige den mest ”portugal-vänliga” fjärdedelen av världens länder och Israel den fjärdedel som starkast fördömde kolonialkrigen. (Så länge arbetarpartiet ledde Israel var landet konsekvent i sin parallell mellan apartheid och antisemitismen. Sedan blev det mer vingligt.)

Per Ahlmark drev som riksdagsledamot i upprepade interpellationer och frågor till dåvarande handelsminister Gunnar Lange (S) att Sverige skulle kräva att Portugal uteslöts ur EFTA. När Per Ahlmark ännu en gång tog upp frågan protesterade den socialdemokratiska riksdagsgruppen genom att samfällt lämna kammaren.

Socialdemokraternas seghet när det gällde såväl sanktionspolitiken mot Sydafrika som politiska åtgärder mot Portugal ska inte ses som en ideologisk hållning, utan mer som en del av de täta banden med fackföreningsrörelsen. När jag satt i sydafrikautredningen blev jag vid ett tillfälle nedkallad till Göteborg och vederbörligen utskälld av SKF-ledningen och Metallavdelningen i gott samförstånd. Metall – som ju fanns på företag med omfattande verksamhet i Sydafrika – tillhörde sanktionspolitikens största motståndare."

---

Och ja, jag minns Sharpeville 1960. Vilket intryck det gjorde på mig. Uppenbarligen även för svenska liberaler aktiva i folkpartiet, redan då. 

Socialliberalism och nyliberalism (spec inom fp)

Vad som är socialliberalism och nyliberalism, det diskuteras inom FB-gruppen "Socialliberalerna".  Inte minst skillnaderna mellan liberalismen. Men det finns säkert många andra som har synpunkter och intresse för dessa frågor. Därför vill jag här lägga ut några kommentarer även på bloggen.
Ex-vis har en debattör menat att skillnaden är synen på marknadsekonomin. Att socialliberaler skulle vara mera av reglering av marknaden än vad nyliberalerna anser.

Synen på marknadsekonomin, den fria marknaden etc kan vara EN skillnad mellan socialliberaler och nyliberaler/neoconservativa, Men inte den enda och knappast det största. 
Här vill jag inflika att den genuine socialliberalen Hans Lindblad (fp) menar att beteckningen nyliberal inte är korrekt, eftersom de egentligen har en neoconservativ syn - dvs i grunden konservativ men med en syn på ekonomi och marknad som har vissa "nyliberala" inslag (a la Milton Friedman). 

Betydligt viktigare är synen på människan. Nyliberaler ser människan som en isolerad ö där hon lever i total, närmast anarkistisk frihet. Dvs ett snäpp värre än hur många traditionella liberaler såg det. Socialliberalismen som jag uppfattar den ser människans frihet som oerhört viktig, MEN bara så långt den inte skadar någon annan. Människan är en social varelse som lever, måste leva,  i samspel med andra, eller som Gunnar Helén formulerade det "Frihet i gemenskap". Jfr gärna med socialliberalen Per Ahlmarks valtema, 1976 var det väl,  "Sociala reformer utan socialism". Socialliberalismen tar socialt ansvar.  Och kom ihåg hur Ahlmark i en koalition med centern och moderaterna ständigt pressade moderaterna till eftergifter för att säkra den socialliberala profilen. Annars fanns ju andra partier (=s, vars socialism Ahlmark var en utpräglad motståndare till, men som han var beredd att samarbeta med för att stoppa moderaterna o de hos m framväxande nyliberala idéerna). Och hur Ullstens fp inte ville regera ensamt tillsammans med m, eftersom i en sån koalition skulle det socialliberala fp vara den mindre parten. 

En beskrivning på diskussionsgruppen  på FB av den moderata politiken menar jag är ett slags definition av vad nyliberalismen står för: Girig kapitalism utan socialt ansvar. Vilket är precis motsatsen till socialliberalismen. Självfallet känns det märkligt att ett parti (fp) som kallar sig socialliberalt då verkar som stödparti till ett nyliberalt parti m (med div socialkonservativa och allmänt populistiska drag) och därmed medverkar till en politik som gynnar högavlönade, som försämrar arbetslöshetsförsäkring och sjukförsäkring och ger pensionärer högre skatt, trots lägre inkomst, än de förvärvsarbetande och som är ytterst motvilligt till bistånd. 
Alexander Bard, som nämns i diskussionsgruppen som nyliberal,  betecknar sig själv inte som nyliberal, han menade att han är socialliberal och kritiserade fp för nyliberalism. Var han egentligen står är lite svårt att begripa, från Liberaldemokraterna blev han mer el mindre utsparkad p g a att han ville själv styra och bestämma det mesta, ofta i tveksam riktning. Att centern tog emot honom visar nog både på en osäkerhet hos honom själv och hos centern om vilken väg de ska gå. Hans ändringsförslag betr centerns profil gick ju också på pumpen rätt rejält. Välförtjänt till största delen.
Vi ska också förstå att inom fp är av tradition "Socialliberal" ett positivt omdöme inte minst pga att det var den linje fp förde under decennier och som lockat medlemmarna. De som nu blivit förtvivlade och som alltmer flyr fp, men inte har någonstans att ta vägen. Men som ledningen nu försöker hålla kvar med tal om socialliberalism, men mest med tal. 
Inom högern, moderaterna och hos renodlade nyliberaler är socialliberal däremot ett skällsord. Varför man från det hållet gärna beskriver alla, som inte är nyliberaler eller gammelkonservativa, som hemska socialliberaler, och vill därmed påskina att det är lika ruskiga som socialister. 

En socialliberal vill inte försämra arbetsrätten. Ej heller i o f sig motarbeta fackföreningsrörelsen. Men man kan notera att fackföreningarna bildades av liberaler/frisinnade. Att de snabbt manövrerades ut av socialister och socialdemokrater var pga att liberalerna inte ville göra partipolitik av fackföreningarna och såg dem som ett samarbete mellan fria individer, inte som ett kollektiv som skulle arbeta för socialism.  Och socialliberaler inte bara erkänner att fackföreningar viktiga. Arbetstagare måste också ha en organisation, som arbetar för deras intressen. Det kan inte vara förbehållet arbetsgivarna. Fp hade, under sin socialliberala tid, flera framstående arbetarliberaler i sina led, och även fackliga företrädare, främst från tjänstemannarörelsen,  inom sina led.

Jag påminner också om att enligt en gammal ordlista så översätts liberal med frisinnad som det svenska ordet. Frisinne och socialliberalism är kanske inte 100% identiska begrepp, men väldigt närliggande. Begreppet frisinne används sällan idag, men betecknar ett slags folklig liberalism - i motsats till den mera teoretiska "stadsliberalismen".  De frisinnade var i hög grad "småfolk", småhandlare, lärare, lägre tjänstemän, arbetare och hantverkare (som ju då oftast var småföretagare) och småbönder - ofta aktiva även i nykterhetsrörelsen eller någon frikyrka.  Dessa folkrörelser stod just för demokrati, för trosfrihet och socialt ansvar för medmänniskan. Men utan socialism.  

Olof Palme och jag.

En tevekrönikör i DN idag gnäller över alla återblickar i media, med den underförstådda meningen att de ständigt hyllar tesen att allt var bättre förr. Jag håller inte med. Återblickar är nyttiga för att förstå historien och därmed även vår samtid.
Den 28 febr 1986 mördades Olof Palme på öppen gata i Stockholm. Palme var statsminister och s-ledare och en mycket kontroversiell politiker. På grund av att han blev mördad blev han omedelbart en helgonförklarad martyr.

Självfallet är det tragiskt om en människa blir mördad. Alltid. Om personen blir mördad p g a sin politiska gärning är det än värre, inte minst ur demokratisk synpunkt. När det gäller Palme är det ju långtifrån säkert att det var ett politiskt mord. Även om många ifrågasätter att den fällde mördaren var ”rätt” person. Tragiken kring Palmes bortgång gjorde dock att hans politiska meningssfränder snabbt målade upp en idolbild av honom - och att både mera neutrala och rena motståndare till hans åsikter mildrade eller närmast förteg sina kritiska omdömen om honom under lång tid.

På senare tid har det gjorts alltfler försök till en mera komplett och varierad bild av Olof Palme, som person och som politiker. Nu senast i form av tre program i SVTs kanal ett. Det första av dessa program gav en, i mitt tycke, väldigt idylliserad bild av Palme, möjligen då det främst avhandlade hans första år, hans bakgrund och de första åren som Erlanders hjälpreda.

I det andra och än mer i det tredje programmet visades dock alltmer varför han var så kontroversiell, att det fanns mörka sidor hos honom som till och med hos vissa väckte rent hat.
Intressanta och tänkvärda kommentarer har gjorts av t ex Johan Westerholm, s-bloggare som beskriver sig som socialliberal och som ser socialdemokratin idag som sin politiska fålla, och av ledarskribenten Erik Helmerson i DN (3 jan 2013). Den senare under rubriken ”Politiker är sällan helgon”.

I sammanhanget vill jag också rekommendera Henrik Berggrens omfattande biografi över Palme, ”Underbara dagar ligger framför oss” (Norstedts förlag) liksom Hans Lindblads recension av den betydligt kortare biografi över Palme som ingår i en serie som omfattar det senaste seklets alla statsministrar.

Jag har svårt att se Olof Palme som ett helgon. Men jag hatade honom inte heller. Däremot var han en politisk motståndare. En mycket intelligent motståndare, som samtidigt var svår att greppa då hans åsikter och politiska ställningstagande ibland kunde vara mycket diffusa eller motsägelsefulla. Dessutom var han, i sin skicklighet, ofta, alltför ofta, obehagligt illvillig mot sina motståndare som personer. Detta möjligen p g a att han hade svårt att avläsa sin omgivning och hur hans sätt att debattera ofta gjorde att det inte blev något politiskt samtal om skillnader och eventuella likheter utan i stället grävde djupa klyftor till de som inte tyckte som han. Det blev ställningskrig i st f konstruktiva samtal.

Under Palmes tid var folkpartiet inte bara ett liberalt parti utan det självklara socialliberala partiet. En tid var Per Ahlmark fp-ledare, en uttalad ideologisk socialliberal, men också en intellektuell like till Olof Palme, med en debattskärpa av samma slag. Vilket möjligen gjorde att de hade svårt för varandra. Samtidigt ska man komma ihåg att Olof Palme faktiskt hade rätt lätt för att komma överens med fp-ledare som Gunnar Helén och Ola Ullsten, när det behövdes, trots olika ideologi.

Visst förstod jag att många avskydde Palme för hans debattmetoder, men egentligen var det först efter hans död som jag begrep att det i vissa kretsar fanns ett hat emot honom – ibland grundat i att han sågs som en ”klassförrädare”.

Nu har jag lite svårt att se att klassförräderi i sig skulle vara något allvarligt brott. I vart fall om det gäller att lösgöra sig från ingrodda fördomar och förakt för andra. Dessutom så kom visserligen Palme från en ekonomisk överklass, och från en familj som arbetet sig till både ekonomiskt och i viss mån politiskt inflytande. Det senare dock av liberalt slag. Och som nog låg till grund för hans senare gärning, även om han inte minst under sin USA-tid gled mera över till ett socialdemokratiskt tänkande för att till slut bli en propagandist, som t o m kallade sig socialist.
Olof Palmes klassbyte kom dock honom att idealisera arbetarklassen som sådan, på ett olyckligt sätt, vilket ledde honom fel (enl min åsikt). Detta belyser Lena Andersson i DN (29 dec 2012) under rubriken ”Palmes demokratiska gärning”. Där visar Lena Andersson, möjligen omedvetet (?), också den likhet mellan socialdemokratin och konservatismen som finns i synen på kollektivet, och därmed skillnaden mellan denna social-konservativa kollektivistiska syn och den liberala, som sätter den enskilda människan i centrum.

Det är, för mig, ingen tvekan om att Palme hade ett djupt engagemang för rättvisa inte minst för de sämst ställda, då definerade som ”klasser” eller nationer. Det är dock inte något som självklart kan definieras som socialism eller socialdemokrati. Tvärtom finns, frånsett kollektivtänkandet, det minst lika framträdande hos socialliberaler allt från Adolf Hedin och framåt.

Sina första framträdanden gjorde Olof Palme som studentpolitiker och då som en skarp och klar motståndare till socialism och kommunism, dvs i klart liberal anda.

Det märkliga är att han senare var så undfallande emot den Sovjetiska kommunismen och så entusiastisk inför Fidel Castros socialistiska diktatur på Cuba och ensidiga lovord över kommunistsidan i Vietnamkriget. Jag har svårt att bedöma om det berodde på en verklig beundran för dessa, eller om det var en ”populistisk” eftergift för den då rådande socialistiska tidsandan. I vilket fall som helst så stämmer det inte med en demokratisk grundsyn. Hans avståndstagande från kommunismens illdåd i Tjeckoslovakien förmår inte ta bort den fadda smaken från övriga hyllningar till kommunistiska diktaturer.

För en demokrat är och var det däremot självklart att ta avstånd från de facistiska diktaturerna i Grekland och Spanien. Och det gjorde ju Palme också. Men hans ovilja att, sedan han blev en politiker i första ledet, ta avstånd från diktaturer av båda slag det ger en grumlad bild av hans demokratisyn.
Makt korrumperar, det sa redan liberalen Lord Acton. Eller som Erik Helmersson (DN) skriver: Makt kan ha en deformerande kraft. Och Olof Palme var sannerligen inte förskonad. Palme hade många goda idéer och uppsåt. Om än han svepte in dem, enl min åsikt, i fel ideologisk kappa. Men han anpassade sig till vad han trodde var ett sätt att uppnå eller återfå makten. Som betr hans syn på löntagarfonderna, vilka han egentligen var emot (liksom Kjell Olof Feldt) men som han stred för, för att få LO med sig i kampen om makten.

Och hur skicklig han än var så ljög han medvetet i politiskt och moraliskt viktiga frågor. Som exempelvis bordellaffären (Geijeraffären), IB-affärerna där s-partiet syltade in sig i snaskig personregistrering och dess följder, han sålde vapen till diktaturer och/eller med mutor (Saudiarabien, Indien). Etc. Och han var obehärskat lynnig i sina utfall till och med emot partikamrater, och än mera emot politiska motståndare. På ett destruktivt sätt.
Nej, Palme var inget helgon. Han var en intelligent politiker, som med växande makt blev deformerad. Och därmed även hade svårt att inse vad som var rätt och fel, både personligt och politiskt. Han var en komplicerad och sammansatt person, inget helgon. Det visar inte minst vad som framkommit om honom på senare tid.

Det är viktigt att lära av historien. Och inte minst dagens socialdemokrati skulle må bra av att inse att han inte var ett helgon, att makt korrumperar och deformerar. Och med den insikten gå vidare.

Gör inget dumt....

Medan jag funderar på hur jag ska hinna, och utforma, en artikel om Per Ahlmark och hans politiska åsikter och gärning så ser jag en utmärkt recension i DN av hans memoarer "Gör inga dumheter medan jag är död" (Atlantis).

Som jag tidigare nämnt så är Ahlmark en person som inte lämnar någon likgiltig.

Det kommer inte heller hans memoarbok att göra. Han kommer att hyllas - och angripas. Det senare främst då av sådana som antingen inte läser varken memoarerna eller något annat av honom, eller som angripits av Ahlmark. Angreppen på Ahlmark är, syns det mig, ofta märkliga. Att "vänsterfolk" inte gillar att få sina åsikter framlyfta och citerade, det kan jag förstå. Om de ändrat sig borde de tala om det. Om inte så borde de antingen hoppas på glömska eller försvara sina åsiker (hyllningar till diktatorer av olika slag). Men nej, oftast så öser de i stället invektiv över Ahlmark.

Ett exempel. Han beskylls för att vara neoconservativ när han hävdar demokratins fördelar, att är det en moralisk och ideologisk skyldighet för fria människor världen över att stödja demokratier emot diktaturstater. Jag förstår faktiskt inte att det skulle ha något med vare sig gammal eller ny konservatism att göra. Att stödja demokrati är en grundläggande liberal grundsats. Att säga att det är ett kännetecken för neoconservativt (eller socialistiskt heller, för den delen) tyckande är ohistoriskt och närmast absurt!

Ex-vis Åsa Linderborg i AB, som ibland ändå träffar rätt, har anklagat Per Ahlmark för att vara "nyliberal". Då är hon verkligen ute på svag is. Har hon ingen kännedom om vad Per Ahlmarks politiska gärning står för? DN-artikeln redovisar precis det som jag upplevt betr Ahlmark, dvs att denne "växte fram ur revolten mot en konservativ familj och en intensiv motvilja mot klassförtrycket på det reaktionära stockholmsläroverket Södra latin." "Som Folkpartipolitiker kom Ahlmark att engagera sig för välfärdsstaten, jämställdhet, utbyggd barnomsorg och inte minst full sysselsättning. Och mot såväl Vietnamkriget som palestinsk terror och israeliska bosättningar. I den första borgerliga 70-talsregeringen var Ahlmarks främste ideologiske motståndare Moderatledaren Gösta Bohman." För att citera ur DN.

Det som utmärker honom är inte kampen mot kommunism och vänsteråsikter utan en brännande motvilja mot alla former av totalitarism och tyranni.

De som inte gillar Ahlmark, eller tror sig ogilla, bör därför läsa hans memoarer - och DN-artikeln. Om de då fortfarande ogillar honom och hans åsikter så bör de göra det av rätt orsaker. Inte p g a skygglappar eller fördomar om honom. Utan p g a att de inte delar hans åsikter om socialliberalism och demokrati.

Den passionerade demokraten, lästips

Minns jag rätt så skrev Christian Dahlgren en gång en bloggpost med detta namn, och den handlade om Per Ahlmark. Jag tror inte Christian har något emot att jag "lånar" hans rubrik för att ge några lästips om Per Ahlmarks skrivande.

På nätet finns (åtminstone) dessa tre böcker för nerladdning.

1. Det öppna såret
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Det_oppna_saret.pdf

2. Vänstern och tyranniet.
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Vanstern_och_tyranniet.pdf

3. Det är demokratin, dumbom.
http://www.perahlmarkstiftelsen.se/downloads/Det_ar_demokratin.pdf

Per Ahlmark är nu runt sjuttiotvå år. Hans direkt politiskt aktiva tid ligger långt tillbaka, men fortfarande väcker hans åsikter och demokratiska lidelse känslor hos läsaren. Det går inte att vara ljum inför honom, det är antingen för eller emot.
Han har alltid varit en engagerad fiende till extremism, vare sig den finns till höger eller vänster eller av religiös art.

Jag minns ju honom från det han blev ordförande i fpu (folkpartiets ungdomsförbund) och åren framåt till och med hans tid som ordförande i folkpartiet. (Se t ex denna länk.)
På den tiden var fp odiskutabelt det liberala partiet, och det var detsamma som socialliberalt.
Därefter har han varit författare, dels av lyrik men även av politiska skrifter, där han redovisar sina åsikter och kommenterar aktuella eller principiella frågor. De ovan nämnda böckerna är exempel på detta. Givetvis har böckerna vållat debatt och heta känslor.

Inte minst boken "Vänstern och tyranniet" upprörde vänsteretablissemanget i Sverige. Där lät han citaten av vad kända svenskar sagt och skrivit tala för sig självt. Vilket de citerade inte gillade... Okvädningsorden forsade över honom.

Den nya boken (memoarerna) kommer kanske att förvåna en och annan, inte minst eftersom han är så kritisk till högern. Titeln till boken "Vänstern och tyranniet" fick vissa att tro att han var en högersinnad hök vilket inte är rättvist. Innehållet handlade ju en hel del om folkpartister och moderater också, vilket de som bara läst referat eller andras tyckanden om boken inte uppmärksammat.

Nå, den som vill ha ytterligare tips kan lämpligen ladda ner någon av de nämnda böckerna, för där finns utförliga förteckningar av både hans skönlitterära verk och andra politiska skrifter från 60-talet och framåt.

Per Ahlmark, en klar och tydlig politiker (m tillägg)

På "allmän begäran" skriver jag några rader om Per Ahlmark, fd folkpartiledare, men sedan länge författare.

Nu finns en rätt utförlig artikel om honom på Wikipedia, delvis ord för ord överensstämmande med texten i Nationalencyklopedin, så jag behöver inte bli långrandig, utan mera koncentrera mig på egna kommentarer och om sådant som är diskuterat eller möjligen okänt.

Per Ahlmark föddes 1939, läste statskunskap och kom som rekordung in i politiken. Han gick med i Folkpartiets ungdomsförbund 1960 och valdes redan samma år till ordförande för förbundet (1960–1962). Han blev 1967 invald i riksdagen. En legendarisk influens för Per Ahlmark var Herbert Tingsten (skarp liberal profil och chef för DN). Per Ahlmark hade således en lång politisk erfarenhet bakom sig redan när han efterträdde Gunnar Helén som partiledare 1975, redan året gick fp framåt och kunde bilda en icke-socialistisk regering, ledd av Torbjörn Fälldin (c), där Ahlmark blev vice statsminister och arbetsmarknadsminister. Om man jämför hur denna regering var sammansatt och dagens allians, så finns stora skillnader. Centern var störst, moderaterna hade rätt lite inflytande trots att den koleriske Gösta Bohman ständigt ville sätta högerprägel på regeringen. Ahlmarks taktik, grundad på ideologisk övertygelse, var att så långt möjligt få en socialliberal prägel på regeringens politik. Det visade sig i kritiska situationer så att han och fp drev förhandlingarna intill regeringssammanbrottets gräns. För, fp kunde ju alltid hoppa av regeringen. Då skulle inte finnas någon majoritet för regeringen, och kanske skulle fp få igenom sina förslag med stöd från annat håll.

Idag lägger sig ju de små partierna platt för moderaternas diktat. Vilket de verkar ha lovat från början, inget hot om att spräcka regeringen för att få igenom sin politik nu inte... Så ser det ju ut som det gör också. Att Ahlmarks fp ingick i en icke-socialistisk regering berodde inte på någon vilja att ingå i ett "borgerligt block". Men han, och de flesta som inte var sossar, så det som viktigt att bryta socialdemokratins långa maktinnehav. Dvs, vem man samarbetar med beror på vilka frågor som är aktuella.

Redan 1978 avgick Ahlmark, både som partiledare och minister. Plötsligt för de flesta. Jag, som då var politisk sekreterare (fp) fick närmast en chock. Men hans skäl var högst personliga, och högst respektabla. Ahlmarks efterträdare blev Ola Ullsten, som också bildade en framgångsrik renodlad fp-regering-

Per Ahlmark var en vass och skicklig debattör, helt i klass med Olof Palme. Han kunde ibland förefalla väl så teoretisk och intellektuell (liksom Palme), men det var alltid fullt klart vad han och folkpartiet stod för under honom. En klar socialliberal, stod för sociala reformer samtidigt som han var/är en solklar anti-socialist. Givetvis emot allt vad kommunism heter, lika fullt som han var/är emot nazism och fascism. Han engagerade sig mycket för förtryckta grupper, exempelvis de förtryckta judarna i Sovjetunionen. Ahlmark är också en stark förespråkare för att också judarna ska ha rätt till en egen stat, vilket inte innebär att han på något sätt är enögd eller gillar vad alla israeliska regeringar gör. En intressant notis, refererad i SvD apropå hans nyutgivna memoarer, är att han påpekar att Israels befolkning inte är en homogen grupp, utan består av invandrare från mer än 100 nationer. Detta som en replik till Carl Bildt märkliga tro (okunskap) att Israel skulle vara ett mono-etniskt land.

Efter avgången som partiledare har Ahlmark främst varit författare och utgett flera diktsamlingar. Men han har dessutom skrivit flitigt om politik i t ex Dagens Nyheter och Expressen. Han har också varit styrelseordförande för Svenska filminstitutet.
Redan 1964 utgav han "Vår fattiga politik" och 1971 "Sveket mot kusterna".
Han anser att det är demokratiers plikt att stödja demokratiska strävanden.

Tillägg. På begäran har jag lagt till några lästips i kommentarerna om vad som finns att läsa av Per Ahlmark. Och som kan laddas ner på internet!

Per Ahlmark ryter till. Det borde alla folkpartister lyssna till. Och andra med.

Läs artikeln i SvD där förre fp-ledare Per Ahlmark tar itu med bl a Carl Bildt. Ahlmark har skrivit sina memoarer, och det verkar vara en högintressant läsning.

Det är verkligen härligt att läsa Per Ahlmarks totala sågning av inte bara Carl Bildt utan även av toppskiktet av dagens fp. Deras okunskap och frivilliga (?) underordning under moderaterna och Carl Bildt.
Citat ur artikeln. "Han anklagar Bildt för att ha förminskat serbernas massmord på bosnier i Srebrenica och för att ha tigit om den sudanesiska regimens ansvar för folkutrotningen i Darfur. Bildts lojalitet mot Lundin Oil som gjorde honom förmögen var större än hans avsmak för massdödande i Darfur, hävdar Ahlmark.

Per Ahlmark hävdar i sin bok att nuvarande folkpartiledaren Jan Björklund bekräftat för honom att Bildt förbjöd statsråd att använda termen folkmord om dödandet i Darfur.

”Ministrarna, även de så kallade liberala, lydde fåraktigt Bildts anvisningar”, skriver Ahlmark.
"Ahlmark anklagar också de fyra borgerliga partiledarna för att ha lurat väljarna 2006 genom att inte ha avslöjat att Carl Bildt skulle bli utrikesminister.

”Oljemannen med optionerna kommer, trodde vi lättsinnigt, att stanna kvar i norra Afrika och där fortsätta att bygga upp sin privata förmögenhet. Det var alltså fullt möjligt att rösta på alliansen 2006 och hoppas på det bästa. De lurade oss”, skriver Ahlmark."
"Han kritiserar även Bildt för att ha en ”enfaldig” syn på staten Israel som ett monoetniskt land, trots att det består av invandrare från mer än 100 nationer. ”Utrikesministerns okunnighet om detta lands historia, kultur, vitalitet och folkstyre är påtaglig och utgår från en klart fientlig attityd”, skriver Per Ahlmark.

”Inte minst här avslöjar Carl Bildt, öppet och ihärdigt, de reaktionära värderingar som så ofta har drivit honom”, skriver han."

Jag har länge mått illa av folkpartiets förfall, trots att jag vet att det finns en del verkliga socialliberaler kvar, till och med inom fp. De är bara alltför tysta. Men när Per Ahlmark ryter då är det med besked! Något som alla borde läsa. Givetvis alla dagens fp-are, men även alla andra!

Littorins avhopp visar behovet av respekt för integritet

Så orkade inte Sven-Otto Littorin längre. Det har jag all respekt för, ingen ska behöva utsättas för kränkingar av den personliga integriteten, privatlivet, på det sätt som pressen visat prov på här.

Jag är inte moderat, som bekant, och jag är inte nöjd med allt han gjort som politiker. Samtidigt måste jag erkänna att han varit bättre än de flesta arbetsmarknadsministerar vi haft på åtminstone femton år. Kanske mer. Hans och andra toppolitikers politiska göranden och låtanden inte bara bör utan skall granskas. Granskas hårt!

En helt annan sak är att till och med toppolitiker ska har rätt till en skyddad, privat zon. De ska inte behöva vara stålmän/kvinnor. Det hedrar Littorin att han, liksom Per Ahlmark tidigare, nu sagt ifrån och gjort klart att det finns en gräns för vad även politiker ska behöva tåla.

Privatlivet, familj, barn och det därtill hör, det ska inte pressen gräva och snaska i. Att staten numera inte visar respekt för personlig integritet, det uppmärksammas ofta av främst piratpartiet. Medias alltmer bristande respekt för integriteten måste även den uppmärksamma och fördömas lika starkt.

Som sagt, politiken ska granskas, men det finns ingen anledning för pressen att skriva om vårdnadstvister, om sjukdomar, familj och barn etc. Till råga på allt så drabbar sådana skriverier inte "bara" politikern utan även hans närstående - som dels inte är politiker och dels kan vara omyndiga.

Littorins avgång är ett tydligt exempel på bristande respekt för den personliga integriteten i dagens samhälle.