Har upphovsrättsmaffian tagit över ?

Hörde ett litet inslag igår kväll (torsd 18 aug, Aktuellt) som fick mig att hoppa till mellan nyheterna om skuldkrisen och Victorias graviditet.

Jag snappade inte allt, men det gick ut på att förhandlingarna mellan Copyswede och några andra kollapsat. Så nu skulle Copyswede lägga på mera skatter (ok, de kallar det avgift) på varje såld lagringsenhet, dvs t ex USB-minnen och hårddiskar. Tyvärr följde inte intervjuaren upp sin goda inledningsfråga med följdfrågor av principiell eller praktiskt natur.

Copyswede, det är alltså den paraplyorganisation som upphovsrättsmaffian bildat för att samla in de privatkopieringsersättningar (avgifter = skatter) som riksdagen beslutade om för många år sedan som efterföljare till den s.k. kassettskatten.

Den gamla kassettskatten kom 1982 och avskaffades 1993 efter diverse turer. Vad som hänt därefter känns lite förvirrande, eftersom principen diskuterats flitigt i flera omgångar, och olika former av skatter kommit och gått.
Som ett kuriosum kan jag nämna att den fd riksdagsmannen Olle Wästberg (fp) i ett nyhetsbrev från 26 nov 1998, alltså för snart tretton år sedan, skrev:
"Riksdagen har just beslutat om en ny skatt på tomkassetter. Ytterligare ett exempel på hur verklighetsfrämmande politiska beslut kan vara."
Lagen trädde i kraft 1 jan 1999. Numera har vi alltså privatkopieringsavgiften. Den ska ersätta upphovsmännen för den helt lagliga kopiering som kan ske av musik o dyl.
Motiveringen till skatten finns i denna länk.

Nå, redan den gamla kassettskatten var schbloniserad och väl saftigt tilltagen, men kunde till nöds godtas (frånsett den principiella invändningen att det är orätt att alla ska betala en avgift för något som bara vissa gör). Rätten att kopiera och lagra var ändå rätt vid på den tiden.

Det som nu skett är att avgiften stigit våldsamt, samtidigt som rätten att kopiera och lagra de facto kraftigt inskränkts. Man kan, om det inte bara beror på musikindustrins girighet, att det som kallas privatkopiering numera dessutom ska avgiftsbeläggas för att täcka in mer eller mindre förekommande piratkopiering! Privat och pirat är inte samma sak!

Det är en motivering som jag inte kan godta. Och saken blir inte bättre av att den inte erkänns som en motivering rakt ut av lagstiftarna.

Enligt nyhetsinslaget ska nu läggas nya avgifter på USB-minnen med några tior och på (externa?) hårddiskar med någon hundring. Och detta beslutar Copyswede, eftersom förhandlingarna spruckit.

För det första. Varför ska alla betala för att vissa lagrar sådant som är lagligt, om än upphovsrättsskyddat? Och varför ska jag och många andra betala en skatt för att lagra sådant som vi själva skapat, t ex våra egenhändigt fotograferade digitala bilder. Det är principiellt helt galet! Och dessutom fördyrar de vår (helt legala!) användning av våra redan beskattade (momsen) datorer! Vad jag förstått vill Copyswede även på samma sätt beskatta mobiltelefonerna...

För det andra. Vart har riksdagens beskattningsrätt tagit vägen? Hur kan Copyswede spräcka förhandlingar med mediatillverkarna och självt bestämma avgifterna/skatterna?
Hur kan det komma sig att två intresseorganisationer (= jäviga i någon mening), som inte företräder vare sig skattebetalarna eller konsumenterna förhandlar om en skatt och att den ena kan besluta om hur det ska bli? Nu är det kanske meningen att tillverkarna av minnen för datalagring ska förhandla med Copyswede för att reducera skatten eftersom all lagring (självfallet) inte sker av upphovsrättsskyddat material. Men tillverkarna är inte konsumenter/skattebetalare - och dessutom verkar de kunna köras över av Copyswede.

OK, jag förstår att riksdagen i sin outgrundliga vishet (dvs dumhet) stiftat ett slags ramlag som ger ett par parter rätt att ta över beskattningsrätten inom detta område. Men jag protesterar emot att detta kan ske. Att riksdagen överlämar till andra att besluta om en skatt, det menar jag måste strida emot grundlagen, i vart fall dess syfte.

Jag förutsätter att piratpartiet reagerar mot Copyswedes förfarande. Men menar att namnet på partiet är missvisande. De verkliga piraterna de är Copyswede och upphovsrättsmaffian de företräder.
Man kan göra många jämförelser kring detta, men det får bli en annan gång.

Och jag undrar varför det inte finns starka krafter inom riksdagen som reagerar krafigt över detta! Riksdagen ska ju företräda folket (inte särintressen), och inte frånsäga sig sin beslutsmakt. Varför tiger ni, riksdagsmän?

Antipiraternas Ipred göder jurister, inte artister

Redan för länge sedan (nov 2008 och därikring) skrev jag om hur det finns lagar som "ger" pengar till artister genom den moderniserade kassettskatten. Dvs, vi alla som köper kopieringsmedia betalar en skatt som avses gå till artister för att kompensera ett tänkt bortfall av inkomster för dem. I vilken mån dessa av oss inlevererade skattepengar når målet, det kan diskuteras. Detta eftersom pengarna går till en av dessa "upphovsrättsorganisationer", Copyswede, och skall därifrån fördelas vidare. En fingranskning ger vid handen att det förfaller som om mycket stannar någonstans på vägen. Läs gärna de givna länkarna, inkl kommentarer. Observera att kassettskatten avsåg att "kompensera" för laglig kopiering t ex från radio etc. Men att den i modern tappning även lägger skatt på media som vi använder när vi hanterar datorer, ex-vis genom att lagra våra privata digitala bilder, eller göra säkerhetskopieringar av program och filer. Detta kallas även privatkopieringsersättning...

Opassande Emma gjorde igår en påminnande kommentar kring detta problem. Påminnande, men framför allt en koll av dagsläget, där hon visar att idag är det juristerna som tjänar på den lag, Ipred, som upphovsrättsmaffian fick riksdagen att godkänna. Ipred var ju tänkt (? - eller i vart fall var det den officiella motiveringen) att ge upphovsmännen bättre ersättning genom att göra fildelning olaglig.

Vad har då hänt? Jo, såhär skriver Emma:
"RIAA har de senaste tre åren betalat sina advokater 60 miljoner dollar, vilka drivit in 1,3 miljoner dollar i sin tur."
Alltså, advokater kostar, och det anser tydligen upphovsrättslobbyn är OK. Men artisterna får småsmulor.
Vidare pekar hon på hur t ex filmindustrin kostar på mångmiljonbelopp på advokater för att kunna sno verkliga upphovsmän/kvinnor på ersättningar.

Slutsats. Upphovsrättsindustrin, där alltså filmbolag, multinationella skivbolag, men även förment artistskyddande organisationer ingår, dess intresse är rent egoistiskt - inte att se till att verkliga upphovsmän får rejäla ersättninga. Däremot göder de sina egna organisationier och jurister med feta arvoden.

Värt att begrunda. Inte minst för den riksdag som drev igenom Ipred.

En repris ang Ipred med frågor om vart de pengar vi betalar tar vägen

Bl a pga datortrassel har det varit sporadiskt med nya bloggposter en tid. Jag kan dock inte låta bli att lägga in en länk till en tidigare bloggpost. Detta med anledning av den precis ikraftträda IPRED-lagen.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/privatkopieringsersttning-allts-de-fr.html

Den texten, skiven i november ifjol, ser jag att många fortfarande läser. Och senast idag kom en kommentar.

Jag måste erkänna att när jag skummade igenom den och kommentarerna, så ser jag att vissa saker glömmer man fort. Trots att man själv knackat ner det.

Måste originalmusik skyddas längre än originalmedicin?

Nja, liknelsen haltar möjligen en aning. Men jag fick en del hädiska tankar när jag bläddrade i Apotekts tidning. Såg en notis om att läkemedelssubventionerna tas bort för en del läkemedel. Exempelvis så tas den bort från vissa originalmediciner, men blir kvar på kopior.
Motiveringen, som inte stod, gissar jag är att man anser att kopior är lika bra som orginal, samt att det ur "samhällets" synpunkt inte är (ekonomiskt eller medicinskt) motiverat att ge det extra skydd som subventionering innebär.
Den som vill köpa originalet får givetvis göra det, men betala själv. Men det är inget som staten ska uppmuntra.

Mina tankar gick givetvis till hur "samhället", dvs lagstiftarna ser på frågan om upphovsrätt och ersättningar betr t ex musik och film. Dels är upphovsrätterna längre för detta (och föreslås inom EU att förlängas) än patentskyddet för medicin.
Dels hotas nu konsumenter och MEDBORGARE av bolagens legaliserade privatpoliser om de inte köper de original som bolagen "erbjuder". Att kopiera kompisens skiva får man inte göra.
Det är tveksamt om man får göra en kopia (kopiera) av en låt för eget bruk ens från radion. Definitivt inte via internet till egna datorn. Trots privatkopieringsavgiften (=skatten som skall kompensera musikern el artisten för tänkt "inkomstbortfall") vi betalar när vi köper en kassett eller en tom CD.
Ännu får man låna en bok av kompisen. Man får - ännu - till och med ge bort böcker man själv köpt.
Men med IPRED blir alltmer kriminaliserat, styrs av "samhället" till att bara kunna ske genom köp av "original". Dyra original. Utan provspelning.

Nog är detta värt att begrunda? Var finns logiken? Varför uppmuntrar staten ett visst beteende i en del fall, men motarbetar (och kriminaliserar) detta beteende i andra likartade fall?

Vem älskar privatkopieringsersättningen?

Har skrivit några gånger nyligen om privatkopieringsersättningen.
Bland annat här:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2009/02/vem-tar-pengarna.html
och här:
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2009/02/paminnelse-de-far-redan-rundligt-betalt.html

I mitt senaste inlägg nämnde jag att jag inte visste hur de politiska ungdomsförbunden ställer sig till frågan om denna märkliga ersättning/skatt.

Skickade också ett mail till Frida Johansson-Metso, Luf:s ordförande.
Och hon svarade just enl följande:

"Hej,
LUF har egentligen ingen uttalad åsikt ifrågan, men eftersom vi inte anser att
privat kopiering ska begränsas alls, och avgiften du frågar om är ett trubbigt
verktyg för vilka som sedan får ersättning, och dessutom bygger på tanken om
korporativistiska lösningar, ställer vi oss mycket negativa till den typen av
avgifter."

Vilket härmed med glädje noteras.

Har också gjort ett litet försök att kolla cuf:s åsikt, men inte sett något svar än.

Var det bättre förr?

I en kommentar undras om det finns något ungdomsförbund som arbetar emot privatkopieringsersättningen (PKE, "kassettskatten"). Svaret är att jag inte vet det. Om de gör det så har det inte nått ut till en större allmänhet.

Med anledning av Pirate Bay-debatten så undras också om vi hade bättre politiker förr. Ja, kanske det. I vart fall tror jag att för några decennier tillbaka sedan var den ideologiska medvetenheten större i partiledningarna, likaså bland vanliga riksdagsledamöter och andra aktiva strax under den absoluta toppen. Det var inte bara makthungern som styrde. Därför lät man sig inte styras av partipiskan i samma mån som idag.

Partierna var dessutom större, hade fler medlemmar som kunde diskutera annat än nästa kommunala mötes dagordning. Alla satt nämligen inte i olika nämnder och styrelser även om uppdragen då var mångdubbelt fler än idag. Idag är det få medlemmar och en tystad intern debatt. Partiledningarna har tagit över och styr med hjälp av spin-doctors.

Att vara lobbyist har blivit lönsamt, och de trycker på politikerna mer än någonsin.

Apropå om det var bättre förr, den evige ungmoderaten Anders Björck har sagt ifrån betr FRA. Björck har alltid agerat som en yngling, som slänger ur sig mer eller mindre genomtänkta uttalanden, kom tidigt in i riksdagen, blev så småningom försvarsminister och hutade som KU-ordförande åt Carl Lidbom (s), känd för sina "lidbommarlagar". Nu sedan flera år landshövding i Uppsala med ytterst konservativ framtoning som majestätisk slottsherre.

När han nu protesterar emot FRA-historien genom att avgå som ordförande för FUN, försvarets underrättelsenämnd, anger han flera skäl. Han menar att FRA-lagarna (version 2.0? eller?) med dess olika "kontrollinstanser" blir ineffektiva, dyra och integritetskränkande. Jag har en liten misstanke att han också känner sig sårad att han tydligen inte skulle få förnyat förtroende som ordförande i FUN.

Nå, hur som helst är det bra att han protesterar, även om jag undrar varför han inte gjort det tidigare!

Att FRA-lagarna i sin senaste (och kommande?) utformning inte verkar vara några under av effektivitet ens ur underrättelsesynpunkt är väl snarast ett understatement.
Att den tilltänkta uppbyggnaden blir oerhört dyr är ingen nyhet, men förtjänar ju att än en gång påpekas.
Att det lapptäcke med olika "integritetsskydd" som FRA (2.0) ska bestå av inte ger ett integritetsskydd är också en gammal nyhet som bevisar att lagarna är feltänkta från start. Men det är bra det sägs igen, av en person som varit med ett tag.

Alltså, Anders Björck har än en gång trätt fram och tyckt till, och det har han gjort i en viktig fråga. Heders för det, Anders!

Jag vet inte om det var bättre förr, men då fanns ändå fler som vågade säga ifrån när det gällde integritet och mänskliga, demokratiska rättigheter. Och det var ju inte illa.

Vem tar pengarna?

Jag följer inte PB-rättegången i alla turer. Häromkvällen visade Aktuellt ett inslag som gjorde mig beklämd, en mycket subjektiv presentation av orsakerna till rättegången och ett långt inslag med upphovsrättsindustrins advokat. Det var juristsnack som balanserande på gränsen till hånfullhet. Och en intervju med en tjej från Piratbyrån, som inte lyckades speciellt bra. Slängigt, otydligt och gav ett nonchalant intryck.

Jag har för mig att rättegången ska handla om huruvida Pirate Bay har gjort något olagligt - eller inte - när de fungerar som en anslagstavla för de som är intresserade att ladda ner eller byta filer.

Men diskussionen handlar, liksom betr IPRED, mest om anklagelsen att det är att stjäla om man laddar ner musik eller film, som finns tillgänglig på nätet. Upphovsrättsindustrin (Stim, Ifpi etc) gråter krokodiltårar över hur mycket inkomster som de stackars artisterna förlorar när någon laddar ner en låt eller två.
Och en mindre grupp artister fungerar som industrins megafoner.

Som jag skrev i föregående inlägg liksom redan ifjol:
( http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/privatkopieringsersttning-allts-de-fr.html ) så får upphovsrättsinnehavarna i vart fall indirekt rundliga ersättningar, den sk privatkopieringsersättningen.
Nu har bl a Scaber Nestor ånyo visat siffror (och länkar) som än en gång visar att det inte är några småsummor det är frågan om.

Samtidigt vet vi att i många fall så leder en nerladdning till att personen som gjort denna antingen går och köper den aktuella CDn eller DVDn, eller tankar hem den via någon betaltjänst på internet. Vi vet också att många musiker lägger upp musik för fri nerladdning, eftersom de ser det som en möjlighet att bli kända för att få spelningar.

Vi vet också att mediaindustrin säljer mer än någonsin men att för främst musiker är konserter den stora inkomstkällan, skivorna betraktar de som reklam.

Nå, Copyswede är en organisation som inkasserar och fördelar uphovsrättsersättningar. I vart fall beskriver de sig själva så. Utan att här gå in i sifferexcersis (den som vill kan själv försöka tränga in i deras redovisning, länk t ex: http://www.copyswede.se/files/hTPPvQQV.pdf ) så vill jag bara peka på några saker.

1) Copyswedes intäkter har ökat dramatiskt under redovisade år!
2) Privatkopieringsersättningen står för den största delen av intänkterna!
3) Copyswede anger att ersättningen i möjligaste mån fördelas individuellt
till rättighetshavarna!

Mina frågor blir då.
Intäkternas ökning pekar knappast på att det är magra tider för upphovsrättsinnehavarna. Varför då denna klagan över uteblivna intäkter, som många menar är högst fiktiva?

Privatkopieringsersättningen är ett slags skatt. En ersättning som varje konsument betalar när man köper lagringsmedia. (Tidigare kallad kassettskatt)
Lagringsmedia kan användas till mycket annat än att lagra musik eller film på. I själva verket används de i mycket liten utsträckning för sådan lagring. I mitt och många andras fall inte alls, men skatten betalar vi ändå.
Hur kan upphovsrättsindustrin med någon trovärdighet påstå att ersättningen är för låg mot den bakgrunden?

Hur i allsin dag kan Copyswede säga att de fördelar ersättningarna individuellt?
Det verkar vara ren bluff, eftersom den övervägande delen av intäkterna kommer från den helt generella privatkopieringsersättningen. Hur kan de härleda vilken artist eller musiker som ska ha pengar för att vi köper inspelningsbara CD/DVD och hårddiskar?
Och dessutom är vi ju många som inte laddar ner musik el film ("olagligt").

Till råga på allt får vi ju mängder av vittnesmål från musiker, artister och författare, som säger att de inte får några ersättningar alls från Copyswede (eller annan "förmedlande" part i upphovsrättsindustrin), eller i vart fall mycket litet och att avgifterna de själva betalar till industrin är högre än det de får tillbaka.

Vart tar pengarna vägen? Copyswede redovisar tämligen låga administrationskostnader, men då det i hög grad borde vara datoriserade rutiner kunde de möjligen vara lägre. Var tar då pengarna vägen? Försvinner de hos andra inblandade, hos STIM, hos Ifpi eller var? Varför når de inte musiker och artister annat än i ett sådant fåtal att det verkar vara rena undantagen?

Är allt detta tal om stöld från svältande artister i själva verket ett sätt för de internationella skiv- och filmbolagen och upphovsrättsindustrin att blanda bort korten? Varför når inte de pengar vi alla betalar fram till konstnärerna? Vart tar de vägen?

Påminnelse, de får redan rundligt betalt

Scaber Nestor har på sin blogg kollat upp de senaste uppgifterna om privatkopieringsersättningen. Den avgift vi alla betalar när vi köper lagringsmedia, och som är efterföljaren till det som ursprungligen kallades kassettskatten.
Jag skrev om detta redan i höstas, se nedanstående länkar. Har inte haft tid att kolla Scabers tolkning av Copyswedes rapport för 2008, men det kan ju den som är intresserade själv göra. För övrigt ligger det ju helt i linje med vad som framkom i november redan. Bara med den skillnaden att det rör sig om ännu mera pengar...

Märkligt är att denna kunskap inte nått ut till alla, men det är förståeligt att upphovsrättsindustrin inte själv vill visa för allmänheten att vi redan betalt. Mycket vill ha mer.

Jag ger här ett par länkar till vad jag skrev då. Vid en snabbkoll verkar det fortfarande ha bäring, tyvärr.

http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/privatkopieringsersttning-allts-de-fr.html

och
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/11/ska-inte-ungarna-lra-sig-att-betala-fr.html

Denna senare bloggpost är en genomgång av Ipred och Ipredkramarnas argument, och vad jag anser om dem...

Uppenbarligen finns det anledning att påminna om sakernas tillstånd än en gång.

Alla ska betala? Alla betalar! Även vi som inte laddar ner.

Jag sitter och surnar till nu. Detta ständiga tjat om att ALLA ska betala.
Vaddå alla?
Varför ska vi som inte alls laddar ner något upphovsskyddat material, varför ska vi betala?
Varför ska vi över huvud taget betala denna privatkopieringsavgift, som vi tvingas göra genom att den ligger i priset på varje CD, varje DVD och varje HD vi köper.
I och med det så borde vi faktiskt kunna ladda ner och spara det vi vill ! För vi har ju betalt!
På nått sätt känns det som om vi blir bestulna på pengar, för vi laddar ju inte ner!

Alla ska betala!
Varför det? Är det inte de som vill ha något som ska betala vad det kostar?
Men vill man inte ha det, ska man väl inte betala? Vaba!

Köper jag en skiva (CD/DVD eller genom betald nerladdning till ett beskattat medium), varför ska jag betala en gång till om jag vill kopiera den för att lyssna till i min MP3-spelare? Eller rättare sagt, varför ska jag betala, inte en, inte två utan TRE gånger???
För, ärligt talat, det är ju det IPRED går ut på. För att komma åt några som tycker det räcker att betala en eller två gånger, så ska alla betala två-tre gånger. Eller kanske fler ggr?

Var är logiken? Var är rättvisan?
Vi betalar tevelicens vilken inkluderar radiolicens, och radio/teve betalar till STIM etc. Dessutom betalar vi för de media vi använder till annat än nedladdning.
Och jag betalar för mina skivor.
Jag ser ingen vett och sans i att betala en gång till, eller utsättas för hot om det. EN gång borde räcka.

Det jag undrar är var alla dessa pengar tar vägen. Artisterna/musikerna/författarna klagar och säger att det inte kommer till dem (eller är det bara så att de vill ha fler arbetsfria inkomster?).
Jag läste att författaren Anders Widén inte får något. (Se arg och uppriktig kommentar på min förra bloggpost om IPRED.) Vilket bekräftar min misstanke.

Om det nu inte är så att de klagande artisterna/musikerna bara är omåttligt giriga, då undrar jag om de inte har blivit lurade av sina organisationer! Det är på dem de borde gå, för att kräva ut sina pengar!
Inte att låta sig lånas till att ge organisationerna mer än polisstatus, för de verkar bara kunna berika sig själva. Eftersom pengarna i väldigt liten mån synes gå till kreatörerna.

ALLA betalar redan! Men en gång borde räcka.

F.ö. anser jag att FRA ska rivas upp.
Och jag ser, via MediaCreeper, att nu har fler traditionella media vaknat upp. Även om det de kollar i vissa fall verkar lite märkligt.

Privatkopieringsersättning... alltså, de får betalt. Uppdatering.

Gamla kunskaper om kassettskatten och några bloggkommentarer fick mig att fundera över hur förhållandena är idag. Och jag googlade runt en del. Här är resultatet om hur jag uppfattar den faktiska situationen idag.

Den gamla kassettskatten kom 1982 och avskaffades 1993 efter diverse turer. Vad som hänt därefter känns lite förvirrande, eftersom principen diskuterats flitigt i flera omgångar, och olika former av skatter kommit och gått.
Som ett kuriosum kan jag nämna att den fd riksdagsmannen Olle Wästberg (fp) i ett nyhetsbrev från 26 nov 1998, alltså för tio år sedan, skrev:
"Riksdagen har just beslutat om en ny skatt på tomkassetter. Ytterligare ett exempel på hur verklighetsfrämmande politiska beslut kan vara."
Lagen trädde i kraft 1 jan 1999.

Nå, termerna kassettskatt och kassettersättning används fortfarande, men den mer eller mindre officiella termen är numera privatkopieringsersättning.
Se Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Privatkopieringsers%C3%A4ttning
Där framgår att denna ersättning är en direkt fortsättning av det som tidigare kallades kassettskatt etc, likaså nämns att det finns kritik mot konstruktionen och att ersättningarna går till Copyswede. Medlemmar/delägare i Copyswede är just den flora av upphovsrättsorganisationer och "företag" som idag lobbar för IPRED. Hur ersättningarna sedan fördelas sker genom ett ytterst komplicerat system som ibland i vart fall i teorin skall nå upphovsmannen, i andra fall verkar det mera tveksamt. Dessutom kostar givetvis administrationen.
Här en länk till Copyswede (som alltså i dagens debatt är en part i målet, men jag förutsätter att dess beskrivning av det juridiska sakförhållandet är någorlunda korrekt. Däremot finns där mycket polemiska skrivningar till skattens försvar.).
http://www.copyswede.se/default.asp?ML=10521

Att Copyswede inte är oomstritt framgår t ex av denna länk från dec 2004, där de utmålas som musikbranschens lakejer.
http://www.idg.se/2.1085/1.29635

Medlemmar i Copyswede är:
Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS)
Nordisk Copyright Bureau (NCB)
Svenska Artisters och Musikers Intresseorganisation (SAMI)
Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå (STIM)
Svenska Fotografers Förbund
Svenska Journalistförbundet
Svenska Musikerförbundet
Svenska Tecknare
Sveriges Dramatikerförbund
Sveriges Författarförbund
Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare (KIF)
Sveriges Läromedelsförfattares Förbund
Sveriges Yrkesmusikerförbund (Symf)
Teaterförbundet.
Att det är mycket olika slag av artister, konstnärer etc förklarar att fördelningen och beräkningen av ersättningarna sker på olika sätt, beroende på bransch.

Hur fördelningen av ersättningen för 2007 skedde kan man läsa i denna länk:
http://www.copyswede.se/files/lddUUUUF.pdf

Intressant kan vara att nämna den nu gällande taxan, dvs det som vi som konsumenter betalar inkluderat i priset när vi köper olika lagringsmedia, för rätten att kopiera. Skatten utgår idag på CD, DVD och "hårddiskar". De senare kan vara från minnet i en MP3-spelare till HD i datorer och DVD-spelare.
Taxan för CD och DVD varierar från 1 kr till 5,88 kr per skiva beroende på lagringskapacitet.

Copyswede skriver: Ersättningen är till för att ... kompensera upphovsmän, utövande konstnärer och producenter för den i lagen tillåtna kopieringen för privat bruk av upphovsrättsligt skyddat material.

Taxan för större minnen (HD) är, om de är mindre än 58 GB, 35 öre per MB.
För en HD/lagringsutrymme på 58–80 GB är taxan 200 kr,
för 81 GB–250 GB är det 275 kr, och för större än 250 GB är avgiften 35o kr.

Det är denna ersättning som ökat lavinartat, från 35 milj kr 2003 till någonstans mellan 200 - 250 milj kr detta år.

Min reflexion är denna:
Att lagra och kopiera är inte samma sak. Vi lagrar program vi köpt, vi gör säkerhetskopior av privata bilder etc, och ibland kopierar vi musik el film, som vi köpt i annat format till något mera hanterbart.
Att ta en skatt per såld kassett/tape av de gamla typerna kändes OK, om än de var lite höga. För de nyttjades väl uteslutande till (privat-)kopiering av musik.
Men att ta ut en generell skatt på CD är mera tveksam till. Där kopierar man ju ner en massa annat än musik/film. Som säkerhetskopiering av privata filer och egna foton.
Och betr HD är det än mera suspekt. Jag har i vart inte för vana att lagra musik eller film på mina hårddiskar. Det är givetvis individuellt, men jag antar att alla till stor (största?) del använder hårddisken till annat.

Dessa skatter är ju till för att ta betalt för något som man kan göra, men som man i hög(sta) utsträckning inte gjort, och som man inte vill ha och ej kommer att nyttja för de ändamål som skatten går till. Snacka om dubbelt betalt, den fungerar ju som en flerdubbelt betalning i många fall. Ofta(st) utan någon som helst prestation gjorts av "artisterna". Mycket märkligt.

Och nu vill upphovsrättslobbyisterna utvidga detta ytterligare genom en högst dubiös lag som ger dem rätt att bedriva utpressning, och genom att de själva skall träda i polisens ställe.

---
För den intresserade kan jag nämna att jag har en liten diskussion med "Populisten" i kommentarerna, vari vi båda närmare utvecklar våra synpunkter på vad som kan vara skäligt och rimligt i detta med kassettskatt eller privatkopieringsavgift.
Måhända kan det ha visst intresse att göra de distinktioner vi där debatterar och preciserar.
---
För kännedom även detta. För okristligt länge sedan skickade jag en text till Piteå-Tidningen, vilken även i huvudsak funnits här på bloggen, den 15 okt (http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2008/10/vad-jag-krver-av-en-riksdagspolitiker.html)
. I lördags publicerades den i PT, och den som vill läsa den finner den på denna länk:
http://www.pitea-tidningen.se/debatt/artikel.aspx?ArticleId=4170561

F.ö. anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp.