Varför Trump?

Jag är förfärad, USA:s näste president lär bli Donad Trump. En skicklig demagog, renodlad populist av värsta slag, rasist, sexist, antisemit, isolationist, en person som gillar att sätta upp gränser, stoppa invandring, deportera de han inte gillar, bryta upp handelsavtal och höja tullar, emot jämställdhet etc.
Jag var väldigt nervös före valet, men ville tro att Hillary Clinton och demokraterna skulle ta hem det, om än knappt. Men hörde i sista stund att de opinionsmätningar som jag (vi?) trott på hade en väldigt stort bortfall. Vilket ju betyder att många inte vill svara om vem de skulle rösta på. Tydligen röstade de på Trump. Precis som britterna röstade för Brexit, trots att opinionsundersökningarna visat en viss (om än knapp) övervikt för stanna. Och precis som SD i Sverige hittills gjort bättre valresultat än som förutspåtts.

Visst, det finns ett stort missnöje bland väljarna i många länder. Och det gör det lätt för populister med förenklade budskap som gärna blåser under fördomar och konservatism att nå framgångar. Men att det ska vara SÅ många som går på denna nationalistiska, förenklade och fördummande politik. Det gör mig förfärad, skrämd, beklämd.
Den politik som dessa populister förespråkar gör ju bara sakerna värre! Att stänga in sig, och stänga ute sina medmänniskor, det för inget gott med sig. Att skita i andra och bara se till eget bästa leder fel, till klyftor, till hat, till krig (inte bara till handelskrig), till girighet.

Trump lovar nu att fördubbla tillväxten. Hoppsan, genom att sluta handla med andra länder, genom att föra en bakåtsträvande politik. Genom att skrämma företagare, investerare, utveckling och "vanligt folk".  Hur ska han skapa enighet när han hela valkampen smutskastat inte bara motkandidaten Clinton utan alla som ville arbeta för enighet och tolerans. Han är en bra skådespelare, men har ett skrämmande budskap som dessutom skär sig, bygger på lögner och sakfel och motsägelser. Och har hela tiden bara talat i slogans, utan konkretiseringar - utom i skrämmade detaljer.  Inte det minsta förutsägbar eller konsekvent utom i att vare negativ och konservativt populistisk.

Undra på att börserna rasar.  Men att de något lugnar sig av hans senkomna tal om tillväxt, utan att säga hur, det är märkligt.

Att valutslaget sänder isande vindar över världen, det är en helt korrekt kommentar av DNs  Peter Wolodarski. Ser nu att Putin gratulerar Trump. Illa, illa.

Det politiska etablissemanget, i USA, men även i Sverige och i övrigt, måste inse att de måste ändra sin politik innan klyftorna växer än mer. Det innebär en mera solidarisk politik, men kanske ännu mera att medborgare och väljare känner sig delaktiga i demokratin.
Det kräver tydligen en större vilja att politikerna lyssnar - OCH att de förmår tala om vad de vill, och hur de genom sina förslag och åtgärder gör det bättre för folk, som får vara med och välja. Skapa samhällen där folk lever i frihet OCH gemenskap.

Media och Facebook översvämmar av kommentarer, men just nu orkar jag inte skriva eller säga mer. USA har fått en president, en farlig president, med stor makt att vrida utvecklingen tillbaka. Farlig för USA men också för omvärlden, en omvärld som han vill att USA isolerar sig ifrån.

Vi får hoppas att den maktdelning som gäller i USA inte kollapsar utan gör att USA överlever Trumps presidenttid.  Och att folket väljer en mindre farlig president nästa gång.

Skilj på begreppen; radikal omförhandling, enl Sven-Eric Liedman

Jag har en tid irriterats av att alltfler, möjligen också jag själv, en tid använder begreppet radikal och extrem som likvärdiga och då i en betydlese som inte motsvarar vad de tidigare gjorde. På Arlanda läste jag, under en fyra timmar lång försenad flight en artikel i DN, kulturdebatt, av statsvetaren Sven-Eric Liedman, som reder ut begreppen Och där Sven-Eric Liedman, såsom varande socialist inte var värd att att lyssna på enl en del historielös "nyliberaler", kraftfullt försvarar den liberala demokratin, och klargör att det som kallas illiberal demokrati är långt ifrån demokrati som vi alla (?) definierat den.

Låt mig därför ge dels en länk till artikeln, dels göra några korta referat och kommentarer.

Ingressen lyder: "Begreppet radikal har gått från att betyda liberal anti-traditionalist till att syfta på våldsbenägna extremister. Sven-Eric Liedman ser ett språkligt skred spegla en förändrad politisk verklighet." 
Och så första styckena: "När jag var mycket ung var den typiske radikalen en folkpartist; Herbert Tingsten utgjorde själva sinnebilden. Radikalen var en häftig kritiker av monarkin och statskyrkan, avskydde kommunismen, hyllade boklig bildning och spelade en stor roll i den kulturdebatt som fördes i tidningar och Sveriges radio.

Visst hände det att socialister som Moa Martinson sades vara ”ännu radikalare”, och det viskades om att man i Tyskland kunde vara "rechtsradikal”, högerradikal, och då befann sig i närheten av den besegrade nazismen. Men den normale radikalen tänkte och tyckte som Herbert Tingsten." 

Låt mig också nämna att i nät-versionen så illustreras artikeln av Herbert Tingsten, fotograferad av Per Ahlmark, som sinnebilden för vem som var radikal, då. Då, Liedman var "mycket ung", och då även jag var ung - och inte bar mycket ung. Tiden går.

Ja, så var det, och så förklarade både Liedman och andra vad liberalism stod för. En typisk liberal var folkpartist (och en liberal folkpartist var då i stort sett detsamma som vi numera måste beskriva som socialliberal). Dvs en person som kritiserade det bestående samhället och monarkin, statskyrkan, var emot kommunism, hyllade bildning och kunskap, var med i kulturdebatten. Och, vill jag tillägga, hade ett socialt och internationellt engagemang.
Och det var i den miljön jag växte upp och kände att jag var liberal (dvs socialliberal), definitionen stämde bra med min livssyn.

Som Lieman skriver: "I dag är det helt annorlunda. En radikal är en våldsbenägen extremist. Grupper av ungdomar löper risken att radikaliseras, heter det. En rekryt för IS har löpt linan ut. Det antyds också att det sker en radikalisering vänsterut. Men där är uppgifterna svävande och tycks framför allt ha med motdemonstrationer att göra.

Nu laddas ordet med ännu en innebörd. Nyligen skrev Martin Gelin i DN (21/7) att Donald Trump ”öppnat dörren för extrema och radikala idéer”. Det republikanska partiet har genomgått en ”radikalisering”.

Ja, det är verkligen en förskjutning i begreppet "radikal". Från det liberalt ifrågasättandet av traditioner och gamla föreställningar till ett slags försvar och längtan efter det som var, till det konservativa. Men sällan preciserat, bara mest emot det nya, mot utveckling och för insnävning, intolerans.

Liedman: "Radikaler ville ifrågasätta allt. Men vår tids radikaler söker sig tvärtom tillbaka till något ursprungligt eller åtminstone en förlorad guldålder. De radikaliserade islamisterna vill återuppliva Profetens dagar. Trump och hans anhängare talar om en tid då USA var ”great”. I den meningen är de alla reaktionärer.   IS-krigarna är enligt samstämmiga uppgifter ointresserade av islam som religion. Trumps ”great again” fungerar mer som reklamslogan än en strävan tillbaka till en bestämd epok i det förflutna.

Det är kort sagt inte en genomtänkt åskådning som motiverar vare sig IS fasansfulla excesser eller Trumps verbala förlöpningar. Avståndet till det som tidigare kallades radikalism är svindlande, inte minst intellektuellt." Och Liedman fortsätter "Beteckningen populism har fått en popularitet som aldrig förr. Den nutida användningen skiljer sig visserligen inte i grunden från den tidigare. Det är fortfarande fråga om att vända det sällan preciserade ”vanliga” folket mot en elit, ett etablissemang som sägs ha sina starkaste fästen i de etablerade partierna, den offentliga administrationen, de traditionella medierna och universiteten.

Veterligen vill ingen kalla sig populist i dag. Men ordet ”folk” är lika frekvent bland sverigedemokrater som en gång bland Rysslands narodniker eller USA:s Populist party för mer än hundra år sedan.

Populister som Trump och Jimmie Åkesson hyllar sina respektive nationer som något förlorat som måste återupprättas." 

"Höger och vänster har länge mönstrats ut eller åtminstone ifrågasatts som politiska beteckningar. Andra dimensioner har kommit in och ofta blivit viktigare, säger man. ...  Men, höger och vänster är just nu omåttligt populära beteckningar. De är viktiga för att skapa jämvikt i det nya ideologiska tumultet. Mot den ena extremen svarar en motsatt extrem. Högerextremismen speglar sig i en vänsterextremism. Finns det en högerpopulism à la Trump måste det finnas en motsvarande vänsterpopulism. I USA heter han Bernie Sanders. ....

Vi behöver inte fördjupa oss i rimligheten i dessa jämförelser. Vi måste koncentrera oss på det som varken är höger eller vänster, alltså den mitt kring vilken extremerna grupperar sig.

Svaret ligger på tungan: den liberala demokratin. Nu när Viktor Orbán i Ungern och andra börjat tala om illiberal demokrati blir beteckningen ”liberal” avgörande. Ändå är den djupt problematisk. ”Liberal” är ett tvetydigt ord. Det är en politisk ideologi men också ett ekonomiskt system, och relationen mellan de båda kan gestalta sig på många olika sätt.

I politisk mening är det självklart vad liberal demokrati innebär i motsats till illiberal. I en illiberal demokrati är det majoritetens ord som fäller utslaget. Orbán, Putin och Erdogan kom alla till makten med majoriteter i ryggen. På detta mandat anser de sig fria att inskränka yttrande- och tryckfrihet, fängsla och förfölja motståndare och misshagliga minoriteter och över huvud göra sådant som annars bara diktatorer ägnar sig åt.Den liberala demokratin är uppenbarligen motsatsen till detta. Enligt den kan majoriteten aldrig rösta bort de mänskliga fri- och rättigheterna."    
OBS, läs detta om igen, och igen.  Det är en väldigt viktig och klar definition, av vad som är och inte är demokrati, dvs demokrati enligt allmänt vedertagen liberal tolkning. 

Så skriver Liedman om begreppen marknad och demokrati. Där jag vill kommentera lite efteråt. 

"Det är i dag en vanlig uppfattning att den liberala demokratin hänger samman med det liberala politiska systemet. ”Marknaden och demokratin” låter för många som en naturlig sammanställning.

Men då bortser man från att förhållandet mellan marknad och demokrati kan se mycket olika ut. Under de senaste decennierna har vi upplevt en våldsam förändring. De ekonomiska krafterna har släppts lösa som aldrig förr. Resultatet har blivit en maktkoncentration till allt färre superrika företag och individer och en drastiskt växande ojämlikhet. Den nya ordningen kan skapa både mäktig tillväxt och bråddjupa kriser. Framför allt skapar den osäkerhet och vanmakt bland den majoritet som inte gynnas av den nya ekonomiska ordningen.

Det är denna vanmakt som gör de radikala excesserna och de populistiska förlöpningarna begripliga om än aldrig förlåtliga. Och det är insikten om vanmaktens grund som kan få oss att motverka excesserna på ett fruktbart sätt."

Ja, marknad och demokrati  är inte detsamma. I vart fall måste man definiera vad man menar med "marknad" och om/hur den kan påverka eller spela in i demokrati i praktiken.
Jag instämmer till stor del i Liedmans beskrivning. Och att det blivit så, dvs att det inte bara blivit en väldigt stark ekonomisk utveckling, som främjat välstånd och utveckling, utan också inneburit maktkoncentration och växande ojämlikhet och djupa kriser och skillnader (som gynnat populism), det beror på att (möjligen genom nyliberalismens framväxt - som jag inte ser som liberal utan en ekonomisk variant av en självisk neokonservatism)  man tappat bort ett grundfundament i den liberala definitionen av marknadsekonomi.  Dvs, att en fri marknad MÅSTE innebära verklig konkurrens, (och därmed fria val) där samhället måste ställa upp regler som inte tillåter att marknaden resulterar i monopol och tar bort det "fria" i marknaden. Dvs konsumenterna/väljarna ska ha något att välja på.  Dvs även ekonomisk maktkoncentration är odemokratisk. Och det oavsett i vems händer den maktkoncentrationen ligger - privata eller offentliga. 

Ändamålet helgar inte medlen, Hans Bergström

Nej Hans Bergström, SD är inte ett parti som andra, de vill undergräva demokratin.

Jag blev helt perplex när jag såg att Hans Bergström, med långt förflutet i det folkparti som då var ett gediget socialliberalt parti, och därefter DN-chef och senare kolumnist där, att denne man haft (har?) samröre med sverigedemokraterna och gett dem råd och dåd hur de ska stödja alliansen för att störta s-regeringen. Och allt detta för att skapa en situation där s+m går ihop i en regering.  Det är ju så snurrigt att....

SD vill ju få inflytande och de är ju beredda att ta till vilka medel som helst för att tvinga fram en politik enligt deras odemokratiska och främlingsfientliga linje. Och i viss mån har de ju lyckats skrämma upp både stora delar av alliansen liksom regeringen ( s + mp).  Att de vill stjälpa s+mp-regeringen är ju också helt klart. Men att de i stället tänkt sig hjälpa till för att få en s+m-regering, det tror jag inte de kan tänka sig. Då skulle de, liksom de icke-socialistiska partierna som inte kommer med i en s+m-regering, bli helt utan inflytande.
Så det syftet kan inte Hans Bergström ha gjort tydligt för SD.

Men Hans B vill styra den svenska politiken, och då verkar ändamålet, en koalition mellan de två stora (och konservativa) partierna, helga medlen.  Vilket dock, enligt mitt sätt att se det, lägga en död hand över den politiska debatten i Sverige.  Det skulle reducera alternativen i Sverige till bara två (plus SD fortfarande rätt stort, men  i marginalen). Och de två stora partierna bli svåra att skilja från varandra.
Så, under senare år så verkar Hans B, trots sin bakgrund, gått några stora steg bort ifrån socialliberalismen och blivit "nygammal" moderat med både neoconservativa ideer och främlingsfientlighet (vilket framskymtat även före detta avslöjade SD-samarbete). Och därmed rätt lik både SD och dagens alltmer högervinglande moderater.  Tragiskt.

Att SD med förtjusning tagit emot Bergströms råd (vars djupare syfte de inte begrep)  det är förståeligt. Men att han gav dessa råd, det är i vart fall helt emot den ideologi han tidigare haft, och inte heller taktiskt-logiskt att tro att det skulle funka.

Och med DÖ (decemberöverenskommelsen) så sopades förutsättningen för att stoppa regeringen undan. (Och visst, DÖ var också ett sätt att låta ändamålet (stoppa SD) helga medlet (att alliansen la sig platt för s-budgeten. Det var inte heller ett snyggt spel.)

Dagens socialdemokrati är visserligen ideologiskt vilsen, där den delvis i sann konservativ ande ser tillbaka till den tid då s var det ständigt maktägande partiet, men att de skulle vara intresserat av ett samarbete med moderaterna, annat än för att stärka sin maktställning och för att stänga gränserna, det har jag svårt att tro. Och moderaternas intresse är givetvis att återkomma till maktens köttgrytor genom att fiska i sd-vatten med stängda gränser och bedriva en mix av neoconservativ och gammalkonservativ politik.  Deras mål är inte att hjälpa sossarna kvar vid makten. Däremot ser de gärna att de övriga icke-socialistiska partiernas väljare låter sig slutas in i den moderata famnen och inte trilskas med egna åsikter.

Och nej, sverigedemokraterna är inte ett parti som vill bli som de andra. Visserligen  försöker de då och då ge sken av att stå för "folkliga" förslag, lånade från olika håll, men skrapar man på fernissan visar det sig snabbt att det de egentligen vill är att stoppa flyktingarna, att de som ändå lyckas slinka in, de ska inte får asyl utan skickas ut så fort som möjligt. Främlingsfientlighet kryddad med rasism och odemokratiska mål och medel. De har inte utvecklats, bara till och från blivit skickligare i sin marknadsföring av sin åsikter. Där de tar hjälp (PR-mässigt och ekonomiskt) där de kan få den.

Ändamålet helgar inte medlen, Hans Bergström, Oavsett vilket ditt mål var i detta fall. Om det var ett eller ett motstridigt dubbelt syfte.

Sveriges ekonomi blomstrar, trots .....

Oj vad det är dystert med svensk ekonomi. Vi orkar inte mera, säger regeringen, stora delar av oppositionen, alla flyktingkritiker av olika schatteringar.

Men hur är det?
Skattelycka i ladorna, skriver Dagens Industri, och påpekar att under oktober och november kom in fem miljarder mer än väntat, och därmed är tilläggsbudgeten närapå finansierad. Överskottet i budgeten är mycket högre än väntat. Prognoserna var för pessimistiska.

Dagens Nyheter preciserar och utvecklar den positiva nyheten än mera. Och redovisar och bemöter ironiskt de kritiska röster som vill påstå att Sverige går dåligt. Kritiker som vill ha något att skylla på flyktingarna. Surmulna röster måste ju ändå medge att BNP ökat, ja, ökat mycket, inte minst jfrt med länder som har liten befolkningstillväxt (= liten invandring).  Kritikerna menar att BNP/capita inte växer. Och då "gills det inte" att BNP växer.
Pyttsan, som DN redovisar med stöd av SCB. BNP per skalle ökar också - och rejält. Klicka och läs länken. 

Härom dagen såg jag en notis (sådan nyheter brukar ju ofta presenteras, om alls, i notisform) att Storbritanniens ekonomi växer dåligt, och att de behöver invandrare för att få fart. Så nu bör landet faktiskt snabbt släppa in och ta hand om de flyktingar som står och stampar. Den rännil som landet/regeringen tänkt sig "generöst" släppa in är helt otillräcklig.

Men kommunerna klagar ju på att de inte orkar med, att det är för dyrt med flyktingarna, som de måste ta emot. Så har ju visorna gått. Inte minst när sd-are och liknande säger att gränserna ska/måste stängas (numera med stöd av s+m också,om än aningen inlindat). För att ge "andrum".

Vad var den stora nyheten i morse? Jo, kommunerna går bra, de också! Orsak:  en allmänt stark ekonomi (= fina skatteinkomster!) och  så tillkommer de åtta miljarder som staten skjuter till för flyktingmottagande. AAAhhh, flyktingmottagandet STÄRKER den kommunal ekonomin.
I vanlig ordning så muttrar SKL (kommunernas lobbyorganisation som pressar staten på pengar) att det kan bli sämre framöver, dvs efter 2016. SKL är duktiga på att fixa statsbidrag till kommunerna. För vilka rikspolitiker vågar gå emot sina företrädare lokalt...
Sålunda utfärdar SKL en varning för att flyktingmottagandet kan bli kostsamt, längre fram. Och att det är så många äldre.
Min slutsats blir att nu finns det, även ekonomiskt, utrymme för att ta emot fler flyktingar eftersom att det innebär mera inkomster (flyktingarna är ju sällan i den ålder som kräver vård), och dessutom behövs de för att ta hand om oss skröpliga gamla "svenskar".  F.ö. så spenderar de ju pengar själva hela tiden, vilket sätter fart på ekonomin.

En näringslivsprofil, som tänker längre än näsan räcker. Längre än Svenskt näringsliv tänker.

Jag har nämnt det förr, men det förtjänar att nämnas igen; en gång i tiden fanns det många och framstående näringslivsföreträdare som inte uteslutande tänkte på pengar, vinst och fina fallskärmar, folk som tänkte längre än näsan räckte. De insåg att näringslivet är en del av samhället, och att det har ett ansvar som sträcker sig längre än att vara vinstmaskiner. Dvs, de var inte automatiskt moderater/höger, vilket i dag verkar vara regeln. Med få undantag. Ett av dem ska jag nämna nedan.

Idag är det Wallenberg"tänket", som dominerar. Förr fanns dock undantag även där...  Och kontakter med regeringen (= Gunnar Sträng) skedde inte bara för att få förmåner för det egna bolaget eller industrin.

Läser nu, och blir påmind om denna tid när en av de verkliga profilerna uttalar sig om dagens Svenskt Näringsliv och dess kontakter med Sverigedemokraterna. Marcus Storch. Han ger en gruvlig salva mot dagens näringslivsföreträdare, och efterlyser moral i agerandet. Säger t ex detta:

"– Visst är de demokratiskt valda och de finns i Sveriges riksdag, men måste vi ändå bjuda in dem? Jag anser att svaret är nej, säger han.

– Någonstans går det för långt. Är allt till salu för att näringslivet vill få igenom just sin lilla idé på ett litet ganska marginellt område. Jag tycker det är hyckleri."

De som försvarar kontakterna idag har ju sagt att man måste prata med alla, speciellt om det är ett parti som är så stort som SD, det kan ju nå en verklig maktposition. Och de anser det viktigt att påverka SD i näringslivspolitisk riktning.  Det avfärdar alltså Storch som hyckleri, allt får inte vara till salu. Och därmed syftar  han på SD:s ideologi - han har läst deras program. 

Jag citerar mera ur den fullständiga artikeln i Di. En kortare variant finns även i DN.

"Det svenska näringslivet har passerat en gräns. Kontakterna med Sverigedemokraterna är moraliskt oförsvarbara. Det säger Nobelstiftelsens tidigare ordförande Marcus Storch. Marcus Storch är en profil i det svenska näringslivet. Han har varit vd för Aga och bland annat suttit i styrelserna för NCC, Axel Johnson och Mekonomen. Han är en av Antonia Ax:son Johnsons närmaste rådgivare.

(För bakgrund till uttalandet, läs denna min bloggtext också, rubrik Ynkligt och naivt dubbelspel av näringslivet och SD.) 

Fram till 2013 var han ordförande för Nobelstiftelsen, och skapade då stora rubriker när han och övriga styrelsen beslutade att inte bjuda in Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson till Nobelfesten.

”Jag brukar fråga min omgivning hur många som har läst Sverigedemokraternas partiprogram. Det är inte många. Det vore en väldigt nyttig läsning”, säger han.

Di har under veckan granskat de allt tätare kontakterna mellan näringslivet och Sverigedemokraterna och frågan delar näringslivet.

För 73-årige Marcus Storch, vars pappa och mamma flydde undan nazisterna till Sverige i början av 1940-talet, är frågan om vilket förhållningssätt man ska ha till Sverigedemokraterna, som är sprunget ur vitmaktrörelsen, högst personlig.

Han är stolt att Nobelstiftelsen än så länge hållit fast vid hans beslut att porta partiet.

”Andan i Nobel är fred, forskning, litteratur och kultur. Vi står för något som vi ska vara väldigt stolta över att Sverige har. Det här partiet står inte för något av det”, säger han.

Kan man hålla fast vid att SD inte är välkomna, om partiet får 20 procent av väljarstödet?
”Ja, det är inte procentsatsen som avgör. Det är partiets värderingar som avgör. De står inte för allas lika värde. De står inte för att man ska ta en hänsyn till vad som sker i vår omvärld. De vill dela upp oss människor i ett A- och ett B-lag.”

Han är starkt kritisk till att Svenskt Näringsliv, andra intresseorganisationer och Kreab har etablerat nära kontakter med partiet. Att uppvaktningen tycks ha gett stor utdelning spelar ingen roll, anser Marcus Storch.

”Någonstans går det för långt. Är allt till salu för att näringslivet vill få igenom just sin lilla idé på ett litet ganska marginellt område. Jag tycker det är hyckleri”, säger Marcus Storch.

”Carola Lemne är svag när hon säger att de måste behandla Sverigedemokraterna som andra partier. Det är löjligt att säga att vi pratar med vem vi vill utan att vara öppen med det. Har de något att säga, säg det rent ut till allihop.”

Många inom näringslivet har en annan uppfattning än du, varför?
”De flesta instämmer inte med vad jag säger. Jag tror att det har med moraluppfattning att göra.”

Man kan enligt Marcus Storch heller inte blunda för historien, där delar av det svenska näringslivet har ett mörkt förflutet.

”Det är inget nytt detta, det är en gammal tradition. Under andra världskriget var högersidan i Sverige extremt tyskvänlig. Den har alltid haft en fäbless för starka krafter.”

Marcus Storch är inte enbart upprörd över Svenskt Näringsliv och dess lobbyorgan, utan riktar även udden mot de etablerade partierna. Regeringen beskriver han som extremt svag och helt oförmögen att hantera den laddade politiska situationen.

”Lyft blicken. Europa har en flyktingkatastrof som pågår. Det är en mänsklig katastrof. Sluta käbbla om någon miljon hit eller dit till någon idiotisk satsning.”

Ett blocköverskridande samarbete är nu nödvändigt, anser Marcus Storch.
Vad anser du att det skulle innebära för Sverige om SD gavs politiskt inflytande i en borgerlig regering?
”Det skulle vara en tragedi för Sverige, för vår tradition och för den moral vi har i landet.”

Slut citat. Jag noterar att han även är rådgivare till Antonia A:son Johnson, liberal och inte bara framgångsrik företagsledare utan även socialt engagerad (Stadsmissionen mm). Och Storch menar att Sverige också måste ta itu med flyktingkatastrofen.
Jag kan bara instämma. 

- - - 

Ps och tillägg några timmar senare: Ser nu också att det finns ett tydligen växande missnöje med SN-SD historien och Kreabs agerande genom Sverigechefen Martin Uvell.  
Som synes är det dels ett missnöje öht med kontakterna ur moraliska aspekter, men också ur mera affärssynpunkt, för Kreab och SN och förtroendet. 
Från Di. Efter Di:s avslöjande om Kreabs nära kontakter med Sverigedemokraterna skakar marken under Sverigechefen Markus Uvells fötter.
En tung ägarrepresentant bakom lobbyjätten vill nu att Uvells personliga kontakter med partiet utreds grundligt.
Så skrev Uvell ”Är nöjd, glad och eventuellt en liten, liten smula onykter efter middag etc med den eviga Linus Bylund (SD), vi har fått många viktiga insikter!”

Klas Eklund, styrelseledamot i ägarbolaget Magnora, där Kreab, Kunskapsskolan och flera av Peje Emilssons andra bolag ligger, tycker att kontakterna nu måste utredas.

”Di har gett sin bild och Markus Uvell har svarat. Nu får Kreab reda ut vad som hänt. Om det har varit privata kontakter eller om han agerat på Kreabs vägnar. Samtidigt är det svårt att skilja alla de här hattarna åt”, säger Klas Eklund.
I veckan gick Svenskt Näringslivs tidigare ordförande Signhild Arnegård Hanson ut och kritiserade de personliga kontakterna Uvell haft med ledande SD-toppar, även hon styrelseledamot i ägarbolaget Magnora, Signhild Arnegård Hansen. Hon var tidigare ordförande för Svenskt Näringsliv och sitter i styrelsen för Kreabs ägarbolag Magnora.

”Jag tycker det är problematiskt när man blir för personlig med dem man ska påverka och jobba med. 

Som styrelseledamot i Kreabs ägarbolag vill Signhild Arnegård Hansen inte diskutera på vems uppdrag uppvaktningen av SD sker.

”Det här är affärsuppdrag som inte är offentliga. Di har pratat med flera andra i näringslivet som är starkt kritiska till Kreabs nära koppling till SD, men ingen vill träda fram med namn.

”Jag tycker det här direkt stötande”, säger annan.

Om Kreabs agerande får affärsmässiga konsekvenser för byrån, som globalt omsatte närmare en halv miljard kronor 2014, återstår att se. Stockholms stad, som under många år har varit en stor kund hos Kreab, ser dock alvarligt på banden till SD.

Ynkligt och naivt dubbelspel av näringslivet och SD

Näringslivet, i gestalt av dess organisationer och företrädare, anser sig missförstådda och motarbetade av politiker.
En gång i tiden var faktiskt många näringslivsrepresentanter betydligt bredare i sin omvärldsbild än idag. De engagerade sig i samhällsfrågor, var till och med politiskt verksamma utifrån ideologi. Nå, inom Wallenbergsfären var det förstås inte så vanligt, där såg man mera snävt på sina egna intressen.
Idag upplever vi att VD:ar (och även en del storägare) allt oftare har denna snäva syn, bolag ska gynnas, ge (stora) vinster. Och framför allt ge höga löner till toppcheferna, men det senaste säger de inte högt. Däremot försvarar de sina skyhöga löner med att de är marknadsmässiga, vilket de inte är, och att de skapar sysselsättning. Men ser man på hur de uppdrag VD:ar får och ersätts för så är det att de sparkar anställda.

Nå, i detta sitt missnöje med politiker så vänder sig nu näringslivet till SD. I dagarna har det avslöjats täta kontakter mellan näringslivslobbyister och SD, inte minst genom lobbyisterna i KREAB och dess "allmänborgerliga" (dvs "moderate" och i någon mening "nyliberale") Sverigechef Martin Uvell.

Jag refererar och citerar från Di.

Det avslöjandes i går att Svenskt Näringsliv och flera tunga arbetsgivarorganisationer har byggt upp allt tätare kontakter med SD, vilket  har väckt starka reaktioner.

Men förbindelserna mellan näringslivet och Sverige­demokraterna går längre än så. Flera av landets tyngsta pr- och kommunikationsbyråer har nu på näringslivets uppdrag börjat arbeta direkt mot partiet.

Di:s granskning visar att Kreab var bland de första att uppvakta SD, och att byrån har haft en huvudroll i den allt intensivare lobbyingen mot partiet. Från SD:s sida spelar den ekonomiskpolitiska tales­personen Oscar Sjöstedt en nyckelroll

Men mest betydelsefull i sammanhanget är Jimmie Åkessons högra hand Linus Bylund, riksdagsledamot och en av partiets frontfigurer. ”Det är många kommunikationsbyråer och lobbygrupper av modell större som visar sitt intresse. Det var nu under våren 2015 som det började rulla på ordentligt. Det har nog både att göra med val­resultatet och att det har sjunkit in att vi är här för att stanna”, säger Linus Bylund.

Kreab är en av landets största och mest inflytelserika kommunikationsbyråer. Grundare och storägare är Peje Emilsson – en tungviktare inom såväl näringslivet som politiken med ett förflutet i Moderaterna.

Peje Emilsson är också grundare av och majoritets-ägare i Kunskapsskolan, en av landets största friskole­koncerner.

Sverigechef på Kreab  är Markus Uvell. Han har tidigare varit vd för den borgerliga tankesmedjan Timbro och även skrivit en bok om Sverigedemokraterna. Det är framför allt han som byggt upp och sköter de nära kontakterna med SD.

”Jag tror att det är jätte­viktigt att förstå hur olika aktörer uppfattar samhällsutvecklingen. Det gäller inte minst Sverigedemokraterna som har ett potentiellt jättestort inflytande i svensk politik”, säger Markus Uvell.

Alltså, så snävt ser Uvell/Kreab/Svenskt näringsliv m fl på SD. De tror att de kan få inflytande över SD.

Detta bekymrar mig. Och borde kännas skamligt för både näringslivet - och SD - och för de lobbyister med "allmänborgerlig" eller opolitisk inställning som aktivt jobbar för samarbete med SD och därmed för ett större inflytande för SD.
Och för SD att bidra till att sätta högerstämpel på SD, SD anser sig ju inte vara ett högerparti och lägger ju förslag om återgång till det "folkhem" som socialdemokraterna ansett sig ha monopol på. SD har ju ett helt annan variabel betr politiken än "höger-vänster".   (Vilket  kräver en längre utläggning, men som jag hoppas de som läser dessa rader förstår ändå.) 
Alltså, det är viktigt att veta vad som sker i kulisserna. Att Kreab genom Martin Uvell lobbar för att invandrarfientliga SD ska föra en "näringslivsvänlig" politik. Jag vill också betona att Uvell anser sig som "borgerlig", för honom är det en ideolog. Vilket ju visar att han inte ser vad ideologi är.

Mera från Di-artikeln. 

Vilken roll Kreab och andra kommunikationsbyråer har spelat när det gäller SD:s politikutveckling är svårt att belägga. Men ett kvitto på ett framgångsrikt lobbyarbete är att SD har svängt i näringslivsvänlig riktning i flera ­viktiga frågor. När det gäller välfärds­vinsterna – en fråga som Kreab enligt Di:s källor har lagt stor vikt vid internt – handlar det om en dramatisk omsvängning från SD:s sida. SD gick till val på att förbjuda vinster för friskolor. Men när frågan behandlades i finansutskottet i våras anslöt sig SD till alliansens krav på en ny utredning om välfärdsvinsterna, där premissen är att vinster ska tillåtas.

”Det finns en ryggmärgsreflex när det gäller vinst i välfärden, att man tycker det är dumt och att det borde förbjudas. Men om man sätter sig in i sakfrågan inser man att det är ganska korkat att vara direkt emot all vinst i all välfärdsverksamhet”, säger Linus Bylund. 

Både han och Oscar ­Sjöstedt lyfter fram kontakterna med Markus Uvell som mycket betydelsefulla. Linus Bylund beskriver Kreab­chefen närmast som en vän och de har setts över både ­luncher och druckit öl tillsammans för att diskutera olika sakfrågor.

”Vi umgås även halvt ­privat. Det är inget konstigt och vi behöver saker som de har. Det är företrädesvis ­faktaunderlag. Men det är ­väldigt lite som handlar om direkt lobbyism”, säger Linus Bylund. 

Förstår de (lobbyisterna och Svenskt Näringsliv)  inte att näringslivsfrågor är totalt oviktiga för SD, allt för SD är underordnad den invandrarfientliga (och därmed även flyktingfientliga) politiken? Andra frågor används bara taktiskt för att stödja SD:s "kulturrasistiska" och exkluderande invandringspolitik.  Alltså, att skrämma pensionärer och andra med nedskärningar av välfärden, eller att föra fram sådant som Svenskt näringsliv gillar, det gör SD så länge det kan användas för att stödja huvudmålet, en rasistisk och exkluderande och invandrarfientlig politik. Att kunna skylla allt på invandringen. (Jag så nyss också att småföretagare gått på det, att invandrarna bär skuld till att det kan vara kämpigt för dem.)

Jag vet att det finns enstaka människor i näringslivet som är helt emot SD:s invandringsfientliga politik, och till och med vill uppmuntra invandring -för att det också skulle gynna tillväxten i Sverige. Men det inser uppenbarligen inte Svenskt Näringsliv och Kreab, som tror att de kan få inflytande över SD betr "näringslivspolitiken".  

Men det de gör är att hjälpa fram SD så det kan genomföra sin vidriga flykting-  och invandringspolitik.  Som de facto är skadlig för näringslivet också. Liksom för hela samhället. 

---
Ser nu också, någon timme efter att ovanstående skrevs, att olika företrädare för näringslivet får kalla fötter. Av olika anledningar.
En del visar där en förfärande naivitet, tror liksom Kreab, att de kan styra SD, men blir skraja om samarbetet avslöjas. Men undertexten i en del uttalanden (eller icks-uttalanden) är att de struntar i SD:s huvudfråga, eller möjligen stöder SD:s flyktingfientlighet.  Sen är det en fråga om naiviteten är omedveten eller inte. 
Nu skriver DN också om spelet bakom kulisserna som nu avslöjats, tydligen till SD:s stora glädje. 

(Också igår måndag kom flera avslöjanden i Di i frågan, bl a att Svenskt näringsliv bekräftar kontakterna. Och att LO rasar emot SNs  SDkontakter.) 

Syditaliensk maffia igen, Spelmaffian ´ndranghetan.

Jag har nyligen skrivit lite om Camorran i och runt Neapel, Kampanien och därvid även berört den Sicilianska maffian. Båda starka och svårutrotade, men med en del klara skillnader.
En artikel i dagens DN påminner oss om att det finns ännu en maffia av betydelse i syditalien. Den är lite mindre känd och uppmärksammad, möjligen p g a det lite svårskrivna namnet. Det är den maffia som kallas  'ndranghetan och hör hemma i Kalabrien, Italiens tåspets. Även den maffian berörs, om än i mera förbigående i Lappalainens bok om Camorran, och verkar vara rätt likartad Camorran.
Det intressanta är att den länge ansett som lite mindre farlig än den sicilianska maffian och även än Camorran. Kanske p g a att den till en del sysslat med mindre  blodig brottslighet. Däremot så anses den idag vara mycket mäktig och ha spridning även långt utanför Italien (Europa, Amerika, Ryssland, Australien) med verksamheter som narkotika och illegala spel, sophantering och trafficking. 

Det som uppmärksammas i DN idag (23 juli) är att polisen beslagtagit tillgångar för denna maffia på mer än 19 miljarder kronor, huvudsakligen med koppling till illegal spelverksamhet. Det är alltså ingen liten byamaffia det är fråga om. Omslutningen ansågs härom året ligga runt motsv 500 miljarder kr. 
Men lokalt har den en så enorm makt att (legala) politiker inte vågar ställa upp i lokala val eftersom det ändå är ´ndranghetan som bestämmer allt. 

I sammanhanget förtjänar det att påpekas att de olika "regionala" maffiorna inte är enhetliga organisationer, även om de "lokalt" har liknande organisation och struktur. De består i hög grad av olika klaner som ibland samarbetar och ibland bekämpar varandra och där ledare kan växa till sig i makt och inflytande över klangränsen. Men i grunden är det rätt decentraliserade vad gäller ledarskap, och ha delvis olika verksamheter.  

Putsa SD:s martyrgloria, eller ?

Känslomässigt vill jag givetvis inte att SD får en talmanspost alls. Eftersom de i så hög grad avviker från grundläggande demokratiska och medborgerliga anständighetskrav.

MEN - de är lagligt inröstade i riksdagen, tyvärr.  De älskar att bära offerkoftan, att utmåla sig som mobbade av övriga partier.  Och därmed blir de automatiskt det enda alternativet för missnöjda väljare att gå till. Oavsett missnöjets art.

Ge inte SD fler chanser att spela martyrer.
Avslöja i stället deras egentliga avsikter. Klä av dem in på kroppen, dvs partiet.  Väck deras väljare, som inte är rasistiska i någon större utsträckning. Jag tror att de flesta av de som röstade på SD gjorde det i protest emot de andra partiernas oförmåga att lyssna på medborgarna, att vara otydliga, att inte se flera av de stora problemen i samhället - av en allmän oro inför framtiden.

Förklara vad som är demokrati, och vad det inte är - att det inte är att var och en ska få precis som den vill.
Men att demokrati ska innebära att söka att så många som möjligt kommer överens om hur landet ska styras och i vilken riktning. Under respektfulla kompromisser - inte diktat varken från en knapp majoritet eller en strategiskt placerad vågmästare som hör hemma på endera ytterkanten.
Det innebär att demokratiska spelreglerna ska följas, men att det måste finnas mod och kraft att samverka för att skapa ett demokratiskt  samhälle, som medborgarna känner sig delaktiga i.

Sverige är ett samhälle där klyftorna successivt blivit djupare under många år. Kanske inte bredare klyftor, men djupare.
Det stora flertalet av svenska folket tycker att vi ska ha en generös invandringspolitik. Samtidigt kan vi inte blunda för att många är osäkra över hur integrationen fungerar. MEN - det innebär inte att de är rasister.
Jag citerar från en debattartikel som Robert Hannah, ny fp-riksdagsman, skrivit i Di.  Han lyfter tre områden.
"Jobbpolitik

Vi måste ha en arbetsmarknadspolitik som slutar göra skillnad på jobb och jobb. Den svenska flyktinginvandringen har en annan prägel i dag, med fler lågutbildade personer som kommer till Sverige, samtidigt som det svenska industrisamhället och dess stora behov av arbetskraft kraftigt har minskat. En diversifierad arbetsmarknad med olika krav på kunskaper och därmed även löner är väsentlig för att Sverige ska lyckas få invandrare i jobb.

• Kunskaper i det svenska språket

Kunskaper inom det svenska språket är väsentligt för att bli en del av samhället. Det är början på en klassresa. När mina föräldrar kom till Sverige på 1980-talet lärde de sig språket genom att jobba på fabrik. Detta är i dag en svårare väg att lära sig svenska då fabriksjobben mer och mer har rationaliserats bort och de enklare serviceyrken som i stället växt fram ställer högre krav på att man kan språket från start. Vi har även stora utmaningar i förorter som Göteborgsförorten Angered där det bor över 100 nationaliteter och där man på grund av bristande svenskkunskaper har svårt att kommunicera med varandra och samhällsinstitutioner.

• Flyktingmottagande

En central fråga handlar om flyktingars möjligheter till bra boende. Med dagens regler kan flyktingar välja mellan eget boende, EBO, eller anläggningsboende, ABO. Väljer de EBO får de bosätta sig var de vill i landet – förutsatt att de kan uppge en adress. Väljer de ABO får man med hjälp av Migrationsverket ett boende någonstans i Sverige.

EBO kom till för att man skulle kunna bosätta sig där det finns jobb och bostäder. I stället har det visat sig att flyktingar väljer att bosätta sig hos anhöriga. I städer som Södertälje har det lett till en situation där assyriska flyktingar från Syrien och Irak efter många år i landet inte ens har varit i kontakt med det svenska samhället.

Vi måste se över EBO-lagstiftningen och se till att alla svenska kommuner solidariskt tar ansvar för flyktingmottagandet. Här måste rika kommuner bidra för att vi ska kunna få ett sammanhållet land.

Integrations- och utanförskapsfrågor är inte lätta, men det vore ansvarslöst att inte ta debatten. " 

Klyftorna beror  inte på att vi släppt in flyktingar, utan på hur invandringspolitiken skötts.  Och har därmed koppling till andra viktiga frågor också.
Andra klyftor beror på försämrade villkor i välfärdens trygghetssystem, den alltför höga arbetslösheten överhuvud taget (där det verkar som om båda blockens ekonomer okritiskt helt svalt Milton Friedmans nyliberala idéer), att man inte lyckats rätta till bristerna i skolan (vilket i o f s kräver längre tid än vad många tror) vilket lett till att alltför många har en utbildning som inte fyller dagens krav, att skatten sänkts för mycket för de som har det bra (dvs de med fasta, och välavlönade jobb), men för lite för pensionärer, långtidssjuka och arbetslösa. Många oroas också av att det blir allt svårare att leva i glesbygden p g a avfolkning, färre jobb och mindre skatteinkomster där, fortsatta skolnedläggningar etc. Att politiker från centralorterna i kommunerna och storstäderna inte förstår, eller vill förstå vad centraliseringen medför för nackdelar, både i levnadsstandard och brist på valfrihet. Det finns också en stark oro för all oro i omvärlden (Ryssland, Ukraina, Syrien, Irak och terrorhot "överallt" etc), vilket det verkar som om de ledande politikerna ofta blundar för.  Samtidigt som den "politiska klassen" inte respekterar människors personliga integritet, dvs avlyssnar i st för lyssnar och för en dialog.

Detta, och en del annat, har medfört vad som kan kallas politikerförakt, som leder till proteströstande. 

Tillägg. Sedan ovanstående skrevs har jag läst Maciej Zarembas intelligenta analys i DN.  Läs även det, det är så lysande skrivet!
Vill också betona att det är, som jag skrev ovan, rätt att ställa en del krav på invandraren (som oftast är den f.d. flyktingen) för att denne ska känna sig integrerad i samhället och för svenskt medborgarskap, dvs en vilja inte bara att få jobb, men också till integrering och att lära sig språket för att kunna både jobba och integrera sig och kommunicera med andra. Och att detta verkligen inte är rasism.
Likaså att underlaget för SD till en del beror på att alla andra partier idag riktar in sig på den breda medelklassen, som har det bra och inte känner någon oro för framtiden. Men "medelklassen" ser inte bara till plånboken, även där kan man se den oro andra känner, och dela den.  Däremot leder partiernas målgruppstänkande till oro, en oro som kan leda till extrema rörelser. Som tidigare till nazism eller kommunism. Men som idag i hög grad till SD.
Eftersom inte partierna verkar kunna möta medborgarna i en förstående dialog, så att alla känner delaktighet i demokratin. 

Grubbel före valet om tiden efter valet

Nej, det ser inte bra ut det här. 

DN spekulerar om vad som kan hända efter valet och om olika valresultat... Det kan man göra. 
Personligen vet jag ju ungefär hur jag vill det ska bli, men kan inte begripa om och hur jag ska påverka det i rätt riktning med mitt röstande. 
Vill inte ha en ny moderatledd regering, vill inte ha en rödgrön regering med stark v-prägel. Vill inte ha SD som vågmästare. Vill inte ha en s+m regering heller. 

Nu ska jag säga att problemet finns även betr kommunalvalet och landstingsvalet. Men här gäller det riksdagsvalet. 

Vad är viktigt för mig? Ja, jag är socialliberal, dvs är icke-socialist och menar att frihet i gemenskap är den bästa politiken för både individen och samhället. Att vi ska vara fria så långt det inte skadar andra (och helst inte oss själva heller), samtidigt som vi är medvetna om att vi bör och måste leva i gemenskap med andra, att vi visar ett socialt ansvar, i ett samhälle som respekterar individens integritet. Således hade jag inga problem att lägga min röst på folkpartiet under många decennier. Fp var liberalt och det betydde detsamma som socialliberal. Då. 
Sen sådär ett tiotal år är inte fp ett socialliberalt parti, trots att det ibland gör vissa krampaktiga försök att påstå det. 
Nog om det. 

Sedan 2006 har Sverige haft en alliansregering bestående av de fyra icke-socialistiska partierna. Ser man det ideologiskt så är detta "icke-socialistiska" det enda som egentligen förenar regeringspartierna. Om det nu inte vore så att samtliga tonat ner eller rent ut sagt tappat sina ideologier. Nu är det makten, att inte släppa tillbaka den till sossarna, det enda som gäller. Och det är moderaterna, som dessutom kallar sig "de nya", som styr i allt väsentligt. Givetvis förnekar de tre småpartierna det, men för mig och de flesta andra så framstår det tydligt att de mindre partierna lagt sig platt för moderaterna. Det har blivit en politik med nedskärningar och försämringar av de sociala skyddsnäten, nedrustning av försvaret, kraftiga hot mot integriteten (FRA-lagen och alla följdlagar kring den) och så kraftiga sänkningar av skatten på arbetsinkomster för de som har arbete, som inte är sjuka eller pensionärer. Liksom borttagande av förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. 

Oppositionen (främst sossarna) har inte förmått få någon ändring i detta, tvärtom har den i mycket accepterat allianspolitiken, även om de nu i valrörelsen lovar att återställa en del sociala nedskärningar. Alltnog, denna redovisning visar att jag samtidigt som jag inte vill ha en fortsättning på denna allianspolitik så tror jag inte precis på vad de tre röd-gröna partierna vill göra heller. Och sverigedemokraternas invandrarfientliga politik vill jag inte se få något inflytande i svensk politik.  Ett problem är att  de flesta partier inte har en sammanhållen politik som visar någon färdriktning, någon ideologisk kompass. Förslagen kan bli vilka som helst, bara de tros locka väljarna, eller en stor väljargrupp. Och då främst i s.k. plånboksfrågor. 

För mig blir det därför i hög grad ett val där det gäller att rösta emot en politik jag inte gillar. För första gången i mitt vuxna liv tänker jag att jag kanske måste taktikrösta. Dvs undvika det oönskade då det önskade alternativet inte går att finna. 

Att då rösta på moderaterna, vänsterpartiet eller sverigedemokraterna är helt uteslutet, eftersom jag har en ideologi som starkt motsätter sig höger/konservatism, vänster/kommunism/socialism och populistisk pseudo-värdekonservativ rasistisk flyktingfientlig politik. 

Rösta jag på centern, kd eller folkpartiet riskerar jag att återigen få en moderatstyrd regering av den typ vi haft i åtta år. 
Röstar jag på socialdemokraterna eller miljöpartiet riskerar jag få en regering med stark slagsida åt det socialistiska hållet, eftersom så länge blockpolitiken består, så blir en rödgrön regering beroende av vänsterpartiet, även om v skulle hållas utanför ministerposterna. 

Vare sig det blir en fortsatt alliansregering eller en rödgrön regering så blir troligen SD vågmästare.  Och kommer att utnyttja det till det yttersta, trots att båda sidor säger sig utesluta att ens "lyssna" på SD.  Kaos troligt, alltså.  Även om det kanske dröjer några månader innan kaoset blir fullständigt.  

En sak verkar tyvärr vara klar. Om alliansen förlorar så mycket att de inte kan fortsätta att regera så blir Stefan Löfven regeringsbildare. Klarar han av det? Utan att ta med vänsterpartiet? 

Sossarna valrörelse under Löfven har ju inte varit speciellt lyckad. De når inte de önskade 35 procenten. De förslag de lagt spretar omkring, olika överbud, visar inget mer än att de vill bilda regering.  Oklart med vem och om vad. 

Men tänk om Löfvens strategi är ungefär såhär. Visa kraftigt en vilja, handlingskraft. Folk är ju less på alliansen. Men var inte för tydlig i sak. Löfven vill inte stödja sig på v, vill inte ha deras politik. Han vill ha väljare från det andra blocket. För att det är bara så han kan flytta tyngdpunkten åt sitt håll. Kanske han dessutom, förutom hans skepsis inför v, har en viss förståelse för näringslivets villkor - inte är så dogmatiskt socialistisk. Han vill inte skrämma bort de som valde något mittenparti senast men som tröttnat på alliansens högerpolitik. Han "offrar" gärna vänstersossar som går till vänsterpartiet, till syvende och sist lär de ändå hellre stöda honom än en moderatledd regering.  Samtidigt vill ha tala om för de icke-socialistiska väljarna i mitten (t ex hos fp och c) att de kan rösta på s, för han är inte så farlig...  han kan t o m tänka sig att samarbeta med inte bara mp (och där finns ju en del problem, som han gärna vill neutralisera genom samarbete med mitten) utan även med folkpartiet och/eller centern. Bara de släpper loss från moderaterna.  Och han förstår ju att en stor del av moderatväljarna 2010 de inte heller är nöjda, och att de kanske hellre ger en röst till c eller fp (som därmed kompenserar en del tapp till s) - och kanske någon går direkt till s - eller mp. 

Så kan Löfven faktiskt tänka. Om han får rätt vet vi inte. Men vi kan av opinionsmätningarna se att det kan bli ett sådant valresultat. Ett resultat som inget av "blocken" idag vill se, men som kan öppna för ett regeringsunderlag enl Löfvens tänkta strategi. En blocköverskridande regering, en regering med s/Löfven med innehåll åt mitten, utan v och utan m och med SD ställt helt offside. Det skulle inte innebära en regering med stark socialliberal prägel, men ändå vara det bästa alternativet, utifrån hur partierna ser ut idag. Möjligheter till vettiga kompromisser verkar det trots allt finnas. 

Det förutsätter förstås att ett antal partier och partiledare byter fot. Om de gör det frivilligt eller inte, det beror nog på hur de tolkar valresultatet. Men Sverige måste ju regeras. Även om valet inte blev som "blocktänkarna" ville. Så varför inte ta chansen? 

Dock återstår frågan för mig, hur ska jag rösta för att medverka till detta resultat? 

Ukraina verkar rensa upp

Så skönt, Ukrainas parlament har tagit ett viktigt steg för att ta udden av de högerextrema krafterna. De avväpnas.

Jag citerar från DN. "Nu ska högerextremisterna på Kievs gator avväpnas. På tisdagsmorgonen kördes den ökända organisationen Högra sektorn ut från sitt högkvarter på hotell Dnipro. Senare röstade Ukrainas parlament för att alla liknande grupper ska fråntas sina vapen.

Högra sektorn är en våldsam ultranationalistisk grupp med medlemmar som i många fall har nazistiska åsikter. De har mycket litet stöd i den allmänna opinionen, men har spelat en viktig roll i upproret mot Viktor Janukovytjs regim."

Den ultranationalistiske Putin har ju använt förekomsten av nationalister i Ukraina som ett argument för sitt hot mot Krim och Ukraina i stort.  Nu kan han inte använda det argumentet längre.

Däremot så är krimtatarerna bekymrade över hur det ryska styret på Krim behandlar dem. De anser sig vara bra behandlade under Ukrainskt styre, men vet hur det var när de av Sovjet förvisades från sitt hemland Krim. Nu är de tillbaka sedan några decennier, men nu är de en hotat minoritet i det ryska Krim.  Nu vill krimtatarerna ha autonomi..... 

Och Ukraina vill samöva med Nato, för att inte Ryssland ska lockas gå in, och då blir Putin sur. 

Hans Blix och Karl Staaff

Ser att Hans Blix, fd utrikesminister, och kärnvapeninspektör med mera fortsätter att argumentera för nedrustning och avspänning enl artikel i DN idag.  Men han nöjer sig inte med det, utan tar strid för en park på Norrmalm i Stockholm.
Parken är en liten, liten park, men är viktig ur minst ett par synpunkter. Dels är den en liten oas i Stockholm, en lunga bland all betong. Något som ger luft och ljus. Men staden vill bygga bostäder även på denna lilla plätt. Vansinne, menar Hans Blix. Det andra skälet är att det är Karl Staaffs park. Den statsman och liberale, demokratiske politiker som kanske betytt mest för demokratins genombrott i Sverige.
Detta ger mig anledning att lyfta fram lite fakta om de stora liberalerna Hans Blix och Karl Staaff. 

Hans Blix, Född 1928. Fil dr i Cambridge 1958, docent i folkrätt, folkpartistisk utrikesminister 1978–1979, generaldirektör för Internationella atomenergiorganet (IAEA) och var 2000–2003 ordförande i FN:s vapeninspektionskommission. Inspektörerna han ledde kunde inte finna massförstörelsevapen i Irak, och FN:s säkerhetsråd gav aldrig grönt ljus för en invasion av Irak.

USA:s tidigare utrikesminister Condolezza Rice beskriver i sina memoarer Blix som "ärlig och modig", trots att hans hållning var ett stort problem för Bush-administrationen.

Karl Staaff, 1860–1915,var partiledare för Liberala samlingspartiet och Sveriges statsminister i två omgångar 1905–1906 och 1911–1914.

Tillsammans med Hjalmar Branting, som var en ungdomsvän, skapade han en demokratisk vänster och lade en grund för det svenska demokratiska systemet och rösträtten. Han förföljdes och var mera hatad än någon annan svensk politiker av den politiska högern och kungahuset. 

Så spred högern askkoppar i form av Staaffs ansikte, så att den tidens moderater kunde roa sig med att fimpa i hans ögon. 

Vid Karl Staaffs begravning så sa Hjalmar Branting att Staaff var arbetarnas främste vän. 

Det visar vilken stor statsman och demokrat  Staaff var, och reser frågan varför Hjalmar Branting verkar vara närmast bortglömd inom svensk socialdemokrati. 

Hur ska man göra om man har en smygrasist på julfesten?

Jag måste bara lägga upp detta också.  Från DNs etikettsexpert, råd om hur man ska göra/säga om man råkar ha någon gäst, släkt eller annan, med på julens fester.  Inte jama med.

Citat
"Är det okej att säga ifrån till släktingar med exempelvis kvinnoförnedrande eller smygrasistiska åsikter? 

– Om rasistiska och odemokratiska åsikter dras upp ur gyttjan i ljuset, säger man hövligt "det där är inte okej för min del, du har fel" och då får man mothugg förstås av den som har denna uppfattning, varvid man motfrågar "vilka belägg har du för det? Statistik? Var har du hittat den informationen?"

– Och till slut kan man säga, om inget annat hjälper, ungefär "det är obegripligt att en tänkande människa kan inbilla sig att andra är sämre varelser bara för att de har en annan religion/kultur eller ett annat kön; hur korkad får man vara för att tro sådant?"

– Därefter är det förmodligen slut på julstämningen, men det är inte heller okej att någon-några får sitta och säga dessa enfaldiga dumheter utan att någon protesterar."

---

Ja, slut på julstämningen, men man fredar sitt samvete.  Säger man inget eller jamsar med, mer el mindre tydligt, då  mår man ju illa själv.  

Grova hot mot de som inte vill "samarbeta" med SÄPO om automatisk avlyssning

Nog är det märkligt, men inte oväntat, med dessa grova hot som SÄPO utsätter internetleverantörerna för. Att de ska tvingas till att per automatik tillåta SÄPO att göra automatisk avlyssning/registrering av all trafik som SÄPO önskar göra. Vars laglighet verkligen kan ifrågasättas. Och att internetleverantörerna ska ljuga om att det sker ("sekretess"), för sina kunder.
Jag är inte förvånad, men ändå förskräckt att detta kan ske i ett samhälle, vars ledning säger sig hylla demokrati och insyn. Nåja, insyn mumlar de väl om numera utan att mena annat än motsatsen.

Jag undrar alltmer: vad är det som de vill dölja, våra myndigheter och vår överhet? I vart fall sker inte allt detta för vår säkerhets skull, vare sig som privatpersoner eller som nation.

Läs denna artikel i Dagens Nyheter. Signerat/ledare, av Susanna Birgersson. Jag citerar några stycken, men läs gärna allt.
"Det finns komiska inslag ­också i datalagrings­eländet. Som att Säpos ­hemliga samtal med internet­leverantören Bahnhof har spelats in. I hemlighet. Av Bahnhof."
"Dubbelt komiskt är att just Bahnhof är specialiserat på integritet. Företaget har liksom redan tänkt igenom saken, vägt brottsbekämpningsargumentet mot människors önskan om skydd mot staters och andra företags allseende ögon – och funnit att det senare väger tyngre."

Och så slutklämmen. "Underrättelsearbete är av nödvändig­het en ljusskygg verksamhet, och omgärdas av töjbara, svårtolkade och föränderliga lagar. Säpos försäkran om att uppgifter bara ska inhämtas i enlighet med lagen, väger därför lätt.

Förra veckan kom ett första utlåtande från Europadomstolens prövning av datalagringsdirektivet. Generaladvokaten erkänner direktivets syfte som legitimt men skriver att eftersom det saknas tydliga regler kring hur de sparade uppgifterna ska hanteras, strider direktivet mot Europakonventionen.

Datalagringsdirektivet är dåligt i sig. Att ålägga företag att spara uppgifter i denna väldiga omfattning å myndigheternas vägnar är orimligt. Men det är dessutom illa avgränsat. Något som illustreras av Säpos ihärdiga försök att få direkt tillgång till de lagrade upp­gifterna."