"Fröken Friman" och kvinnosynen hos olika tidiga statsministrar

Programmen i SVT om Fröken Frimans krig och Kvinnorna på Fröken Frimans tid har i stort sett varit mycket bra, intressanta. Och informativa, men ändå något ofullständiga i sin historieskrivning. Av någon anledning så har man "gömt" bort rösträttskämparnas ideologiska bakgrund, utom betr den enda (hittills) omnämnda socialdemokraten, Signe Höjer.  Det är som om man vill ge intrycket att det var socialdemokratin som var de enda förkämparna för kvinnornas rättigheter och politisk rösträtt. Vilket ju är fullständigt fel och historielöst!

Visst, det var det tidiga 1900-talets vänster som drev på. Men "vänstern",  det var liberalerna i samarbete med socialdemokratin, liten och framväxande. Men i socialdemokratin fanns då, till en början, även de som snart skulle bryta sig ut som kommunister, och fackföreningsrörelsedelen av SAP var mest koncentrerad på manlig rösträtt, lönefrågor. Och det fanns de som mera var intresserade av ett socialistiskt (revolutionärt) maktövertagande än demokratiska reformer som rösträtt för alla och kvinnors rättigheter.
Och de som kämpade emot, så länge de kunde, var givetvis den tidens höger, de konservativa (som även i hög grad fanns bland bönderna och deras politiska partier).

Nå, och de ledande kvinnliga rösträtts- och kvinnokampskämparna var liberaler, sådana som A Whitlock, A-M Holmgren, Elin Wägner, K Hesselgren, E Tamm, S Lagerlöf, Frigga Carlberg, S Bergman och Karolina Widerström med många flera t ex Alma Åkermark, journalist som betecknas som radial socialliberal i Wikipedia.  Icke att förglömma Fredrika Bremer, som föregick dessa.
Även om rörelsen för kvinnlig rösträtt (LKPR) var partipolitiskt "neutral", så var dess ledande personer aktiva liberaler.

Men vi ska inte heller glömma de manliga förkämparna och deras kamp även för kvinnlig rösträtt. Och där är det också ledande liberaler, t ex de två första liberala statsministrarna, valda enl parlamentarisk ordning, Karl Staaff och Nils Edén. Om båda dessa finns åtskilligt skrivet av olika skribenter. Jag har dessutom rätt nyligt plöjt igenom Bonners serie om alla statsministrar från och med Karl Staaff (t o m Reinfeldt) och jag har där noterat en sak som känns intressant i detta sammanhang; deras relation till kvinnorna. Och då även tagit in de ytterligare två liberala/frisinnade statsministrarna C G Ekman och Felix Hamrin. Liksom de tre socialdemokratiska statsministrarna före Tage Erlander. Vi håller oss alltså med god marginal före 50-talet.

Då slår det mig att kvinnosynen, förhållandet till kvinnor var  "något olika". Karl Staaff var aldrig gift och jag har inte sett något om att han haft något förhållande till en kvinna (och inte något sexuellt förhållande till någon man heller, för den delen) - däremot såg kvinnorna honom som ett stort stöd i kampen för sina rättigheter.  Likaså Nils Edén, han var ju den som slutligen såg till att kvinnlig rösträtt blev en realitet (i den första regering som även innehöll några socialdemokratiska ministrar, bl a en kort tid Hjalmar Branting, som dock snabbt tröttnade på posten som finansminister - vilken han dessutom var väldigt olämplig för).  Edén var dessutom gift. Inte heller C G Ekman eller Felix Hamrin, båda gifta, verkar ha haft några svårigheter med kvinnorna, tvärtom.

Däremot var de tre första socialdemokratiska statsministrarnas förhållande till kvinnorna, både de som de var gifta med, och andra, haft en karaktär som nog får betraktas som "gammaldags". Hjalmar Branting var gift, men hade, enl skrifterna, ständiga kvinnoaffärer på gång vid sidan om. Likaså Rickard Sandler, var gift, men knappast en trogen make. Att Per-Albin Hansson under lång tid hade två "fruar" samtidigt är en väl känt faktum, som i och för sig dåtida media inte spred till allmän kännedom. Men så var det, en som han var officiellt gift med, och en som han hade en familj med samtidigt med den som han var officiellt gift med.
För alla dessa tre socialdemokratiska tunga pionjärer, tillika statsministrar (om än betr de två första rätt kort tid) så skilde sig deras privata moral betr äktenskap och kvinnor starkt ifrån det som ansågs som en god socialdemokratisk familjemoral. Det var mera av hyckerli, liknande den moral som kännetecknade det konservativa etablissemanget.

Det systematiska hyckleriet - om Sveriges största bidagstagare

Nej, jag har inget emot Victoria Bernadotte eller att hon gifter sig och blir fru Daniel Westling - även om jag gissar att hon i något slags konstlad jämställdhet kommer att behålla sitt gamla släktnamn Bernadotte i stället för makens efternamn.
Victoria verkar vara en positiv och glad tjej, även om hon haft en lite mera jobbig period med ätstörningar och tvivel på att hon skulle kunna leva upp till kraven (?) på en blivande regent. Hon har dessutom fått en, verkar det, hyfsat god utbildning för sin roll som kuttersmycke för Sverige.

Mina invändningar är således inte emot Victoria som person, och inte heller till hennes familj i sig. Mina invändningar är mera principiella till monarkin som system.

Det betyder att jag inte i första hand vänder mig emot kostnaderna för monarkin heller. Visst är monarkin, kungahuset en dyr sak för skattebetalarna. De kan beskrivas som Sveriges största bidragstagare, de lever ju på skattebetalarnas pengar och inte precis på socialbidragsnivå heller. Samtidigt kan man konstatera att de egentligen inte är beroende av apanage etc. De har ju egna förmögenheter, vars avkastning torde trygga ett gott liv i ekonomiskt avseende, trots att de vant sig vid ett onödigt överflöd.

Dock, även republikanskt statsskick kostar, även om det rimligen torde vara betydligt billigare än monarki. Underhållet av slotten, som kulturminnesmärken, kostar pengar oavsett statsskick. Även en president ska ha en representativ bostad, dvs ett slott, ett presidentpalats för sin mandatperiod, men inte längre. Dock inte ett flertal lyxboenden för privatbruk. Och en president ska inte ha mycket mera i lön än statsministern.

Min huvudinvändning är att monarki inte går att förena med demokrati, eller, rättare sagt, med ett demokratiskt tänkade och uppträdande. Monarki står, som Lena Andersson i DN idag (19 juni 2010) konstaterar, för ett systematiskt hyckleri.

Monarkin uppmuntrar till, leder till servilitet, inställsamhet, underdånighet - inte till frihet och demokratiskt ifrågasättande eller deltagande. Det vi utsatts för det senaste halvåret i accelererande grad är ett mycket tydligt bevis för detta, hur media och snart sagt hela det politiska etablissemanget och det kommersiella samhället hyllar och mjäkar med i fjäskandet för denna ur gener komna "överhet". Monarkin är, inte minst i dessa dagar, en övertydligt illustration på skillnaderna mellan "fin överhet" och maktlös underhet. En unken doft från gångna tiders totalitära klassamhället, där den maktlöse undersåten förväntades stå med mössan i handen och underkasta sig överhetens nycker - och därtill ropa sitt bifall! Och kan dessutom ses som en nutida parallell till hur de romerska kejsarna bjöd pöbeln på bröd och skådespel. För att hålla folket på mattan så de glömde sitt elände. En skillnad är dock att idag bekostar pöbeln/folket själva en stor del av detta skådespel...

OK, kungen, det svenska kungahuset har idag snudd på obefintlig formell makt. Och dess popularitet har kraftig sjunkit på senare år. Men, dess status som superkändisar - starkt förstärkt (helt medvetet givetvis) av bröllopshysterin - har skapat en ny roll för monarkin och ger den ett icke föraktligt indirekt inflytande. Ett inflytande som inte på något sätt är förenligt med demokrati.

Visst, jag kommer nog att se lite av själva bröllopet. Det finns inget annat att se i vare sig royal service-STV eller i öppet kommersiella TV4. Det är ju ett skådespel och det kan vara kul att se några unga "kändisar" gifta sig. Samtidigt så kväljer det mig att detta skådespel faktiskt illustrerar något förgånget, ett totalitärt system där vi förväntas kröka på ryggen. Ett system som bygger på den offentliga lögnen om att arv ger vissa personer rätt till en överhetsposition, som inte är demokratisk.

Jag skulle önska att Victoria (liksom kungen) abdikerar från sin "kunglighet" så att hon (de) får leva som vanliga människor, utan att omgivningens leenden ska komma från konservativ servilitet inför en arvsgrundad överhet.