Okunskap om demokrati o liberalism sprider sig, bl a via okunnig professor

 Professorn som föraktar Staaff 
Så rubricerar Hans Lindblad en artikel, som börjar enl nedan. 
"Kampen för och mot demokrati blev den längsta och hårdaste i svensk politik, med kungakuppen 1914 och hat- och lögnkampanjerna mot
Karl Staaff som kulmen. Konservatism och liberalism stod mot varandra,
på samma sätt som vi i dag ser en för framtiden avgörande strid i
både Europa och USA mellan liberal demokrati och extremkonservatism.
Lögnerna mot Staaff har först på senare år fått en motsvarighet i
ultrahögerns näthat.

 Liberaler har egentligen alltid utgått från individen, med Geijers
personlighetsprincip, medan socialister och konservativa haft klass
respektive staten som utgångspunkt. Konservativa har gärna tänkt ikollektiv, det som numera brukar kallas "identitetspolitik". Grupperna
kunde vara av olika storlek. Arvid Lindman ledde kampanjen om att alla
kvinnor måste hållas borta från politiskt inflytande. Nästa
högerledare, Gösta Bagge, motionerade på 30-talet om att inte
släppa in judar i Sverige. Genom att tänka i kollektiv såg högern
inte individerna."

Karl Staff

Hans Lindblads artikel är väl genomarbetad och viktig, då den sätter skillnaderna mellan liberalism och konservatism i fokus, och hur det visat sig rent praktiskt, men som en nutida professor i idéhistoria är okunnig om och missuppfattat. Jag citerar därför även resten av artikeln, eftersom okunskapen är utbredd bland både politiskt aktiva och i den bredare allmänheten. .

"Inte minst studenter ur överklassmiljö valde från 1968 att 
bekänna sig till marxistiska våldsläror. En hel del bröt sedan med
detta. En som lämnade tokvänstern och blev konservativ är Svante
Nordin, professor i idéhistoria i Lund. I hans bok "Sveriges moderna
historia. Fem politiska projekt 1809-2019" finns rader av fel rörande
liberaler, medan han verkar veta mer om konservativa och socialister.
Jag gissar att det beror på att han varit känslomässigt nära de
senare. Frapperande i boken är att Nordin kritiserar Staaff oftare
än någon annan gestalt. Svensk höger har haft Staaff som främsta
hatgestalt, också långt efter hans bortgång. Ett exempel på dessa
reflexer är hur Mats Svegfors i sin bok om kungaregeringens chef
Hjalmar Hammarskjöld (i Bonniers statsministerserie 2010) vilseleder
om Staaff och försvaret.

 Juristen Johan Gabriel Richert var tidig och viktig upphovsman till
flera reformkrav för likhet inför lagen. Nordin kan inte ens stava
till  denne legendariske liberals namn utan kallar honom Richter. En
något yngre jurist, rådman Lars Wilhelm Henschen i Uppsala, blev
landets främste religionsfrihetskämpe, juridiskt och politiskt medan
Viktor Rydberg var det litterärt (Den siste athenaren). Nordin
struntar i Henschen, trots att kampen för religionsfrihet kan ses som
inledningen till Sveriges demokratisering med utgångspunkt i
individen.  Frikyrkorna var tidigare än andra folkrörelser. Inte
intressant I Nordins konservativa perspektiv, så han nämner inget av
de stora frikyrkonamnen.

 Nordin hävdar att reformparet Louis De Geer och Johan August
Gripenstedt inte var liberaler utan konservativa. Han motiverar det
med att de var adelsmän, men bortser från att det fanns konservativa
och reformvänner i alla stånden. De  två gav Sverige mycket viktiga
liberala reformer, varför då vägra att kalla dem liberaler?  

August Blanche

 Nordin skriver felaktigt att August Blanche talade vid invigningen av
Karl XII-statyn i Kungsträdgården den 30 november 1868, 150 år
efter kungens död. Den ytterst populäre författaren, riksdagsmannen
och skarpskytten var dagen före upp till slottet med budskapet att
"om Ers majestät inte river ner läktaren svävar tronen i fara".
Detta sedan en stor läktare för särskilt inbjudna enligt Blanche
skulle skymma sikten för allmänheten. Blanche var upprörd ännu
dagen efter när han skulle tåga till invigningen i spetsen för
Uppsalas studenter, fick en hjärtattack och dog efter en stund på
apoteket Ugglan. Ett väldigt begravningståg gick en vecka senare
till Norra  kyrkogården med ett kompani skarpskyttar i spetsen.
Stockholms garnison var kommenderad i beredskap för den händelse
begravningsgästerna efter  akten skulle söka göra revolution. Tre
år tidigare hade Blanche talat när Engelbrektsstatyn i Örebro
invigdes och kallade då Engelbrekt för ”Sveriges Garibaldi”.

 Julius Mankell var tidig ledamot i andra kammaren liksom Adolf Hedin.
Som krigshistoriker var han närmast pestförklarad för att han
kritiserade kyrkans och statens omåttliga vurm för Gustav II Adolf,
en gestalt Mankell såg som en stor olycka för Sverige och Europa.
(Sverker Oredsson har skrivit i samma anda.)  Mankell  var ordförande
för Sveriges allmänna rösträttsförbund från tillkomsten 1890
till sin död 1897. Nordin nämner inte Mankell utan bara David
Bergström och den långt mindre kände John Olsson (som Nordin kallar
Jonatan). Den senare kom sedan i en bokföringsfråga på kant med
Bergström och lade av.

 Nordin skriver att efter Staaffs död utsågs ingen ny ordförande i
Liberala samlingspartiet. I verkligheten valdes Daniel Persson i
Tällberg, som kom att samarbeta nära med fyra andra.

Kerstin Hesselgren

 Kerstin Hesselgren får ofta fel partibeteckning, inte bara hos
Nordin. Han skriver att av riksdagens fem första kvinnor 1922 var
Hesselgren ”oberoende" och Elisabeth Tamm ”liberal”. Men båda
var liberaler. När partiet splittrades året efter ansåg Hesselgren,
Tamm och fem män att klyvningen bara var dumheter och valde att kalla
sig ”frisinnade vildar”. Kvinno- och ungdomsförbunden vägrade
att dela sig. Hesselgren som ordförande i kvinnoförbundet ville
kunna samverka med båda partierna.

 Nordin bluffar om att högern mycket snart bejakade demokratin sedan
man i slutet av 1918 under revolutionshot gav upp sitt motstånd mot
kvinnlig rösträtt och lika kommunal rösträtt. Professor Rolf
Torstendahl i Uppsala har visat att det krävdes mer än hela 20-talet
innan högern sade något positivt om demokrati, ett begrepp man före
andra världskriget knappast använde annat än negativt. Jarl
Hjalmarson skrev ännu 1926 att "konservatismen står mot demokrati.
Demokratin kan inte godtas eftersom den är ett utslag av liberal
individualism." Gunnar Heckscher var denna tid nästan ensam i högern
att mana partiet att göra upp med det gamla och i hjärtat bejaka
demokratin. Moderater brukar säga att de numera accepterar delar av
liberalismen. Men varför då inte söka göra det mer trovärdigt
genom att hedra Heckscher. Han nämns numera nästan aldrig.

 Nordin ogillar Staaff kraftigt, kallar honom "motbjudande" och
"demagog". Det säger naturligtvis mer om Nordin än om Staaff. Nordin
är upprörd över att många historiker och statsvetare godtagit
Staaffs åsikt att det fanns en övergripande konflikt mellan
"folkmakt" och "herremakt". Det är väl en ganska rimlig beskrivning
av en strid där ena sidan krävde demokrati och parlamentarism medan
den andra mest ville slå vakt om överklassens privilegier. Nordin
skriver om "den pro-Staaffska linjens hegemoni"  i
historieskrivningen. Jag skulle kunna peka på källor som i ett sekel
spridit förtal mot Staaff.  Gösta Bohman inledde förfalskningen att
svensk demokrati var högerns verk. Han och jag hade ilskna bataljer
om detta. När moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten sade
detsamma visade hon att man kan gå igenom svensk skola och
universitet utan att ha en susning om hur Sverige blev demokrati.
Jämför med Norge där alla skolbarn kan berätta om grunnloven och
Eidsvoll 1814.

 Statsvetarprofessorn Peter Esaiasson skriver i sin biografi om Staaff
om uppgiven ilska över den behandling denne utsattes för av den
borgerliga offentligheten. "Det är skrämmande hur tunn den
civiliserade fernissan kan vara när privilegierades intressen hotas
och grupptänkandet sätter in."

 Varför hatet och lögnerna mot Staaff nådde så extrema nivåer
behöver man inte spekulera om. Det är bara att gå till
hovkretsarnas egen antidemokratiska huvudkälla, nämligen  den
hyllningsbok till kungen, drottningen och kronprins Gustaf Adolf som
gavs ut några månader efter borggårdskuppen i februari 1914. Boken
heter "Varer svenske! Med konungen för fosterlandet" Den anges i
förordet som "boken framför alla andra svenska böcker under
århundraden". (Veterligen har hovet hittills inte ändrat det
omdömet.) Budskapet var: "Sverige har åter fått en  _stor ___kung,
omgiven av _stora__ _män_,_de_ stora_ dagarna börjar åter randas
för Sverige.” Författarna hoppades alltså att parlamentarismen
var stoppad för all framtid. I stället blev det bara tre år, fram
till Nils Edéns regering.  Boken innehåller kungens borggårdstal
och ett 40-tal andra anföranden landet runt. Talare var statsråd,
högerledarna, professorer, direktörer och präster. men inga
militärer. Att läsa dem är enformigt, då många plankat mycket
från det stomanförande hovkretsarna sänt dem.

 Det finns smärre andra synpunkter men i huvudsak var upplägget ett
massivt försök till karaktärsmord på Staaff. Hans oförlåtliga
brott var att han önskade parlamentarism, alltså det Norge redan
haft i 30 år. Enligt talarna kunde statsråd få lämna förslag, men
alla beslut i sak skulle fattas av kungen personligen. Inte ett ord om
De Geer och statsministerämbetets införande 1876. Kungabokens
samlade budskap blev därför närmast ett krav på återinförande av
kungligt envälde med Karl XII som statsrättsligt ideal. Argument
för detta gavs dessa år från professorer i det nybildade Karolinska
förbundet med prins Carl som ordförande.

 Svante Nordin vill - som moderater gjort i generationer - tona ned
den långa och hårda kampen kring demokratin. Han skriver att de
politiska motsättningarna var större under 20-talet. Då kunde dock
många uppgörelser med olika majoriteter göras i utskotten.
Polismästaren i Stockholm noterade inte längre som under Staaffs tid
upprepade mordhot mot statsministern. När Nordin jämför med
20-talet håller han sig enbart till riksdagen.

 De värsta lögn- och hatkampanjerna mot Straff kom dock inte från
högerns riksdagsgrupper. Hans mest brutala och besinningslösa
fiender var kungaparet med hovet. Att Staaff var rysk spion och att
hans hus betalats med rubel var en kampanj som planlades av Gustaf V
och professor Mittag-Leffler vid två möten på Stockholms slott.
När professorn sedan hållit sitt brandtal med lögnerna  tog kungens
stabschef general Uggla till orda för att hylla talaren. I
motståndet mot  demokratin stod bernadottarna i en klass för sig.
Detta i total kontrast till Norges kung.  Högerledarna deltog inte i
lögnkampanjerna, däremot en rad högertidningar.

 Staaff angavs lögnaktigt som spion, men drottning  Viktoria var i
bokstavlig mening landsförrädare när hon ihop med  tyske
ambassadören öppet uppvaktade generaler och andra med begäran att
de med vapenmakt skulle krossa Staaffs ministär.  Det var bråttom
menade drottningen för så länge Staaff var regeringschef skulle
hennes dröm om svenskt inträde i krig på Kejsartysklands sida
omöjliggöras. Nordin gillar Gustaf V, och jag antar att oviljan mot
Staaff förenar.  Nordin betonar två gånger att Gustaf som prins
varit skolkamrat till Branting utan att nämna att prinsen befanns så
obegåvad att han måste tas ur klassen redan efter några veckor.
Ansvaret för att kungen som politisk galenpanna inte avsattes faller
naturligtvis på socialdemokrater och liberaler.

 Nordin hävdar att det finns en liberal legendbildning kring
borggårdskuppen. Då är det lätt att konstatera att han själv ger
en vilseledande bild av försvarsbeslutet 1914. Nordin skriver att
kungaregeringen Hammarskjöld lade ett förslag utan att ha en
majoritet i riksdagen. Misslyckades han skulle regeringen falla,
eftersom motivet för dess tillkomst var att få till stånd ett
försvarsbeslut. Nordin skriver att så kom första världskriget och
nationell samling blev lösenordet för dagen, så därför "löste
liberalerna försvarsfrågan på i stort sett regeringens villkor".
Det är en vilseledande beskrivning, eftersom upplägget stod klart
redan när propositionen lämnades. En rimligare beskrivning är att
Hammarskjöld valde att basera sin proposition i huvudsak på Staaffs
Karlskronatal. Få högermän anade nog att de skulle komma att rösta
för ett försvar som byggde på tankar hos den av dem så avskydde
och förtalade Karl Staaff. Hammarskjöld kunde ha lagt ett mer
högerbetonat förslag, men då hade det röstats ned i riksdagen och
Hammarskjöld hade måst lämna in sin avskedsansökan.

 Högerns röster räckte inte, socialdemokraterna ville inte göra
upp. Hammarskjölds enda chans var att få liberalt stöd trots de
kungliga hatkampanjerna mot Staaff. För att överhuvud taget
diskutera med Hammarskjöld krävde Staaff att denne först skulle gå
med på Staaffs hjärtefråga sedan flera år om humaniserade
krigslagar och en militieombudsman för att förhindra övergrepp mot
värnpliktiga och försvarsanställda. Utkast till en proposition
fanns redan när kungen iscensatte sin kupp.

 Staaffs försvarsberedningar hade sedan 1911 gjort en genomlysning av
hela försvaret på ett sätt som aldrig tidigare gjorts. Bland annat
framkom bristen på vinterutbildning, en fråga Lindman med sin
favorisering av flottan varit helt ointresserad av under sina år som
statsminister. När Staaffs regering sparkades av kungen 1914 var den
mitt uppe i att utforma den blivande försvarspropositionen. I
december 1913 hade Staaff i ett tal i Karlskrona redovisat huvuddragen
i det kommande förslaget.

 Hammarskjöld insåg att hans regering nog skulle kunna få igenom de
förslag han kopierade ur Staaffs tal. Den största utbyggnaden av
armén skulle ske genom att de sex infanterifördelningarna
kompletterades med lika många reservfördelningar. Staaff vägrade
att höja skatter för vanliga och låga inkomster utan krävde i
Karlskronatalet att alla förstärkningar av försvaret skulle betalas
genom värnskatt för mer välbeställda. Hammarskjöld hade inget
annat att göra än godta detta. Staaff satt ju i förhandlingarna med
alla trumf på hand.

 Det var kärva relationer mellan Staaff och högerledarna Lindman och
Trygger. Staaff och Hammarskjöld däremot hade förtroende för
varandra sedan de samarbetat under förhandlingarna i Karlstad om
upplösning av unionen med Norge. Staaff uppskattade att Hammarskjöld
gjort ett uttalande om att förtalet i politiken måste minska.
Statsministern var orolig för att om Staaff mördades av till exempel
någon yngre officer kunde det leda till massiva protester och risk
för okontrollerat våld.

 Staaff var ordförande i det riksdagsutskott som behandlade
försvarsfrågan hösten 1914 nära utbrottet av världskriget.
Hammarskjöld var tacksam över att han och Staaff kunde ha
förtroende för varandra. Hammarskjöld lyckades inte få samma
kontakt med de andra partiledarna efter Staaffs död 1915. Två år
senare skrev Hammarskjöld om Staaff i dagboken: ”Med honom gjorde
jag upp om obegränsad neutralitetskredit på en liten stund, här ska
man traggla i många veckor och ändå inget få; med honom gjorde jag
upp härordningen på fyra, fem dar, med de här hade jag fått hålla
på lika många månader utan resultat."

 Den sakfråga som formellt dominerade kungens borggårdstal gällde
införande av vinterutbildning. Kungen hade hårt bundit sig för
inryckning på hösten. Liberala officerare hade visat Staaff att det
vore förödande för moralen att tvinga de värnpliktiga att ha de
inledande formella övningarna i mörker, kyla, regn och snö. Också
en del konservativa militärer insåg det men de skulle aldrig våga
gå emot kungen. Staaff borde ha stått kvar med sitt förslag om
inryckning sommartid. Men han gav som utskottsordförande efter, nog
för att han överskattade värdet av att inför omvärlden visa
svensk enighet efter krigsutbrottet. Höstinryckningen blev ett stort
och skadligt fiasko, helt kungens fel. Möjligen lät Staaff de
konservativa få som de ville, för att alla sedan skulle få se hur
fel kung och alla generaler hade.

 Vad gällde flottan var Staaff emot den så kallade F-båten som
myglades igenom av kungen, drottningen, Lindman och amiralen Wilhelm
Dyrssen. Fartyget var för stort för flottans taktik att operera i
skydd av svensk skärgård och göra utfall mot invasionsstyrkor.
F-båten var i stället konstruerad för att från Atlanten anfalla
norska fartyg och kunna  genomföra terrorbeskjutning mot civil norsk
stadsbefolkning. Detta tio år efter unionsupplösningen. Två till
sådana fartyg beslöts 1914. De var färdiga först några år efter
krigets slut. Hade man i stället byggt mindre fartyg hade marinen
redan under krigsåren fått rejäla förstärkningar. Den framsynte
liberale amiralen och ubåtspionjären Ludvig Sidner samarbetade nära
med Staaff och blev därför föremål för hat och mobbades bort
från flottan. Överordnat allt annat är hela tiden fjäskandet för
kungahuset, varför Kungliga örlogsmannasällskapet som brännmärkte
Sidner än idag inte velat ge honom postum upprättelse.

 Adolf Hedin och sedan Karl Staaff var närmast ensamma om att påtala
en av försvarets allvarligaste brister, nämligen avsaknaden av en
kompetent överbefälhavare. På stabsnivå fanns länge  ingen som
helst samordning  mellan armén och marinen, utan det förutsattes
lösas av kungen personligen. Inför första världskriget hade
Sverige genom Gustaf V en ÖB som intellektuellt och mentalt inte var
vuxen uppgiften. Först inför 30-talet kom yngre officerare som
vågade tala klartext om detta.

 Under mer än ett sekel har det kommit böcker som vägrar erkänna
att Staaff hade rätt om både vinterutbildning och fartyg. Den är
den  traditionen Nordin inlemmar sig i.

 Hans Lindblad"  

Hans Lindblad, pensionerad fp-riksdagaman och liberal historiker som även skrivit böcker om Karl Staaff och Sven Wedén.

Höger eller vänster och demokrati, kort repetition.

Med anledning av ett FB-inlägg av vännen Anders Widén, om vänsterbegreppet, höger, extremister och demokrati, så har jag gjort en kommentar på FB.
Jag citerar  först i sin helhet Anders Widén inlägg, sedan min kommentar.

Anders (f.ö. författare och integritetsförkämpe) :
"Jag är trött på att uppfattas som vänster, fast jag inte är vänster. Jag är inte höger heller. Jag är demokrat. Vad gäller ekonomiskt system är marknadsekonomi att föredra framför allt annat vi hittills hittat på.

Den knepiga frågan, som jag anser att vi ska lösa med demokrati som verktyg, är hur marknaden bör eller ska regleras med skatter, lagar, och justa spelregler. I en utopisk värld är naturligtvis det enda raka att släppa marknaden fri, a la Laissez-faire. Tyvärr har alla sådana experiment fallerat.

Ett experiment som fallerat ännu mer är kommunismen. (Jag har vid upprepade tillfällen blivit beskylld för att försvara kommunism. Jag skriver detta för att råda bot på den villfarelsen.)

Där jag växte upp och formade min egen anarkistiska tanke hade jag en rad vänstervänner. En del kämpade emot kommunismens avarter, andra försvarade dem, som leninism, som proletariatets diktatur och tanken på en liten upplyst elits rätt att göra revolution i hela folkets namn.

Det är antidemokrati, och det är värre än så: all historisk erfarenhet visar att när man går den vägen blir resultatet att den lilla upplysta elit som tagit makten upptäcker att den är så trevlig att de vill behålla den.

Den lilla eliten som skulle befria folket sätter igång blodiga utrensningar mot alla oliktänkande.
Alla kommunistiska revolutioner har slutat inte bara i diktatur utan i blodbad.

I den meningen ställer jag mig bredvid varje socialdemokrat, liberal, konservativ och alla revisionister i kampen mot kommunism.
I övrigt är jag en sorts anarkist (i brist på bättre term) som ändå tror på demokrati som verktyg att tygla olika människors uppfattningar hur ett samhällssystem ska fungera.

Kommunism skall och måste bekämpas lika hårt som fascism och nazism."

Min kommentar. 

"Så ser jag det också, Anders. I stort sett,  vilket vi resonerade en hel del om för sådär 8-9 år sedan. 

Bara ett par noteringar. Jag är inte anarkist, men har nog ändå en gnutta av det i mig, liksom jag menar att det är naturligt för en (social-)liberal att ha det. Eftersom anarkisten är mera individinriktad än kollektivisisk. OK. 
   Och jag tycker mig finna i din beskrivning av dig själv som att du i rätt hög grad är socialliberal - lite mer än du själv ibland sagt. 
Men det här med höger och vänster. Igen. Det är ju ett begrepp som ändrat innebörd i och med socialismens intåg på den politiska arenan. 
Från början, som ju får ses som hur det en ggn var i Frankrike. Där satt ju liberalerna till vänster, och deras motsats, de konservativa till höger. Kristallklart och överskådligt. 

Vänster = liberalerna. Höger = de konservativa. 
I och med socialisternas intåg, såg de sig som "mera vänster", vilket kan diskuteras riktigheten i, eftersom de införde en ekonomisk dimension i politiken. Vilket krånglade till det hela. Och än mera när de neo-conservativa (som kallar sig nyliberaler) förde in sin ekonomiska (huvudsakligen) dimension. Trassel, trassel. Och sen något senar de gröna, med ännu en dimension, ännu mera komplicerat. 
Sen ska vi komma ihåg i denna vänster-högerdiskussion, att demokrati och liberalism är helt oskiljaktiga begrepp. Dvs att när du säger att du är demokrat, så säger du att du är liberal. ;) 

Och det är ju så att alla totalitära ideologier och deras diktatoriska härförare har en huvudfiende, liberalismen, eftersom den står för demokrati på ett mera absolut och tveklöst sätt än någon annan ideologi, som i o f sig med tiden kan ha anammat den också. (Så länge de gynnas av den... )"

Totalitära och extrema ideologier,  såväl nazism och facism som kommunism kan inte vara demokratiska, och är lika farliga för det demokratiska samhället vad de än kallar sig (t ex "folkdemokrati", sverigedemokrater).

Byggkris - pga konservatism, skråtänkande

Ett av dagens stora svenska problem är bostadskrisen, delvis förvärrad av att så många flyktingar sökt sig till Sverige. Det byggs för lite, och för dyrt. Och bostadsminister saknas i skrivande stund. p g a ideologisk turbulens i miljöpartiet. Men frågan är om det gör till eller ifrån betr bostadspolitiken i sig. Såg i DI en rubrik om att Roger Akelius kan tänka sig att bli ny bostadsminister. Och han kan onekligen se till att ekonomin går ihop. Han har ju ett bostadsimperium värt många, många miljarder. 

Mer intressant är ändå ett inlägg i  SvD-debatt den 21 april som rent konkret har intressanta idèer och uppslag för att ta itu med bostadskrisen. Artikeln skriven av Lars Albinsson. Rubrik "Låt it-folk ta över byggbranschen".
  Jag ser många orsaker till bostadskrisen och de höga kostnaderna, och flera samverkande faktorer till att det inte blir bättre utan tvärtom skenande kostnader både för nybyggen och för befintliga bostäder.  Och alla faktorer berörs inte i SvD-artikeln, men det som tas upp är intressant. 

Jag ger er länken, så slipper jag citera hela texten. Men Albinsson anser att byggbranschen i Sverige är omodern, bygger dyrt och som på miljonprogrammets dagar, dvs för ca ett halvsekel sedan.  Och att det är både fackets och industrins fel. Och att varken regering eller marknad klarar av det. 
Att facken håller fast vid ett gammalt sätt att arbeta, och sätta löner, att byggföretagen kan bygga till vilket pris som helst, det blir ändå sålt pga bostadsbristen. De behöver inte bygga mycket för att tjäna grova pengar. Konkurrensen fungerar inte. 
Byggbranschen är som varvsindustrin på 70-talet, den som gick kaputt. Har inte moderniserat sig, utvecklats som de framgångsrika branscherna gjort.  Ja, Albinsson menar att i mycket liknar situationen i Sverige idag den i 1800-talets England. (Fastän idag har vi ett byggfack som har skråväsendets "ideologi". Min anm.)
Jag är ingen expert, men tveklöst är det för dyra bostäder som byggs idag, och för få. I artikel menar skribenten att med modern teknik med storskaliga 3D-skrivare och robotar etc kan man bygga till mycket lägre kostnader, till priser som folk kan betala även om de inte är miljonärer. Bra hus, och inte likadana utan kan byggas med variation. Med modern teknik behöver man inte bygga i 60-talslimpor utan kan anpassa till de boendes olika önskemål. Och i andra delar av världen sker det. Men inte i Sverige.
Min slutsats blir att vi måste bort från skråtänkande, konservatism och gränstänkande. Liksom givetvis att politiken, dvs riksdag och regering måste öppna för en fungerande marknad med konkurrens på lika villkor. Läs artikeln.

Den genomlysning av förhållandena vid bygget av Mall of Scandinavia som Uppdrag granskning gjorde dagen innan artikeln, det ser jag som en bekräftelse av hur konservatism och "skråtänkande" utan fungerande konkurrens lett till både höga kostnader, usel arbetsmiljö och dåligt säkerhetstänkande - och låga löner för anställda (svartlöner?) hos underentreprenörer. UG-programmet ligger kvar bara till mitten av juni 2016. 
Nog behövs nytänkande - i flera avseenden. 

Är socialliberalismen en socialiserad liberalism?

Jag skriver väldigt ofta om socialliberalism, gärna i förhållande till andra ideologier. Se gärna  t ex dessa länkar till äldre artiklar. Den ena om socialliberalismen i sig, och i förhållande till "nyliberalismen".  Det andra om socialliberalismen nu (dvs sedan ca 2005 och till 2014) inom och utom fp och om den kan skrivas med eller utan "cituatioinstecken".
Också fler artiklar av olika längd kring detta finns på min blogg, den som söker kan finna.

Det jag nu vill diskutera och belysa tar sin avstamp i den slutna FB-gruppen Socialliberalerna, men som jag vill lyfta fram, då den främst berör den  numera vanliga missuppfattningen att socialliberalismen skulle vara något slag socialism, eller ett mellanting mellan socialdemokrati och liberalism. Många gånger föranlett av att man blandar ihop begreppen social och socialism.

Alltså.
En debattör på diskussionsgruppen gav en bra beskrivning av det sakliga innehållet av socialliberalismen som idé, men skrev att det beror på "socialism" hos socialliberalismen. Vartill jag genmäler.
" Du pläderar bra för socialliberalismen, som ideolog och ide när den inkluderar socialt ansvar. . Men du gör likafullt ett grundfel, som visar att du inte är speciellt förtrogen med i vart fall vad som kallats socialliberalism i Sverige, hur den växt fram och definierats. När du söker beståndsdelar från olika håll så blandar du ihop socialdemokrati med socialism. Det senare är en ideologi, som i och för sig sossarna själva anser (ofta med rätta, men ej alltid) är en viktig ingrediens i sin socialdemokrati. Men vad socialdemokrati är, förutom att de säger den är demokratisk socialism, det är ofta otydligt och beroende på vad det anser är praktiskt möjlig politik för att behålla makten. 
Det finns, som du antyder (betr JS Mill), även tidiga liberala teoretiker som förespråkar sådant som kan definieras som tidiga socialliberala idéer, men du gör misstaget att kalla det för socialism. 
Socialt ansvar och socialpolitik och t ex rättssäkerhet är INTE socialism. Tvärtom är det så att socialismen inte per definition inkluderar i sig ett ansvarstagande för alla, den förespråkar proletariatets diktatur - inte jämlikhet eller rättvisa för alla, utan bara för en grupp "proletariatet". 
Däremot har svensk socialdemokrati, efter viss tröghet i starten, steg för steg anammat vissa socialliberala idéer om t ex allmänna sociala trygghetssystem, om allmän och lika rösträtt för alla (även för kvinnor, som de länge inte såg som ett självklart krav). Jag behöver inte rabbla upp dessa ställningstaganden och reformer som socialliberaler genomdrivit, och som inte socialdemokraterna först var intresserade av men som de senare stödde - och ville ta monopol på, då de blev populära. Det finns gott om litteratur som visar denna utveckling. Jag ser det självfallet som en positiv sak att socialdemokratin de facto accepterat socialliberal politik, MEN det gör inte att denna acceptans ska döpas om till socialism. Och till och från har socialdemokratin försökt köra fram socialistiska idéer och förslag. Men då har de rönt kraftigt motstånd från socialliberaler. 
Socialism och socialliberalism är inte samma sak. Däremot har socialdemokratin (som parti) då och då anammat socialliberala idéer. Men socialliberaler har inte accepterat socialistiska förslag - eftersom de innehåller frihetsinskränkningar som skadar den enskilde." 

Vidare: "Debattören beskriver alltså väl det som var socialliberalism. Citat "En kritik mot höger politik" " Fackliga fri och rättigheter. Läs på om Upplysningstiden och Franska revolutionen. Socialliberalismen grundades som en kritik emot högerpolitik, de långa arbetsdagarna, de låga lönerna och usla arbetsförhållanden. Man försökte upplysa riktigt många människor med riktigt mycket information och kunskaper. Det var också en stark kritik emot konservativa, den kristna religionen, kyrkan och staten. Den konservativa statliga makten var alldeles för stark." etc. 

Ja, Så bildades också fackföreningarna av (social)liberaler (som då ofta kallade sig frisinnade). Som inte var socialister alltså. Men i sann kollektivistisk anda togs de över av socialisterna som ett led i klasskampen, för proletariatets diktatur. Men övergick vid partidelningen senare (oftast) till den socialdemokratiska grenen. Svensk socialliberalism har alltid varit för kunskaper, utbildning och för religionsfrihet (och emot statskyrkans monopol). I likhet med även de tidiga liberalerna. Och allt detta långt innan det fanns någon socialistisk rörelse eller socialism i Sverige. Både klassisk liberalism som socialliberalism har varit emot överhetens förtryck och all slags ofrihet - såväl den som kommer av konservatism eller (sedermera) av socialism. 
Franska revolutionen anses ju också som den liberala revolutionen!  "Trots" att den var blodig.

Jag vill sammanfatta det såhär. Utan ta in partierna i detta "mönster":
Konservatism är höger, med allt vad det innebär (Men med div definitioner för vars och ens prioriterinar, som värdekonservativ, socialkonservativ,)
Liberalism är dess motsats, dvs vänster. Men kan också ses som det träd varur, förutom "stammen" liberalism, utvecklat sig mer el mindre livskraftiga grenar, såsom socialliberalism, socialism (som i sin tur har sidogrenarna kommunism och socialdemokrati plus en och annan smärre gren, ibland "förtorkad"). 

Ett "märkligt" sidospår som en del vill se som liberalt är den s.k. nyliberalismen. Jag menar att det är en felsyn. Nyliberalismen är mera att betraktas som neo-conservatism, och är mera ett slags "förnyelse" av den högerkonservativa kapitalismen med stark inriktning på ekonomisk politik, och där ekonomin ses som styrande även utanför ekonomiska sammanhang. 

Man kan också se socialismen som en i hög grad ekonomisk syn på politiken, dock i motsatt riktning emot den neoconservativa "nyliberalismen".

Mera av personval och klara ideologier skulle minska politikerföraktet

Nedanstående reflektion får mig givetvis att grunna över varför SD gått fram så starkt i senaste valet. (Dessutom kan man läsa och begrunda detta i DI om varför fp gick så dåligt i valet. En inkryssad fp-are som inte är "svensk" enl SD:s definition.)

Uppdrag granskning igår kväll visade hur valkampanjen i ÖverKalix gick till, samt resultatet. Kommunen ligger högt upp i Norrbotten mot finska gränsen, avfolkningsbygd och styrd av sossarna så länge någon minns och mer, det talades om minst 80 år. En tredjedel är pensionärer, hög arbetslöshet etc. Den vanliga inställningen hos många, inte minst äldre, är att man röstar som man alltid gjort, man sviker inte föräldrarnas partival.

Men hos en del människor finns en trötthet över detta initiativlösa harvande, denna rätt håglösa konservatism som sossarna symboliserar. Framför allt yngre företrädare för oppositionen vill vara med, få in nya perspektiv och tankar i kommunalhuset. Bryta den maktfullkomlighet som s visat (och som är så vanlig i de kommuner där de regerat i decennier om än numera ofta med stöd av vänsterpartiet).

Före valet samlade oppositionen sig för ett samarbete. Från höger till vänster, dvs inklusive även vänsterpartiet, en koalition. En koalition med något diffust program, men som andades framtidstro och initiativförmåga. Och där den unga centerkvinnan och den unga vänsterpartisten visade sig ha de personliga egenskaper som drog väljare. Och som samarbetade, trots olika grundideologi, men med målet förändring. S-företrädarna andades konservatism, samtidigt som kommunalrådet (s) också rabblade lite s-fraser, men hade svårt att förklara vad det skulle innebära för positivt för ÖverKalix, då det hittills bara burit utför. Hon kunde inte förklara vad ideologin innebär i praktiken.

Framtidskoalitionen tog till slut sjutton mandat mot sossarnas fjorton. Så nu ska Överkalix få två kommunalråd till priset av ett. De två stora partierna i koalitionen är centern och vänsterpartiet, men den innefattar alla de andra partierna. Utom SD. SD hade inget mandat i förra perioden, och fick inget denna gång heller! Bara ett fåtal röster och ingen kandidat.
Framför allt i små kommuner, inte minst om de är på tillbakagång, kan det ofta vara lättare att samarbeta även över blockgränserna eller bilda koalitioner emot det/de partier som styrt "för länge". Dessutom beror det förstås på personkemin mellan de olika partiernas företrädare.

Jag ser också en lärdom av de "studiebesök" som SVT gjorde (genom Anders Jansson) i de kommuner där de olika partierna fått bäst resultat senaste. Visst kunde ofta, men inte alltid, de lokala företrädarna sina partiers program, med det var inte det som var det viktiga. Det var personerna som drog röster!  Ibland hade väljarna inte helt klart för sig vilket parti som de personer som de röstat på tillhör, men de hade förtroende för dem. Och de som valdes var/är nog inte alltid så helt fixerade vid det officiella partiprogrammen, de har egna åsikter.

Slutsatsen av detta är att redan idag kan personval ge väljarna bättre besked om vilka de kan välja, starka och ibland självständiga kandidater, inger mer förtroende än anonyma centralstyrda partigängare. Men flyttar de, minskar partiet igen, liksom om partiet på riksplanet eller den lokale företrädare misslyckas.

Samtidigt så finns oklarheter om vad de flesta partier, framför allt på riksplanet, står för ideologiskt. Där sticker på ett sätt sverigedemokraterna (SD) ut från de övriga. Visserligen försöker SD i viss mån mörka för sitt ursprung och för väsentliga delar av sin politik, men alla vet ändå att de är väldigt emot invandring, invandrare, flyktingar, integrationspolitiken liksom att det är en drastisk neddragning av flyktingpolitiken som ska betala de mera smakliga inslagen i partiets politik. Många väljare blundar för detta faktum, då de är rädda för höga pensionärsskatter, dålig sjuk- och äldrevård etc. Och de anser, utan att vara rasister, att immigrations- och integrationspolitiken kostar för mycket, och att arbetslösheten är för hög.

Bl a detta gör att SD är i vissa avseenden är tydligare än de andra partierna, som alla är mer eller mindre ansvariga för dagens situation. Man är bekymrad över mycket, och ju mer politikerna i de andra partierna visar att de inte förstår oron och de allt djupare klyftorna i samhället, ju mer ökar politikerföraktet. De förefaller dessutom som att det hos en del politiker finns ett förakt för väljarna, som visar sig i den integritetskränkande politik som förs, och som i uttryck som att "lantisar inte är så smarta" och att det är Stockholmarna som är de intelligenta. Mediakoncentrationen till storstäderna (sskt Sthlm) bidrar också till denna klyfta mellan stad och land.

Jag menar alltså att ett starkare personval skulle ge goda kandidater (i alla partier) större chanser att komma fram på bekostnad av partikanslitrogna politruker.
Samtidigt så vill det till att alla partier visar vad de står för, om de har någon sammanhängande ideologi. Inte bara med lapptäcken av olika sakförslag.
Hur ser de på samarbete och ansvar? Vill och vågar de visa sina åsikter, och ändå försöka få genomslag för dem även om de inte kom i majoritet och det måste innebära samarbete med andra?

Hur ofta hör jag inte att: De är ändå samma skit. De lyssnar ju inte på folk. Det gör detsamma hur jag röstar. De vill bara sitta kvar och lyfta sina höga löner. Jag struntar i att rösta.
 Fastän i senaste valet var det många som struntade i soffan och istället tog en valsedel där det stod Sverigedemokraterna - även om den inte innehöll några namn...

Det visar att personer som kan skapa förtroende för sina åsikter måste släppas fram -  och att partierna måste visa vad de står för ideologiskt.

Alltså: tydlighet både på personplanet och partiplanet.