Trista siffror

För höga el-priser, för höga fondavgifter. Och Mubaraks bortsnillade miljarder. Det är några av de trista siffernyheter som idag möter oss i media.

Att svenskarna anser att el-bolagen är kanske ingen nyhet, även om Dagens Industri presenterar det så. Det får däremot nog anses som en faktisk uppgift. Både att el-priserna är mycket för höga, och till stor del är helt omotiverade. Liksom att vi anser det. Trist - och påverkar de flestas privatekonomi negativt. Men direktörerena och staten vinner på de höga priserna.

Påverkar vår privatekonomi negativt är också de skyhöga avgifter som banker, mäklare och fondförvaltare tar för att "förvalta" eller förmedlada de fonder vi mer el mindre lurats att investera våra surt förvärvade sparslantar i. En artikel på det temat finns i dagens SvD, om mäklararvoden. Arvodena sänker pensionen för alla. Och jag lägger till, inte bara pensionen.
I dessa tider påminns vi, om vi kolla bankpapperen, hur avgifter (och skatter också) äter upp avkastning/utdelning och eventuella kursstegringar i mycket hög grad. Vårt pensionssparande ligger och stampar runt värdet på insatta medel. Och än märkligare (?) är att när kurserna går ned så tar "förvaltarna" ändå ut sina skyhöga arvoden. Liksom att staten tar avkastningsskatt även när "avkastningen" är negativ. Allt i syfte att skinna oss småsparare, så vi inte ska få en dräglig tillvaro på äldre dar. Om vi inte är bankdirektörer, fondförvaltare - eller högre heltidspolitiker förstås.

Förhoppningsvis drabbas vi inte, inte direkt i alla fall, av diktatorers bortsnillande av pengar som egentligen är avsedda för andra ändamål. Och faktiskt, det känns än mera trist och tragiskt än det jag beskrev ovan. Det aktuella exemplet är Egyptens diktator Mubaraks enorma förmögenhet. SvD uppger att den uppskattas till 70 miljarder dollar. Dvs bortåt 500 miljarder kronor. En ofattbart stor summa. 500 000 000 000 kr. Dessutom anses Mubaraks söner vara miljardärer. Tillgångarna finns både i utländska banker och fastigheter liksom inom landet.

En rimlig gissning är att det mesta av detta är bortsnillat från de bidrag som Egypten fått från USA för att finansiera landets försvar och stabilisera landets ekonomi. Men diktatorers girighet innebär också att de skinnar inte bara andra länders skattebetalare utan även landets egna invånare genom omfattande korruption. Genom "svågerpolitik", monopolbolag och pengar under bordet för att tillåta olika affärer.

Jag har faktiskt svårt förstå denna girighet av så monumentala mått. Mubarak är ju inte ensam om detta, de flesta av dagens diktatorer "upptäcks" vara oerhört rika när de faller. Och en och annan som inte betecknas som diktator, som t ex mångmiljardären Putin i Ryssland.
De kan ju alla leva utomordentligt gott och lyxigt med en bråkdel av dessa pengar. Samtidigt som de roffat åt sig så mycket att deras folk (och USA:s fattiga!) lever på en eländig nivå.

Tror dessa giriga människor att pengar och mängder av lyxbostäder ger dem evigt liv?