Jag har sagt/skrivit det förr, i en lång debatt med ekonominördar på HHS, men de förstod det inte. Nämligen att jobbskatteavdraget gör det olönsamt att pensionsspara privat, och missgynnar pensionärerna ur även den aspekten. Nej, jag orkar inte leta fram den debatten, lycka till...
Ser nu att Dagens Industri, minst ett halvår senare, tar upp detta. Nå, de har inte kommit på det själva utan uppmärksammar att Från riksdag & departement redovisar vad Skatteverket nu kommit fram till.
Så här "enkelt" är det alltså. Ligger man under brytpunkten, vilket ca 75 % av alla pensionsparare gör, då blir det ingen som helst vinst att spara. Man skattar lika mycket (i procent) som pensionär som man gjorde som inkomsttagare före pensioneringen. I bästa fall går det jämt ut, frånsett inflationseffekten. Dvs före jobbskatteavdraget måste man ligga strax över brytpunkten och som pensionär hamna strax under. Då "vann" man skillnaden, dvs förlorade i vart fall inte på att pensionspara.
Med jobbskatteavdraget är det däremot direkt olönsamt. Detta eftersom man som pensionär betalar MER i skatt än man gjorde som inkomsttagare. Värsta negativa effekten blir det givetvis för den som pensionsparat utan jobbskatteavdrag, men nu som pensionär skattar mera än löntagare i aktiv ålder!
Att alliansens propagandamakare helt tigit om denna effekt, det kan jag förstå. Inte vill de skriva folk på näsan att de som pensionssparat privat är lurade. Däremot är det obegripligt att inte oppositionen skrikit i högan sky om detta. Antingen beror det på att de ogillar privat sparande, eller så begrep de inte saken.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
19 juni 2011
Massmedia tar inget ansvar
Följande är en text jag klipper från Olle Wästbergs nyhetsbrev från idag.
Rubrik: Mediebranschen tar inget ansvar, den är en bransch bland andra
President Obama sa sig nyligen vara förvånad över att medierna bara bryr sig om vad som händer just denna minut och att den långa sikten nästan aldrig finns med i medierapporteringen. Att det ofta är på det sättet är uppenbart – också i Sverige – varför Obama blev överraskad är mindre uppenbart.
Det har alltid funnits en konflikt mellan viljan att ge läsarna och tittarna vad de borde behöva i stället för vad de vill ha. Och visst har Public Service ett brett uppdrag med inslag av folkbildning. Men i grunden är medierna en bransch som måste tjäna pengar.
Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren formulerar det träffande på mediegranskningssiten Second Opinion:
"Vi föreställer oss att medierna berättar hur omvärlden är beskaffad. Men jag tror detta är en nostalgisk syn som vi borde försöka lämna efter oss. Journalister är inte barfotaforskare, de jobbar i upplevelseindustrin. De får betalt för att underhålla, inte organisera, det allmänna medvetandet. Och de gör det utifrån en medial plattform som drivs av att hela tiden upprätthålla publikens uppmärksamhet, i hård konkurrens med andra avsändare."
http://www.second-opinion.se/so/view/1835
Numera finns journalister som skriver för siter på nätet och får betalt efter hur många träffar deras texter får. Det lär inte uppmuntra till långsiktigt sanningssökanfr.
Den ledande amerikanske mediejournalisten James Fallows har skrivit grundligt om just mediernas tydliga roll som kommersiella företag bland andra.
http://www.theatlantic..com/magazine/archive/2011/04/learning-to-love-the-shallow-divisive-unreliable-new-media/8415/
Samtidigt som de breda medierna ser samhällsfrågor som ett specialintresse att jämföra med videospel eller mode finns nu möjligheter att driva opinion och sprida kunskap på ett sätt som aldrig förr. Det har ju senast visat sig under den arabiska frigörelsen i Mellanöstern.
---
Min kommentar. I vart fall gäller dessa konstaterande gammelmedia, massmedia. Betr internet så är det framför allt ett ungt media, och avsändarna kan sjävlfallet nå många läsare, men ofta på ett mera slumpmässigt sätt. Som Olle antyder finns dock tendenser till massproduktion av "nyheter" även där och då inte bara på gammelmedias internetsidor. Samtidigt så kan fler nå ut, än genom traditionella media, och läsarna kan vara av högst varierande antal, liksom att avsändarnas ambitioner ofta(st) inte primärt, eller ens sekundärt, är att tjäna pengar. Avsikten är ofta att diskutera, bredda och fördjupa kunskaper. Den nya formen av grävande journalistik.
I vart fall delvis så präglades starten för gammelmedia av en vilja att diskutera, förmedla objektivast möjliga nyheter och kunskaper, att vara kanaler för opinionsbildning. Detta gällde såväl tidningarna, som ändå givetvis måste gå ihop, och gärna mer, och publicserviceorgan som SR och SVT. Numera är det, som Olle konstaterar, pengaintjänandet som styr (pressen) och publiksiffrorna (SVT i konkurrens med kommersiella teve och radiobolag).
Frågan är vart internet går, dvs främst då bloggar och liknande fora för opinionsbildning? En farhåga är givetvis att den opionionsbildande delen av internet röner samma öde som traditionella meda. Dagens politiska etablissemangs intresse för internet är helt uppenbart att i den mån det inte är en megafon för de styrandes åsikter så ska det bara vara en kommersiell försälningskanal. Inte ett fritt och självständigt folkbildningsisntrument eller en plats där åsikter kan brytas och kunskaper ska kunna hämtas - och diskuteras.
Rubrik: Mediebranschen tar inget ansvar, den är en bransch bland andra
President Obama sa sig nyligen vara förvånad över att medierna bara bryr sig om vad som händer just denna minut och att den långa sikten nästan aldrig finns med i medierapporteringen. Att det ofta är på det sättet är uppenbart – också i Sverige – varför Obama blev överraskad är mindre uppenbart.
Det har alltid funnits en konflikt mellan viljan att ge läsarna och tittarna vad de borde behöva i stället för vad de vill ha. Och visst har Public Service ett brett uppdrag med inslag av folkbildning. Men i grunden är medierna en bransch som måste tjäna pengar.
Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren formulerar det träffande på mediegranskningssiten Second Opinion:
"Vi föreställer oss att medierna berättar hur omvärlden är beskaffad. Men jag tror detta är en nostalgisk syn som vi borde försöka lämna efter oss. Journalister är inte barfotaforskare, de jobbar i upplevelseindustrin. De får betalt för att underhålla, inte organisera, det allmänna medvetandet. Och de gör det utifrån en medial plattform som drivs av att hela tiden upprätthålla publikens uppmärksamhet, i hård konkurrens med andra avsändare."
http://www.second-opinion.se/so/view/1835
Numera finns journalister som skriver för siter på nätet och får betalt efter hur många träffar deras texter får. Det lär inte uppmuntra till långsiktigt sanningssökanfr.
Den ledande amerikanske mediejournalisten James Fallows har skrivit grundligt om just mediernas tydliga roll som kommersiella företag bland andra.
http://www.theatlantic..com/magazine/archive/2011/04/learning-to-love-the-shallow-divisive-unreliable-new-media/8415/
Samtidigt som de breda medierna ser samhällsfrågor som ett specialintresse att jämföra med videospel eller mode finns nu möjligheter att driva opinion och sprida kunskap på ett sätt som aldrig förr. Det har ju senast visat sig under den arabiska frigörelsen i Mellanöstern.
---
Min kommentar. I vart fall gäller dessa konstaterande gammelmedia, massmedia. Betr internet så är det framför allt ett ungt media, och avsändarna kan sjävlfallet nå många läsare, men ofta på ett mera slumpmässigt sätt. Som Olle antyder finns dock tendenser till massproduktion av "nyheter" även där och då inte bara på gammelmedias internetsidor. Samtidigt så kan fler nå ut, än genom traditionella media, och läsarna kan vara av högst varierande antal, liksom att avsändarnas ambitioner ofta(st) inte primärt, eller ens sekundärt, är att tjäna pengar. Avsikten är ofta att diskutera, bredda och fördjupa kunskaper. Den nya formen av grävande journalistik.
I vart fall delvis så präglades starten för gammelmedia av en vilja att diskutera, förmedla objektivast möjliga nyheter och kunskaper, att vara kanaler för opinionsbildning. Detta gällde såväl tidningarna, som ändå givetvis måste gå ihop, och gärna mer, och publicserviceorgan som SR och SVT. Numera är det, som Olle konstaterar, pengaintjänandet som styr (pressen) och publiksiffrorna (SVT i konkurrens med kommersiella teve och radiobolag).
Frågan är vart internet går, dvs främst då bloggar och liknande fora för opinionsbildning? En farhåga är givetvis att den opionionsbildande delen av internet röner samma öde som traditionella meda. Dagens politiska etablissemangs intresse för internet är helt uppenbart att i den mån det inte är en megafon för de styrandes åsikter så ska det bara vara en kommersiell försälningskanal. Inte ett fritt och självständigt folkbildningsisntrument eller en plats där åsikter kan brytas och kunskaper ska kunna hämtas - och diskuteras.
16 juni 2011
Valfläsket, en grekisk tragedi
Grekland har enorma problem. Ekonomiska problem som genast blivit stora problem för hela samhället. För hela europa, ja för hela världen. Alla världens börser skakar för varje dålig nyhet som rör Grekland.
Går det att lösa Greklands problem? Det är ytterst tveksamt. Samtidigt är det ett gigantiskt problem för hela världen, kanske kan det bli räddningen... Men, kan man låna sig ur en kris som till stor del beror på att man redan lånat för mycket?
Grekland levde länge över sina tillgångar. Dessutom mörkades detta så länge det gick genom falsk statistik. Den förra högerregeringen låtsades inte om hur illa det var ställt, utan lånade enorma belopp för att betala alla utgifter. Samtidigt som det "alltid" varit ett problem för regeringarna att få in skatterna. Lägg till det den allmänna korruptionen. Till sist sprack bubblan, och en ny regering, PASOK de grekiska socialdemokraterna fick den otacksamma uppgiften att städa upp i konkursboet. Nu måste den grekiska staten skära kraftigt i utgifterna, vilket lett till kraftiga protester inte minst från regeringens egna väljare. Och skatter måste höjas, vilket inte högern vill. Statliga tillgångar säljas, vilket det inte är bästa läge precis att göra nu. Korruptionen måste bekämpas, men det vill ingen utom till namnet, eftersom den varit så omfattande och sannerligen inte bara funnits i samhällets topp.
Situationen beror således i hög grad på att nu måste decenniers valfläsk betalas. Den välfärd Grekland trott sig ha byggde på lån. Det håller ju inte. De som drabbas rasar. Och det gäller snart sagt alla. Fattiga, som inte längre får sina bidrag, statstjänstemän som måste arbeta mera och längre, utan att pensionerna blir vad de varit. Anställda i statsföretag som riskerar att sparkas eftersom företagen måste rationaliseras när de säljs. Och rika som måste betala skatten. Och som sagt, korruptionen måste bort, vilket minskar de inkomster vid sidan av som många vant sig vid.
Grekland behöver lån, för att betala sina löpande utgifter, hur mycket de än skärs ner. Under våldsamma protester. Och för att betala av gamla lån. Egentligen kan det inte gå ihop, att låna mera för att betala av lån som orsakats för att man kostat på sig mera än man hade råd med. En läxa för alla länder. Sverige är ett av de länder som har bra ekonomi, om nu inte, vilket Gud förbjude, även svensk statistik förfalskats... Greklands "lånesanering" är närmast omöjlig, eftersom den rör sig om så stora belopp och kräver så enorma uppoffringar av Greklands folk. Men klarar de inte av det så drabbas vi alla, genom att de finansiella systemen hänger ihop. Det är banker och andra stater som lånar ut pengarna. Med ytterst tunna säkerheter. Statsbankrutten är nära.
Det enda som kan rädda Grekland är nog att dess kris MÅSTE lösas. Omvärlden måste, om än motvilligt, rädda sig själv genom att hitta vägar att lösa Greklands problem. Hur det ska gå till vet jag inte. Eftersom det kräver enorma lån med stora risker, som kan sätta ekonomin i många andra länder på spel. Och därmed leda till ännu en finansiell världskris.
Det är ett högt spel, med stora insatser, som pågår.
Och allt beror till syvende och sist på att det politiska etablissemanget, och främst den gamla regeringen, köpt sina röster och sin makt genom valfläsk på kredit. Det är frestande för alla politiker, och vi ser ju hur samma smitta drabbat fler länder som är snubblande nära en grekisk situation. Den grekiska tragedin bör vara en läxa för alla politiker. Att det inte går att låna till välfärd eller andra statsutgifter, eller till skattesänkningar.
Går det att lösa Greklands problem? Det är ytterst tveksamt. Samtidigt är det ett gigantiskt problem för hela världen, kanske kan det bli räddningen... Men, kan man låna sig ur en kris som till stor del beror på att man redan lånat för mycket?
Grekland levde länge över sina tillgångar. Dessutom mörkades detta så länge det gick genom falsk statistik. Den förra högerregeringen låtsades inte om hur illa det var ställt, utan lånade enorma belopp för att betala alla utgifter. Samtidigt som det "alltid" varit ett problem för regeringarna att få in skatterna. Lägg till det den allmänna korruptionen. Till sist sprack bubblan, och en ny regering, PASOK de grekiska socialdemokraterna fick den otacksamma uppgiften att städa upp i konkursboet. Nu måste den grekiska staten skära kraftigt i utgifterna, vilket lett till kraftiga protester inte minst från regeringens egna väljare. Och skatter måste höjas, vilket inte högern vill. Statliga tillgångar säljas, vilket det inte är bästa läge precis att göra nu. Korruptionen måste bekämpas, men det vill ingen utom till namnet, eftersom den varit så omfattande och sannerligen inte bara funnits i samhällets topp.
Situationen beror således i hög grad på att nu måste decenniers valfläsk betalas. Den välfärd Grekland trott sig ha byggde på lån. Det håller ju inte. De som drabbas rasar. Och det gäller snart sagt alla. Fattiga, som inte längre får sina bidrag, statstjänstemän som måste arbeta mera och längre, utan att pensionerna blir vad de varit. Anställda i statsföretag som riskerar att sparkas eftersom företagen måste rationaliseras när de säljs. Och rika som måste betala skatten. Och som sagt, korruptionen måste bort, vilket minskar de inkomster vid sidan av som många vant sig vid.
Grekland behöver lån, för att betala sina löpande utgifter, hur mycket de än skärs ner. Under våldsamma protester. Och för att betala av gamla lån. Egentligen kan det inte gå ihop, att låna mera för att betala av lån som orsakats för att man kostat på sig mera än man hade råd med. En läxa för alla länder. Sverige är ett av de länder som har bra ekonomi, om nu inte, vilket Gud förbjude, även svensk statistik förfalskats... Greklands "lånesanering" är närmast omöjlig, eftersom den rör sig om så stora belopp och kräver så enorma uppoffringar av Greklands folk. Men klarar de inte av det så drabbas vi alla, genom att de finansiella systemen hänger ihop. Det är banker och andra stater som lånar ut pengarna. Med ytterst tunna säkerheter. Statsbankrutten är nära.
Det enda som kan rädda Grekland är nog att dess kris MÅSTE lösas. Omvärlden måste, om än motvilligt, rädda sig själv genom att hitta vägar att lösa Greklands problem. Hur det ska gå till vet jag inte. Eftersom det kräver enorma lån med stora risker, som kan sätta ekonomin i många andra länder på spel. Och därmed leda till ännu en finansiell världskris.
Det är ett högt spel, med stora insatser, som pågår.
Och allt beror till syvende och sist på att det politiska etablissemanget, och främst den gamla regeringen, köpt sina röster och sin makt genom valfläsk på kredit. Det är frestande för alla politiker, och vi ser ju hur samma smitta drabbat fler länder som är snubblande nära en grekisk situation. Den grekiska tragedin bör vara en läxa för alla politiker. Att det inte går att låna till välfärd eller andra statsutgifter, eller till skattesänkningar.
Kommentar om demokratins brister i Sverige
I ett tidigare inlägg diskuterade jag frågan om demokratins brister med utgångspunkt i en DN-debattartikel om ungdomars bristande förtroende för det demokratiska systemet.
Den bloggposten har föranlett ett flertal intressanta kommentarer, som jag här vill lyfta fram, genom länken ovan, samt genom att själv kommentera ytterligare lite.
Som många skrivit till min tidigare bloggpost så vill de flesta ha demokrati, men har starka invändningar till hur dagens demokrati fungerar i Sverige. Att det t o m finns inslag som liknar eller är på väg till diktatur i den meningen att det är en grupp/klass (politikerklassen) som tagit monopol på makten, vilket utestänger andra, dvs de vanliga medborgarna. Partistöd etc gör att de gamla partierna är självgående utan medlemmar eller verkliga väljarkontakter. Och FRA-lagen etc underlättar för partierna/regeringen att hålla oss väljare på mattan.
Jag ser det nödvändigt, för demokratins skull - även om det minskar partikansliernas makt, att förändra villkoren för partierna till förmån för kandidaterna och för möjligheterna att kandidera i personval, även för icke-partianslutna kandidater. Och givetvis skala av riksdag och regering en del beslut som kan läggas på kommuner eller direkt på den enskilde. För att komma i vart fall ett steg ifrån den "åskådardemokrati" som vi idag har, och närma oss en deltagardemokrati. Jag ser det, som vårt samhälle ser ut, omöjligt med fullständig direktdemokrati i allt. Till och med det schweiziska systemet med folkomröstningar om ditten och datten har allvarliga brister ur demokratisk synpunkt. Det utesluter ändå inte att den enskilde får mera att säga till om i sin vardag och om sin livssituation.
Självfallet kan inte fullständig demokrati råda inom privata företag, som juristen skrev i sin kommentar. Men i ett demokratiskt samhälle måste finnas valfrihet även i konsumerandet, vilket förutsätter verklig, faktisk konkurrens på marknaden.
Som jag tolkar begreppet liberal demokrati (vilket av många statsvetare är liktydigt med demokrati) så innebär det ett stort hänsynstagande till minoriteter! Vilket i vart fall psykologiskt borde underlättas av om "risken" för maktskifte alltid är överhängande. Evigt maktinnehav av en majoritet, även demokratiskt vald, är på något sätt emot demokratins natur och en väg till diktatur. Makt korrumperar, som bekant.
Inte minst därför är det viktigt att vårda rättigheter som yttrandefrihet och integritet.
Demokratins problem i stort liksom i vissa konkreta frågor har jag nyligen skrivit om även här, här och här.
Den bloggposten har föranlett ett flertal intressanta kommentarer, som jag här vill lyfta fram, genom länken ovan, samt genom att själv kommentera ytterligare lite.
Som många skrivit till min tidigare bloggpost så vill de flesta ha demokrati, men har starka invändningar till hur dagens demokrati fungerar i Sverige. Att det t o m finns inslag som liknar eller är på väg till diktatur i den meningen att det är en grupp/klass (politikerklassen) som tagit monopol på makten, vilket utestänger andra, dvs de vanliga medborgarna. Partistöd etc gör att de gamla partierna är självgående utan medlemmar eller verkliga väljarkontakter. Och FRA-lagen etc underlättar för partierna/regeringen att hålla oss väljare på mattan.
Jag ser det nödvändigt, för demokratins skull - även om det minskar partikansliernas makt, att förändra villkoren för partierna till förmån för kandidaterna och för möjligheterna att kandidera i personval, även för icke-partianslutna kandidater. Och givetvis skala av riksdag och regering en del beslut som kan läggas på kommuner eller direkt på den enskilde. För att komma i vart fall ett steg ifrån den "åskådardemokrati" som vi idag har, och närma oss en deltagardemokrati. Jag ser det, som vårt samhälle ser ut, omöjligt med fullständig direktdemokrati i allt. Till och med det schweiziska systemet med folkomröstningar om ditten och datten har allvarliga brister ur demokratisk synpunkt. Det utesluter ändå inte att den enskilde får mera att säga till om i sin vardag och om sin livssituation.
Självfallet kan inte fullständig demokrati råda inom privata företag, som juristen skrev i sin kommentar. Men i ett demokratiskt samhälle måste finnas valfrihet även i konsumerandet, vilket förutsätter verklig, faktisk konkurrens på marknaden.
Som jag tolkar begreppet liberal demokrati (vilket av många statsvetare är liktydigt med demokrati) så innebär det ett stort hänsynstagande till minoriteter! Vilket i vart fall psykologiskt borde underlättas av om "risken" för maktskifte alltid är överhängande. Evigt maktinnehav av en majoritet, även demokratiskt vald, är på något sätt emot demokratins natur och en väg till diktatur. Makt korrumperar, som bekant.
Inte minst därför är det viktigt att vårda rättigheter som yttrandefrihet och integritet.
Demokratins problem i stort liksom i vissa konkreta frågor har jag nyligen skrivit om även här, här och här.
14 juni 2011
Datalagringsdirektivet och böterna
Ett tips bara. Debatten kring datalagringsdirektivet verkar ligga lågt just nu. Som en följd av uppskovet med införandet. Under tiden betalar Sverige "böter" till EU.
Varför Sverige gör det, det kan man fråga sig... Låt bli, säger jag.
Men i och för sig är det billiga pengar för att få chansen att göra om och göra rätt. Så använd nu tiden rätt, och se till att det inte blir något som det minsta liknar det som EU och regeringen ville införa. Vår frihet är mera värd!
Läs om detta här!
Varför Sverige gör det, det kan man fråga sig... Låt bli, säger jag.
Men i och för sig är det billiga pengar för att få chansen att göra om och göra rätt. Så använd nu tiden rätt, och se till att det inte blir något som det minsta liknar det som EU och regeringen ville införa. Vår frihet är mera värd!
Läs om detta här!
Avideologiserade partier och personval
Mitt föregående blogginlägg, om partipiska och dess oförenlighet med liberalism, har föranlett en liten debatt på Facebook, i första hand mellan mig och Anders Nordin (fd språkrör i mp).
Jag har där gjort en snabbgenomgång av hur jag ser på dagens riksdagspartier. För att göra det enkelt för mig så citerar/refererar jag ur den debatten här:
Det började med att jag utropade vad att jag skulle önska få se självständiga politiker i riksdagen. Sådana som har egen vilja och inte följer partipiskan. Vilket bl a Krister Wistbacka, självständig (numera pensionerad) ledarskribent av liberalt märke, instämde i.
Och Anders Nordin, som alltid är intresserad av debatt om demokratins ställning och framtid, kommenterade:
Det är sant att partierna är lika. Att det egentligen är samma parti. Om de inte vill slå ihop sig så kan ju v och kd upplösa sig. De behövs som minst. Frågan om "verkligt personval" är intressant. Jag håller med. Men jag vet bara inte hur man ska bära sig åt för att välja en bra person. Det finns många som talar vackert. Andra ser vackra ut. En del är inte så språkliga men kan tänka bra.
Och hur hindrar vi kommersialismens skadliga inflytande och penningstarka lobbyistgrupper?! Vår demokrati eller en framtida demokrati kräver nog ett på något sätt konstant deltagande av dess medlemmar. Schweizarnas återkommande folkomröstningar ju likheter med deras berömda ost.
Men, verkliga personval, i ordens bästa bemärkelse är en viktig form. Och Makten som korrumperar. Så länge det blir mer och mer mat till alla, så håller sig folk i skinnet. Men när det nu inte längre är möjligt, då börjar diktaturens enkla lösningar om starka ledare göra sig allt mer högljudda. Och överallt hör man nu deras skärande skrin. Kanske man istället skall förbereda sig på att vara beredd på den utförsbackes slut som vi börjat fara nedför?
Varpå jag kommenterade (delvis lätt redigerat och utvidgat). Jag har inga större invändningar emot dina/Anders invändningar, som i sig avspeglar farhågor för hur man ska fixa det ideala. Men, antalet partier, de är för många så länge de inte har (olika) ideologier som bas. Dock är de för få eftersom just ideologiska partier saknas. Men visst finns ett visst behov av ett parti för kommunister, dvs ett mera renodlat alternativ än v är idag. Och det finns en del rejält konservativa (med el utan tillägge för den religiösa värdekonservatism som kd delvis står/stått för). Så ett slags kd behövs nog också. Därmed inte sagt att varken ett kommunistparti typ gamla SKP eller ett riktigt KDS skulle klara 4%-spärren mera än tillfälligtvis.
Centern har ju ingen ideologi, det gamla bondeförbundet hade dock delvis det genom att då vara en mix av den värdekonservatism som finns (fanns) idag i KD (och tidigare var den gamla högerns) och ren och skär bondeegosimen, typ 5 öre mer för mjölken - plus ett stänk brunskjortor. C idag är en urvattnad misch-masch av allt möjligt. Och liknar där mp just pga det urvattnade och den ogenomgträngliga mixen av allt möjligt. Både betr c och mp finns där idag fragment av socialliberalism, som om de utvecklades och tilläts ta över från det utrymme av populistisk maktsträvan som idag finns, kunde bli intressant. Dvs för riktiga liberaler med socialt samvete.
Den gamla högern var ju rejält konservativ, sen blev den alltmer under framför allt Gösta Bohman nyliberal (på det sätt som kan kallas neoconservativ - och inte alls socialliberal) och numera urvattnad i båda bemärkelserna och fr f allt präglad av makthunger maskerad som arbetarvänlighet med en politik som i långa stycken kan kallas socialkonservativ - på ett sätt som starkt liknar socialdemokratin, som ju i grunden är en konservativ, kollektivistisk rörelse (liksom den gamla högern).
Fp då? En tragisk utveckling. Från den gedigna socialliberalism som präglade fp, delvis faktiskt redan före Ohlin (G Andersson i Rasjön) - och som till stora delar fanns kvar till och med Bengt Westerberg. Men som i stort sett försvunnit under senare delen av Lars Leijonborgs tid och än mera under Jan Björklunds. Nu liknar fp både dagens moderater och center genom utspädning, uttunning, missriktad populism för att få röster, makt. Och ibland ligger fp till höger om dagens moderatparti.
Glömde av ngn anledning att kommentera socialdemokratin. Kan det bero på att dess ideologi är, även den, svårdefinierbar. S (de som en ggn körde med förkortningen SAP) har alltid haft partiprogram. Deras innehåll kan sägas koppla till socialismen, men med förbehållet att den ska vara demokratisk, dvs med folkligt inflytande. Vilket dock är rätt luddigt och gett utrymmer för olika praktiska "angreppssätt". När SAP sökt socialistiska vägar (socialisering, löntagarfonder etc) har det gått illa för partiet. Bättre har det gått med när det kört med populistiskt röstknipande förslag, mer el (oftast) mindre kopplade till någon specifik ideologi.
Det slående idag betr s är att det (dess ledande skikt) inte försöker sig på att knyta ihop säcken i ideologisk mening, att precisera eller utveckla det som skulle vara en ideologi, nej, partiet söker i stället efter det som det tror kan locka väljare. Dvs söker efter en valvind i st för att söka övertyga som sin ideologis riktighet. S-partiet ser sig alltså primärt som en maktapparat, en valmaskin för att vinna makten. Den makt som de anser sig ska ha monopol på. Oavsett vilken politik de för.
Personval? Visst, det finns frågetecken för hur man ska fixa det på ett idealiskt sätt. Men nog skulle demokratin vinna på att man i vart fall tog steg i den riktningen. Ta lärdom av ev missgrepp och rätta till. Med mera ideologiska partier som dessutom inte bara levde på statsbidrag i st f engagerade medlemmar så borde det dock bli bra. Ett problem är att idag är partierna är just utan ideologi, och dess medlemstals så låga att de utgör inga lämpliga organisationer för att nominera kandidater, och allra minst när det gäller personval. Där har vi en knut som måste lösas. En av flera.
Hur förbereda sig för utförsbacken? Bra fråga, har du något svar, Anders? Jag ser bara vägen att ständigt diskutera och göra sig själv och andra medvetna om vad som händer och kan hända, och arbeta för att återvinna demokratin. Stärka eu-parlamentet gentemot kommission och ministerråd. Att återföra ideologin till riksdagens partier (ledamöter), att återföra makt till "lägre" nivåer och till vanligt folk. Att sluta att avlyssna folk och i stället lyssna på folket, föra dialog. Påverka genom diskussion i st för diktat. Etc
Jag har där gjort en snabbgenomgång av hur jag ser på dagens riksdagspartier. För att göra det enkelt för mig så citerar/refererar jag ur den debatten här:
Det började med att jag utropade vad att jag skulle önska få se självständiga politiker i riksdagen. Sådana som har egen vilja och inte följer partipiskan. Vilket bl a Krister Wistbacka, självständig (numera pensionerad) ledarskribent av liberalt märke, instämde i.
Och Anders Nordin, som alltid är intresserad av debatt om demokratins ställning och framtid, kommenterade:
Det är sant att partierna är lika. Att det egentligen är samma parti. Om de inte vill slå ihop sig så kan ju v och kd upplösa sig. De behövs som minst. Frågan om "verkligt personval" är intressant. Jag håller med. Men jag vet bara inte hur man ska bära sig åt för att välja en bra person. Det finns många som talar vackert. Andra ser vackra ut. En del är inte så språkliga men kan tänka bra.
Och hur hindrar vi kommersialismens skadliga inflytande och penningstarka lobbyistgrupper?! Vår demokrati eller en framtida demokrati kräver nog ett på något sätt konstant deltagande av dess medlemmar. Schweizarnas återkommande folkomröstningar ju likheter med deras berömda ost.
Men, verkliga personval, i ordens bästa bemärkelse är en viktig form. Och Makten som korrumperar. Så länge det blir mer och mer mat till alla, så håller sig folk i skinnet. Men när det nu inte längre är möjligt, då börjar diktaturens enkla lösningar om starka ledare göra sig allt mer högljudda. Och överallt hör man nu deras skärande skrin. Kanske man istället skall förbereda sig på att vara beredd på den utförsbackes slut som vi börjat fara nedför?
Varpå jag kommenterade (delvis lätt redigerat och utvidgat). Jag har inga större invändningar emot dina/Anders invändningar, som i sig avspeglar farhågor för hur man ska fixa det ideala. Men, antalet partier, de är för många så länge de inte har (olika) ideologier som bas. Dock är de för få eftersom just ideologiska partier saknas. Men visst finns ett visst behov av ett parti för kommunister, dvs ett mera renodlat alternativ än v är idag. Och det finns en del rejält konservativa (med el utan tillägge för den religiösa värdekonservatism som kd delvis står/stått för). Så ett slags kd behövs nog också. Därmed inte sagt att varken ett kommunistparti typ gamla SKP eller ett riktigt KDS skulle klara 4%-spärren mera än tillfälligtvis.
Centern har ju ingen ideologi, det gamla bondeförbundet hade dock delvis det genom att då vara en mix av den värdekonservatism som finns (fanns) idag i KD (och tidigare var den gamla högerns) och ren och skär bondeegosimen, typ 5 öre mer för mjölken - plus ett stänk brunskjortor. C idag är en urvattnad misch-masch av allt möjligt. Och liknar där mp just pga det urvattnade och den ogenomgträngliga mixen av allt möjligt. Både betr c och mp finns där idag fragment av socialliberalism, som om de utvecklades och tilläts ta över från det utrymme av populistisk maktsträvan som idag finns, kunde bli intressant. Dvs för riktiga liberaler med socialt samvete.
Den gamla högern var ju rejält konservativ, sen blev den alltmer under framför allt Gösta Bohman nyliberal (på det sätt som kan kallas neoconservativ - och inte alls socialliberal) och numera urvattnad i båda bemärkelserna och fr f allt präglad av makthunger maskerad som arbetarvänlighet med en politik som i långa stycken kan kallas socialkonservativ - på ett sätt som starkt liknar socialdemokratin, som ju i grunden är en konservativ, kollektivistisk rörelse (liksom den gamla högern).
Fp då? En tragisk utveckling. Från den gedigna socialliberalism som präglade fp, delvis faktiskt redan före Ohlin (G Andersson i Rasjön) - och som till stora delar fanns kvar till och med Bengt Westerberg. Men som i stort sett försvunnit under senare delen av Lars Leijonborgs tid och än mera under Jan Björklunds. Nu liknar fp både dagens moderater och center genom utspädning, uttunning, missriktad populism för att få röster, makt. Och ibland ligger fp till höger om dagens moderatparti.
Glömde av ngn anledning att kommentera socialdemokratin. Kan det bero på att dess ideologi är, även den, svårdefinierbar. S (de som en ggn körde med förkortningen SAP) har alltid haft partiprogram. Deras innehåll kan sägas koppla till socialismen, men med förbehållet att den ska vara demokratisk, dvs med folkligt inflytande. Vilket dock är rätt luddigt och gett utrymmer för olika praktiska "angreppssätt". När SAP sökt socialistiska vägar (socialisering, löntagarfonder etc) har det gått illa för partiet. Bättre har det gått med när det kört med populistiskt röstknipande förslag, mer el (oftast) mindre kopplade till någon specifik ideologi.
Det slående idag betr s är att det (dess ledande skikt) inte försöker sig på att knyta ihop säcken i ideologisk mening, att precisera eller utveckla det som skulle vara en ideologi, nej, partiet söker i stället efter det som det tror kan locka väljare. Dvs söker efter en valvind i st för att söka övertyga som sin ideologis riktighet. S-partiet ser sig alltså primärt som en maktapparat, en valmaskin för att vinna makten. Den makt som de anser sig ska ha monopol på. Oavsett vilken politik de för.
Personval? Visst, det finns frågetecken för hur man ska fixa det på ett idealiskt sätt. Men nog skulle demokratin vinna på att man i vart fall tog steg i den riktningen. Ta lärdom av ev missgrepp och rätta till. Med mera ideologiska partier som dessutom inte bara levde på statsbidrag i st f engagerade medlemmar så borde det dock bli bra. Ett problem är att idag är partierna är just utan ideologi, och dess medlemstals så låga att de utgör inga lämpliga organisationer för att nominera kandidater, och allra minst när det gäller personval. Där har vi en knut som måste lösas. En av flera.
Hur förbereda sig för utförsbacken? Bra fråga, har du något svar, Anders? Jag ser bara vägen att ständigt diskutera och göra sig själv och andra medvetna om vad som händer och kan hända, och arbeta för att återvinna demokratin. Stärka eu-parlamentet gentemot kommission och ministerråd. Att återföra ideologin till riksdagens partier (ledamöter), att återföra makt till "lägre" nivåer och till vanligt folk. Att sluta att avlyssna folk och i stället lyssna på folket, föra dialog. Påverka genom diskussion i st för diktat. Etc
09 juni 2011
Liberala partier kan inte förenas med partipiska
Under de många decennier som jag var folkpartist, och oftast mycket aktiv sådan, så sa jag då och då att liberaler är för liberala för att bli medlemmar i fp. Detta var på den tiden som folkpartiet var ett klart och tydligt socialliberalt parti. Fp var lika med liberalism, och liberalism i Sverige var lika med socialliberalism. I Bertil Ohlins och Waldemar Svenssons anda.
Samtidigt så användes partipiska ytterst sällan på den tiden, i vart fall inte inom folkpartiet. Om den användes blev det väldigt uppmärksammat och diskuterat (jfr pensionsfrågan och Königsson). Inom sossarna var det redan då partilinjen som ALLTID gällde, och självfallet hos kommunisterna.
Nu ser det annorlunda ut. Folkpartiet är inte ett självklart socialliberalt parti i gagnet, trots fernissa och enstaka företrädare. Partipiskan viner hela tiden i alla partier. (Jfr FRA-lagen etc)
Partierna har blivit varandra väldigt lika i så måtto att ideologierna har tonats ner till oigenkännlighet. Makten är det övergripande målet. Alla är bidragsberoende och partiledningarna är oberoende av de fåtaliga medlemmarna. Övertygade ideologiskt medvetna medlemmar tystas - eller går ur partierna. Och de flesta partier slåss om samma väljargrupp, vilken de definierar som en välbärgad medelklass som bara intresserar sig för plånboken och inget annat.
Inte att undra på att förtroendet för svensk demokrati vacklar. Jag tror att det bara kan uppväckas om partierna blir klarare i ideologiskt hänseende, att verkliga personval införs, att partipiskorna ställs in i garderoben, att partistödet minskas kraftigt och riktas till de valda ledamöterna och inte till partimaskinerna. Och att blockpolitiken överges.
Kanske kan det även innebära att också (social-)liberalismen återtar sin plats i svensk politik. Liksom konservatism, socialism etc.
Det är möjligt att klart ideologiska partier och frånvaro av partipiska skulle göra det svårare att bilda regeringar - men varför ska det vara lätt? Demokratin skulle i vart fall må bra av det.
Det är väl det viktiga! Eller?
Länkar till resonemang som snuddar vid detta.
VK:s ledare kring opinionssiffror. Torbjörn Jerlerup.
Samtidigt så användes partipiska ytterst sällan på den tiden, i vart fall inte inom folkpartiet. Om den användes blev det väldigt uppmärksammat och diskuterat (jfr pensionsfrågan och Königsson). Inom sossarna var det redan då partilinjen som ALLTID gällde, och självfallet hos kommunisterna.
Nu ser det annorlunda ut. Folkpartiet är inte ett självklart socialliberalt parti i gagnet, trots fernissa och enstaka företrädare. Partipiskan viner hela tiden i alla partier. (Jfr FRA-lagen etc)
Partierna har blivit varandra väldigt lika i så måtto att ideologierna har tonats ner till oigenkännlighet. Makten är det övergripande målet. Alla är bidragsberoende och partiledningarna är oberoende av de fåtaliga medlemmarna. Övertygade ideologiskt medvetna medlemmar tystas - eller går ur partierna. Och de flesta partier slåss om samma väljargrupp, vilken de definierar som en välbärgad medelklass som bara intresserar sig för plånboken och inget annat.
Inte att undra på att förtroendet för svensk demokrati vacklar. Jag tror att det bara kan uppväckas om partierna blir klarare i ideologiskt hänseende, att verkliga personval införs, att partipiskorna ställs in i garderoben, att partistödet minskas kraftigt och riktas till de valda ledamöterna och inte till partimaskinerna. Och att blockpolitiken överges.
Kanske kan det även innebära att också (social-)liberalismen återtar sin plats i svensk politik. Liksom konservatism, socialism etc.
Det är möjligt att klart ideologiska partier och frånvaro av partipiska skulle göra det svårare att bilda regeringar - men varför ska det vara lätt? Demokratin skulle i vart fall må bra av det.
Det är väl det viktiga! Eller?
Länkar till resonemang som snuddar vid detta.
VK:s ledare kring opinionssiffror. Torbjörn Jerlerup.
03 juni 2011
Ungdomars bristande demokratiska känsla, är det tecken på oskuld eller på bitter erfarenhet?
Debattartikeln i DN om att mer än var fjärde eller femte (beroende på den exakta frågan) ungdom inte tycker att demokrati är så viktigt, att en (upplyst?) diktator är OK, att de kan sälja sin röst etc, det har i skrivande stund noterats av minst 27 bloggare och av mängder diskussionstrådar på Facebook.
Ja visst är det på sitt sätt uppseendeväckande uppgifter som redovisas. Samtidigt inte helt överraskande. I vart fall inte om man följer hur "folk" diskuterar och uttalar sig, både riktigt unga och något äldre.
I DN-artikeln, som redovisar den svenska delen av en större internationell undersökning, framförs också en rad bekymrade kommentarer och försök att analysera orsakerna. Många troliga, men knappast heltäckande. Till exempel efterlyses bättre undervisning i skolan om demokrati. Visst, det kan väl inte skada, om nu lärarna själva är utbildade och övertygade om demokratins omistliga värden. Men demokrati innebär inte att vart fjärde år gå och rösta på de kandidater som en partielit satt upp på sanktionerade och godkända listor. Demokrati innebär bland annat större frihet att välja kandidater (till exempel genom konsekvent personval).
Jag menar att många kommentarer, ofta från personer som befinner sig i eller nära den politiska eliten, de menar att "ungdomarna inte förstår demokratin", inte upplevt diktatur. Att ungdomen är oskuldsfull, som inte inser vad som kan ske om man struntar i demokratin, i att rösta. Nog kan det i viss mån vara så.
Om detta kan man undervisa, visst. Om någon lyssnar på erfarna äldre. För visst finns erfarenhet!
Men kanske är det inte oskuld som är orsaken? Kanske är det bitter erfarenhet som gör att en så stor grupp unga inte uppskattar dagens svenska demokrati? Ja, jag tror faktiskt det är så! Unga (liksom en del äldre) ser ju bristerna i det samhälle som styrs av statsbidragsfinansierade reklambyråpartiers partikanslier. De ser hur dagens politiska elit främst värnar sin egen makt, och hur den inte verkar inse verkligheten utanför maktens egna boningar.
De ser - och saknar - tydlighet. De ser hur sossarna talar om skattesänkningar, hur moderaterna kallar sig arbetarparti. De ser hur "liberaler" som Johan Pehrsons fp kallar övervakning för frihet. De ser däremot inte någon klar ideologisk debatt.
De ser hur politikerna infört en märklig övervakningslag som kallas FRA-lagen, hur än värre övervakningssteg införs under den luddiga beteckningen datalagringsdirektiv. De ser att äldre inte förstår vilka integritetskränkningar detta innebär. De ser hur svårt det är att få jobb. Och de ser hur något äldre slås ut och hamnar i det destruktiva ekorrhjul som kallas FAS 3. De ser hur lobbyorganisationer får riksdagen att stifta en IPRED-lag, som innebär fullständig rättsosäkerhet för den som använder datorer. Och detta för att skrämma folk, och för att göda upphovsrättsmaffian flera gånger om trots de avgifter och skatter som redan tas ut av alla som kopierar något på internet - liksom av de som inte kopierar. De ser hur A-kassa och sjukförsäkring försämras, och känner en osäkerhet som beslutsfattarna inte förstår.
Och för att ta ett dagsfärskt exempel. De ser hur kungen och hans familj lever i lyxliv, att en del av detta skattefinansierade liv är högst diskutabelt ur moralisk synpunkt. De är knappast rojalister. Men de bryr sig inte, för de tror inte på att den politiska eliten förmår göra ett republikanskt styre bättre. Sparkar man kungen så blir det någon politisk höjdare som skaffar sig ett lyxigt glidarliv i stället. Och vi vanliga människor har inget inflytande.
Så varför skulle de tro på demokratin? Varför inte passas på att sälja sin röst till den som bjuder bästa? Varför inte testa hur det blir med en "stark man", dvs diktator i stället?
Man glömmer förstås att en diktator röstar man inte bort. Och man har svårt att skilja den politiska "elitens" åsikter från de erfarna äldre som kritiserar demokratins brister.
Man bryr sig inte, för "dom där där uppe, de gör ändå som de vill".
Därför måste de väckas. Men det kan bara ske om vi något äldre vaknar också, och sparkar reklambyråpartiernas maktgalna "eliter" och visar vad vi tycker. Att det finns alternativ. Att demokrati betyder medinflytande, människovärde, integritet och mänskliga rättigheter.
Några ytterligare länkar:
Ola Theander, AB, SvD, Expressen.
Ja visst är det på sitt sätt uppseendeväckande uppgifter som redovisas. Samtidigt inte helt överraskande. I vart fall inte om man följer hur "folk" diskuterar och uttalar sig, både riktigt unga och något äldre.
I DN-artikeln, som redovisar den svenska delen av en större internationell undersökning, framförs också en rad bekymrade kommentarer och försök att analysera orsakerna. Många troliga, men knappast heltäckande. Till exempel efterlyses bättre undervisning i skolan om demokrati. Visst, det kan väl inte skada, om nu lärarna själva är utbildade och övertygade om demokratins omistliga värden. Men demokrati innebär inte att vart fjärde år gå och rösta på de kandidater som en partielit satt upp på sanktionerade och godkända listor. Demokrati innebär bland annat större frihet att välja kandidater (till exempel genom konsekvent personval).
Jag menar att många kommentarer, ofta från personer som befinner sig i eller nära den politiska eliten, de menar att "ungdomarna inte förstår demokratin", inte upplevt diktatur. Att ungdomen är oskuldsfull, som inte inser vad som kan ske om man struntar i demokratin, i att rösta. Nog kan det i viss mån vara så.
Om detta kan man undervisa, visst. Om någon lyssnar på erfarna äldre. För visst finns erfarenhet!
Men kanske är det inte oskuld som är orsaken? Kanske är det bitter erfarenhet som gör att en så stor grupp unga inte uppskattar dagens svenska demokrati? Ja, jag tror faktiskt det är så! Unga (liksom en del äldre) ser ju bristerna i det samhälle som styrs av statsbidragsfinansierade reklambyråpartiers partikanslier. De ser hur dagens politiska elit främst värnar sin egen makt, och hur den inte verkar inse verkligheten utanför maktens egna boningar.
De ser - och saknar - tydlighet. De ser hur sossarna talar om skattesänkningar, hur moderaterna kallar sig arbetarparti. De ser hur "liberaler" som Johan Pehrsons fp kallar övervakning för frihet. De ser däremot inte någon klar ideologisk debatt.
De ser hur politikerna infört en märklig övervakningslag som kallas FRA-lagen, hur än värre övervakningssteg införs under den luddiga beteckningen datalagringsdirektiv. De ser att äldre inte förstår vilka integritetskränkningar detta innebär. De ser hur svårt det är att få jobb. Och de ser hur något äldre slås ut och hamnar i det destruktiva ekorrhjul som kallas FAS 3. De ser hur lobbyorganisationer får riksdagen att stifta en IPRED-lag, som innebär fullständig rättsosäkerhet för den som använder datorer. Och detta för att skrämma folk, och för att göda upphovsrättsmaffian flera gånger om trots de avgifter och skatter som redan tas ut av alla som kopierar något på internet - liksom av de som inte kopierar. De ser hur A-kassa och sjukförsäkring försämras, och känner en osäkerhet som beslutsfattarna inte förstår.
Och för att ta ett dagsfärskt exempel. De ser hur kungen och hans familj lever i lyxliv, att en del av detta skattefinansierade liv är högst diskutabelt ur moralisk synpunkt. De är knappast rojalister. Men de bryr sig inte, för de tror inte på att den politiska eliten förmår göra ett republikanskt styre bättre. Sparkar man kungen så blir det någon politisk höjdare som skaffar sig ett lyxigt glidarliv i stället. Och vi vanliga människor har inget inflytande.
Så varför skulle de tro på demokratin? Varför inte passas på att sälja sin röst till den som bjuder bästa? Varför inte testa hur det blir med en "stark man", dvs diktator i stället?
Man glömmer förstås att en diktator röstar man inte bort. Och man har svårt att skilja den politiska "elitens" åsikter från de erfarna äldre som kritiserar demokratins brister.
Man bryr sig inte, för "dom där där uppe, de gör ändå som de vill".
Därför måste de väckas. Men det kan bara ske om vi något äldre vaknar också, och sparkar reklambyråpartiernas maktgalna "eliter" och visar vad vi tycker. Att det finns alternativ. Att demokrati betyder medinflytande, människovärde, integritet och mänskliga rättigheter.
Några ytterligare länkar:
Ola Theander, AB, SvD, Expressen.
31 maj 2011
Kungens bladvändande med mera (tillägg)
Och så tog kungen bladet från munnen... efter att tidigare ha vänt blad. Ack, ja.
Mängder av tyckare tycker till, överallt. En del upphetsade åt endera hållet, andra försöker analysera. Åter andra tycker synd om kungen, eftersom han var så nervös och uttryckte sig så diffust och motsägande, var som folk är mest. Andra konstaterar att intervjun av TT reste fler frågor än som besvarades.
Nå, visst kan man tycka, om man är rojalist och inte övertygats av kungens framträdande, att Victoria kan få ta över. Eller så kan man föreslå ett antal reformer för hur slottens drift ska finansieras och hur mycket kungen ska ha i apanage (bidrag) och hur mycket - och om - andra i familjen också ska ha bidrag från skattepengar. Etc.
Jag börjar bli rätt trött på den spretiga debatten.
Varför? Jo, därför att det är så svårt hålla isär de olika bitarna. Därför att kungens uppträdande är en sak. Men att det faktiskt inte är självklart enkelt att helt kunna skilja hans sätt att vara, från frågan om monarki eller republik.
Rabiata monarkister anklagar republikanerna för hela den aktuella debatten. De anar mediadrev med avsikt att avskaffa monarkin när pressen plötsligt (det senaste halvåret) granskar statschefens förehavanden, och hans umgängesvanor. Som om det vore republikanerna som valde kungens vänner.
För mig är det tämligen likgiltigt hur kungen har det med "sina" kvinnor. Primärt är det en sak mellan honom och hans fru/familj. Förutsatt att han inte ljuger om det och att han inte utsätter sig för olika former av säkerhetsrisker. Som statschef har han visserligen begränsad makt, men sitter inne med en del känslig information, som inte ska kunna utpressas. Kungens "galanta" liv redan som ungkarl är väl känt, även om inte mycket sipprat ut till massmedia, förrän på senare tid. Förhållanden som visar en förlegad kvinnosyn. Därom kan man ha olika åsikter om det moraliskt försvarliga, men det viktiga (för mig) är om och i vilken mån det påverkat eller kan påverka hans ställning som statschef.
Ljög han då igår?
Det vet vi självfallet inte. Om han gjorde det, så spelade han ett högt spel, risken att sanningen förr eller senare uppdagas är stor. Men han uppträdde uppenbart nervöst, och än mer än vanligt osäkert och oprecist. Det är besvärande med hans tidigare tal om att "vända blad", dvs glömma och gå vidare, vilket i sig är ett (indirekt) erkännande av de tidigare framförda uppgifterna om hans umgänge, kaffeflickor, olämpliga lokaler med olämpliga ägare etc. Hela kungens uppträdande gav ett beklämmande intryck. Det han, utan direkt kristallklar tydlighet, förnekade var att han inte låg bakom vännen Anders Lettströms försök att köpa loss några (påstått) komprometterande fotografier. I övrigt var han än mera diffus i sina dementier. Det vanligast svaren var att han inte minns, eller att inte förstod eller missförstod eller gled undan frågorna. Det var ju knappt en enda fråga som han klarar att svara klart och tydligt på. Det gav inget förtroende. Och så ska en statschef inte bete sig.
Ett par självklara frågor, som inte besvarades, var varför han inte gick ut och dementerade direkt i höstas när boken "Den motvillige monarken" kom ut, varför vänta ett halvår? Och varför då i stället för att dementera bara säga att han ville vända blad?
Jag är av princip anhängare av ett republikanskt statsskick. En statschef ska väljas av folket, ska ha begränsad tid vid makten (vars omfattning givetvis kan diskuteras), och ska kunna avsättas, utan mer el mindre blodig revolution, vid gravt missbruk eller vanskötsel.
En folkvald president kan också klanta sig, men han/hon kan i vart fall sannolikt uttrycka sig bättre. Och blir inte omvald, eller får sparken under förödmjukande omständigheter om han/hon gjort något allvarligt.
Trots min principiella ståndpunkt hade jag under lång tid överseende med monarkin. Visserligen hade Gustav VI Adolf en aning mera formell makt än nuvarande kungen, men han utnyttjade inte detta i någon större omfattning, gjorde ingen något förnär. Såvitt som kom till allmän kännedom. Och hans snedsteg i övrigt torde inte ha varit några säkerhetsrisker.
Med dagens kung så framstår dock bristerna med en ärvd position som statschef alltmer bisarr. Det hjälps inte att monarkin rönt en viss popularitet genom Silvias och Victorias charm. Rollen som statschef är trots allt viktigare än att vila på så bräcklig grund.
Jag menar alltså att kungens uppträdande och förehavanden visat att monarkin lever på övertid, att det är dags att övergå till en vald statschef.
Innehållet, titel och övrig organisation etc finns flera alternativa lösningar för, men det viktiga är att statschefen väljs för tidsbegränsad period, och kan avsättas om han/hon inte sköter sig. Och att han/hon inte står ovan lagen.
Länk DN.
Tillägg: Nu skyller många på att det är ett "mediadrev" emot kungen. Visst, det skrivs om kungen och hans förehavanden kommenteras, och han själv har (äntligen) uttalat sig. Jag har svårt att se något fel i att kungen och monarkin granskas. Det stora felet i detta är att det inte gjorts tidigare. Många inom pressens värld har känt till mycket av detta i decennier, men har inte publicerat det. Man har inte velat stöta sig med hovet!
Läs denna länk om detta.
Mängder av tyckare tycker till, överallt. En del upphetsade åt endera hållet, andra försöker analysera. Åter andra tycker synd om kungen, eftersom han var så nervös och uttryckte sig så diffust och motsägande, var som folk är mest. Andra konstaterar att intervjun av TT reste fler frågor än som besvarades.
Nå, visst kan man tycka, om man är rojalist och inte övertygats av kungens framträdande, att Victoria kan få ta över. Eller så kan man föreslå ett antal reformer för hur slottens drift ska finansieras och hur mycket kungen ska ha i apanage (bidrag) och hur mycket - och om - andra i familjen också ska ha bidrag från skattepengar. Etc.
Jag börjar bli rätt trött på den spretiga debatten.
Varför? Jo, därför att det är så svårt hålla isär de olika bitarna. Därför att kungens uppträdande är en sak. Men att det faktiskt inte är självklart enkelt att helt kunna skilja hans sätt att vara, från frågan om monarki eller republik.
Rabiata monarkister anklagar republikanerna för hela den aktuella debatten. De anar mediadrev med avsikt att avskaffa monarkin när pressen plötsligt (det senaste halvåret) granskar statschefens förehavanden, och hans umgängesvanor. Som om det vore republikanerna som valde kungens vänner.
För mig är det tämligen likgiltigt hur kungen har det med "sina" kvinnor. Primärt är det en sak mellan honom och hans fru/familj. Förutsatt att han inte ljuger om det och att han inte utsätter sig för olika former av säkerhetsrisker. Som statschef har han visserligen begränsad makt, men sitter inne med en del känslig information, som inte ska kunna utpressas. Kungens "galanta" liv redan som ungkarl är väl känt, även om inte mycket sipprat ut till massmedia, förrän på senare tid. Förhållanden som visar en förlegad kvinnosyn. Därom kan man ha olika åsikter om det moraliskt försvarliga, men det viktiga (för mig) är om och i vilken mån det påverkat eller kan påverka hans ställning som statschef.
Ljög han då igår?
Det vet vi självfallet inte. Om han gjorde det, så spelade han ett högt spel, risken att sanningen förr eller senare uppdagas är stor. Men han uppträdde uppenbart nervöst, och än mer än vanligt osäkert och oprecist. Det är besvärande med hans tidigare tal om att "vända blad", dvs glömma och gå vidare, vilket i sig är ett (indirekt) erkännande av de tidigare framförda uppgifterna om hans umgänge, kaffeflickor, olämpliga lokaler med olämpliga ägare etc. Hela kungens uppträdande gav ett beklämmande intryck. Det han, utan direkt kristallklar tydlighet, förnekade var att han inte låg bakom vännen Anders Lettströms försök att köpa loss några (påstått) komprometterande fotografier. I övrigt var han än mera diffus i sina dementier. Det vanligast svaren var att han inte minns, eller att inte förstod eller missförstod eller gled undan frågorna. Det var ju knappt en enda fråga som han klarar att svara klart och tydligt på. Det gav inget förtroende. Och så ska en statschef inte bete sig.
Ett par självklara frågor, som inte besvarades, var varför han inte gick ut och dementerade direkt i höstas när boken "Den motvillige monarken" kom ut, varför vänta ett halvår? Och varför då i stället för att dementera bara säga att han ville vända blad?
Jag är av princip anhängare av ett republikanskt statsskick. En statschef ska väljas av folket, ska ha begränsad tid vid makten (vars omfattning givetvis kan diskuteras), och ska kunna avsättas, utan mer el mindre blodig revolution, vid gravt missbruk eller vanskötsel.
En folkvald president kan också klanta sig, men han/hon kan i vart fall sannolikt uttrycka sig bättre. Och blir inte omvald, eller får sparken under förödmjukande omständigheter om han/hon gjort något allvarligt.
Trots min principiella ståndpunkt hade jag under lång tid överseende med monarkin. Visserligen hade Gustav VI Adolf en aning mera formell makt än nuvarande kungen, men han utnyttjade inte detta i någon större omfattning, gjorde ingen något förnär. Såvitt som kom till allmän kännedom. Och hans snedsteg i övrigt torde inte ha varit några säkerhetsrisker.
Med dagens kung så framstår dock bristerna med en ärvd position som statschef alltmer bisarr. Det hjälps inte att monarkin rönt en viss popularitet genom Silvias och Victorias charm. Rollen som statschef är trots allt viktigare än att vila på så bräcklig grund.
Jag menar alltså att kungens uppträdande och förehavanden visat att monarkin lever på övertid, att det är dags att övergå till en vald statschef.
Innehållet, titel och övrig organisation etc finns flera alternativa lösningar för, men det viktiga är att statschefen väljs för tidsbegränsad period, och kan avsättas om han/hon inte sköter sig. Och att han/hon inte står ovan lagen.
Länk DN.
Tillägg: Nu skyller många på att det är ett "mediadrev" emot kungen. Visst, det skrivs om kungen och hans förehavanden kommenteras, och han själv har (äntligen) uttalat sig. Jag har svårt att se något fel i att kungen och monarkin granskas. Det stora felet i detta är att det inte gjorts tidigare. Många inom pressens värld har känt till mycket av detta i decennier, men har inte publicerat det. Man har inte velat stöta sig med hovet!
Läs denna länk om detta.
30 maj 2011
Victoria och släktens historia, drottning el ex-kronprinsessa.
Några reflektioner kring kungens "bravader" och mediauppmärksamheten kring dem. Läs gärna även Hans Lindblads genomgång i föregående bloggpost.
En demokrati ska givetvis ha en folkvald statschef. Vad han/hon benämns är av underordnad betydelse. Det viktiga är att folket väljer - och kan avsätta en statschef man ogillar, med tidbegränsade mandatperioder eller i extremfall genom riksrätt. Tidsbestämda mandat innebär ju även ev maktberusnings följder begränsas.
Ett sätt för kungen (eller för monarkins vänner) att minska skadeverkningarna av kungens agerande och icke-agerande vore att han abdikerade till förmån för Victoria. Därmed skulle monarkin möjligen överleva ännu några decennier. Om nu inte även Viktoria gör allvarliga tabbar.
Frågan är dock om det är lämpligt. Givetvis inte ur republikansk/demokratisk synpunkt. Dock borde även rojalister, som anser att demokrati kan förenas med en monarki där monarken inte har någon formell makt, ha vissa betänkligheter. Även om Victoria verkar trevlig och är öppnare och intelligentare än fadern.
För det första, Bernadotterna har inte precis någon fläckfri historia vad gäller inställningen till demokrati, pressfrihet, insyn i sina förehavanden etc. Det framgår bl a av Hans Lindblads inlägg (länk ovan).
För det andra. Frågan är hur Victoria ser på detta, vilken insikt hon har i detta och vilka slutsatser hon drar.
Kungens egen inställning är att uttala sig minimalt och tvetydigt, att "vända blad", dvs de facto bekräfta sina fel, men att inte dra några lärdomar av detta. Och i övrigt i möjligaste mån mörka.
Victoria har i pressen uttalat sig om pappans "värsta tid" att det är är ansträngande att leva med allt det som skrivs. Men att vi (dvs kungafamiljen) är ju inte de enda människor (hon kanske tänker på Lettström) som råkar ut för det här, som måste stå ut med sådana här skriverier. Det är alltså inte kungens (och hans gängs) bravader hon hon tycker illa om, utan att pressen skrivit om dem, så att de kommit till allmän kännedom. (Förmodligen tycker f d polischefen Göran Lindberg detsamma om sin situation.)
Det är helt i enlighet med tidigare Bernadotters attityd till press och media. Att media inte ska syna och kritisera, utan att de ska vara underdåniga PR-maskiner för kungafamiljen.
Kronprinsessan säger också att hon "vet ingenting" om sin morfars nazism. "Han var en godhjärtad människa, en underbar morfar." Att Victoria ingeting vet visar att drottningen inte sagt något till sina barn om sin fars nazism. Men också att Victoria avskärmar sig från information som finns på annat håll.
Förmodligen har kungen inte heller berättat något om att hans morfar dömdes som krigsförbrytare och att föräldrarnas bröllop var en stort nazistjippo. Något som är väl ufforskat och beskrivits i flera böcker.
Min slutsats blir att det skulle kännas obehagligt med en statschef med den bakgrunden och med en attityd som avskärmar sig från kunskap och ser mest bekymmer i att pressen skriver om kungliga felsteg i olika avseenden. Så, hellre ex-kronprinsessan Victoria än Drottning Victoria.
En demokrati ska givetvis ha en folkvald statschef. Vad han/hon benämns är av underordnad betydelse. Det viktiga är att folket väljer - och kan avsätta en statschef man ogillar, med tidbegränsade mandatperioder eller i extremfall genom riksrätt. Tidsbestämda mandat innebär ju även ev maktberusnings följder begränsas.
Ett sätt för kungen (eller för monarkins vänner) att minska skadeverkningarna av kungens agerande och icke-agerande vore att han abdikerade till förmån för Victoria. Därmed skulle monarkin möjligen överleva ännu några decennier. Om nu inte även Viktoria gör allvarliga tabbar.
Frågan är dock om det är lämpligt. Givetvis inte ur republikansk/demokratisk synpunkt. Dock borde även rojalister, som anser att demokrati kan förenas med en monarki där monarken inte har någon formell makt, ha vissa betänkligheter. Även om Victoria verkar trevlig och är öppnare och intelligentare än fadern.
För det första, Bernadotterna har inte precis någon fläckfri historia vad gäller inställningen till demokrati, pressfrihet, insyn i sina förehavanden etc. Det framgår bl a av Hans Lindblads inlägg (länk ovan).
För det andra. Frågan är hur Victoria ser på detta, vilken insikt hon har i detta och vilka slutsatser hon drar.
Kungens egen inställning är att uttala sig minimalt och tvetydigt, att "vända blad", dvs de facto bekräfta sina fel, men att inte dra några lärdomar av detta. Och i övrigt i möjligaste mån mörka.
Victoria har i pressen uttalat sig om pappans "värsta tid" att det är är ansträngande att leva med allt det som skrivs. Men att vi (dvs kungafamiljen) är ju inte de enda människor (hon kanske tänker på Lettström) som råkar ut för det här, som måste stå ut med sådana här skriverier. Det är alltså inte kungens (och hans gängs) bravader hon hon tycker illa om, utan att pressen skrivit om dem, så att de kommit till allmän kännedom. (Förmodligen tycker f d polischefen Göran Lindberg detsamma om sin situation.)
Det är helt i enlighet med tidigare Bernadotters attityd till press och media. Att media inte ska syna och kritisera, utan att de ska vara underdåniga PR-maskiner för kungafamiljen.
Kronprinsessan säger också att hon "vet ingenting" om sin morfars nazism. "Han var en godhjärtad människa, en underbar morfar." Att Victoria ingeting vet visar att drottningen inte sagt något till sina barn om sin fars nazism. Men också att Victoria avskärmar sig från information som finns på annat håll.
Förmodligen har kungen inte heller berättat något om att hans morfar dömdes som krigsförbrytare och att föräldrarnas bröllop var en stort nazistjippo. Något som är väl ufforskat och beskrivits i flera böcker.
Min slutsats blir att det skulle kännas obehagligt med en statschef med den bakgrunden och med en attityd som avskärmar sig från kunskap och ser mest bekymmer i att pressen skriver om kungliga felsteg i olika avseenden. Så, hellre ex-kronprinsessan Victoria än Drottning Victoria.
29 maj 2011
Kungar och gangsters, Hans Lindblad kommenterar
Det var ett tag sedan som den knivskarpe liberalen Hans Lindblad skrev på min blogg. Nu har jag dock fått ett utomordentligt intressant inlägg, där han går igenom hur vårt kungahus behandlats av media och politiker, nu och då. Liksom jämför hur andra kungligheter uppträder och kommenterar eller visar öppenhet. Här direkt Hans fantastiska genomgång av fakta och principer hur man kan och bör se dagens kung och t ex Gustaf V och den tidens "affärer". Men även om tidigare Bernadotters mörkläggningsförsök och inskränkningar i pressfriheten! Och om olikhet inför lagen.
---
" Kungligheter bland gangsters.
Som rättsskandal och mörkläggning inför svenska folket är väl hovets, överståthållare Nothins och andra högt uppsatta juristers agerande kring ”Haijbyaffären” (en omskrivning av att det mest var en ”Gustaf V-affär”) för snart 60 år sedan fortfarande värre än det som kommit fram kring vår nuvarande kung i och efter boken ”Den motvillige monarken”. En jämförelse är dock svår att göra då den senare skandalen av allt att döma ännu inte är avslutad. Båda förloppen inrymmer häpnadsväckande detaljer.
Förr fanns Vilhelm Moberg - och Waldemar Svensson. Var är dagens motsvarigheter?
Den mest påtagliga skillnaden är nog att förra gången fanns Vilhelm Moberg, vars bok ”Det gamla riket” (1953) för all framtid kommer att vara den bästa skildringen av den olikhet inför lagen som var kärnan i hela förloppet. Den gången fanns också Waldemar Svensson i Ljungskile som tog upp frågorna i riksdagen, medan dagens parlamentariker tycks vara tysta som möss när statschefens agerande borde granskas av de folkvalda.
Gustaf V var redan död när skandalerna briserade, så det var hovet och höga byråkrater som stod för de värsta turerna. Den här gången är det i stället kungen själv, hans informationschefer och hans ”vänner” som är huvudaktörer. Mest förbluffande är att grovt kriminella tycks ha funnits med i bilden under många år.
Kungens förvirrade och märkliga ”presskonferens” i älgskogen kunde inte gärna tolkas annorlunda än att han bekräftade att i stora drag var innehållet i boken ”Den motvillige monarken” rätt. Kungen, vilket hedrar honom, förnekade ingenting utan ville ”vända blad”, medan hans ”vänner” hävdade att allt var fel och att de skulle stämma personerna bakom boken.
När kungen erkänt i stora drag fanns inget allmänintresse att veta i detalj vad som tilldragit sig. Hade kungen förnekat skulle naturligtvis bilder som visade honom på fest tillsammans med unga nakna kvinnor ha varit ytterst besvärande och fått honom att framstå som lögnare. Men i och med att han erkänt så var ju frågan om det finns bilder inget som kungen är ansvarig för, det är ju inte han som tagit dem. Kungens ”vänner”, som vidhåller att de och kungen aldrig festat på det sättet, kunde däremot anse det värt miljoner att köpa bilderna plus en falsk dementi från den mest inblandade gangstern. Det är obegripligt att kungens informationschef är så angelägen om att alla bilder måste fram, alltså att de visas för hovet och allmänheten.
Kungen gör rätt i att inte verka bry sig om eventuella bilder, men det är förvånande att han dröjde en hel vecka med att ta avstånd från mycket näre kompanjonen Anders Lettströms kontakter med grovt kriminella.
Kung och drottning i Sverige säger inte sällan konstiga saker, men de vägrar sedan följdfrågor för att klara ut vad de egentligen menat. Längre från valspråket om Sverige i tiden kan kungen knappast komma. Danmarks och Norges monarker har en helt annan attityd. De vill vara öppna och är inte så hämmade att de mest bara läser upp vad andra skrivit. Drottning Margarethe uttrycker sig så tydligt att hon knappast missförstås, men skulle det ändå hända skulle hon självfallet låta journalister få återkomma för kompletterande frågor.
Sveriges Television kan betecknas som hov-TV genom att årligen göra devota PR-program där kungafamiljen slipper alla frågor i ämnen som kan vara känsliga.
Inför sin 60-årsdag sade kungen att det var hans ”dröm” att bli ägare till den lyx-Mercedes som Hitler enligt kungen skänkte till hans föräldrar. Det var ett missförstånd, Hitler gav sådana bilar bara till sina favoritmarskalkar och krigsledarna i allierade stater. Skulle Hitler ha gjort ett undantag för Sverige är det svårt att tro att han skulle ge en bil till någon annan än Gustaf V. Men vår nuvarande kung tycks inte ha fått en enda fråga om vad som låg bakom hans ”dröm”.
I framtiden kommer nog medieforskare att ställa frågan varför stora svenska media ännu i början av 2000-talet var så ointresserade av att granska kungen, trots att de hade en rad indikationer om hans vilda nattliv tillsammans med det slödder ur överklassen han länge umgåtts med.
Kaffeflickor och porrklubbsbesök i USA
I älgskogen bekräftade kungen i praktiken supfesterna med ”kaffeflickor” som efterrätt. Jag tycker inte han ska behöva svara mer om det. Vilka älskarinnor han haft angår egentligen inga utanför familjen. Men en skildring i boken är så annorlunda att den måste redas ut. Nämligen beskrivningen om hur kungen besökte en porrklubb i Atlanta under olympiska spelen 1996. Uppgifter om det kom ut direkt efter, och då gick kungen ut med en dementi, vilket skiljer det tillfället från alla andra. Var dementin rätt fanns inget skäl för kungen att ”vända blad” på den punkten.
Secret Service svarar för säkerheten i USA för alla gästande statschefer. Jag var med bland arrangörerna samma år när kungaparet besökte emigrantminnena Ellis Island i New York och Bishop Hill och fick se hur noga Secret Service genomsökte lokalerna. Själv blev jag kvar utanför tornbyggnaden i Bishop Hill då jag inte begrep att dörren skulle plomberas sedan bombhundarna gjort sitt jobb. Enligt intervjuuppgifter i boken var kungen på porrklubben i Atlanta flera timmar, vilket innebär att amerikanska skattebetalare skulle ha stått för bevakningen, därtill nattetid med dess högre timersättning till personalen. Den kvinna han uppges ha varit ensam med skulle enligt gängse taxa på stället ha kostat omkring 70 000 kronor. Kungen dementerade 1996. Det är viktigt att det klarläggs vilken version som är sann. Den svenska regeringen borde kunna få klarhet i detta, eftersom Secret Service rimligen dokumenterat alla uppdrag man utfört. Är kungen oskyldig på denna punkt ska han frias. Visar sig däremot dementin 1996 vara falsk får det långtgående effekter. Om en statschef ljuger inför folket finns inget förtroende kvar och ingen vågar därefter lita på vad han säger.
Det har pratats mycket om kungen efter boken i höstas. Men varför har ingen granskning av Säpo gjorts? Det ska alltid finnas folk från säkerhetspolisen med när kungen är ute. Dåvarande rikspolischefen skrev en PM till Olof Palme (som sedan ljög i ärendet) om säkerhetsriskerna i att justitieminister Lennart Geijer var bordellkund. Enskilda Säpo-män kanske inte vågade reagera direkt när kungen och hans vänner fanns i illegala miljöer. Men de måste ha rapporterat till sina överordnade, som på motsvarande sätt som i fallet Geijer borde ha informerat regeringschefen. Att en kung verkar kemiskt fri från omdöme är inget skäl för att regeringen inte ska informeras om de delar av hans agerande som innebär risker för landets anseende världen över.
Det finns uppgifter om att kungen och hans son kört på allmän väg i mycket höga hastigheter, och då har rimligen också Säpo-personal varit med. Kungen kan visserligen inte straffas för brott, men det betyder inte att polisen ska underlåta att söka förhindra honom från att begå brott, särskilt sådana som innebär livsfara också för andra. I boken finns polisvittnesbörd om hur prins Bertil tilläts köra bil berusad.
Hovets nye informationschef verkar långt mer intresserad av att kritisera journalister än att få fram information till de skattebetalare som betalar hans lön. Den förste bernadotten valde att brutalt inskränka den svenska pressfriheten. Han slog till mot tidningar inte bara i Stockholm utan också i Gävle. Dagens kung såg till att det förra året ordnades hyllningsprogram för hans anfader. Mycket vinklat, så där förtegs både ingreppen mot pressen och att Karl XIV Johan inrättade en hemlig polis för att övervaka den liberala oppositionen. Herr PR-chef Ternert borde någon gång ställa sig frågan om hans lojalitet bara gäller en person.
Hans Lindblad"
-----
Huvudet på spiken i allt, Hans! Saknaden av Hans Lindblad i politikens centrum känns väldigt starkt. Inte minst mot bakgrund av de småväxta fjäskare och maktberusade människor som idag befinner sig där!
---
" Kungligheter bland gangsters.
Som rättsskandal och mörkläggning inför svenska folket är väl hovets, överståthållare Nothins och andra högt uppsatta juristers agerande kring ”Haijbyaffären” (en omskrivning av att det mest var en ”Gustaf V-affär”) för snart 60 år sedan fortfarande värre än det som kommit fram kring vår nuvarande kung i och efter boken ”Den motvillige monarken”. En jämförelse är dock svår att göra då den senare skandalen av allt att döma ännu inte är avslutad. Båda förloppen inrymmer häpnadsväckande detaljer.
Förr fanns Vilhelm Moberg - och Waldemar Svensson. Var är dagens motsvarigheter?
Den mest påtagliga skillnaden är nog att förra gången fanns Vilhelm Moberg, vars bok ”Det gamla riket” (1953) för all framtid kommer att vara den bästa skildringen av den olikhet inför lagen som var kärnan i hela förloppet. Den gången fanns också Waldemar Svensson i Ljungskile som tog upp frågorna i riksdagen, medan dagens parlamentariker tycks vara tysta som möss när statschefens agerande borde granskas av de folkvalda.
Gustaf V var redan död när skandalerna briserade, så det var hovet och höga byråkrater som stod för de värsta turerna. Den här gången är det i stället kungen själv, hans informationschefer och hans ”vänner” som är huvudaktörer. Mest förbluffande är att grovt kriminella tycks ha funnits med i bilden under många år.
Kungens förvirrade och märkliga ”presskonferens” i älgskogen kunde inte gärna tolkas annorlunda än att han bekräftade att i stora drag var innehållet i boken ”Den motvillige monarken” rätt. Kungen, vilket hedrar honom, förnekade ingenting utan ville ”vända blad”, medan hans ”vänner” hävdade att allt var fel och att de skulle stämma personerna bakom boken.
När kungen erkänt i stora drag fanns inget allmänintresse att veta i detalj vad som tilldragit sig. Hade kungen förnekat skulle naturligtvis bilder som visade honom på fest tillsammans med unga nakna kvinnor ha varit ytterst besvärande och fått honom att framstå som lögnare. Men i och med att han erkänt så var ju frågan om det finns bilder inget som kungen är ansvarig för, det är ju inte han som tagit dem. Kungens ”vänner”, som vidhåller att de och kungen aldrig festat på det sättet, kunde däremot anse det värt miljoner att köpa bilderna plus en falsk dementi från den mest inblandade gangstern. Det är obegripligt att kungens informationschef är så angelägen om att alla bilder måste fram, alltså att de visas för hovet och allmänheten.
Kungen gör rätt i att inte verka bry sig om eventuella bilder, men det är förvånande att han dröjde en hel vecka med att ta avstånd från mycket näre kompanjonen Anders Lettströms kontakter med grovt kriminella.
Kung och drottning i Sverige säger inte sällan konstiga saker, men de vägrar sedan följdfrågor för att klara ut vad de egentligen menat. Längre från valspråket om Sverige i tiden kan kungen knappast komma. Danmarks och Norges monarker har en helt annan attityd. De vill vara öppna och är inte så hämmade att de mest bara läser upp vad andra skrivit. Drottning Margarethe uttrycker sig så tydligt att hon knappast missförstås, men skulle det ändå hända skulle hon självfallet låta journalister få återkomma för kompletterande frågor.
Sveriges Television kan betecknas som hov-TV genom att årligen göra devota PR-program där kungafamiljen slipper alla frågor i ämnen som kan vara känsliga.
Inför sin 60-årsdag sade kungen att det var hans ”dröm” att bli ägare till den lyx-Mercedes som Hitler enligt kungen skänkte till hans föräldrar. Det var ett missförstånd, Hitler gav sådana bilar bara till sina favoritmarskalkar och krigsledarna i allierade stater. Skulle Hitler ha gjort ett undantag för Sverige är det svårt att tro att han skulle ge en bil till någon annan än Gustaf V. Men vår nuvarande kung tycks inte ha fått en enda fråga om vad som låg bakom hans ”dröm”.
I framtiden kommer nog medieforskare att ställa frågan varför stora svenska media ännu i början av 2000-talet var så ointresserade av att granska kungen, trots att de hade en rad indikationer om hans vilda nattliv tillsammans med det slödder ur överklassen han länge umgåtts med.
Kaffeflickor och porrklubbsbesök i USA
I älgskogen bekräftade kungen i praktiken supfesterna med ”kaffeflickor” som efterrätt. Jag tycker inte han ska behöva svara mer om det. Vilka älskarinnor han haft angår egentligen inga utanför familjen. Men en skildring i boken är så annorlunda att den måste redas ut. Nämligen beskrivningen om hur kungen besökte en porrklubb i Atlanta under olympiska spelen 1996. Uppgifter om det kom ut direkt efter, och då gick kungen ut med en dementi, vilket skiljer det tillfället från alla andra. Var dementin rätt fanns inget skäl för kungen att ”vända blad” på den punkten.
Secret Service svarar för säkerheten i USA för alla gästande statschefer. Jag var med bland arrangörerna samma år när kungaparet besökte emigrantminnena Ellis Island i New York och Bishop Hill och fick se hur noga Secret Service genomsökte lokalerna. Själv blev jag kvar utanför tornbyggnaden i Bishop Hill då jag inte begrep att dörren skulle plomberas sedan bombhundarna gjort sitt jobb. Enligt intervjuuppgifter i boken var kungen på porrklubben i Atlanta flera timmar, vilket innebär att amerikanska skattebetalare skulle ha stått för bevakningen, därtill nattetid med dess högre timersättning till personalen. Den kvinna han uppges ha varit ensam med skulle enligt gängse taxa på stället ha kostat omkring 70 000 kronor. Kungen dementerade 1996. Det är viktigt att det klarläggs vilken version som är sann. Den svenska regeringen borde kunna få klarhet i detta, eftersom Secret Service rimligen dokumenterat alla uppdrag man utfört. Är kungen oskyldig på denna punkt ska han frias. Visar sig däremot dementin 1996 vara falsk får det långtgående effekter. Om en statschef ljuger inför folket finns inget förtroende kvar och ingen vågar därefter lita på vad han säger.
Det har pratats mycket om kungen efter boken i höstas. Men varför har ingen granskning av Säpo gjorts? Det ska alltid finnas folk från säkerhetspolisen med när kungen är ute. Dåvarande rikspolischefen skrev en PM till Olof Palme (som sedan ljög i ärendet) om säkerhetsriskerna i att justitieminister Lennart Geijer var bordellkund. Enskilda Säpo-män kanske inte vågade reagera direkt när kungen och hans vänner fanns i illegala miljöer. Men de måste ha rapporterat till sina överordnade, som på motsvarande sätt som i fallet Geijer borde ha informerat regeringschefen. Att en kung verkar kemiskt fri från omdöme är inget skäl för att regeringen inte ska informeras om de delar av hans agerande som innebär risker för landets anseende världen över.
Det finns uppgifter om att kungen och hans son kört på allmän väg i mycket höga hastigheter, och då har rimligen också Säpo-personal varit med. Kungen kan visserligen inte straffas för brott, men det betyder inte att polisen ska underlåta att söka förhindra honom från att begå brott, särskilt sådana som innebär livsfara också för andra. I boken finns polisvittnesbörd om hur prins Bertil tilläts köra bil berusad.
Hovets nye informationschef verkar långt mer intresserad av att kritisera journalister än att få fram information till de skattebetalare som betalar hans lön. Den förste bernadotten valde att brutalt inskränka den svenska pressfriheten. Han slog till mot tidningar inte bara i Stockholm utan också i Gävle. Dagens kung såg till att det förra året ordnades hyllningsprogram för hans anfader. Mycket vinklat, så där förtegs både ingreppen mot pressen och att Karl XIV Johan inrättade en hemlig polis för att övervaka den liberala oppositionen. Herr PR-chef Ternert borde någon gång ställa sig frågan om hans lojalitet bara gäller en person.
Hans Lindblad"
-----
Huvudet på spiken i allt, Hans! Saknaden av Hans Lindblad i politikens centrum känns väldigt starkt. Inte minst mot bakgrund av de småväxta fjäskare och maktberusade människor som idag befinner sig där!
20 maj 2011
Är skatteplanering detsamma som skattefusk?
Advokaten Bertil Villard gjorde en Peru-sväng för att utnyttja en gammal lag för skatteplanering. Och han fick gå från sitt uppdrag som ordf i AMF. Många har uttryckt avsky för att han på detta sätt lyckats sänka sin skatt från ca 55% till 4%
Om detta kan man ha många åsikter.
Det "ärlig svensk skattebetalare" glömt eller förtränger är att skatteplanering inte är brottsligt. Skatteplanera är, i juridisk mening, inte detsamma som att fuska med skatten. Peru-upplägget är lagligt i den meningen att det just skulle ge chans till skatteplanering i vissa fall och under vissa förutsättningar.
Därför har jag viss förståelse för att både Villard och andra advokater med specialisering på skatterätt blir inte bara förvånade över kritiken utan till och med känner sig illa behandlade av främst då Skatteverket - och media.
Det är inte, och ska inte betraktas som brottsligt att skatteplanera inom lagens ram.
En annan sak är att lagar kan tolkas och tillämpas lite olika. Det vet advokaterna, vilket borde dämpa deras indignation.
Och vad advokaterna, och gissningsvis en del av deras kunder, glömmer eller bortser ifrån, det är att det finns moraliska aspekter. Och att även det som formellt är lagligt kan befinna sig i ett gränsområde där det för de flesta människor framstår som omoraliskt där förmögna utnyttjar kryphål, som förmodligen inte var avsedda, för att slippa betala skatt.
Om detta kan man ha många åsikter.
Det "ärlig svensk skattebetalare" glömt eller förtränger är att skatteplanering inte är brottsligt. Skatteplanera är, i juridisk mening, inte detsamma som att fuska med skatten. Peru-upplägget är lagligt i den meningen att det just skulle ge chans till skatteplanering i vissa fall och under vissa förutsättningar.
Därför har jag viss förståelse för att både Villard och andra advokater med specialisering på skatterätt blir inte bara förvånade över kritiken utan till och med känner sig illa behandlade av främst då Skatteverket - och media.
Det är inte, och ska inte betraktas som brottsligt att skatteplanera inom lagens ram.
En annan sak är att lagar kan tolkas och tillämpas lite olika. Det vet advokaterna, vilket borde dämpa deras indignation.
Och vad advokaterna, och gissningsvis en del av deras kunder, glömmer eller bortser ifrån, det är att det finns moraliska aspekter. Och att även det som formellt är lagligt kan befinna sig i ett gränsområde där det för de flesta människor framstår som omoraliskt där förmögna utnyttjar kryphål, som förmodligen inte var avsedda, för att slippa betala skatt.
Statsskulden sjunker, marknaden deppar
Mot slutet av året beräknas statsskulden sjunka en bit under 1.000 miljarder kronor. För första gången sedan 1992. Detta pga den fina tillväxten i samhällsekonomin och därav följande goda statsfinanser.
Då deppar marknaden, enl Dagens Industri. Och OK, det finns förklaringar till att inte alla gillar en sjunkande statsskuld. Även om de till en del innebär att man får "riva i regelboken".
Men medge att spontant så känns det som att reaktionen borde vara positiv när statsskulden sjunker!
Då deppar marknaden, enl Dagens Industri. Och OK, det finns förklaringar till att inte alla gillar en sjunkande statsskuld. Även om de till en del innebär att man får "riva i regelboken".
Men medge att spontant så känns det som att reaktionen borde vara positiv när statsskulden sjunker!
18 maj 2011
Lärarlönerna...
Är det rimligt att en riksdagsman ska har dubbelt så hög lön som en gymnasieadjunkt? Nej, det är det inte. Det håller nog de flesta med om, förutom riksdagsledamöterna...
Uttrycker man det som att en adjunkt bör ha samma lön som en riksdagsledamot, då blir nog reaktionerna något annorlunda.
För inte så många decennier sedan så var det dock så, riksdagens ledamöters lön sattes på den nivå som adjunkterna hade.
Men tiden går. Och toppolitikers löner har sprungit iväg uppåt, medan lärarnas löner har halkat efter. Halkat efter inte bara riksdagens löner utan även jämfört med andra.
Skolan och lärarnas löner har snart sagt alla åsikter om. Vi har alla gått i skolan, om än under olika tider. Alla har erfarenheter av skolan, men de skiljer sig åt. Och vi har valt olika yrkesliv efter skolgången. En skolgång med mycket olika längd och inriktning.
De som bara har grundläggande utbildning och/eller vantrivts i skolan, de överskattar ofta lärarnas löner - och tror eller vill tro - att lärarna har kort arbetstid och långa lov. Den som utbildat sig lite längre och kanske dessutom trivts bättre i skolan inser ofta att lärarnas löner inte är höga och att de har mycket långa arbetsdagar när man räknar in förberedelser och annat. Och att "loven" är studier eller inarbetad tid.
Dagens ungdomar vet dock att lärarlönerna är låga och att det ofta kan vara stökigt i skolan, och att utbildningen tar tid, vilket gör att de själva inte väljer läraryrket även om de gärna skulle vilja undervisa.
För den som har kommit upp i åren så finns kanske bilden av den välavlönade läraren kvar, man har inte sett hur dagens verklighet är en annan. Däremot kanske man minns den "autoritära" skolan, eller ogillar den "flumskola" som kom därefter.
Nu är väl dagens skola inte riktigt så dålig som man kan tro av debatten, vilket t ex "Sagor från livbåten" framhåller. Engagerade lärare kan fortfarande intressera eleverna med gott resultat.
Men visst finns problem. Svensk skola halkar efter i internationella jämförelser, lärarutbildningen kritiseras, eleverna skolkar, rekryteringen av lärare går dåligt bl a p g a att lönerna är låga. Etc.
Nu är det väl inte heller så att alla skolans problem beror på dåliga lärarlöner. Och inte heller lärarrektyreringen beror bara på lönerna. Det påpekar Mattias Juelsson i ett välbalanserat och initierat inlägg. Arbetstiderna och arbetsförhållandena i övrigt är viktiga faktorer.
Självaste Aftonbladet har skrivit om skolan och dess problem. Med artikeln "Nu har vi fått nog" så kom dock debatten lite snett, trots att den nog verkar haft till syfte att påvisa de låga lärarlönerna. Reaktionerna på den artikeln, både i tidningen, i Facebook och på bloggar, visar mängder av okunskap och fördomar om lärarlönerna.
För att inte någon ska tro att jag talar i egen sak ska jag genast säga att jag inte är lärare. Däremot har jag god inblick i frågan, av olika orsaker.
Av artikeln kan man få intrycket (vid en slarvig läsning) av att 26 tusen i månaden är en vanlig lärarlön. Vilket föranlett en del att säga att 26 "papp" i månaden, före skatt inte är en dålig lön. Så långt kan jag hålla med, under vissa förutsättningar.
Tjuosex tusen i månaden var för några år sedan en bra lön. Sedan dess har dock levnadsomkostnaderna stigit, vilket försämrat köpkraften. Men folk som har anställning, jobb, har även fått flera "jobbskatteavdrag", vilket förbättrat för dem. Det är generella förutsättningar, som gäller alla som inte arbetslösa eller långtidssjuka eller pensionärer.
Nu är det dock inte så att alla lärare har 26 papp i månaden. Inte ens de med många års erfarenhet. Lönerna varierar en aning mellan olika lärargrupper, där förskollärarna har lägst lön och högskolelärare högst. Ingångslönen böjar dock många gånger på 18-19 000, vilket är avsevärt lägre än vad många andra har (byggjobbare, renhållningsarbetare, gruvarbetare etc), även om det också finns de som inte har mer.
Eftersom de lärare med startlön under 20 tusen också ådragit sig studieskulder på runt en halv miljon (eller mer), och förlorad arbetsinkomst under 4-5 år (motsvarande mellan 1-2 milj kronor el mer, beroende på vilken den alternativa inkomsten skulle ha varit), så är inte 20 eller ens 26 "papp" i månaden jämförbart med den som inte förlorat livsinkomst och inte har studieskulder.
För någorlunda matematiskt begåvade eller ekonomiskt sinnade ungdomar som står inför yrkesval är därför idag inte läraryrket ett självklart val. Hur intresserade de än må vara.
Alltså, nog är det förklarligt om rekryteringen till läraryrket inte alltid blir den bästa om undomar inser att som lärare så avstår de flera års inkomst pga studier, de ådrar sig studieskulder, de får dålig status, de får arbetsveckor på 60-70 tim/vecka.
Och till på köpet en lägre ingångslön och en sämre löneutveckling än i många andra yrken.
Däremot, den som får 26 000 kr/månad, är 20-25 år, inte har några studieskulder, ej läst 4-5 år el mer på universitet. För den är det en våldsamt bra lön. Ja, även om han/hon är 30 eller 40 år, el mer.
Uttrycker man det som att en adjunkt bör ha samma lön som en riksdagsledamot, då blir nog reaktionerna något annorlunda.
För inte så många decennier sedan så var det dock så, riksdagens ledamöters lön sattes på den nivå som adjunkterna hade.
Men tiden går. Och toppolitikers löner har sprungit iväg uppåt, medan lärarnas löner har halkat efter. Halkat efter inte bara riksdagens löner utan även jämfört med andra.
Skolan och lärarnas löner har snart sagt alla åsikter om. Vi har alla gått i skolan, om än under olika tider. Alla har erfarenheter av skolan, men de skiljer sig åt. Och vi har valt olika yrkesliv efter skolgången. En skolgång med mycket olika längd och inriktning.
De som bara har grundläggande utbildning och/eller vantrivts i skolan, de överskattar ofta lärarnas löner - och tror eller vill tro - att lärarna har kort arbetstid och långa lov. Den som utbildat sig lite längre och kanske dessutom trivts bättre i skolan inser ofta att lärarnas löner inte är höga och att de har mycket långa arbetsdagar när man räknar in förberedelser och annat. Och att "loven" är studier eller inarbetad tid.
Dagens ungdomar vet dock att lärarlönerna är låga och att det ofta kan vara stökigt i skolan, och att utbildningen tar tid, vilket gör att de själva inte väljer läraryrket även om de gärna skulle vilja undervisa.
För den som har kommit upp i åren så finns kanske bilden av den välavlönade läraren kvar, man har inte sett hur dagens verklighet är en annan. Däremot kanske man minns den "autoritära" skolan, eller ogillar den "flumskola" som kom därefter.
Nu är väl dagens skola inte riktigt så dålig som man kan tro av debatten, vilket t ex "Sagor från livbåten" framhåller. Engagerade lärare kan fortfarande intressera eleverna med gott resultat.
Men visst finns problem. Svensk skola halkar efter i internationella jämförelser, lärarutbildningen kritiseras, eleverna skolkar, rekryteringen av lärare går dåligt bl a p g a att lönerna är låga. Etc.
Nu är det väl inte heller så att alla skolans problem beror på dåliga lärarlöner. Och inte heller lärarrektyreringen beror bara på lönerna. Det påpekar Mattias Juelsson i ett välbalanserat och initierat inlägg. Arbetstiderna och arbetsförhållandena i övrigt är viktiga faktorer.
Självaste Aftonbladet har skrivit om skolan och dess problem. Med artikeln "Nu har vi fått nog" så kom dock debatten lite snett, trots att den nog verkar haft till syfte att påvisa de låga lärarlönerna. Reaktionerna på den artikeln, både i tidningen, i Facebook och på bloggar, visar mängder av okunskap och fördomar om lärarlönerna.
För att inte någon ska tro att jag talar i egen sak ska jag genast säga att jag inte är lärare. Däremot har jag god inblick i frågan, av olika orsaker.
Av artikeln kan man få intrycket (vid en slarvig läsning) av att 26 tusen i månaden är en vanlig lärarlön. Vilket föranlett en del att säga att 26 "papp" i månaden, före skatt inte är en dålig lön. Så långt kan jag hålla med, under vissa förutsättningar.
Tjuosex tusen i månaden var för några år sedan en bra lön. Sedan dess har dock levnadsomkostnaderna stigit, vilket försämrat köpkraften. Men folk som har anställning, jobb, har även fått flera "jobbskatteavdrag", vilket förbättrat för dem. Det är generella förutsättningar, som gäller alla som inte arbetslösa eller långtidssjuka eller pensionärer.
Nu är det dock inte så att alla lärare har 26 papp i månaden. Inte ens de med många års erfarenhet. Lönerna varierar en aning mellan olika lärargrupper, där förskollärarna har lägst lön och högskolelärare högst. Ingångslönen böjar dock många gånger på 18-19 000, vilket är avsevärt lägre än vad många andra har (byggjobbare, renhållningsarbetare, gruvarbetare etc), även om det också finns de som inte har mer.
Eftersom de lärare med startlön under 20 tusen också ådragit sig studieskulder på runt en halv miljon (eller mer), och förlorad arbetsinkomst under 4-5 år (motsvarande mellan 1-2 milj kronor el mer, beroende på vilken den alternativa inkomsten skulle ha varit), så är inte 20 eller ens 26 "papp" i månaden jämförbart med den som inte förlorat livsinkomst och inte har studieskulder.
För någorlunda matematiskt begåvade eller ekonomiskt sinnade ungdomar som står inför yrkesval är därför idag inte läraryrket ett självklart val. Hur intresserade de än må vara.
Alltså, nog är det förklarligt om rekryteringen till läraryrket inte alltid blir den bästa om undomar inser att som lärare så avstår de flera års inkomst pga studier, de ådrar sig studieskulder, de får dålig status, de får arbetsveckor på 60-70 tim/vecka.
Och till på köpet en lägre ingångslön och en sämre löneutveckling än i många andra yrken.
Däremot, den som får 26 000 kr/månad, är 20-25 år, inte har några studieskulder, ej läst 4-5 år el mer på universitet. För den är det en våldsamt bra lön. Ja, även om han/hon är 30 eller 40 år, el mer.
12 maj 2011
Barnfattigdom i 2/3-samhället
Är svenska barn fattiga? Nej, inte generellt sett, de flesta barn har det bra. Svält förekommer knappast. Men fattigdom är ett relativt begrepp. De fattiga barnen i Sverige skulle anses rika om de jämfördes med barn i Indien, Etiopien, Haiti eller Niger. Samtidigt finns det alltför många barn i Sverige som lever i familjer som inte har råd att delta i skolutflykter, som är överviktiga pga felaktig (”billig”) mat, som blir sjuka av oro för familjens dåliga ekonomi. Barn som inte har upplevt en semesterresa, som bor dåligt eller alltför trångt. Då hjälper det inte att det finns miljoner barn i andra länder som har det ännu värre. Man jämför sig med de som finns omkring. Det är den relativa fattigdomen.
På samma sätt som många jämför sin i och för sig rätt hyfsade inkomst med de direktörer som har skyhöga löner.
Barn och ungdomar kan inte göra mycket för att på verka sin situation. Vuxna kan det i viss mån. Som vuxen vet man, eller kan lära sig inse, att fattigdom inte bara hänger på pengar, att man inte behöver ha märkeskläder, att det går bra att då och då köpa begagnat, att alltid kolla priser, att låta bli att handla om man inte har pengar. Att låna, köpa på avbetalning, är alltid dyrare. Den som redan som barn vant sig vid att inte få allt den pekat på, den kan också lättare anpassa sin livsstil till en knapp ekonomi. Bilen får gå även om den är 15-20 år, men skatt och försäkring svider liksom bensinpriset.
Dock, varför talas det om fattiga barn i Sverige? Att de är fattiga, relativt sett, beror ju på att deras föräldrar har det knapert. Och varför har de det då?
Vi vill nog i Sverige gärna tro att alla har det bra. Man ser ingen skillnad i klädseln hos fattiga eller rika. Samhället ser till att också de som inte har fina medelklassjobb inte bara överlever, utan gör det ganska bra.
Kanske var det så, men hur är det idag? Nog kan man numera se skillnader i klädsel. Numera ser man också skillnaden allt tydligare i folks tänder. Dock ej hos barnen, ännu. I Sverige är undernäring inget problem, däremot övervikt. De fattiga lider oftare av övervikt än de mera välbeställda.
På nittiotalet talades det en tid om riskerna för att Sverige skulle hamna i ett två tredjedelssamhälle, liksom man ansåg att det fanns på andra håll i världen. Det var en välbefogad varning, men tyvärr tynade den debatten bort efter en tid. Allt medan stegen ut i detta delade samhälle fortsatt, och enstaka debattörer har försökt varna igen. (Jag skrev t ex ifjol ett flertal bloggartiklar i det ämnet.)
Nu påtalas igen också att det finns fattiga barn i Sverige, främst är det Juholts sossar som påpekar detta. Naturligtvis i en önskan att komma åt den Alliansregering som styrt Sverige sedan hösten 2006. Begreppet fattiga barn och fattiga familjer är dock inget som uppstod efter valet 2006. Det är något som hänger ihop med två tredjedelssamhällets gradvisa framväxt sedan mitten av 90-talet. En tid under vilken socialdemokraterna styrde Sverige med stöd av bl a vänsterpartiet. Så inte kan vare sig s eller v svära sig fria från det ansvaret. Alliansregeringens politik har knappast hunnit sätta några djupare spår i detta hittills, även om det finns tendenser och uppenbara risker att den kan göra det om inte jobb-politiken lyckas och om de inte snabbt rättar till en del försämringar betr sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring.
Jag vill inte tro att dagens aktiva politiker medvetet vill skapa familjer med fattiga barn. Däremot tror (vet) jag att alltför många (politiker och "vanliga" människor) lever i en värld där de inte inser vad som har hänt. De tillhör de två tredjedelar som är lyckligt lottade välfärdsmässigt, och har svårt att acceptera, att det finns en sista tredjedel som har det uselt ekonomiskt, allt tal om att bekämpa utanförskapet till trots.
Jobb är viktigt för välfärd. Utbildning är också viktig, men ingen garanti för att få ett jobb över huvud taget och än mindre ett jobb enligt utbildningen och med hyfsad lön. Bidrag är något som de flesta inte vill vara beroende av. En jobbinkomst från ett förhoppningsvis ganska stadigt arbete är det bästa. För ekonomi liksom för självkänsla. Arbetslöshet eller osäkra springvikariat är inget som ger trygghet. Och är man långtidssjuk, då ska man inte behöva riskera att ekonomin raseras. Inte heller är det rimligt med de allt sämre villkoren för ersättningar vid arbetslöshet. Jag tror inte att försämringar för de som redan drabbats skapar nya jobb eller gör att någon plötsligt blir frisk. Och vi har ju sett att FAS 3 inte ger riktiga jobb, utan tvärtom låser fast människor i förnedrande utanförskap.
Barnbidragen har släpat efter. Kraftigt höjda barnbidrag skulle minska klyftorna mellan barn till fattiga och barn till välbeställda. Det är en viktig och enkel åtgärd att vidta. Att fastighetsskatten ersattes av en fastighetsavgift har egentligen bara gynnat de som har råd med dyra villor. Fattiga har fortfarande svårt att köpa ens en "billig" kåk, eftersom sådana knappast finns i befolkade områden (dvs där arbeten finns). Idag bor de flesta fattiga därför i dyra hyreslägenheter. Och bostadssegregationen fortsätter.
Svårare, men ännu viktigare på sikt, är att skapa förutsättningar för nya jobb, utan att plåga sjuka och arbetslösa. Eftersom så stor del av de fattiga familjerna har invandrarbakgrund måste den etniska segregeringen och diskrimineringen motverkas och det måste underlättas för personer med invandrarbakgrund att komma ut i arbetslivet. I dag är det mycket som tvärtom motverkar detta, språkkrav, okunnighet om utländsk utbildning, fördomar etc. Det är orimligt och oekonomiskt att välutbildade lärare och läkare som vara arbetslösa eller tvingas ta städjobb för att överleva.
Rabatterade hushållsnära tjänster (RUT) är ett steg i rätt riktning. Jo, faktiskt! Inte bara så att de kan ge fler jobb, utan också eftersom det faktum att tjänster öht är så våldsamt dyra i Sverige, och därmed sätter fattiga familjer i en extra knipa. De höga lönerna för de välbeställda gör det svårt för fattiga att överleva om de ska betala samma höga kostnader för tjänsterna! Problemet med RUT idag är inte att det finns, utan att det borde vara mera rabatterat för de med låga inkomster.
Vill man bekämpa barnfattigdom måste man på allvar bekämpa två-tredjedelssamhället. Bekämpa de växande klyftorna mellan de som har det (mycket) bra och de som av olika anledningar pressas ut i fattigdom.
Kärlek och omtanke är viktigt för välbefinnandet, men medge att arbetslöshet, dålig ekonomi eller oro för ekonomi inte är något plus heller. Var man än bor i denna värld.
(Denna text är en uppdatering av en text jag skrev redan 2007. Jag menar att den fortfarande har relevans, både med tanke på sossarnas nymornade intresse för barnfattigdomen och hur det ser ut på arbetsmarknaden med FAS 3 och vidgade klyftor i samhället.)
På samma sätt som många jämför sin i och för sig rätt hyfsade inkomst med de direktörer som har skyhöga löner.
Barn och ungdomar kan inte göra mycket för att på verka sin situation. Vuxna kan det i viss mån. Som vuxen vet man, eller kan lära sig inse, att fattigdom inte bara hänger på pengar, att man inte behöver ha märkeskläder, att det går bra att då och då köpa begagnat, att alltid kolla priser, att låta bli att handla om man inte har pengar. Att låna, köpa på avbetalning, är alltid dyrare. Den som redan som barn vant sig vid att inte få allt den pekat på, den kan också lättare anpassa sin livsstil till en knapp ekonomi. Bilen får gå även om den är 15-20 år, men skatt och försäkring svider liksom bensinpriset.
Dock, varför talas det om fattiga barn i Sverige? Att de är fattiga, relativt sett, beror ju på att deras föräldrar har det knapert. Och varför har de det då?
Vi vill nog i Sverige gärna tro att alla har det bra. Man ser ingen skillnad i klädseln hos fattiga eller rika. Samhället ser till att också de som inte har fina medelklassjobb inte bara överlever, utan gör det ganska bra.
Kanske var det så, men hur är det idag? Nog kan man numera se skillnader i klädsel. Numera ser man också skillnaden allt tydligare i folks tänder. Dock ej hos barnen, ännu. I Sverige är undernäring inget problem, däremot övervikt. De fattiga lider oftare av övervikt än de mera välbeställda.
På nittiotalet talades det en tid om riskerna för att Sverige skulle hamna i ett två tredjedelssamhälle, liksom man ansåg att det fanns på andra håll i världen. Det var en välbefogad varning, men tyvärr tynade den debatten bort efter en tid. Allt medan stegen ut i detta delade samhälle fortsatt, och enstaka debattörer har försökt varna igen. (Jag skrev t ex ifjol ett flertal bloggartiklar i det ämnet.)
Nu påtalas igen också att det finns fattiga barn i Sverige, främst är det Juholts sossar som påpekar detta. Naturligtvis i en önskan att komma åt den Alliansregering som styrt Sverige sedan hösten 2006. Begreppet fattiga barn och fattiga familjer är dock inget som uppstod efter valet 2006. Det är något som hänger ihop med två tredjedelssamhällets gradvisa framväxt sedan mitten av 90-talet. En tid under vilken socialdemokraterna styrde Sverige med stöd av bl a vänsterpartiet. Så inte kan vare sig s eller v svära sig fria från det ansvaret. Alliansregeringens politik har knappast hunnit sätta några djupare spår i detta hittills, även om det finns tendenser och uppenbara risker att den kan göra det om inte jobb-politiken lyckas och om de inte snabbt rättar till en del försämringar betr sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring.
Jag vill inte tro att dagens aktiva politiker medvetet vill skapa familjer med fattiga barn. Däremot tror (vet) jag att alltför många (politiker och "vanliga" människor) lever i en värld där de inte inser vad som har hänt. De tillhör de två tredjedelar som är lyckligt lottade välfärdsmässigt, och har svårt att acceptera, att det finns en sista tredjedel som har det uselt ekonomiskt, allt tal om att bekämpa utanförskapet till trots.
Jobb är viktigt för välfärd. Utbildning är också viktig, men ingen garanti för att få ett jobb över huvud taget och än mindre ett jobb enligt utbildningen och med hyfsad lön. Bidrag är något som de flesta inte vill vara beroende av. En jobbinkomst från ett förhoppningsvis ganska stadigt arbete är det bästa. För ekonomi liksom för självkänsla. Arbetslöshet eller osäkra springvikariat är inget som ger trygghet. Och är man långtidssjuk, då ska man inte behöva riskera att ekonomin raseras. Inte heller är det rimligt med de allt sämre villkoren för ersättningar vid arbetslöshet. Jag tror inte att försämringar för de som redan drabbats skapar nya jobb eller gör att någon plötsligt blir frisk. Och vi har ju sett att FAS 3 inte ger riktiga jobb, utan tvärtom låser fast människor i förnedrande utanförskap.
Barnbidragen har släpat efter. Kraftigt höjda barnbidrag skulle minska klyftorna mellan barn till fattiga och barn till välbeställda. Det är en viktig och enkel åtgärd att vidta. Att fastighetsskatten ersattes av en fastighetsavgift har egentligen bara gynnat de som har råd med dyra villor. Fattiga har fortfarande svårt att köpa ens en "billig" kåk, eftersom sådana knappast finns i befolkade områden (dvs där arbeten finns). Idag bor de flesta fattiga därför i dyra hyreslägenheter. Och bostadssegregationen fortsätter.
Svårare, men ännu viktigare på sikt, är att skapa förutsättningar för nya jobb, utan att plåga sjuka och arbetslösa. Eftersom så stor del av de fattiga familjerna har invandrarbakgrund måste den etniska segregeringen och diskrimineringen motverkas och det måste underlättas för personer med invandrarbakgrund att komma ut i arbetslivet. I dag är det mycket som tvärtom motverkar detta, språkkrav, okunnighet om utländsk utbildning, fördomar etc. Det är orimligt och oekonomiskt att välutbildade lärare och läkare som vara arbetslösa eller tvingas ta städjobb för att överleva.
Rabatterade hushållsnära tjänster (RUT) är ett steg i rätt riktning. Jo, faktiskt! Inte bara så att de kan ge fler jobb, utan också eftersom det faktum att tjänster öht är så våldsamt dyra i Sverige, och därmed sätter fattiga familjer i en extra knipa. De höga lönerna för de välbeställda gör det svårt för fattiga att överleva om de ska betala samma höga kostnader för tjänsterna! Problemet med RUT idag är inte att det finns, utan att det borde vara mera rabatterat för de med låga inkomster.
Vill man bekämpa barnfattigdom måste man på allvar bekämpa två-tredjedelssamhället. Bekämpa de växande klyftorna mellan de som har det (mycket) bra och de som av olika anledningar pressas ut i fattigdom.
Kärlek och omtanke är viktigt för välbefinnandet, men medge att arbetslöshet, dålig ekonomi eller oro för ekonomi inte är något plus heller. Var man än bor i denna värld.
(Denna text är en uppdatering av en text jag skrev redan 2007. Jag menar att den fortfarande har relevans, både med tanke på sossarnas nymornade intresse för barnfattigdomen och hur det ser ut på arbetsmarknaden med FAS 3 och vidgade klyftor i samhället.)
10 maj 2011
Förslag till Reinfeldt betr FAS 3
Att FAS 3 är ett totalfiasko, det är fullt uppenbart för alla som har den minsta kunskap om problemet. Det borde till och med statsminister Fredrik Reinfeldt inse, inte minst mot bakgrund av hans och moderaternas envetna tjat om arbetslinjen, att ersätta låtsasjobb med verkliga jobb.
Jag vill inte gärna tro att avsikten med FAS 3 är att förnedra och skuldbelägga människor genom FAS 3 såsom den verkställs av Arbetsförmedlingen!
När jag nu läser om hur Japans premiärminister Naoto Kan avstår från sin lön pga kärnkraftolyckan i Fukushima och tills krisen där är över, då får jag en idé.
Fredrik Reinfeldt ska offentligt erkänna sitt och regeringens misslyckande med arbetsmarknadspolitiken och speciellt med FAS 3, och tillkännage att han och arbetsmarknadsministern avstår från sina löner med omedelbar verkan och tills FAS 3 är avskaffat och ersatts med åtgärder som inte förnedrar och stigmatiserar långtidsarbetslösa. I sympati med stats- och arbetsmarknadsministrarna borde även övriga ministrar avstå från en del av sina löner, låt oss säga 25%. Detsamma borde gälla även Arbetsförmedlingens generaldirektör.
Det skulle upplevas bra av de som drabbats av FAS 3 - och förmodlingen sätta fart på kreativiteten hos berörda ministrar och verkschefen.
Jag vill inte gärna tro att avsikten med FAS 3 är att förnedra och skuldbelägga människor genom FAS 3 såsom den verkställs av Arbetsförmedlingen!
När jag nu läser om hur Japans premiärminister Naoto Kan avstår från sin lön pga kärnkraftolyckan i Fukushima och tills krisen där är över, då får jag en idé.
Fredrik Reinfeldt ska offentligt erkänna sitt och regeringens misslyckande med arbetsmarknadspolitiken och speciellt med FAS 3, och tillkännage att han och arbetsmarknadsministern avstår från sina löner med omedelbar verkan och tills FAS 3 är avskaffat och ersatts med åtgärder som inte förnedrar och stigmatiserar långtidsarbetslösa. I sympati med stats- och arbetsmarknadsministrarna borde även övriga ministrar avstå från en del av sina löner, låt oss säga 25%. Detsamma borde gälla även Arbetsförmedlingens generaldirektör.
Det skulle upplevas bra av de som drabbats av FAS 3 - och förmodlingen sätta fart på kreativiteten hos berörda ministrar och verkschefen.
Vad är en arbetare?
Läste ett ledarstick i PT med rubriken Vem är arbetare. Intressant, och började fundera enl följande.
För PT är "arbetare" i grunden ett positivt begrepp, knutet till tidningens politiska etikett (s). Men om man definierar en arbetare som varande den som arbetar, då blir det svårt. Tjänstemän arbetar. Företagare, hantverkare, frilansare arbetar, men betecknar sig inte som arbetare.
Än värre blir det om man köper den gamla klassindelningen; arbetarklass, medelklass, överklass. Den betydde att arbetare dels hade ingen eller ringa utbildning, dels hade låg lön och var anställd. Och medelklass ansågs (anses än idag av vissa) som lite "finare" i betydelsen bättre utbildad, men framför allt som bättre avlönad och ofta dessutom egna (små-)företagare eller som statliga tjänstemän med status.
Idag däremot. Arbetarklass innebär inte alltid att man har arbete. Men detsamma gäller de som betecknas som medelklass. Medelklass kan både innebära arbetslöshet och dåligt betalda jobb. En gruvarbetare, byggjobbare eller renhållningsarbetare har ofta(st) klart högre lön än en lärare, trots den senares långa akademiska utbildning, med stora studieskulder som följd. Akademiska "medleklassutbildningar" leder varken självklart till arbete eller högre lön - om man får en anställning. Småföretagare och egna yrkesutövare har ofta längre arbetstid och lägre lön än anställda "arbetare".
Mängder av de som idag arbetar inom den växande servicesektorn har relativt låga inkomster samtidigt som de kan ha hyfsat lång utbildning. De arbetar, men betraktar sig inte som arbetare.
Många arbetare inom den traditionella industrisektorna har ytterst bra betalt, men anser sig som underbetalda knegare eftersom de gärna vill tro att "medelklassjobbare" inom skolan eller med andra akademiska utbildningar har bättre betalt...
Samtidigt sneglar alla på de som sitter på den verkliga gräddhyllan, börs-VD:ar med sina miljonlöner, bonusar och feta pensioner, kändisar och heltidspolitiker.
(Apropå de senare. Läste att för några decennier sedan hade en adjunkt och en riksdagsman samma lön. Idag är riksdagsmannalönen dubbelt så hög som adjunktens... Alltså, läraren har halkat efter ordentligt, medan heltidspolitikern seglat upp rejält!)
Summa. Vad är en arbetare? Ser vi det som ett positivt begrepp idag? Är inte en anställd arbetare oftast medelklass idag? Och vem är "arbetarklass" - är det inte de långtidsarbetslösa eller lågbetalda som tidigare ansågs (eller ansåg sig själva) som medelklass?
För PT är "arbetare" i grunden ett positivt begrepp, knutet till tidningens politiska etikett (s). Men om man definierar en arbetare som varande den som arbetar, då blir det svårt. Tjänstemän arbetar. Företagare, hantverkare, frilansare arbetar, men betecknar sig inte som arbetare.
Än värre blir det om man köper den gamla klassindelningen; arbetarklass, medelklass, överklass. Den betydde att arbetare dels hade ingen eller ringa utbildning, dels hade låg lön och var anställd. Och medelklass ansågs (anses än idag av vissa) som lite "finare" i betydelsen bättre utbildad, men framför allt som bättre avlönad och ofta dessutom egna (små-)företagare eller som statliga tjänstemän med status.
Idag däremot. Arbetarklass innebär inte alltid att man har arbete. Men detsamma gäller de som betecknas som medelklass. Medelklass kan både innebära arbetslöshet och dåligt betalda jobb. En gruvarbetare, byggjobbare eller renhållningsarbetare har ofta(st) klart högre lön än en lärare, trots den senares långa akademiska utbildning, med stora studieskulder som följd. Akademiska "medleklassutbildningar" leder varken självklart till arbete eller högre lön - om man får en anställning. Småföretagare och egna yrkesutövare har ofta längre arbetstid och lägre lön än anställda "arbetare".
Mängder av de som idag arbetar inom den växande servicesektorn har relativt låga inkomster samtidigt som de kan ha hyfsat lång utbildning. De arbetar, men betraktar sig inte som arbetare.
Många arbetare inom den traditionella industrisektorna har ytterst bra betalt, men anser sig som underbetalda knegare eftersom de gärna vill tro att "medelklassjobbare" inom skolan eller med andra akademiska utbildningar har bättre betalt...
Samtidigt sneglar alla på de som sitter på den verkliga gräddhyllan, börs-VD:ar med sina miljonlöner, bonusar och feta pensioner, kändisar och heltidspolitiker.
(Apropå de senare. Läste att för några decennier sedan hade en adjunkt och en riksdagsman samma lön. Idag är riksdagsmannalönen dubbelt så hög som adjunktens... Alltså, läraren har halkat efter ordentligt, medan heltidspolitikern seglat upp rejält!)
Summa. Vad är en arbetare? Ser vi det som ett positivt begrepp idag? Är inte en anställd arbetare oftast medelklass idag? Och vem är "arbetarklass" - är det inte de långtidsarbetslösa eller lågbetalda som tidigare ansågs (eller ansåg sig själva) som medelklass?
Felaktiga försäkringskassan
Hörde häromdagen (igår?) i SR att de felaktiga utbetalningarna via försäkringskassan sjunkit rejält enl en aktuell mätning. Jaha, ja. Och det presenterades som att "fusket" minskat. Men när jag lyssnade väldigt noga kom det en bisats om att det var det gamla vanliga, dvs att det faktum att försäkringskassans felaktigheter inte är fusk trots att rubrikmakare och vissa politiker älskar att presentera det så. Nej, som vanligt är det fortfarande så att de faktiska felutbetalningarna INTE är fusk av den sjuke, utan det är fel som begåtts av försäkringskassan och fel p g a snåriga och svårtolkade regelverk.
Alltså, det som kallas bidragsfusk är sällan fusk. Och de fel som begås är antingen försäkringskassans fel - eller riksdags och regerings fel som konstruerar regelverk som är för svårtolkade att tillämpa.
Vad jag skulle önska att någon politikerhöjdare någon gång kunde erkänna detta. Högt och tydligt.
---
F.ö. noterar jag att jag ligger på topp hundralistan bland politiska bloggare, enl Politometern, trots att jag inte skrivit en rad på två veckor... Det är uppenbarligen inte bara mitt bloggande som kan vara sporadiskt tidvis. Ser ju flera rätt kända namn som sjunkit ner rätt rejält. Om det nu inte är det vanliga "inbyggda" statistikfelet som då och då gör att man kan sjunka (aldrig klättra?) helt omotiverat då och då.
Alltså, det som kallas bidragsfusk är sällan fusk. Och de fel som begås är antingen försäkringskassans fel - eller riksdags och regerings fel som konstruerar regelverk som är för svårtolkade att tillämpa.
Vad jag skulle önska att någon politikerhöjdare någon gång kunde erkänna detta. Högt och tydligt.
---
F.ö. noterar jag att jag ligger på topp hundralistan bland politiska bloggare, enl Politometern, trots att jag inte skrivit en rad på två veckor... Det är uppenbarligen inte bara mitt bloggande som kan vara sporadiskt tidvis. Ser ju flera rätt kända namn som sjunkit ner rätt rejält. Om det nu inte är det vanliga "inbyggda" statistikfelet som då och då gör att man kan sjunka (aldrig klättra?) helt omotiverat då och då.
26 april 2011
En ovanligt rakryggad politiker
Eric Enlund har avlidit. Vem var det? För dagens medelålders och yngre är han nog ett tämligen okänt namn. För oss något äldre var han en stabil, ärlig och gedigen människa. Politiskt verksam, en typisk representant för de politiker som var förtroendevalda och åtnjöt verkligt förtroende. Folkpartist. Detta under den tid då folkpartist var detsamma som socialliberal. Enlund var en folkligt förankrad socialliberal, frisinnad. I Wikipedia finns en del torra fakta om honom, som ändå antyder hans karaktär.
Ett minnesord om honom i Sala Allehanda, skrivet av några partifränder av äldre datum, tecknar en mera färgrik och uppskattaden bild av honom.
I denna tid av, tyvärr utbrett och berättigat, politikerförakt, anser jag det värdefullt att ta del av hur politiker ändå kunde vara för inte alltför många år sedan. Principfasta, ideologiskt förankrade och tillgängliga för samarbete utifrån verklighetens krav. Jag vill därför också delge er vad Olle Wästberg, en gång riksdagskollega till Enlund, skriver om honom i sitt senaste månadsbrev.
Eric Enlund som var jordbruksminister i folkpartiregeringen 1979-80 och som sedan var ordförande i finansutskottet, där jag lärde känna honom, har nyligen dött. Han var en ovanligt principfast, rakryggad och samtidigt folklig politiker. Jag har skrivit några rader om honom i några tidningar, bla: "Mot överheten var han skeptisk. När han kom till finansutskottet anförtrodde han mig, som redan var ledamot, att han var misstänksam mot akademiker, högermän och storstadsbor. De ständiga sessionerna med moderaten Lars Tobisson, moderaternas gruppledare i utskottet var ofta en plåga för honom. Tobisson uppfyllde alla Eric Enlunds tre kriterier för tveksamhet.
Jordbruksutskottet hade inneburit ett givande och tagande, en vilja att komma fram till resultat. Det passade Eric. I finansutskottet var det annorlunda. Det mesta var uppgjort på förhand och utskottet var i mycket en skådeplats för politiska markeringar. Efter några sammanträden tröttnade Eric och bad att jag skulle försöka få igång en saklig diskussion. Jag försökte och ställde ett antal frågor till Kjell-Olof Feldt, socialdemokraternas gruppledare. Feldt tittade på mig och sa: ”Jag har ju redan yrkat avslag på regeringens samtliga förslag”. Därmed var diskussionen avslutad.
Eric Enlund var en i bästa mening moralisk person. Han såg utan egna åthävor hur frågor berörde vanliga människor, ”småfolket”. Det fanns en totalt otaktisk rakryggad hållning. Lika sällsynt då som nu."
20 april 2011
Har vi gjort oss förtjänta av detta?
Gårdagens bloggpost från FarmorGun i Norrtälje har rubriken: Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet.
Visst har hon rätt. FarmorGun är en av mina absoluta favoritbloggare, och hon brukar oftast träffa huvudet på spiken. Läs därför hennes genomgång om detta, länk ovan. Cecilia Malmström och Beatrice Ask får helt rättvist sina fiskar varma, här bara ett kort citat: Cecilia Malmström och Beatrice Ask är i mitt tycke väldigt svaga företrädare för kvinnorna i politiken, eftersom de har så ohyggligt svårt för att hålla oskuldspresumtionen i minnet och gärna hemfaller åt ren och skär moralism, som lätt råkar i spinn när många tror sig ha något att vinna på att sjunga med i den kören.
Jag ogillar i högsta grad brottslighet, tjuvnad, bedrägeri och omoraliskt utnyttjande av oskyldiga medmänniskor. Men jag tror faktiskt inte att vi kan skapa ett uthärdligt samhälle genom att förbjuda och förbjuda, kontrollera och övervaka allt in i minsta detalj. Laglydnad och allmänt ansvarstagande och respekt för varandra måste byggas på ett samhällsklimat där vi respekterar varandra och respekteras av myndigheter och annan överhet. Där har dagens politiker helt misslyckats. Kanske de inte ens velat försöka?
Och lagar kan vara orättfärdiga.
Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet. Ja, visst.
Men varje dag kämpas det emot detta också. Jag känner i tröstlösa stunder att det verkar vara "våra" politikers främsta prioritering i dessa tider.
Jag brukade en gång i tiden säga att vi har det styre, de politiker vi förtjänar. Menade att majoriteten styr, för så har väljarna valt.
Men jag undrar nu, har vi verkligen gjort oss förtjänta av det styre vi har idag? En m-regering med hybris, som främst verkar för att fördjupa klyftorna och en förvirrad opposition utan kraft eller mål - utöver att vilja ta tillbaka makten. En träffsäker analys av läget i Stockholm kan läsas på Christian Dahlgrens blogg, länk här.
Det har gått snett, som väljare har vi inga bra alternativ att välja mellan. De lite mer fräscha och ideologiska alternativen, (L)iberaldemokraterna och piratpartiet, de förmår uppenbarligen inte att nå ut i mediabruset.
Visst har hon rätt. FarmorGun är en av mina absoluta favoritbloggare, och hon brukar oftast träffa huvudet på spiken. Läs därför hennes genomgång om detta, länk ovan. Cecilia Malmström och Beatrice Ask får helt rättvist sina fiskar varma, här bara ett kort citat: Cecilia Malmström och Beatrice Ask är i mitt tycke väldigt svaga företrädare för kvinnorna i politiken, eftersom de har så ohyggligt svårt för att hålla oskuldspresumtionen i minnet och gärna hemfaller åt ren och skär moralism, som lätt råkar i spinn när många tror sig ha något att vinna på att sjunga med i den kören.
Jag ogillar i högsta grad brottslighet, tjuvnad, bedrägeri och omoraliskt utnyttjande av oskyldiga medmänniskor. Men jag tror faktiskt inte att vi kan skapa ett uthärdligt samhälle genom att förbjuda och förbjuda, kontrollera och övervaka allt in i minsta detalj. Laglydnad och allmänt ansvarstagande och respekt för varandra måste byggas på ett samhällsklimat där vi respekterar varandra och respekteras av myndigheter och annan överhet. Där har dagens politiker helt misslyckats. Kanske de inte ens velat försöka?
Och lagar kan vara orättfärdiga.
Varje dag kämpas det för frihet och rättssäkerhet. Ja, visst.
Men varje dag kämpas det emot detta också. Jag känner i tröstlösa stunder att det verkar vara "våra" politikers främsta prioritering i dessa tider.
Jag brukade en gång i tiden säga att vi har det styre, de politiker vi förtjänar. Menade att majoriteten styr, för så har väljarna valt.
Men jag undrar nu, har vi verkligen gjort oss förtjänta av det styre vi har idag? En m-regering med hybris, som främst verkar för att fördjupa klyftorna och en förvirrad opposition utan kraft eller mål - utöver att vilja ta tillbaka makten. En träffsäker analys av läget i Stockholm kan läsas på Christian Dahlgrens blogg, länk här.
Det har gått snett, som väljare har vi inga bra alternativ att välja mellan. De lite mer fräscha och ideologiska alternativen, (L)iberaldemokraterna och piratpartiet, de förmår uppenbarligen inte att nå ut i mediabruset.
19 april 2011
Och vi som skrämts med muslimsk terror
Hörde i SR om en statistik om terrorbrott i EU. Det lät som att det stora antalet terrorbrott begåtts av olika slags extremgrupper, till vänster eller höger, nationalister och separatister. Av 249 terrordåd stod muslimska terrorister för 3.
Ynka tre! OK, tre är ju för mycket, men av 249! Det är ju bara lite mer än en procent! Och här är det just hotet från muslimska terrorister som alla ingrepp i vår integritet, alla kontroller och påbud motiverats med.
Den redovisning som SvD gör verkar inte fullständig, men visar i stort samma sak. Det är inte islamistisk terror som är det vanliga, det är politisk extremism, ofta till vänster, och separatism som står för i stort sett alla terrordåd inom EU. Det verkar som att polis och andra myndigheter skulle ägna mera uppmärksamhet åt andra håll är muslimer också.
Ynka tre! OK, tre är ju för mycket, men av 249! Det är ju bara lite mer än en procent! Och här är det just hotet från muslimska terrorister som alla ingrepp i vår integritet, alla kontroller och påbud motiverats med.
Den redovisning som SvD gör verkar inte fullständig, men visar i stort samma sak. Det är inte islamistisk terror som är det vanliga, det är politisk extremism, ofta till vänster, och separatism som står för i stort sett alla terrordåd inom EU. Det verkar som att polis och andra myndigheter skulle ägna mera uppmärksamhet åt andra håll är muslimer också.
Tro inte att du får ha pengarna var du vill
Nä, självklart. Inte kan vår Öfverhet låta oss ha våra surt förvärvade slantar var vi vill inte. De korvören som återstår efter skatten. Hur skulle det se ut?
Om folk använder kontanter och inte ens har dem i plånboken... Huvva!
Självfallet kan VI, styrande av Guds nåde, inte tillåta att någon stackars gamling tar pengarna från madrassen och låser in dem i bankfacket!
Om gamlingen gör så har vi som vet bäst ingen kolla. Pengar ska vara siffror i ett bankkonto, ett konto som naturligvis vi kan kontrollera.
Hur skulle det se ut om vi inte kan kontrollera vad folk gör (via bankkort t ex) och var de förvarar slantarna?
Och, hemska tanke, tänk om det är någon skurk som lägger en slant i bankfacket. Penningtvätt! Alltså, vi gör som vi brukar, vi förbjuder att pengar läggs i bankfack! Ingen ska slippa undan. Allra minst de oskyldiga! Samma likvärdiga behandling av hederliga människor som av bovar. Jämlikhet!
Den som har rent mjöl i påsen, förlåt, bankfacket har inget att frukta, eller... ?
Och bankerna är Storebrors hangångne lakej. (Obs, finanskris, bonusar etc)
Läs detta i Expressen. Och häpna, eller sucka djupt och dra efter andan. Och andas inte ordet integritet!
Om folk använder kontanter och inte ens har dem i plånboken... Huvva!
Självfallet kan VI, styrande av Guds nåde, inte tillåta att någon stackars gamling tar pengarna från madrassen och låser in dem i bankfacket!
Om gamlingen gör så har vi som vet bäst ingen kolla. Pengar ska vara siffror i ett bankkonto, ett konto som naturligvis vi kan kontrollera.
Hur skulle det se ut om vi inte kan kontrollera vad folk gör (via bankkort t ex) och var de förvarar slantarna?
Och, hemska tanke, tänk om det är någon skurk som lägger en slant i bankfacket. Penningtvätt! Alltså, vi gör som vi brukar, vi förbjuder att pengar läggs i bankfack! Ingen ska slippa undan. Allra minst de oskyldiga! Samma likvärdiga behandling av hederliga människor som av bovar. Jämlikhet!
Den som har rent mjöl i påsen, förlåt, bankfacket har inget att frukta, eller... ?
Och bankerna är Storebrors hangångne lakej. (Obs, finanskris, bonusar etc)
Läs detta i Expressen. Och häpna, eller sucka djupt och dra efter andan. Och andas inte ordet integritet!
12 april 2011
Makten vill inte diskutera makt
Fick denna replik på en Facebookdiskussion: den politiska klassen har ju blivit ett nytt frälse, en helt egen klass. De som sitter högst tar fullt logiskt, i klassintressets namn, hand om varandra först och främst. Detta är alla korruptioners moder och måste rensas bort.
I ett mail till mig om några bloggposter jämfördes idiotin i sjukförsäkringen och FAS 3, med tillägget att idioti inte kan kompareras.
Det var nu rätt många år sedan som jag slutade med aktiv politik. Att jag slutade, och dessutom gick ur mitt parti, berodde i hög grad på besvikelse över hur partiet alltmer avvek från den ideologi som varit dess under minst femtio år. Samtidigt så såg jag en liknande utveckling i de andra partierna.
Jag var aktiv förtroendevald under långa perioder under min partitid. Dock aldrig på den högsta nivån, och dessutom i ett parti som alltid befann sig i opposition, i vart fall där jag befann mig. Jag hade redan som yngling läst Milovan Djilas bok om den nya klassen (den kommunistiska makteliten i Titos Jugoslavien) och kände givetvis till Lord Actons klassiska ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.” En anledning, förutom den ideologiska skillnaden, till att jag arbetade intensivt för ett maktskifte under dessa år var att det kändes viktigt med maktskifte i sig, att socialdemokratin med ca 40-45% av rösterna, inte ensamt och för evigt skulle diktera levnadsvillkoren i Sverige.
Redan under de kortvariga icke-socialistiska regeringarnas tid (1976-82 resp 91-94) så insåg jag dock att det inte var bra med långvariga maktinnehav oavsett vilka som satt vid köttgrytorna.
De senaste decennierna har lärt mig att vad makthavarna gör numera, inte i någon högre grad beror på olika ideologi. Visst vill de lite olika saker, men det är mera taktiska avvägningar än ideologiska. Det är ju ytterst tveksamt om de har speciellt djupa kunskaper eller sympatier för något som kan kallas ideologi, de flesta av dem. Det gör det svårt att tro att utbytet av en maktgrupp till en annan skulle innebära annat än marginella skillnader i det som så många väljare idag beskriver som "idioti".
Det som de har gemensamt är att de ingår i ett maktetablissemang, avskilt från vanligt folks vardag. De kan ha kommit från "vanligt folk", även om politiker idag alltmer internrekryteras inom politikerklassen, men de anpassar sig snabbt. Det verkar som att makten har en oerhörd lockelse, och förstör ALLA. Även om det tar längre el kortare tid, beroende på personens tidigare bakgrund, erfarenheter etc.
Så, även nya förmågor, färskingar som kommer in i politik på en någorlunda nivå - även de deformeras med tiden. Om det inte finns korrektiv nog.
Självfallet så bör alla bytas ut förr eller senare. Jag tror däremot inte på att alla högre uppdrag ska tidsbegränsas t ex till max åtta år. Ju bättre motståndskraft emot maktens gift, ju längre kan de sitta. Med balanserande maktcentra och effektiv kontroll som korrektiv kan en del göra nytta lite längre än andra. Och visst ska man kunna återkomma, efter några års paus. Om man "nyktrat till" under tiden i maktlöshet.
Det förutsätter dock att riksdagsledamoten/ministern inte tar sin paus som landshövding eller generaldirektör eller annat liknande som befinner sig på en nivå långt över vanligt folks vardag, både makt- och pengamässigt.
Jag kan bara se ytterst få nu levande person som verkar okorrumperade av makten, av en tids maktställning. (Ett exempel: Hans Lindblad, fd riksdagsman.) Det kan då bero på att de inte suttit oavbrutet i riksdagen eller varit ministrar, eller bytt mellan olika uppdrag. Att de inte fått eller velat ha något som liknar politiska fallskärmar.
Men dagens makthavare vill inte diskutera makten, vad den leder till. De är angelägna om att behålla makten och de förmåner som den medför. Om förmånerna ifrågasätts ställer de motfrågan hur vi ska kunna rekrytera politiker om de inte får hyfsade arvoden (= bra eller mycket bra betalt) och politikerpensioner (= fallskärmar i olika former).
Det är möjligt att rekryteringen i vissa fall skulle försvåras. Men min fråga blir då: vilka politiker vi vill ha. Vilka vill vi ge vårt förtroende? De som söker makt och pengar, eller de som vill göra en insats med ideologi som drivkraft?
Jag kanske är naiv och nostalgisk, men jag tror ändå att vi får en bättre och mera levande demokrati om det är ideologisk övertygelse, ärligt redovisad både i teori och praktik, som styr våra förtroendevalda. Och inte den rena, skära makten. När makteliten blir ett frälse avskärmat från väljarnas vardag är demokratin i utförsbacke.
Diskutera gärna detta på kommentarplats. Även om du skulle tillhöra maktfrälset... ;)
I ett mail till mig om några bloggposter jämfördes idiotin i sjukförsäkringen och FAS 3, med tillägget att idioti inte kan kompareras.
Det var nu rätt många år sedan som jag slutade med aktiv politik. Att jag slutade, och dessutom gick ur mitt parti, berodde i hög grad på besvikelse över hur partiet alltmer avvek från den ideologi som varit dess under minst femtio år. Samtidigt så såg jag en liknande utveckling i de andra partierna.
Jag var aktiv förtroendevald under långa perioder under min partitid. Dock aldrig på den högsta nivån, och dessutom i ett parti som alltid befann sig i opposition, i vart fall där jag befann mig. Jag hade redan som yngling läst Milovan Djilas bok om den nya klassen (den kommunistiska makteliten i Titos Jugoslavien) och kände givetvis till Lord Actons klassiska ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.” En anledning, förutom den ideologiska skillnaden, till att jag arbetade intensivt för ett maktskifte under dessa år var att det kändes viktigt med maktskifte i sig, att socialdemokratin med ca 40-45% av rösterna, inte ensamt och för evigt skulle diktera levnadsvillkoren i Sverige.
Redan under de kortvariga icke-socialistiska regeringarnas tid (1976-82 resp 91-94) så insåg jag dock att det inte var bra med långvariga maktinnehav oavsett vilka som satt vid köttgrytorna.
De senaste decennierna har lärt mig att vad makthavarna gör numera, inte i någon högre grad beror på olika ideologi. Visst vill de lite olika saker, men det är mera taktiska avvägningar än ideologiska. Det är ju ytterst tveksamt om de har speciellt djupa kunskaper eller sympatier för något som kan kallas ideologi, de flesta av dem. Det gör det svårt att tro att utbytet av en maktgrupp till en annan skulle innebära annat än marginella skillnader i det som så många väljare idag beskriver som "idioti".
Det som de har gemensamt är att de ingår i ett maktetablissemang, avskilt från vanligt folks vardag. De kan ha kommit från "vanligt folk", även om politiker idag alltmer internrekryteras inom politikerklassen, men de anpassar sig snabbt. Det verkar som att makten har en oerhörd lockelse, och förstör ALLA. Även om det tar längre el kortare tid, beroende på personens tidigare bakgrund, erfarenheter etc.
Så, även nya förmågor, färskingar som kommer in i politik på en någorlunda nivå - även de deformeras med tiden. Om det inte finns korrektiv nog.
Självfallet så bör alla bytas ut förr eller senare. Jag tror däremot inte på att alla högre uppdrag ska tidsbegränsas t ex till max åtta år. Ju bättre motståndskraft emot maktens gift, ju längre kan de sitta. Med balanserande maktcentra och effektiv kontroll som korrektiv kan en del göra nytta lite längre än andra. Och visst ska man kunna återkomma, efter några års paus. Om man "nyktrat till" under tiden i maktlöshet.
Det förutsätter dock att riksdagsledamoten/ministern inte tar sin paus som landshövding eller generaldirektör eller annat liknande som befinner sig på en nivå långt över vanligt folks vardag, både makt- och pengamässigt.
Jag kan bara se ytterst få nu levande person som verkar okorrumperade av makten, av en tids maktställning. (Ett exempel: Hans Lindblad, fd riksdagsman.) Det kan då bero på att de inte suttit oavbrutet i riksdagen eller varit ministrar, eller bytt mellan olika uppdrag. Att de inte fått eller velat ha något som liknar politiska fallskärmar.
Men dagens makthavare vill inte diskutera makten, vad den leder till. De är angelägna om att behålla makten och de förmåner som den medför. Om förmånerna ifrågasätts ställer de motfrågan hur vi ska kunna rekrytera politiker om de inte får hyfsade arvoden (= bra eller mycket bra betalt) och politikerpensioner (= fallskärmar i olika former).
Det är möjligt att rekryteringen i vissa fall skulle försvåras. Men min fråga blir då: vilka politiker vi vill ha. Vilka vill vi ge vårt förtroende? De som söker makt och pengar, eller de som vill göra en insats med ideologi som drivkraft?
Jag kanske är naiv och nostalgisk, men jag tror ändå att vi får en bättre och mera levande demokrati om det är ideologisk övertygelse, ärligt redovisad både i teori och praktik, som styr våra förtroendevalda. Och inte den rena, skära makten. När makteliten blir ett frälse avskärmat från väljarnas vardag är demokratin i utförsbacke.
Diskutera gärna detta på kommentarplats. Även om du skulle tillhöra maktfrälset... ;)
11 april 2011
En sjuk försäkring.
Sjukförsäkringen är en garanti för att man ska få behålla i vart fall en rimlig del av sin inkomst även om man blir sjuk, att man inte ska behöva gå från gård och grund och tvingas ner på existensminimum i form av socialbidrag. Eller, den var det.
Under sådär 15 år eller mer har sjukförsäkringssystemet gradvis urholkats. Nivåer har sänkts, olika tidsgränser har satt för hur länge man får vara sjuk. Ett antal skärpningar av regelverket har skett, i det påstådda syftet att motverka fusk. Karensdagar har införts etc. Nu har visserligen olika undersökningar visat att faktiskt fusk har varit närmast försumbart (jfrt med de stora summor som försäkringen totalt handlar om), medan däremot mycket av pengarna försvunnit i bristfällig hantering hos försäkringskassan och genom dåliga tolkning av otydliga regler från överställada myndigheter, läs regeringen.
Däremot har det länge förts en kraftfull kampanj för att få folk att tro att medvetet bidragsfusk är snart sagt den vanligaste orsaken till utbetalning av sjukpenning.
Det har lett till människor numera inte vågar vara hemma för att vårda en influensa utan går till jobbet och smittar ner sin omgivning. Nå, det må så vara. Värre är att långtidssjukas sjukdom ifrågasätts, inte av läkare, för de har inte mycket att säga till om i dagens system, utan av icke-medicinskt utbildade handläggare på försäkringskassan. Som följer regler från högre ort som säger att folk inte kan vara sjuka mer än den tid som regeringen säger. Nu blir självfallet inte sjuka friska på grund av administrativa eller politiska beslut. Däremot blir de av med den trygghet som försäkringen skulle utgöra. Förutom oron för sjukdomsförloppet så har tillkommit oron för ekonomin. Det har försenat tillfrisknande, ja till och med orsakat dödsfall.
"Snyftkampanj" kallar en del det när man påtalar detta.
Nå, nu kände jag i förstone "att äntligen" när jag hörde om det förslag som idag presenteras av ett antal allianspolitiker på DN-debatt.
Men sedan, när jag äntligen fick tid att själv kolla upp artikeln så blev jag besviken. Minst sagt. Några ynka tuppfjät, det är det enda. Dessutom som inte ska gälla förrän nästa år.
Så långt från verkligheten lever alltså de makthavande från folkets villkor. Inte minst ifrån de långtidssjukas villkor. Jag verkligen inte imponerad.
Det är fullt förståeligt att detta är dagens stora debattämne, inrikespolitiskt. Alliansare är mer eller mindre positiva, ibland med en viss underton av besvikelse. Men oppositionen är desto mera kritisk. Och att de drabbade inte är nöjda, det framgår med all tydlighet bland bloggar och på Facebook.
Nu är väl inte all kritik så välformulerad och konkret, ofta överväger ilskan. En vrede, som de som sitter vid makten nog har svårt att förstå eftersom deras villkor är så annorlunda.
En av alliansföreträdarna i riksdagen, centerns framtidshopp Annie Johansson, skrev på FB ett slags "äntligen" och på mitt surmulna konstaterande att det var "oändligt små" förbättringar replikerade hon att i politiken får man kompromissa och att remissrundan och verkligheten får visa om det räcker.
Jag menar att visst kan man få kompromissa i politiken. Men var man inte överens om avsikten att röja undan de grova fadäserna i den gällande utformningen? I så fall behövdes väl inga kompromisser?! Detta är ömkliga tuppfjät samtidigt som grundproblemet med det felaktiga perspektivet kvarstår. Den som är sjuk är sjuk. Den sjuke ska inte ses som en potentiell latmask eller fuskare. Att göra sjuka till socialbidragstagare är skamligt och förnedrande.
Det påverkar sannerligen inte chanserna till tillfrisknande eller rehabilitering att oroa sig för ekonomin och betraktas som fuskare.! Till råga på allt tas dessa tuppfjät inte ens i år.
Vad jag förstår sker inga förbättringar för t ex ensamföretagare, ingen förstår dessas speciella villkor. Reglerna fortsätter att utgå från att det normala är att vara anställd, fast antälld. Vilket i och för sig såväl verkstadsarbetaren som direktören är, men det finns faktiskt andra...
Tidsgränsen för hur länge en sjuk får vara sjuk med något slags sjukpenning kvarstår. Attityden att sjukdom är något som alltid går över, den kvarstår, och ska bara förses med en liten ventil som möjliggör undantag efter omfattande byråkratisk prövning. Fler regler för FK att hålla reda på... och (fel-)tolka.
Att införa ett bostadsstöd för de som drabbas och nollklassas, det är att acceptera att sjukförsäkringen inte är en inkomstgaranti utan en väg att få ner sjuka på existensminimum. Det är ett systemfel grundat på en attityd som förskräcker.
I sammanhanget passar detta belysande citat från Johan Westerholm: "Vad innebär denna ersättning egentligen? Långtidssjukskrivna har sällan haft råd att vara medlemmar i sina tidigare fackförbund och ersättningsnivån kommer i så fall att hamna på alfa-kassans norm på 320 kronor per dag. Denna avgift reduceras dessutom med 24 kronor för de som valt att stå utanför även alfa-kassan tidigare. Återstår 296kronor per dag. Eftersom det då är alfa-kassan som är normerande för ersättningen så innebär det att ersättning ges för arbetsdagar och inte lagstadgade veckovila vilket innebär en ersättning på 20 dagar per månad eller 5 920 kronor per månad. Innan skatt. Skillnaden mellan socialbidrag och denna ersättningsmodell är hårfin med andra ord och styrker bilden av socialförsäkringsministern som floskelgenerator. 2009 var nivån för socialbidrag – eller försörningsstöd som det egentligen heter - 5 765 kronor i Danderyds kommun för att gräva fram ett exempel. Vari den stora skillnaden ligger blir därmed plötsligt mycket svårare att förklara för ministern för de absolut svagaste i samhället. Och det blir värre."
Betr rehabilitiering och samarbete mellan myndigheter. Det är ju samma snömos som sagts av alla regeringar de senaste femton åren. Med uteblivet positivt resultat. På grund av rigida regler och effekten man skuffat undan folk i nya vrår med ännu sämre överlevnadsvillkor. Sjuka människors arbetsförmåga ökar inte genom att Arbetsförmedlingen får mera resurser! Jobb för partiellt arbetsföra kommer inte genom ett simsalabim i en departementspromemoria. Än mindre för sjuka.
Att göra PR för sjukförsäkringen gör inte heller folk friska och arbetsföra. Det är dimridåer och floskler.
De föreslagna ändringarna kanske putsar upp fasaden en aning i det samhälle som blir alltmer segregerat. Den grundinställning som skapar ett tredelat samhälle, den kvarstår dock.
En handfull länkar:
(Mary X Jensen) http://minamoderatakarameller.blogspot.com/2011/04/ska-jag-skammas-for-att-vara-moderat.html
(Johan W, del 1) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i.html
(Johan W, del 2) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i_11.html
(pressmeddelande från soc-dep)http://www.regeringen.se/sb/d/3209/a/166092?utm_source=Regeringskansliet&utm_campaign=Delning+av+l%C3%A4nk&utm_medium=facebook&at_xt=4da2ec00e7207179%2C0
(Ali Esbati) http://esbati.blogspot.com/2011/04/klart-besked-idag-sjukforsakringen.html
(Björn Johnson, statsvetare)http://stardustsblogg.blogspot.com/2011/04/menar-de-allvar.html
(Peter Andersson, s-bloggare) http://networkedblogs.com/gvtIt
Under sådär 15 år eller mer har sjukförsäkringssystemet gradvis urholkats. Nivåer har sänkts, olika tidsgränser har satt för hur länge man får vara sjuk. Ett antal skärpningar av regelverket har skett, i det påstådda syftet att motverka fusk. Karensdagar har införts etc. Nu har visserligen olika undersökningar visat att faktiskt fusk har varit närmast försumbart (jfrt med de stora summor som försäkringen totalt handlar om), medan däremot mycket av pengarna försvunnit i bristfällig hantering hos försäkringskassan och genom dåliga tolkning av otydliga regler från överställada myndigheter, läs regeringen.
Däremot har det länge förts en kraftfull kampanj för att få folk att tro att medvetet bidragsfusk är snart sagt den vanligaste orsaken till utbetalning av sjukpenning.
Det har lett till människor numera inte vågar vara hemma för att vårda en influensa utan går till jobbet och smittar ner sin omgivning. Nå, det må så vara. Värre är att långtidssjukas sjukdom ifrågasätts, inte av läkare, för de har inte mycket att säga till om i dagens system, utan av icke-medicinskt utbildade handläggare på försäkringskassan. Som följer regler från högre ort som säger att folk inte kan vara sjuka mer än den tid som regeringen säger. Nu blir självfallet inte sjuka friska på grund av administrativa eller politiska beslut. Däremot blir de av med den trygghet som försäkringen skulle utgöra. Förutom oron för sjukdomsförloppet så har tillkommit oron för ekonomin. Det har försenat tillfrisknande, ja till och med orsakat dödsfall.
"Snyftkampanj" kallar en del det när man påtalar detta.
Nå, nu kände jag i förstone "att äntligen" när jag hörde om det förslag som idag presenteras av ett antal allianspolitiker på DN-debatt.
Men sedan, när jag äntligen fick tid att själv kolla upp artikeln så blev jag besviken. Minst sagt. Några ynka tuppfjät, det är det enda. Dessutom som inte ska gälla förrän nästa år.
Så långt från verkligheten lever alltså de makthavande från folkets villkor. Inte minst ifrån de långtidssjukas villkor. Jag verkligen inte imponerad.
Det är fullt förståeligt att detta är dagens stora debattämne, inrikespolitiskt. Alliansare är mer eller mindre positiva, ibland med en viss underton av besvikelse. Men oppositionen är desto mera kritisk. Och att de drabbade inte är nöjda, det framgår med all tydlighet bland bloggar och på Facebook.
Nu är väl inte all kritik så välformulerad och konkret, ofta överväger ilskan. En vrede, som de som sitter vid makten nog har svårt att förstå eftersom deras villkor är så annorlunda.
En av alliansföreträdarna i riksdagen, centerns framtidshopp Annie Johansson, skrev på FB ett slags "äntligen" och på mitt surmulna konstaterande att det var "oändligt små" förbättringar replikerade hon att i politiken får man kompromissa och att remissrundan och verkligheten får visa om det räcker.
Jag menar att visst kan man få kompromissa i politiken. Men var man inte överens om avsikten att röja undan de grova fadäserna i den gällande utformningen? I så fall behövdes väl inga kompromisser?! Detta är ömkliga tuppfjät samtidigt som grundproblemet med det felaktiga perspektivet kvarstår. Den som är sjuk är sjuk. Den sjuke ska inte ses som en potentiell latmask eller fuskare. Att göra sjuka till socialbidragstagare är skamligt och förnedrande.
Det påverkar sannerligen inte chanserna till tillfrisknande eller rehabilitering att oroa sig för ekonomin och betraktas som fuskare.! Till råga på allt tas dessa tuppfjät inte ens i år.
Vad jag förstår sker inga förbättringar för t ex ensamföretagare, ingen förstår dessas speciella villkor. Reglerna fortsätter att utgå från att det normala är att vara anställd, fast antälld. Vilket i och för sig såväl verkstadsarbetaren som direktören är, men det finns faktiskt andra...
Tidsgränsen för hur länge en sjuk får vara sjuk med något slags sjukpenning kvarstår. Attityden att sjukdom är något som alltid går över, den kvarstår, och ska bara förses med en liten ventil som möjliggör undantag efter omfattande byråkratisk prövning. Fler regler för FK att hålla reda på... och (fel-)tolka.
Att införa ett bostadsstöd för de som drabbas och nollklassas, det är att acceptera att sjukförsäkringen inte är en inkomstgaranti utan en väg att få ner sjuka på existensminimum. Det är ett systemfel grundat på en attityd som förskräcker.
I sammanhanget passar detta belysande citat från Johan Westerholm: "Vad innebär denna ersättning egentligen? Långtidssjukskrivna har sällan haft råd att vara medlemmar i sina tidigare fackförbund och ersättningsnivån kommer i så fall att hamna på alfa-kassans norm på 320 kronor per dag. Denna avgift reduceras dessutom med 24 kronor för de som valt att stå utanför även alfa-kassan tidigare. Återstår 296kronor per dag. Eftersom det då är alfa-kassan som är normerande för ersättningen så innebär det att ersättning ges för arbetsdagar och inte lagstadgade veckovila vilket innebär en ersättning på 20 dagar per månad eller 5 920 kronor per månad. Innan skatt. Skillnaden mellan socialbidrag och denna ersättningsmodell är hårfin med andra ord och styrker bilden av socialförsäkringsministern som floskelgenerator. 2009 var nivån för socialbidrag – eller försörningsstöd som det egentligen heter - 5 765 kronor i Danderyds kommun för att gräva fram ett exempel. Vari den stora skillnaden ligger blir därmed plötsligt mycket svårare att förklara för ministern för de absolut svagaste i samhället. Och det blir värre."
Betr rehabilitiering och samarbete mellan myndigheter. Det är ju samma snömos som sagts av alla regeringar de senaste femton åren. Med uteblivet positivt resultat. På grund av rigida regler och effekten man skuffat undan folk i nya vrår med ännu sämre överlevnadsvillkor. Sjuka människors arbetsförmåga ökar inte genom att Arbetsförmedlingen får mera resurser! Jobb för partiellt arbetsföra kommer inte genom ett simsalabim i en departementspromemoria. Än mindre för sjuka.
Att göra PR för sjukförsäkringen gör inte heller folk friska och arbetsföra. Det är dimridåer och floskler.
De föreslagna ändringarna kanske putsar upp fasaden en aning i det samhälle som blir alltmer segregerat. Den grundinställning som skapar ett tredelat samhälle, den kvarstår dock.
En handfull länkar:
(Mary X Jensen) http://minamoderatakarameller.blogspot.com/2011/04/ska-jag-skammas-for-att-vara-moderat.html
(Johan W, del 1) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i.html
(Johan W, del 2) http://mitt-i-steget.blogspot.com/2011/04/sjukforsakringen-djavulen-sitter-i_11.html
(pressmeddelande från soc-dep)http://www.regeringen.se/sb/d/3209/a/166092?utm_source=Regeringskansliet&utm_campaign=Delning+av+l%C3%A4nk&utm_medium=facebook&at_xt=4da2ec00e7207179%2C0
(Ali Esbati) http://esbati.blogspot.com/2011/04/klart-besked-idag-sjukforsakringen.html
(Björn Johnson, statsvetare)http://stardustsblogg.blogspot.com/2011/04/menar-de-allvar.html
(Peter Andersson, s-bloggare) http://networkedblogs.com/gvtIt
Politik i hjärnan?
Vill man vara elak kan man ställa sig frågan om detta med politik har något med hjärnkapacitet att göra. I vart fall kan man ha sina tvivel ibland både när man hör s.k. toppolitiker som "vanlig väljare" uttala sig.
Må vara hur det vill med detta, men nog är ändå det en intressant nyhet att forskare tycker sig ha funnit samband mellan politiska åsikter och vilka delar av hjärnan man använder mest. Detta refererat i SVT Vetenskap.
Bland annat har man redan tidigare kunnat identifiera att människor med en liberal syn har en större förmåga att hantera motstridig information och de med en konservativ syn har större förmåga att känna igen hot om fara. Nu avslöjar en ny rapport som publiceras i Current Biology att skillnaderna i politisk inriktning är länkade till skillnader i själva strukturerna i våra hjärnor.
Individer som kallar sig själva liberala tenderar att ha en större främre hjärnbark, medan människor som har en mer konservativ läggning har en större amygdala.
Det är dock oklart vad som egentligen påverkar vad. Alltså, har vi en viss politisk sympati för att vi har en viss struktur i hjärnan, eller förändras våra hjärnor rent fysiskt beroende på hur vi ser på saker?
Nu är det faktiskt inte så att höger eller vänster är solklara begrepp. Förutom att de kan definieras olika så är det en endimensionell syn - och att folk kan ändra åsikt under livet påpekar också forskarna.
I det sammanhanget vill jag dock göra ett påpekande. Att byta parti är inte detsamma som att byta ideologi. Tvärtom beror det ofta på att partiet bytt åsikt. Och våra grundläggande värderingar får vi ofta tidigt i livet. Erfarenhet och kunskaper kan i någon mån nog modifiera värderingarna, men frågan är hur mycket och hur ofta det sker. Eller om det är så att vi (samhället, politikerna, forskarna) som blandar samman begrepp som partiprogram med grundläggande värderingar/ideologier.
Må vara hur det vill med detta, men nog är ändå det en intressant nyhet att forskare tycker sig ha funnit samband mellan politiska åsikter och vilka delar av hjärnan man använder mest. Detta refererat i SVT Vetenskap.
Bland annat har man redan tidigare kunnat identifiera att människor med en liberal syn har en större förmåga att hantera motstridig information och de med en konservativ syn har större förmåga att känna igen hot om fara. Nu avslöjar en ny rapport som publiceras i Current Biology att skillnaderna i politisk inriktning är länkade till skillnader i själva strukturerna i våra hjärnor.
Individer som kallar sig själva liberala tenderar att ha en större främre hjärnbark, medan människor som har en mer konservativ läggning har en större amygdala.
Det är dock oklart vad som egentligen påverkar vad. Alltså, har vi en viss politisk sympati för att vi har en viss struktur i hjärnan, eller förändras våra hjärnor rent fysiskt beroende på hur vi ser på saker?
Nu är det faktiskt inte så att höger eller vänster är solklara begrepp. Förutom att de kan definieras olika så är det en endimensionell syn - och att folk kan ändra åsikt under livet påpekar också forskarna.
I det sammanhanget vill jag dock göra ett påpekande. Att byta parti är inte detsamma som att byta ideologi. Tvärtom beror det ofta på att partiet bytt åsikt. Och våra grundläggande värderingar får vi ofta tidigt i livet. Erfarenhet och kunskaper kan i någon mån nog modifiera värderingarna, men frågan är hur mycket och hur ofta det sker. Eller om det är så att vi (samhället, politikerna, forskarna) som blandar samman begrepp som partiprogram med grundläggande värderingar/ideologier.
10 april 2011
Gör en miljon dig rik? Vad är den verkliga miljonvinsten?
Dagens Industri och Expressen skriver idag om att en miljon kr gör att svensken känner sig rik. Nå, för stockholmare behövs två miljoner för att nå rikedomskänslan. Jag gissar att det är det dyra boendet som skruvar upp nollåttornas krav.
Men, ärligt talat, vad får man för en ynka miljon? Ja, de svar som refereras i artiklarna visar att svenskarna är realistiska. De behåller jobbet, men reser en del om en miljon skulle ramla över dem.
Och hur man blir miljonär, tja, det sker genom arv eller genom en spelvinst. Att arbeta sig till det är snudd på omöjligt, ivart fall på ärligt och skattat jobb. Då ska man lyckas tråckla sig fram till ett toppjobb i något börsföretag då. Frågan är hur det ska bedömas också...
Men hur var det nu då? Vi behåller jobbet...
Just det. Tänker man efter en smula så räcker en miljon inte långt. Ett par rejäla resor, visst. Men mera då? Lösa in lite av huslånen? Alternativt att renovera lite. Inte blir det något lyxliv inte och ingen kåk i Spanien. Nej, miljonen kan bli en liten krydda om man har ett jobb redan, ett fast och gärna hyfsat betalt jobb.
För den som inte har arbete, är arbetslös eller långtidssjuk försvinner en oväntat tillskott snabbt i att betala räkningar och putsa upp fasaden lite genom att äntligen skaffa de där nya glasögonen man länge behövt skaffa. Dvs för att hålla näsan över vattnet en tid. Det blir ingen krydda, däremot en andhämtning.
I dagens tredelade samhälle är det nog så att den verkliga miljonvinsten består i att vara frisk och ha ett fast jobb. Den arbetslöse behöver mycket mera än en miljon för att känna lite fast mark under fötterna och våga tänka på lite lyx i stil med dyrare utlandsresor, betalda tandläkarräkningar och en ny, kontant betald bil.
Men, ärligt talat, vad får man för en ynka miljon? Ja, de svar som refereras i artiklarna visar att svenskarna är realistiska. De behåller jobbet, men reser en del om en miljon skulle ramla över dem.
Och hur man blir miljonär, tja, det sker genom arv eller genom en spelvinst. Att arbeta sig till det är snudd på omöjligt, ivart fall på ärligt och skattat jobb. Då ska man lyckas tråckla sig fram till ett toppjobb i något börsföretag då. Frågan är hur det ska bedömas också...
Men hur var det nu då? Vi behåller jobbet...
Just det. Tänker man efter en smula så räcker en miljon inte långt. Ett par rejäla resor, visst. Men mera då? Lösa in lite av huslånen? Alternativt att renovera lite. Inte blir det något lyxliv inte och ingen kåk i Spanien. Nej, miljonen kan bli en liten krydda om man har ett jobb redan, ett fast och gärna hyfsat betalt jobb.
För den som inte har arbete, är arbetslös eller långtidssjuk försvinner en oväntat tillskott snabbt i att betala räkningar och putsa upp fasaden lite genom att äntligen skaffa de där nya glasögonen man länge behövt skaffa. Dvs för att hålla näsan över vattnet en tid. Det blir ingen krydda, däremot en andhämtning.
I dagens tredelade samhälle är det nog så att den verkliga miljonvinsten består i att vara frisk och ha ett fast jobb. Den arbetslöse behöver mycket mera än en miljon för att känna lite fast mark under fötterna och våga tänka på lite lyx i stil med dyrare utlandsresor, betalda tandläkarräkningar och en ny, kontant betald bil.
08 april 2011
Nej, det var inget aprilskämt. Och centern backade
För några dagar sedan skrev jag om hur kartläggningen av och registreringen av våra flygresor skulle skärpas ytterligare. Det var ännu en av dessa inskränkningar i vår integritet som nu lanceras i samma anda som FRA-lagen och datalagringsdirektivet. Det presenterades den 1:a april, vilket gjorde att en och annan såg det som ett dåligt aprilskämt.
Centern var inte helt nöjda, men nu kan man höra i radions nyhetssändningar, att centern gett upp. Detta efter att även sossarna är med på tåget att kartlägga oss än mera.
Vad annat var att vänta? Vare sig centern eller sossarna har ju utmärkt sig tidigare för att respektera den enskilda människans integritet. Och allianspartierna (liksom sossarna) menar alltfort att det är viktigare att kolla varje människa än att inrikta sig på de som är misstänkta för brott.
Centern var inte helt nöjda, men nu kan man höra i radions nyhetssändningar, att centern gett upp. Detta efter att även sossarna är med på tåget att kartlägga oss än mera.
Vad annat var att vänta? Vare sig centern eller sossarna har ju utmärkt sig tidigare för att respektera den enskilda människans integritet. Och allianspartierna (liksom sossarna) menar alltfort att det är viktigare att kolla varje människa än att inrikta sig på de som är misstänkta för brott.
06 april 2011
Tusenkronorssossen var "opolitisk" ?
Såg att en bloggare hade rubriken "tusenkronorssossen" på sin kommentar till de nya sedlarna. Den som ska pryda tusenlappen är Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare bl a under Kongokrisen, och som jag kommenterat här. Jag kunde inte öppna bloggen, men rubriken föranleder lite tankar om politiska tjänster.
Visst, före sin tid som generalsekreterare i FN så var Dag Hammarskjöld medlem av socialdemokratiska regeringar. Han var kabinettsekreterare i UD ett par år och sedan konsultativt statsråd i UD. Men, nu var detta på den tid (1949-53)som inte ens alla ministrar var partipolitiskt rekryterade! Det är kanske svårt att tänka sig för dagens unga, men så var det.
Kabinettssekreterare är en titel som i andra departement kallas statssekreterare. Dessa tjänster var länge renodlat opolitiska tjänster, administrativa samordnare praktiskt/tekniska hjälpredor till den politiske ministern, som inte alltid hade vare sig djupare fackkunskaper eller administrativ vana. Numera, och sedan flera decennier, är statssekreterare visserligen ett slags de facto-chefer under ministern, men rekryteras bland partitrogna och som politiskt stöd för ministern.
Under 50-talet och dessförinnan var inte ens alla ministrar rekryterade på politiska meriter. Opolitiska ministrar kunde faktiskt en gång i tiden till och med vara fackministrar, men vanligast var denna tid att de kallades konsultativa statsråd. Det betydde att de inte hade eget departement, och framför allt skulle vara juridiska experter till de politiska ministrarna. "Minister utan portfölj" var en annan benämning på sådana rådgivande ministrar. Portfölj var då detsamma som departement. Ministrar utan eget departement förekommer även idag, ja faktiskt i hög grad, men de får ändå någon benämning som ska ange vad de sysslar med, trots att de egentligen är ett slags biträdande ministrar till en departementschef.
Det jag vill poängtera är således att, förutom att antalet ministrar och dem närstående tjänstemän ökat markant under de senaste femtio åren, så har dessutom de de rent opolitiska tjänsterna på toppnivå helt försvunnit. Det är därför en förhastad slutsats att en minister eller en statssekreterare i en regering för 50-60 år sedan absolut skulle ha haft samma partifärg som ministären i sig!
Vad gäller Dag Hammarskjöld så var han aldrig partiansluten socialdemokrat, han var en duktig och uppskattad tjänsteman.
Dag var f.ö. son till Hjalmar Hammarskjöld, konservativ statsminister under i början av 1900-talet. Han sägs ha haft en konservativ läggning i vissa frågor, men även varit en balanserande kraft mellan olika åsikter i regeringen (enl Wiforss).
Visst, före sin tid som generalsekreterare i FN så var Dag Hammarskjöld medlem av socialdemokratiska regeringar. Han var kabinettsekreterare i UD ett par år och sedan konsultativt statsråd i UD. Men, nu var detta på den tid (1949-53)som inte ens alla ministrar var partipolitiskt rekryterade! Det är kanske svårt att tänka sig för dagens unga, men så var det.
Kabinettssekreterare är en titel som i andra departement kallas statssekreterare. Dessa tjänster var länge renodlat opolitiska tjänster, administrativa samordnare praktiskt/tekniska hjälpredor till den politiske ministern, som inte alltid hade vare sig djupare fackkunskaper eller administrativ vana. Numera, och sedan flera decennier, är statssekreterare visserligen ett slags de facto-chefer under ministern, men rekryteras bland partitrogna och som politiskt stöd för ministern.
Under 50-talet och dessförinnan var inte ens alla ministrar rekryterade på politiska meriter. Opolitiska ministrar kunde faktiskt en gång i tiden till och med vara fackministrar, men vanligast var denna tid att de kallades konsultativa statsråd. Det betydde att de inte hade eget departement, och framför allt skulle vara juridiska experter till de politiska ministrarna. "Minister utan portfölj" var en annan benämning på sådana rådgivande ministrar. Portfölj var då detsamma som departement. Ministrar utan eget departement förekommer även idag, ja faktiskt i hög grad, men de får ändå någon benämning som ska ange vad de sysslar med, trots att de egentligen är ett slags biträdande ministrar till en departementschef.
Det jag vill poängtera är således att, förutom att antalet ministrar och dem närstående tjänstemän ökat markant under de senaste femtio åren, så har dessutom de de rent opolitiska tjänsterna på toppnivå helt försvunnit. Det är därför en förhastad slutsats att en minister eller en statssekreterare i en regering för 50-60 år sedan absolut skulle ha haft samma partifärg som ministären i sig!
Vad gäller Dag Hammarskjöld så var han aldrig partiansluten socialdemokrat, han var en duktig och uppskattad tjänsteman.
Dag var f.ö. son till Hjalmar Hammarskjöld, konservativ statsminister under i början av 1900-talet. Han sägs ha haft en konservativ läggning i vissa frågor, men även varit en balanserande kraft mellan olika åsikter i regeringen (enl Wiforss).
"Krigshetsare" på tusenlappen
Så har då Riksbanken meddelat vilka motiv som ska finnas på de nya sedlarna.
På den nya tusenlappen ska Dag Hammarskjöld avporträtteras. Det är ett bra val. Han är ju närmast helgonförklarad i Sverige, som en av de första och mest kraftfulla generalsekreterare som FN haft.
Dag Hammarskjöld var en mycket aktiv FN-chef. Han bangade inte för kraftfulla insatser i Kongo för att få ordning där och rädda människoliv. Mera kraftfulla än vad FN idag orkar med, och i synnerhet mera kraftfullt än sveriges regering (och delar av opinionen) är idag...
Jag tror inte att speciellt många går in djupare på hans insatser, utöver ett allmänt gillande. Däremot vore det, anser jag, värdefullt om de som idag är så tveksamma, ja ofta rent av negativa, till både FN:s ytterst begränsade insats idag i Libyen, och som till och med ifrågasätter att Sverige deltar genom att observera den Libyska verkligheten från ovan, utan att aktivt medverka till skydd för civila människoliv, inser vad Dag H stod för. Dessa kritiker "borde" om de vidhåller sin negativa uppfattning om FN-insatsen idag, i konsekvensens namn, karaktärisera Hammarskjöld som en krigshetsare, han som lät FN sätta in militär också på marken förutom som militärflyg. Och både på marken och i luften var Sverige aktiva. Då.
Hammarskjöld på tusenlappen är ett utmärkt val. Han var ingen krigshetsare, men han var en aktiv förkämpe för mänskliga rättigheter, för humanism och att FN skulle ha en roll i detta.
Övriga personer på sedlarna då? Ja, nog kunde Selma Lagerlöf fått vara kvar. Men jag har inget emot de andra nya namnen heller. Birgit Nilsson, Ingmar Bergman, Greta Garbo, Evert Taube och Astrid Lindgren var alla utmärkta profiler inom svensk kultur och förtjänar att kommas ihåg. I flera fall även med internationell lyskraft.
04 april 2011
Sträck vapen, Gaddafi-pojkar!
Ett par av Gaddafis söner (hur många har han?) sägs enl såväl SR som kvällspressen och DN vilja införa demokrati i Libyen. Söker en "lösning";)
Kanske de inser att slaget är förlorat, och vill rädda vad som räddas kan. Det troliga är väl att det är ett slags krigslist. Ingen tror väl att vare sig gubben eller sönerna vill ge upp sin maktställning och tillgången till "sina" pengar.
Men om de menar allvar. Då är det bara att låsa in gubben, ge order till armén att ge upp. Sträcka vapen och överlämna sig till oppositionen. Ställa Gadaffi själv inför domstol. Och så låta en övergångsregering ordna val, under överinseende av FN. Då kan de ställa upp där i valet och se om de får några röster.
Att de själva skulle få ordna en övergång till "demokrati" är självfallet helt uteslutet. Det är inte det slag av styre som de avser som folket vill ha.
Kanske de inser att slaget är förlorat, och vill rädda vad som räddas kan. Det troliga är väl att det är ett slags krigslist. Ingen tror väl att vare sig gubben eller sönerna vill ge upp sin maktställning och tillgången till "sina" pengar.
Men om de menar allvar. Då är det bara att låsa in gubben, ge order till armén att ge upp. Sträcka vapen och överlämna sig till oppositionen. Ställa Gadaffi själv inför domstol. Och så låta en övergångsregering ordna val, under överinseende av FN. Då kan de ställa upp där i valet och se om de får några röster.
Att de själva skulle få ordna en övergång till "demokrati" är självfallet helt uteslutet. Det är inte det slag av styre som de avser som folket vill ha.
03 april 2011
I de gyllene glasburarna, eluppvärmda förstås. Och utanför...
Nog blir det tjatigt med dessa ständiga fallskärmar och VD-bonushistorier. Att de aldrig ger sig, att de aldrig kan få nog!
Vattenfalls VD, välavlönad och med feta bonusar, fick sparken, och försågs med en ytterst guldkantad fallskärm. Konstruerad i smyg, dvs bakom ryggen på ägaren/staten, av Vattenfalls ordförande. När detta upptäcktes fick ordföranden sparken. Men inte slut med det, nu visar det sig att en handfull andra höga chefer, ofta med mycket kort anställningstid, även de fått enorma avgångsvederlag. Denna gång i Vattenfalls tyska dotterbolag. Detaljerna kan ni läsa här eller här. Även Alliansfritt tar givetvis chansen att ge regeringen ett tjyvnyp för att regeringen inte kan hålla efter cheferna och styrelserna i de statliga bolagen. Det är förståeligt, men det verkar ju som att historierna i vart fall till en del började under sossarnas regeringstid.
Jag ska inte gå in på hur många miljoner som var och en fått, det räcker att konstatera att för vanliga hårt arbetande människor så är detta fråga om fantasibelopp. Än mera märkligt är att de i många fall utgår efter det att de så rikligt belönade misskött sig på ett eller annat sätt! Detta samtidigt som det varit en intensiv debatt vari både bonusar och fallskärmar ifrågasatts, såväl deras storlek som nyttan av dem över huvud taget. Det finns studier som lär visa att bonusar faktiskt är kontraproduktiva. Märkligt att inte ägarna tar till sig sådan information!
Nå, att privata ägare är släpphänta med sina pengar, det drabbar ägarna. Det underliga är attde som sätter villkoren ofta sitter i samma båt som bonuslyftarna. I någon mån är de ägarrepresentanter, men ofta är de faktiskt främst (höga) anställda som spelar med andras pengar.
Det är ändå ur allmänmoralisk synpunkt ytterst anmärkningsvärt.
Att staten låter sina bolag hålla på på samma sätt är ändå ännu mera klandervärt. Staten genom regeringen har sagt sig vilja vara restriktiv, men dess representanter ser genom fingrarna och mer el mindre "lurar" sin uppdragsgivare.
Det är uppenbart att de som sitter på dessa stolar alla tillhör en och samma grupp av människor, långt, långt borta från den verklighet som 90% el mer av medborgarna lever i. De utgår från att har man hamnat i smöret ska man ständigt förses med pengar. En gång på en toppost är man tillförsäkrad en helt bekymmersfri tillvaro och helt undantagen de villkor som vi andra lever under. Vi som betalar de skatter och de priser som är förutsättningen för att ge dessa löner, fallskärmar och bonusar. De som lever i denna förgyllda glaskupa, bryr sig inte ens om att se ut på världen utanför, fullt sysselsatta som de är med att förse sig själva och varandra med förmåner.
Samtidigt pågår en debatt utanför glasburen om hur folk utanför har det. De som t ex befinner sig i FAS 3. Arbetslösa utan fallskärmar. Människor som inte haft feta bonusar. Folk som inte blivit av med jobben på grund av att de misskött sig, utan i många fall på grund av de "strukturomvandlingar" som cheferna i deras företag genomfört, och fått bonusar för.
De finanskriser och andra kriser vi drabbats av under senare år är tecken på att den nya överklassens spel och spekulationer gått för långt. Det har varit vi andra som fått rädda dem. Det har vi ingen lust att göra fler gånger. Och inte möjligheter heller. Vi är farligt nära bristningsgränsen.
För att undvika den totala katastrofen, med konsekvenser är svåra att till fullo inse, måste det bli ett slut på detta giriga och fullständigt okänsliga profiterande på vanligt folk.
Naturkatastrofer kan människan möjligen i någon mån förutse, men ytterst marginellt motverka. Egentillverkade katastrofer borde intelligenta (?) människor däremot både förutse och undvika. Om inte girighten tillåts härska ohämmat.
Vattenfalls VD, välavlönad och med feta bonusar, fick sparken, och försågs med en ytterst guldkantad fallskärm. Konstruerad i smyg, dvs bakom ryggen på ägaren/staten, av Vattenfalls ordförande. När detta upptäcktes fick ordföranden sparken. Men inte slut med det, nu visar det sig att en handfull andra höga chefer, ofta med mycket kort anställningstid, även de fått enorma avgångsvederlag. Denna gång i Vattenfalls tyska dotterbolag. Detaljerna kan ni läsa här eller här. Även Alliansfritt tar givetvis chansen att ge regeringen ett tjyvnyp för att regeringen inte kan hålla efter cheferna och styrelserna i de statliga bolagen. Det är förståeligt, men det verkar ju som att historierna i vart fall till en del började under sossarnas regeringstid.
Jag ska inte gå in på hur många miljoner som var och en fått, det räcker att konstatera att för vanliga hårt arbetande människor så är detta fråga om fantasibelopp. Än mera märkligt är att de i många fall utgår efter det att de så rikligt belönade misskött sig på ett eller annat sätt! Detta samtidigt som det varit en intensiv debatt vari både bonusar och fallskärmar ifrågasatts, såväl deras storlek som nyttan av dem över huvud taget. Det finns studier som lär visa att bonusar faktiskt är kontraproduktiva. Märkligt att inte ägarna tar till sig sådan information!
Nå, att privata ägare är släpphänta med sina pengar, det drabbar ägarna. Det underliga är attde som sätter villkoren ofta sitter i samma båt som bonuslyftarna. I någon mån är de ägarrepresentanter, men ofta är de faktiskt främst (höga) anställda som spelar med andras pengar.
Det är ändå ur allmänmoralisk synpunkt ytterst anmärkningsvärt.
Att staten låter sina bolag hålla på på samma sätt är ändå ännu mera klandervärt. Staten genom regeringen har sagt sig vilja vara restriktiv, men dess representanter ser genom fingrarna och mer el mindre "lurar" sin uppdragsgivare.
Det är uppenbart att de som sitter på dessa stolar alla tillhör en och samma grupp av människor, långt, långt borta från den verklighet som 90% el mer av medborgarna lever i. De utgår från att har man hamnat i smöret ska man ständigt förses med pengar. En gång på en toppost är man tillförsäkrad en helt bekymmersfri tillvaro och helt undantagen de villkor som vi andra lever under. Vi som betalar de skatter och de priser som är förutsättningen för att ge dessa löner, fallskärmar och bonusar. De som lever i denna förgyllda glaskupa, bryr sig inte ens om att se ut på världen utanför, fullt sysselsatta som de är med att förse sig själva och varandra med förmåner.
Samtidigt pågår en debatt utanför glasburen om hur folk utanför har det. De som t ex befinner sig i FAS 3. Arbetslösa utan fallskärmar. Människor som inte haft feta bonusar. Folk som inte blivit av med jobben på grund av att de misskött sig, utan i många fall på grund av de "strukturomvandlingar" som cheferna i deras företag genomfört, och fått bonusar för.
De finanskriser och andra kriser vi drabbats av under senare år är tecken på att den nya överklassens spel och spekulationer gått för långt. Det har varit vi andra som fått rädda dem. Det har vi ingen lust att göra fler gånger. Och inte möjligheter heller. Vi är farligt nära bristningsgränsen.
För att undvika den totala katastrofen, med konsekvenser är svåra att till fullo inse, måste det bli ett slut på detta giriga och fullständigt okänsliga profiterande på vanligt folk.
Naturkatastrofer kan människan möjligen i någon mån förutse, men ytterst marginellt motverka. Egentillverkade katastrofer borde intelligenta (?) människor däremot både förutse och undvika. Om inte girighten tillåts härska ohämmat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)