Säkerhetsbyråkratins agerande oroar och är kontraproduktivt

Demokrati innebär att folket ska veta vad de som väljs till folkets företrädare på beslutsnivå står för, även i praktiken, dvs även vad de faktiskt gör för att bevara demokratin.

När de folkvalda inte gör så, utan till och med överlåter till tjänstemän och myndigheter att göra ingrepp i medborgarnas frihet och grundläggande demokratiska rättigheter som integritet, yttrande- och tryckfrihet, begränsningar i offentlighet etc, då är det viktigt och nödvändigt att makten granskas. Att oklara lagar granskas, att myndigheternas övertramp av lagar granskas och påtalas, avslöjas.

Det är varje oppositions uppgift, om där finns verklig opposition. Det är massmedias absolut främsta uppgift. Och när media inte förmår det får vi lita till att enskilda medborgare hjälper oss andra och media för att vi ska få veta vad som sker. Så vi kan reagera och utkräva ansvar av de som misshandlar demokratin.

Därför är Edward Snowden en hjälte för försvar av demokratin. Därför kan man starkt ifrågasätta mycket av det hysch-hysch kring det som ledande politiker och övervakningsbyråkrater kallar för "säkerhetspolitik".

Därför ska det inte behöva finnas minsta misstanke att byråkraterna/ämbetsmännen tar över ratten från politikerna. SÄPO, FRA och vanliga polisen ska skydda demokratin, inte undergräva den. Myndigheterna ska, vilket t ex Datainspektionen verkar göra, fullgöra de order som de folkvalda ger. Och självfallet ska politikerna skydda de demokratiska värdena, inte massövervaka oss medborgare i varje steg och åsikt.

I Sverige inskränktes tryckfriheten, med anor från 1700-talet, under andra världskriget av underdånig hänsyn till diktaturens nazi-Tyskland. Integritet och åsiktsfrihet kränktes av socialdemokratin genom den s k IB-affären och det s k SAPO.  I dagens Sverige har,  delvis med start i diskussionerna kring FRA-lagens tillkomst 2008 och därefter, dessa frågor aktualiserats allt mer. I bakgrunden låg då 11 sept 2001 och den terroristskräck som Bush-regimen i USA utnyttjade för allt kraftigare inskränkningar i människors vardag. Genom att, med åberopande av terrorism, inskränka demokratin.

Jag reagerar därför starkt emot hur luddiga lagar införs, som ger möjlighet till regering och myndigheter som FRA och SÄPO till helt fri tolkning av dessa lagar, till ändamålsglidningar, till hur tillsynsmyndigheter antingen verkar blunda för eller inte får faktisk insyn i hur "säkerhetsmyndigheter" agerar.

Jag inser och vill givetvis att Sverige ska ha ett försvar och även skaffa sig kunskap om främmande makters eventuella dolska planer gentemot Sverige som stat. Men jag vill inte att demokratin ska avskaffas under sken av att skydda den. Svenska medborgare ska inte massövervakas. Spaning ska ske efter misstanke och utan att kränka människors integritet, och inte ske så att folk blir skrämda från att ha och uttrycka åsikter som inte är desamma som makthavarna har.

Jag är oroad av att svenska folket inte verkar mera oroat än det borde vara.

Jag noterar att nu torsdag morgon den 19 dec  meddelar SR att SÄPO döljer för tillsynsmyndigheterna vad de sysslar med. För att undvika "missförstånd". Hur ska t ex Datainspektionen kunna sköta sin tillsyn då? Och kanske är det faktiskt så att t ex Datainspektionen  förstår.... och det är det som SÄPO är rädda för.  Det oroar mig. 

 SR meddelar vidare att i USA får NSA (smått överraskande) stramare tyglar och kongressen ska ha större insyn. Obama är uppenbarligen oroad och kanske t o m en aning överraskad över hur NSA lever sitt eget liv (i tätt samarbete med FRA).

Dessutom verkar det fullt klart att det beslut som nu tagits i Brasilien om inköp av svenska JAS-plan, det har som en viktig bakgrund hur irriterade de i Brasilien är över hur USA, genom NSA, avlyssnat (spionerat) på Brasilien. Därför ger de USA en näsbränna, köper svenskt i st från spionlandet USA.  En sund reaktion!

Det är ju ingen direkt överraskning att den övervakning och att "modernt" spioneri i hög grad är riktat emot ekonomiska intressen också, eller spiller över sådan information. Det borde även svenska myndigheter och ännu mer vår regering inse allvaret av. Liksom de konsekvenser det kan ge i det internationella, fredliga samarbetet för vår säkerhet!

Jag tror inte (hoppas inte) att  FRA trots det intima samarbetet med NSA, varit inblandat i USA avlyssnande spionage emot Brasilien. Men tänk om, och om det avslöjas, hur skulle Brasilien reagera då? Bryta affären om JAS?
Och hur kan FRAs agerande, med eller utan samverkan med NSA,   inverka negativt på internationella affärer i vårt närområde? Förr eller senare upptäcks ju det. Och blotta misstanken kan ju skada.

Detta överdrivna spionerade, övervakande utan urskiljning, misstänkliggörande av vanliga medborgare, det är alltså kränkande av demokratin, försvårar säkerhetsskapande samarbete med vår omvärld, och kan till och med drabba oss/Sverige ekonomiskt.

Massmedia tar inget ansvar

Följande är en text jag klipper från Olle Wästbergs nyhetsbrev från idag.

Rubrik: Mediebranschen tar inget ansvar, den är en bransch bland andra

President Obama sa sig nyligen vara förvånad över att medierna bara bryr sig om vad som händer just denna minut och att den långa sikten nästan aldrig finns med i medierapporteringen. Att det ofta är på det sättet är uppenbart – också i Sverige – varför Obama blev överraskad är mindre uppenbart.

Det har alltid funnits en konflikt mellan viljan att ge läsarna och tittarna vad de borde behöva i stället för vad de vill ha. Och visst har Public Service ett brett uppdrag med inslag av folkbildning. Men i grunden är medierna en bransch som måste tjäna pengar.

Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren formulerar det träffande på mediegranskningssiten Second Opinion:
"Vi föreställer oss att medierna berättar hur omvärlden är beskaffad. Men jag tror detta är en nostalgisk syn som vi borde försöka lämna efter oss. Journalister är inte barfotaforskare, de jobbar i upplevelseindustrin. De får betalt för att underhålla, inte organisera, det allmänna medvetandet. Och de gör det utifrån en medial plattform som drivs av att hela tiden upprätthålla publikens uppmärksamhet, i hård konkurrens med andra avsändare."
http://www.second-opinion.se/so/view/1835

Numera finns journalister som skriver för siter på nätet och får betalt efter hur många träffar deras texter får. Det lär inte uppmuntra till långsiktigt sanningssökanfr.

Den ledande amerikanske mediejournalisten James Fallows har skrivit grundligt om just mediernas tydliga roll som kommersiella företag bland andra.
http://www.theatlantic..com/magazine/archive/2011/04/learning-to-love-the-shallow-divisive-unreliable-new-media/8415/

Samtidigt som de breda medierna ser samhällsfrågor som ett specialintresse att jämföra med videospel eller mode finns nu möjligheter att driva opinion och sprida kunskap på ett sätt som aldrig förr. Det har ju senast visat sig under den arabiska frigörelsen i Mellanöstern.
---
Min kommentar. I vart fall gäller dessa konstaterande gammelmedia, massmedia. Betr internet så är det framför allt ett ungt media, och avsändarna kan sjävlfallet nå många läsare, men ofta på ett mera slumpmässigt sätt. Som Olle antyder finns dock tendenser till massproduktion av "nyheter" även där och då inte bara på gammelmedias internetsidor. Samtidigt så kan fler nå ut, än genom traditionella media, och läsarna kan vara av högst varierande antal, liksom att avsändarnas ambitioner ofta(st) inte primärt, eller ens sekundärt, är att tjäna pengar. Avsikten är ofta att diskutera, bredda och fördjupa kunskaper. Den nya formen av grävande journalistik.

I vart fall delvis så präglades starten för gammelmedia av en vilja att diskutera, förmedla objektivast möjliga nyheter och kunskaper, att vara kanaler för opinionsbildning. Detta gällde såväl tidningarna, som ändå givetvis måste gå ihop, och gärna mer, och publicserviceorgan som SR och SVT. Numera är det, som Olle konstaterar, pengaintjänandet som styr (pressen) och publiksiffrorna (SVT i konkurrens med kommersiella teve och radiobolag).

Frågan är vart internet går, dvs främst då bloggar och liknande fora för opinionsbildning? En farhåga är givetvis att den opionionsbildande delen av internet röner samma öde som traditionella meda. Dagens politiska etablissemangs intresse för internet är helt uppenbart att i den mån det inte är en megafon för de styrandes åsikter så ska det bara vara en kommersiell försälningskanal. Inte ett fritt och självständigt folkbildningsisntrument eller en plats där åsikter kan brytas och kunskaper ska kunna hämtas - och diskuteras.

Hör du du, tänk om din granne el politiske motståndare får ett horn i sidan till dig

Jag har tidigare inte kommenterat på bloggen den s.k. Assagne-affären. Däremot skrev jag om Ask och omvänd bevisföring. Betr det senare har det varit förvånansvärt tyst därom främst i de etablerade media. Asks omvända bevisföring för saker som inte ens inträffat visar på en allvarlig brist i rättssystement med rättsosäkerhet som följd. Tyvärr är hon (och regeringen) inte ensam om detta synsätt där den enskilde kommer i kläm. Bodström och socialdemokraterna har samma lust att utan bevisning ta hand om dina pengar, vilket Juristen skriver om här. Denne ser samma paralleller som jag gör när det gäller hur man tänker sig försvaret av FRA-lagen och även att bara misstanke är straffbart. Resten tar massmedia tjänstvilligt hand om. Att fungera som okritisk folkdomstol passar pressen bra när det gäller att tjäna pengar.

Men det är ett liknande mönster när det gäller Assagne-affären. Uppgifter om (till synes svaga) misstankar läcks ut till media. Den "misstänkte" blir därigenom för evigt dömd av pressens folkdomstol, vad som än kan komma fram vid en rättegång, om det nu ens finns underlag för ett åtal.
Åklagare och poliser blir i fall som detta dessutom villiga verktyg för makten, för politiska syften.

Rättssäkerhet och integritet hänger tveklöst ihop. Båda begreppen är under stark devalvering i dagens Sverige. Personer hängs utan minsta hänsyn ut i media, när det finns en chans att uppnå politiska syftten. Integritet och rättssäkerhet, nej det "glöms" bort. Hela tiden spelar man på att blåsa under folks föreställning om "rent mjöl i påsen" och "ingen rök utan eld".

Men det händer ju inte mig... tänker du. Vad vet vi om det? Kanske din granne tycker att du spenderar för mycket pengar och anmäler misstanke om penningtvätt till polisen. Som går till pressen. Det är ju fel, men du är för evigt stämplad som kriminell. Eller så vill en politisk motståndare komma åt dig, påstår att du gått på sexklubb eller att du ofredat henne/honom. Eller ditt ex vill skämma ut dig. Då blir du en sexbrottsling. Själv får du försöka bevisa motsatsen. Men du är fälld i opinionens ögon.

Många har skrivit spec om Assange-fallet (som har likheter med Littorin-affären), men jag nöjer mig att ge några få länkar.
Juristen här och här. Mårtensson här. Och givetvis Svensk Myndighetskontroll, t ex här.

Det här med integritet är inte bara en fråga om FRA-lagen i sig, eller om hur ett datalagringsdirektiv införs i Sverige. Det är en fråga om synen på den enskildes rättssäkerhet inom mängder av områden. Och det blir fler och fler områden så länge inte det finns en politisk motkraft, ett parti som säger ifrån och ställer sig på den enskildes sida.

Lita på staten? Vilken stat?

Hax har ett blogginlägg med frågan om vi kan lita på staten. Och svarar med nej genom att göra en mängd exemplifieringar.

Jösses. Det är bara att hålla med, självfallet kan vi inte lita på staten.
Vare sig i dag eller igår eller i morgon. Den som litar på staten är mer än lovligt blåögd.

Dock bör man kanske definiera vad man menar med "staten".
Staten är ju mer än "bara" politikerna, dessutom skiftar det vilken gruppering som sitter i maktställning.
Staten är hela maktapparaten med byråkrater, polis, domstolar etc, och frågan är om man bara ska se "staten" som riksnivån. Kommuner och landsting är i hög grad också organ för det vi kallar statsmakten.
Och politikerna borde vara våra ombud som ser till att vi kan "lita" på "staten", som kontrollerar den. Men idag är många (de flesta?, alla?) politiker (i vart fall deras partier) så involverade med "staten" i övrigt, att denna kontroll knappast existerar.

Ack, om vi hade en Adolf Hedin i Sveriges riksdag, en folktribun!
Läs gärna Hans Lindblads omnämnanden av Adolf Hedin i gästinlägg på min blogg för sådär dryga året sedan, och mina anslutande kommentarer.

Var är dagens Vilhelm Moberg i den svenska debatten?

Massmedia, i vart fall gammelmedia, kallas ofta den tredje statsmakten. Vågar vi lita på "den tredje statsmakten"?

Kan man reglera fram "rättvisa" media?

Detta inlägg var tänkt som en kommentar till en replik till föregående bloggpost. Vännen och trätobrodern Peter vill ha en reglering av media så att mera "röda" åsikter kommer fram. Mitt svar blev dock för långt för att godtas av bloggers ramar, så här kommer det som en egen bloggpost. För helhetens skull rekommenderar jag att ni också då läser inte bara föregående bloggpost utan också kommentarerna där.

Jag väljer att bibehålla textens karaktär som en direkt kommentar till Peters kommentar.

- "Peter, Peter gamle vän. Du laddar med grovt artilleri, men du riktar det fel. Du dödar (tror du) likriktningen i media. Men icke.
Man måste ha målet klart för sig.
Vem är fienden?
Vad vill man uppnå? Är det mångfald i demokratisk anda? I så fall hamnar du helt fel.
---
Alltså, visst kan man (speciellt om man är enögd socialistromantiker som du!) tycka att det för likriktat i media. Men riktigt som du beskriver det är det ändå inte! Du är för svepande i din iver att driva din tes.

Demokratin är hotad, visst.
Men inte i någon väsentlig grad genom det du kallar det alliansvänliga kapitalet.

För det första, som jag skrev i föregånde bloggpost, måste man skilja på olika media och se på strukturen där. Vi har radio-TV, dagspress, internet.

Inom Radio-TV dominerar det statskontrollerade SVT och SR, vilka har ett slags objektivitetskrav på sig, som de lever upp till hyfsat om än inte perfekt. Ändå vill du inte lyssna på P4 och Ekot, eftersom de refererar även Allianspolitiken. Se mina inlägg tidigare om det.
Den slutsats jag drar av detta är att du vill ha en absolut dominans för dina röda åsikter, först då blir du nöjd. Men det är inte demokrati och mångfald.

Inom internet råder, ännu, i det närmaste full åsiktsfrihet och frånvaro av censur och reglering. Låt oss slippa det även i fortsättningen!
Reglering är den stora faran för yttrandefriheten!
Nackdelen med internet är faktiskt att där finns sådan mängd information och debatt att man riskerar att själv "filtrera" bort sådant som man tror inte stämmer med det man själv sympatiserar med.
Därmed motverkas debatt och dialog och utveckling av tänkandet!

Betr dagspressen så anser du att den är (nästintill) 100% alliansbunden genom att du glider till att bara räkna storstadspressen och hur den ägs. Men då faller du offer för din felsyn genom att du förutsätter att alla som inte är röda har en och samma ideologi. DET ÄR FEL.
Dessutom är det inte samma ägare till all storstadpress.
FELET KAN INTE VARA ATT DET ÄR "PRIVATA" ÄGARE TILL DAGSPRESSEN!
Att tro att man genom staten (eller röda partier) skulle kunna garantera mångfald är ännu en typiskt rödfärgad felsyn. Därigenom skulle man tvärtom uppnå enfald i st f mångfald. Som i Sovjetsystemet.
Dessutom vet vi ju att vare sig SAP eller VP är några duktiga tidningsägare. Dessutom har vi ännu en ganska god dagspress runtom i landet, med olika ägare, även om det sker en viss koncentration, tyvärr.

Jag hävdar att mediaägare INTE per defintion är alliansvänliga bara för att de inte är rödmärkta! Ägandet kan tyckas vara för koncentrerat, men det är inte detsamma som att det är "alliansvänligt" (vad nu det är, jag är inte det minsta alliansvänlig själv trots att jag inte är vare sig sosse eller vänsterpartist) eller ens anti-sosse.
Tidigare hade ägarna en mera tydlig ideologisk (och ideell) syn på sina tidningar. Felet är i hög grad att de inte har någon ideologi alls idag! Ägandet är numera samlat i alltför ofta stora mediakoncerner UTAN tydligt ägarskap. De har i stort sett bara EN sak gemensam: största möjliga avkastning på investeringen.

De oideologiska direktörerna har i hög grad tagit över från chefredaktörerna. Därför sorteras olönsamt material ut och man koncentrerar sig på det som säljer, dvs det som de tror läsarna vill ha! De har ingen egen vilja, inte ens att bedriva en traditionell journalistik, än mindre att driva en politisk linje (utom på ledarsidan). Idag finns till och med exempel på att direktörsposten kombineras med chefsskapet för redaktionen, ibland kallas denne person för Tidningschef. Och förr var chefredaktören den som skrev ledarna. Så icke längre.

Att sträva efter något slags 50-50 balans i dagspress anser jag vara odemokratiskt. Av flera skäl. T ex rent praktiskt hur skulle det gå till utan att konfiskera tidningar eller genom att ta ifrån ägarna inflytandet över tidningarna? Det går ju inte. Det skulle tvärtom därför sluta i att Sverige hade EN Pravda. Statsstyrd (av den tillfälliga majoriteten). Samma resultat skulle vi uppnå genom en reglering av åsikterna!

Och som jag sagt tidigare, Peter du vill ju ha en rödare press, men det kan ju inte uppnås genom reglering. Det skulle bli en press som tidvis är helt röd, tidvis är helt "blå". I vart fall om det fortsatt skall vara fria val i Sverige. Om det blir röd diktatur så blir det en helröd press för evig tid (intill revolutionen), inte något slags 50-50.

Ännu en invänding till reglerings- och kvoteringstänkadet. Det är så statiskt! Det förutsätter att i Sverige finns bara två åsikter! Att det för evigt finns bara dessa två åsikter och att vi väljare ska vara åskådare till när den ledande nomenklaturan inom dessa "block" gör upp om makten. Det förutsätter att vi väljare inte vill vara med själva, och att det inte kan finnas en mängd olika ideer och ideologier och att nya kan utvecklas! För då spricker ju schemat för dig Peter!

Jag däremot vill se demokratin som något där vi alla kan vara med, om vi vill, och där det förs en debatt och en dialog som frambringar omprövning och nytänkande! Vilket t ex sker genom att vem som helst ska kunna publicera sig genom att starta en tidning, att ha flera tidningar att välja på när man vill skapa debatt, att radio och teve ska ge utrymme för annan debatt än den som ryms inom ett blocktänkande och att internet ska vara fritt för opinionsbildning - utan risk för repressalier. "

Och därför: RIV UPP FRA-lagarna! Gör om, gör rätt!

Såväl makt som vanmakt ropar på reglering och censur.

Visst är det lätt att bli frustrerad om det man själv tror på inte kommer fram i media. Och än mera när moståndare får, som man tycker, husera fritt. Jämför hur olika grupperingar klagat och klagar på SVT och SR och dagspressen (som ju inte har ett krav på sig att vara neutral)! Och i dessa sista dagar, klagomålen över internet, vårt nya media.

Nu är det ju olika spelregler för olika media. Som frihetsälskande liberal så vill jag givetvis att alla åsikter ska få komma fram. Det finns inget annat sätt för att få en levande och fruktbärande demokratisk debatt. En fri debatt bör stimuleras, inte strypas genom regleringar.

Dock, SVT och SR är public-service-företag med statsmaktens uppdrag att vara objektiva (ett något svårdefinierat begrepp) och opartiska (förutom i försvarandet av demokratin, om jag minns rätt). Pressen kan och ska givetvis inte ha ett sådant krav på sig. Inte så länge vi har pressfrihet och yttrandefrihet i detta land. Och när vi inte har det så har vi inte längre demokrati.

Vårt nyaste media är internet. Ännu så länge tämligen oreglerat och fritt. Enkelt och billigt att använda. Så har där också uppstått friska debatter om det mesta.
På internet behövs inte en egen tryckpress eller radiosändare för att komma ut. Visst får man kämpa med många andra röster, men så är ju livet. Vi är varken enslingar på en öde ö eller de enda med en megafon. Alla konkurrerar om debattutrymme - på lika villkor.

Alla demokratiska krafter borde därför bejaka den fria debatten på internet!
Det beklämmande är att inte minst etablerade makt- och tyckargrupper blir rädda över denna folkets frihet. En del pressmänniskor anser det suspekt med ett media där inte journalister och ansvariga utgivare kollar vad som folk får skriva - och läsa.
Politikerna vill censurera och reglera, styra internet, så att det blir enligt deras önskemål. Kommersiella intressen, med stöd av många politiker, vill göra internet till en säljkanal, till en kabel-TV där vi ska betala för att ta del av reklam och auktoriserade åsikter. Men inte kunna uttrycka oss själva.

Men - det är lika illa när man vill reglera gammelmedia som teve och dagspress. Det går inte att begära stoppur för olika sidors åsikter. Vem bestämmer för övrigt vilka åsikter som ska anses unika och värda presentation och debatt? En statlig övercensor? Inte heller kan rättvisa skapas genom att mäta spaltcentimeter och ålägga redaktioner till något slags rättvis fördelning.

Nej, press och internet ska vara organ för fri debatt. Mångfald och debatt skapas genom fri debatt, därigenom får vi chansen att både delta i debatten och bilda oss en egen uppfattning.
Det ska inte regleras vad som är olika politiska åsikter, hur de grupperas, hur de ska mätas etc. Nya ideer måste få komma fram på alla tillgängliga sätt. En tillfällig maktgrupp ska inte kunna reglera fram mediaövervikt för sig. En tillfällig opposition ska inte kunna kräva reglering för att deras åsikter ska komma fram bättre. En opposition kan se olika ut, den kan vara en tidigare maktelit, men likaväl vara helt nya idéer och åsikter. Opionioner och åsikter kan och ska ändras utifrån hur verkligheten skiftar. Verkligheten låter sig inte regleras. Demokrati är inte ett statiskt tillstånd, där två makteliter för tid och evighet kämpar om makten med väljarna som passiva åskådare. Nej, demokrati är fri och öppen debatt, utan reglering.

Allt annat är en tillbakagång till ett odemokratiskt synsätt.

För övrigt anser jag att FRA-lagarna ska rivas upp, göras om och göras rätt!