Fredsminister, varför det?

Fredsminister – jag hörde i radion i morse att en sådan förespråkades, från mp-håll, . Och skulle placeras inom utrikesdepartementet. (Men noterar att partistyrelsen avstyrker. )

Fredsminister låter ju jättebra, för fred vill vi väl alla (?) ha! Bort med krig och terror.

Men, vad är fred – och framför allt, hur får man fred? Fred är ju motsatsen till krig. Men krig är ”bara” ett skarpare tillstånd än konflikt. Förutom krig mellan nationer så finns ju även inbördeskrig, vilka i sin tur kan ha olika karaktär, omfattning och orsaker.

Det räcker alltså inte bara att ”vilja ha fred”, att ålägga länder eller grupper att hålla sams i största allmänhet, eller att lägga ner vapnen.

Vi vi uppnå en stabil fred måste vi inse orsakerna – och finna (återupptäcka?) vägar att minska krigsriskerna och eliminera djupa konfliktorsaker. 

Vi ska inte tro att t ex FN (som vi ju ofta ser som ett samarbetsorgan för fred) kan lagstifta fram fred. Möjligen kan FN, i något fall bidra till att skilja stridande åt.
Varför det då? Ja, medlemmar i FN är i princip alla världens stater, även de med olika grader av diktatur, utvecklingsgrad och brister i mänskliga rättigheter och syn på minoriteter. Och med väldigt olika mål för sin politik.

EU är däremot en organisation som bildats för att genom samarbete (även betr fri handel och rörlighet) demokratiska stater emellan förhindra krig. Däremot gäller det ”bara” europeiska stater, och den senaste tiden har väckt frågor om hur djupt de demokratiska värderingarna sitter i en del av de nyare medlemsstaterna.

Vi måste alltså gå djupare. Och jag ser att den grundläggande orsaken är brist på demokrati, och då betr både krig och inbördes våldsamma konflikter.
Varför är då inte alla länder demokratiskt styrda?
Ja, demokrati är svårt. Allt sedan tidernas begynnelse så har auktoritärt styre varit det vanliga. Varför det? Ja, p g a maktlystnad, egoism, girighet, förtryck av oliktänkande och underlydande, en ringaktning av kvinnors och barns värde, rasism. Obildning, bristande kunskaper om människors lika värde.

Och – om vi snabbt går till vår tid – även om kunskapen om värdet av demokrati, frihet och medinflytande, i brist på något som är bättre för alla, är mera spridd än för säg hundratalet år sedan, så innebär det ändå inte att demokrati bara kommer till i en handvändning. Att befria sig från en auktoritär regim, av egen kraft eller genom hjälp utifrån, det är ingen garanti för att snabbt det ska bli demokrati. Traditioner och auktoritära ideologier (både till höger och vänster) har visat sig utgöra stora faror. Liksom givetvis brister i utbildning, arbete och svält.

Fredsarbete är därför något komplicerat, och täcker över väldigt många fält. Och måste göra det. Kräver en helhetssyn. Vilket inte per automatik gör det lämpligt med en ”fredsminister”. Denne kan ju få för begränsat uppdrag, formellt eller reellt. Och måste ha en samsyn med, framför allt ha en omgivning, dvs regering och riksdag som inser hur betydelsefullt fredsarbete – och därmed t ex biståndsarbete, integration och diplomati, demokratiarbete, utbildning, försvar etc – är.

Det innebär att Sverige inte ska vara ”neutralt” betr demokrati eller inte. Både diplomati och bistånd, om hur lösa akuta krig (inkl inbördeskrig) flyktingfrågor måste vila på strävan till demokrati och andra för demokrati grundläggande mänskliga rättigheter som utbildning, arbete, rättssäkerhet och yttrande- och pressfrihet, fri rörlighet etc. Där det inte finns frihet kan inte heller finnas en varaktig fred. 

Det räcker inte, även om det är nödvändigt i akuta lägen, att hjälpa till vid katastrofer, vare sig de är naturkatastrofer eller orsakade av människorna själva (genom regeringar och/eller girighet), svält, flyktingströmmar, och liknande.
Det måste till kraftigare åtgärder, som är svåra, som kräver samarbete över gränserna, som är tidskrävande och kostnadskrävande, i vart fall på kort sikt.

Men de är nödvändiga. För hela mänsklighetens överlevnad. 

Det dyra flyktingboendet skulle inte behöva vara så dyrt

Morgan Johansson är uppgiven. Sverige kan inte få fram boende till alla flyktingar. Liknande signaler har kommit alltfler de senaste dagarna, främst från s-ministrar. Och från olika kommuner.

Jag har nämnt det förr, t ex här, att man (dvs politikerna och myndigheterna) borde pröva fler vägar att fixa boende och mottagande av flyktingar, asylsökande. Fler vägar och billigare än idag. Detta bl a p g a de höga ersättningar som diverse "uthyrarfirmor", som ibland bara är grymt profithungriga förmedlare, kräver - och får - för att tillhandahålla boenden t ex för ensamkommande flyktingbarn, som ju är en växande del av de asylsökande f n.
Också idag kom en artikel som vill se bättre möjligheter att hjälpa till för enskilda.

Jag ser nu att alltfler antingen tänker i mina banor, men också många som är helt uppgivna (trots att de är positiva till flyktingmottagande) likt regeringen. Och så de skadeglada SD-påhejarna som gärna drar upp kostnaderna som ett starkt skäl emot att ta emot flyktingar. Men de senare bortser jag ifrån. De vill ju under inga förhållanden se några flyktingar eller invandrare i Sverige.

Nå, felet som åstadkommer uppgivenheten (och som gör att det desperat ropas på andra EU-länders hjälp) det ser jag som en övertro på att allt ska ske, och måste ske i storskalighet och offentligt.  Både boende och integration och därmed även att få jobb.   Betr att snabba upp integrationen etc så kom ju häromdagen även signaler från en jordnära pensionär, som t ex menade att det skulle göras möjligt att för pensionärer kunna anlita asylsökande som extrahjälp utan krångel, utan att blanda in RUT/ROT och företag. Och utan att det skulle ses som svartjobb. Men för att ge flyktingarna både viss arbetslivserfarenhet och träning i svenska över fikabordet. Det skulle ge mycket - både för flyktingarna i form av snabbare integration och insteg på arbetsmarknaden - och pensionärer får lära känna folk från andra länder, vilket skulle berika deras liv.

När jag så sett kostnaderna för boenden, inte minst för ensamkommande asylsökande barn, böärjade jag gräva lite. Och då speciellt då kommunerna klagar över kostnaderna.
Men - kommunerna har, eller borde inte ha några egna kostnader,  eftersom de får väldigt rundliga ersättningar från staten.

Jag har inte orkat läsa igenom alla detaljer och regler. men klart ät att det inte är konstigt att de inte anser sig behöva höja skatten p g a flyktingmottagande.

Jag ska bara ge ett exempel, gällande de ensamkommande barnen.
Och det är hämtat idag den 5 nov 2015 från MIVs hemsida. Jag ger en länk, men från den kan man leta sig fram till fler sidor att studera.
Alltså.
Varje kommun får ett belopp om en halv miljon bara för att teckna ett avtal om att ta emot ensamma barn. Dvs i princip bara för att "skriva under" ett avtal.  Det torde täcka anställandet av en administratör/samordnare.
Därutöver får de kommuner som tar emot ensamma barn, eller rättare sagt, ordnar boendeplatser, en summa av 1600 kr per plats och dag. Det är ingen småsumma det. 48.000 kr per plats och månad.
Det är alltså vad ett barn anses kosta......   Men som inget barn får kosta, det har inga föräldrar råd med.
Och är det några speciella saker med barnet så kan kommunen få ytterligare 9.000 kr/månad och barn.

Då ska man veta att flyktingbarnet självt ska stå för en hel del kostnader därutöver genom "dagbidraget", sånt som  mat, kläder och skor, sjukvård och medicin, tandvård, hygienartiklar, andra förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter.

Undra på att det blir dyrt för staten. Men jag häpnar över att kommunerna får dessa bidrag för något som inte kan kosta mera än en bråkdel av de fyrtioåttatusen kr per månad/barn de får, minst.
Och jag undrar inte på att det finns giriga "uthyrare/firmor" som vill förse sig av detta....  och t o m tar ännu mera. De kan ju mena att marknaden sätter priset, om det inte finns boenden så tar man betalt. I övermått.
Men jag ser inte att varken de eller kommunerna (eller staten) har någon verklighetsförankring när de kommer upp i sådana summor.  Och det är inte flyktingbarnens fel.

Som någon skrev så finns det mängder av villor där det finns rum som kunde upplåtas (direkt) till ensamma barn eller flyktingfamiljer, och det till summor som kan synas närmast symboliska jfrt vad kommunerna får av staten, men ändå täcka alla verkliga kostnader och dessutom ge några kronor för den omsorg som då upplåtaren (familjen vars barn flugit ut, yngre pensionärer, el folk som helt enkelt har utrymme ändå som de kan upplåta) bör och ska ge åtminstone för barn. Boenden finns nog, i vart fall för de ensamma barnen och kanske även en del andra, och i hög grad till kraftigt lägre kostnader. I ett och annat fall kan nog t o m finnas de som inte begär en enda krona för att hjälpa barn eller ens familjer.
Och det finns säkert de som vill och kan bygga Attefallshus som de utan överpris kan upplåta till flyktingar en tid. Eller använda ROT-avdrag för att fixa till extrarum till ensamma barn.

Men då måste myndigheterna släppa fram hjälpviljan, utan krångel.

Som komplettering till pengaregnet över kommunerna vill jag bara nämna att utöver det jag nämnt ovan så finns mera att hämta i olika statliga bidrag, i speciella fall liksom för ökade skolkostnader etc. Jag vill inte tro att kommunerna vill "sno åt sig" en massa pengar, utan att de ständigt klagar måste (?) bero på att det är en massa logistik som måste fungera, och som de inte är vana vid - och som beror på byråkratiska regler när allt ska ske genom dem och MIV.
Så släpp fram hjälpviljan!

Är anarki på arbetsmarknaden lösningen, apropå t ex flyktingarna och Karl Staaff

Efter att ha lyssnat med ett halvt öra på riksdagsdebatten idag och kollat lite på FB känner jag en stor trötthet. Hur historielösa många är, oavsett om de anser sig vara socialister, moderater eller "liberaler" - eller sverigedemokrater.  Historielösa, i denna tid där girighet och främlingsfientlighet så tycks dominera debatten, trots den medmänsklighet som finns samtidigt. Och att det borde vara läge att ingående ta del av hur Sverige skapades, t ex nu genom att läsa de nyutkomna böckerna om Karl Staaff, den liberal som ledde vårt land i rätt riktning i flera avseenden; demokrati, rösträtt, en fungerande fackföreningsrörelse, sociala reformer etc.

Som nu detta med hur flyktingar ska få jobb, och de förslag som florerar om att "tillåta" flyktingar att jobba från dag ett, att "vi" skapar en låglönemarknad (med el utan skattefinansiering) för flyktingar och unga, att facken inte ska kunna kräva avtalsenliga löner (för då blir det för dyrt - för dem), att arbetsgivarna ska ha friare händer att göra i stort sett som de vill. Plus att staten ska subventionera jobben.  Etc.  Och att det är bättre med låglönejobb än inga jobb alls - och att vi inte ska missunna "duktiga företagare/entreprenörer" att tjäna stora pengar. ( T ex då de som hyr ut bostäder till flyktingar till priser som  ligger några hundra procent över de faktiska och normala kostnaderna?)

Ja, visst finns det jobb som behöver utföras, men som kostar "för mycket" - för konsumenten eller staten. Men är det därför de arbetslösas sak att acceptera löner som ligger mycket lågt, som t ex inte täcker boendekostnaderna och existensminimum? Samtidigt som det finns många som "tjänar" mycket, mycket mer, 10-20 ggr normallönen, och ännu fler som faktiskt tjänar bra då de inte hamnat på låglönejobb, i långtidssjukdom. Och som med råge ständigt blir kompenserade för inflation. En inflation som till stor del nog beror på det faktum att alla sneglar på de som har högst inkomster plus att dessa krav driver upp kostnadsläget.  Men de med låglönearbeten, ofta dessutom osäkra och tidsbegränsade, som inte kan få upp sina löner, halkar efter.

Men de med fasta jobb och med redan hyfsade (eller mycket höga)  löner har fått, och trivs med, en massa s.k. "jobbskatteavdrag".  Nej, det känns inte rättvist. Tvärtom tror jag att det skulle vara lättare att klara sig även på låglönejobb (om det inte är för extrema) om inte höjdarnas och medelklassens lönekrav drev upp kostnadsläget.

De förslag jag sett, med att skapa en låglönemarknad, dvs underbetalda jobb (jfrt andra och jfrt konsument- och boendekostnader) som antingen med eller utan statliga (skattefinansiering) bidrag till arbetsgivarna, och mindre facklig inflytande över löne- och anställningsvillkor, de tror jag skulle kunna leda till än värre klyftor i samhället - och till ett kaos, närmast anarki, på arbetsmarknaden. Möjligen en del tjänster till lägre kostnad för konsumenten (i över- eller medelklassen), men samtidigt till större vinster för företagen (arbetsgivarna), och stora kostnader för staten (dvs högre skatter, som dock ej torde drabba de med höga inkomster lika mycket som de med lägre). Och detta kan förstås leda till oreda - och t.o.m. i förlängningen politiska strejker.

Så tänker jag på hur arbetarvännen och den store liberalen Karl Staaff, mannen som i hög grad bidrog till en jämvikt på svensk arbetsmarknad genom att tillförsäkra fackföreningsrörelsen likvärdiga villkor som arbetsgivarna. Balans, ordning och reda. Varigenom arbetarna/löntagarna tillförsäkrades föreningsrätt, bättre löner och slippa risken att bli avskedade om de strejkat - eller utan annan anledning heller.  Hyllad av Hjalmar Branting. Men senare "glömd" av socialdemokratin, som ville se fackföreningarna som socialistiska kamporganisationer.

Om detta kan man läsa och fördjupa sig i i boken "Karl Staaff" - Arbetarvän, rösträttskämpe och socialreformator" (Ekerlids förlag),  i ett kapitel av Svante Nycander. Gör det!

 Nyttig läsning för nyliberaler som tror att "marknaden" är detsamma som företagarna och arbetsgivarna och att de anställda ska hållas kort, och för socialister som tror att facken mår bäst av att vara socialistiska kamporganisationer och inte så mycket inriktade på bra löner och arbetsvillkor, och som tror att liberaler som Staaff var arbetarnas fiender.

Mordvapen till salu

En gammal kriminalroman, är det något att läsa i dessa dagar av krig, mänsklig förnedring och flyktingkatastrof?
Ja, det tycker jag. Nå, det beror förstås på vilken roman det är.
Säger jag Graham Greene, då kanske en och annan anar vart jag vill komma. För Graham Greene (1904-1991) var frågor om och kampen mellan orätt och rätt, gott och ont centrala. Om orsaker till ondska och godhet. Om moral, girighet och regler, fördomar och medkänsla.
Att Graham Greene är en av de mest kända och berömda författare, som inte fått Nobelpriset (men var nära!), är ett understatement.

Greenes kriminalroman "Mordvapen till salu" (A Gun for Sale) handlar om detta. Den är spännande, det är ju en kriminalroman. Trots att mördaren presentera från början så minskar inte  spänningen - tvärtom. Det är en psykologisk studie som handlar om en hunsad och föraktad människa som vill ta hämnd på de som är skuld till hans olycka. Och så den girighet som driver vapenindustrin, pengar betyder allt , människor intet. Det är girighet som tar makten och motarbetar de som vill arbeta för mänskliga villkor, för människorna i stället för, som i detta fall, det krigsindustriella intresset, vapenindustrin.
Romanen utkom på svenska 1937, ett par år före andra världskriget, men utspelar sig, med något osäkra tidsangivelser, i slutet av 1910-talet i anslutning till första världskriget.

Visst kan vi ändå se paralleller till dagens värld! Länder som regeras av diktatorer utan minsta intresse av de enskilda människornas väl och ve. Och som därmed orsakar både hat,  krig och inbördeskrig, och driver människor på flykt.

En bok med många bottnar, och som det finns många skäl att läsa.  

Oro och ängslan, i valet och kvalet.

En mycket intressant och läsvärd text av Gun Svensson, bloggaren "Farmor Gun", ledde mig till följande kommentar, med koppling till både valet den 14 sept och till tiden därefter.

Oro och ängslan. 
Det kan leda till olika reaktioner. Den ena, att det var bättre förr. En annan, det är illa idag, och därför bör vi antingen gå tillbaka till det gamla, eller se framåt och förbättra tillvaron. 

Och så har vi ju de som förfalskar både historien och nutiden, och därigenom skapar oro. Som SD. Som tydligen också Ronnie Sandahl i Aftonbladet, som refereras till i Farmor Guns text. 

Men oro och ängslan, åt olika håll, beror också på att vi lever i olika verkligheter, och har svårt att se den andres verklighet. P g a t ex sociala klyftor. 
I den verklighet jag lever oroas jag av de allt djupare sociala klyftorna. De kanske inte blivit bredare, men onekligen djupare. 
Varför? 
En förklaring är väl att partierna i hög grad vänder sig till de breda grupperna, de som har det ganska eller mycket bra och lockar och lugnar dem med främst ekonomiska förmåner.

Jag blir oroad av denna förenklade syn på människors prioriteringar, att plånboken är det som styr. Visst vill vi alla ha en hygglig ekonomi, genom egen inkomst, genom en dräglig pension eller genom bidrag. Men därför kan vi faktiskt också vilja känna att vår integritet inte kränks, att vi har frihet och har rätt och möjlighet att fritt uttrycka oss och påverka vårt samhälle med demokratiska medel. Att få och kunna ta ansvar för andra utan att förtryckas av andra. 

Därför är det skrämmande att det finns partier och politiker som vill ha makten genom att skapa oro. Som kränker vår integritet genom odemokratisk övervakning. Som blåser under främlingsfientlighet för att få väljare att stödja rasistiska och invandrarfientliga åtgärder. Som tillgriper mer eller mindre sofistikerad censur för att "skydda oss" från andra åsikter än makten själv har. Jag skräms av politiker som baserar sin makt eller maktsträvan på att underblåsa våra sämsta sidor. Egoism, konservatism, rädsla för det nya, girighet, etc. 

I de gyllene glasburarna, eluppvärmda förstås. Och utanför...

Nog blir det tjatigt med dessa ständiga fallskärmar och VD-bonushistorier. Att de aldrig ger sig, att de aldrig kan få nog!

Vattenfalls VD, välavlönad och med feta bonusar, fick sparken, och försågs med en ytterst guldkantad fallskärm. Konstruerad i smyg, dvs bakom ryggen på ägaren/staten, av Vattenfalls ordförande. När detta upptäcktes fick ordföranden sparken. Men inte slut med det, nu visar det sig att en handfull andra höga chefer, ofta med mycket kort anställningstid, även de fått enorma avgångsvederlag. Denna gång i Vattenfalls tyska dotterbolag. Detaljerna kan ni läsa här eller här. Även Alliansfritt tar givetvis chansen att ge regeringen ett tjyvnyp för att regeringen inte kan hålla efter cheferna och styrelserna i de statliga bolagen. Det är förståeligt, men det verkar ju som att historierna i vart fall till en del började under sossarnas regeringstid.

Jag ska inte gå in på hur många miljoner som var och en fått, det räcker att konstatera att för vanliga hårt arbetande människor så är detta fråga om fantasibelopp. Än mera märkligt är att de i många fall utgår efter det att de så rikligt belönade misskött sig på ett eller annat sätt! Detta samtidigt som det varit en intensiv debatt vari både bonusar och fallskärmar ifrågasatts, såväl deras storlek som nyttan av dem över huvud taget. Det finns studier som lär visa att bonusar faktiskt är kontraproduktiva. Märkligt att inte ägarna tar till sig sådan information!
Nå, att privata ägare är släpphänta med sina pengar, det drabbar ägarna. Det underliga är attde som sätter villkoren ofta sitter i samma båt som bonuslyftarna. I någon mån är de ägarrepresentanter, men ofta är de faktiskt främst (höga) anställda som spelar med andras pengar.

Det är ändå ur allmänmoralisk synpunkt ytterst anmärkningsvärt.

Att staten låter sina bolag hålla på på samma sätt är ändå ännu mera klandervärt. Staten genom regeringen har sagt sig vilja vara restriktiv, men dess representanter ser genom fingrarna och mer el mindre "lurar" sin uppdragsgivare.

Det är uppenbart att de som sitter på dessa stolar alla tillhör en och samma grupp av människor, långt, långt borta från den verklighet som 90% el mer av medborgarna lever i. De utgår från att har man hamnat i smöret ska man ständigt förses med pengar. En gång på en toppost är man tillförsäkrad en helt bekymmersfri tillvaro och helt undantagen de villkor som vi andra lever under. Vi som betalar de skatter och de priser som är förutsättningen för att ge dessa löner, fallskärmar och bonusar. De som lever i denna förgyllda glaskupa, bryr sig inte ens om att se ut på världen utanför, fullt sysselsatta som de är med att förse sig själva och varandra med förmåner.

Samtidigt pågår en debatt utanför glasburen om hur folk utanför har det. De som t ex befinner sig i FAS 3. Arbetslösa utan fallskärmar. Människor som inte haft feta bonusar. Folk som inte blivit av med jobben på grund av att de misskött sig, utan i många fall på grund av de "strukturomvandlingar" som cheferna i deras företag genomfört, och fått bonusar för.

De finanskriser och andra kriser vi drabbats av under senare år är tecken på att den nya överklassens spel och spekulationer gått för långt. Det har varit vi andra som fått rädda dem. Det har vi ingen lust att göra fler gånger. Och inte möjligheter heller. Vi är farligt nära bristningsgränsen.

För att undvika den totala katastrofen, med konsekvenser är svåra att till fullo inse, måste det bli ett slut på detta giriga och fullständigt okänsliga profiterande på vanligt folk.
Naturkatastrofer kan människan möjligen i någon mån förutse, men ytterst marginellt motverka. Egentillverkade katastrofer borde intelligenta (?) människor däremot både förutse och undvika. Om inte girighten tillåts härska ohämmat.

Vilket trist mönster (uppdat)

Frånsett deras förkärlek för våld så är det en annan sak som dessa diktatorer verkar ha gemensam. Girighet. Läser i DI att även denna man, Gadaffi i Libyen, som anser sig personifiera folket, äger stora poster t ex i stora banker i Storbrittannier och Italien. Alltså, han placerar inte bara pengar på konton i banker, han köper in sig som ägare...

Vilket trist mönster. Maktberusning, hybris och girighet.

Uppdatering. Det var inte oväntat, men lika trist för det. Dvs att läsa hur Gadaffi inte bara är lika girig som andra diktatorer. Vare sig det kallat sig för "socialister" eller inte. Nu drabbas han av panik även han och söker rädda sina hopstulna miljarder. Dock verkar det inte vara helt lätt, det finns de som inte vill hjälpa folk med blodiga händer. Runt 200 miljarder i rena pengar enbart i Storbritannien, enl AB. Plus fastigheter.
Tydligen tänker inte Gadaffi låta sig ställas inför rätta i Libyen, inte heller ta livet av sig eller kämpa till sista blodsdroppen. Nej, han räknar med att smita ut någonstans och leva det goda livet på undanstoppade miljarder.

Trista siffror

För höga el-priser, för höga fondavgifter. Och Mubaraks bortsnillade miljarder. Det är några av de trista siffernyheter som idag möter oss i media.

Att svenskarna anser att el-bolagen är kanske ingen nyhet, även om Dagens Industri presenterar det så. Det får däremot nog anses som en faktisk uppgift. Både att el-priserna är mycket för höga, och till stor del är helt omotiverade. Liksom att vi anser det. Trist - och påverkar de flestas privatekonomi negativt. Men direktörerena och staten vinner på de höga priserna.

Påverkar vår privatekonomi negativt är också de skyhöga avgifter som banker, mäklare och fondförvaltare tar för att "förvalta" eller förmedlada de fonder vi mer el mindre lurats att investera våra surt förvärvade sparslantar i. En artikel på det temat finns i dagens SvD, om mäklararvoden. Arvodena sänker pensionen för alla. Och jag lägger till, inte bara pensionen.
I dessa tider påminns vi, om vi kolla bankpapperen, hur avgifter (och skatter också) äter upp avkastning/utdelning och eventuella kursstegringar i mycket hög grad. Vårt pensionssparande ligger och stampar runt värdet på insatta medel. Och än märkligare (?) är att när kurserna går ned så tar "förvaltarna" ändå ut sina skyhöga arvoden. Liksom att staten tar avkastningsskatt även när "avkastningen" är negativ. Allt i syfte att skinna oss småsparare, så vi inte ska få en dräglig tillvaro på äldre dar. Om vi inte är bankdirektörer, fondförvaltare - eller högre heltidspolitiker förstås.

Förhoppningsvis drabbas vi inte, inte direkt i alla fall, av diktatorers bortsnillande av pengar som egentligen är avsedda för andra ändamål. Och faktiskt, det känns än mera trist och tragiskt än det jag beskrev ovan. Det aktuella exemplet är Egyptens diktator Mubaraks enorma förmögenhet. SvD uppger att den uppskattas till 70 miljarder dollar. Dvs bortåt 500 miljarder kronor. En ofattbart stor summa. 500 000 000 000 kr. Dessutom anses Mubaraks söner vara miljardärer. Tillgångarna finns både i utländska banker och fastigheter liksom inom landet.

En rimlig gissning är att det mesta av detta är bortsnillat från de bidrag som Egypten fått från USA för att finansiera landets försvar och stabilisera landets ekonomi. Men diktatorers girighet innebär också att de skinnar inte bara andra länders skattebetalare utan även landets egna invånare genom omfattande korruption. Genom "svågerpolitik", monopolbolag och pengar under bordet för att tillåta olika affärer.

Jag har faktiskt svårt förstå denna girighet av så monumentala mått. Mubarak är ju inte ensam om detta, de flesta av dagens diktatorer "upptäcks" vara oerhört rika när de faller. Och en och annan som inte betecknas som diktator, som t ex mångmiljardären Putin i Ryssland.
De kan ju alla leva utomordentligt gott och lyxigt med en bråkdel av dessa pengar. Samtidigt som de roffat åt sig så mycket att deras folk (och USA:s fattiga!) lever på en eländig nivå.

Tror dessa giriga människor att pengar och mängder av lyxbostäder ger dem evigt liv?

Gammelmansgnäll, eller?

Jag är nu i ett stadium där jag inte känner mig inspirerad till en massa nya bloggtexter. Trots att det nog finns anledning. Däremot gör jag en och annan kommentar på andra bloggar. En av dessa kommentarer känns det som jag vill utveckla en aning här.

Vi som kommit en bit upp i åren har ofta(st?) fått lärdomar av våra föräldrar, som inte verkar ha påverkat yngre generationer (inkl våra barn?) i samma mån som de påverkat oss.

Fattiga barn i ett välmående Sverige har debatterats både i pressen och på bloggar den senaste tiden. Fattigdom är något relativt. Att vara fattig i Sverige är inte detsamma som att vara fattig i Filippinerna eller i Haiti. Att vara fattig idag är inte detsamma som att vara fattig för 40-50-60 år sedan.

Men att inte vara fattig som svensk turist i ett fattigt land land innebär inte att man är rik hemma. När jag läser texter kring detta slås jag av några lärdomar som mina föräldrar gav mig. Som har varit värdefulla att ha med sig.

Man köper inte om man inte har pengar. Dvs man ska inte låna (jfr: Den som är satt i skuld är inte fri.), inte leva över sina tillgångar. Inte konsumera (låga och osäkra) inkomster i förtid. Avbetalninsköp var något vederstyggligt. Det är inte de stora inkomsterna som ger utrymmer för att överleva, utan sparsamheten med de små inkomster man kan ha. Att prioritera och att ta en sak i taget. Pengar växer inte på träd. Man måste arbeta.

Fattig men stolt. Även om man har det knapert, så ska man sköta sig, vara hel och ren. Och det var skamligt att ta emot bidrag. Socialhjälp, fattighjälp, nej så skamligt! Man får se till att klara sig utan att ligga andra till last. Nej, även man lever på gränsen ska man inte fika efter bidrag.

Man blir inte fattigare av att hjälpa andra. Även om man inte kan strö pengar omkring sig så finns det alltid någon som har det sämre. Man ska vara solidarisk, man kan hjälpa till i det lilla. Även här ska man givetvis tänka sig för, ge dit pengarna ger bäst effekt. Till den person som verkligen har det illa, till det land som är fattigt. Och så att pengarna inte blir bortkastade. Hjälp till självhjälp, om möjligt.

Kanske är det en gammal mans gnäll, men jag tror ändå att världen skulle se bättre ut om fler följde detta. Bankkrisen skulle ha undvikits. Sparsamhet kombinerat med hjälpsamhet i stället för girighet. Bubblor hade inte blåsts upp och behövt spricka. Lågkonjunkturen hade blivit mildare - även om högkonjunkturen också varit aningen mindre extrem.

Fler hade levt bättre, men ett fåtal klippare hade fått leva på en mera normal nivå.

Parasiterna och girigheten

Igår hade DN en signerad ledare av Peter Wolodarski. Den uppmärksammades igår av flera alerta bloggare. Idag ser jag att även fp i Eslöv gm Daniel Rohdin reagerat.
http://fpeslov.blogspot.com/2009/04/parasiternas-paradis.html

När jag såg rubriken så var min omedelbara tanke att nu skriver DN om de parasiterande direktörerna i upphovsrättsindustrin. Men det tog inte en hundradels sekund att inse att så bra var det inte. Det var ju Wolodarski som skrivit. Jag kan bara säga att han är en stor besvikelse, åtminstone för den som fortfarande närt en förhoppning att DN på ledarplats skulle hävda liberala principer om rättssäkerhet, integritet och liknande.

Jag behöver inte orda mycket mera om detta. Läs ovanstående länk, där uttrycks i stort sett samma tankar jag har om DN-Wolodarski.
Ändå är jag lite förvånad och framför allt djupt besviken att en politisk journalist med påstådda rötter i liberalismen så totalt anammat ett ekonomistiskt tänkande på den yttrandefrihetsfrämjande kanal som internet är. Om han vore en förstelnad, konservativ ekonom skulle jag förstå det, men inte som liberal politisk opinionsbildare.

Men ändå använder DN internet för att ge spridning åt sina produkter. Ja, jag skriver produkter, då i vart fall Wolodarski tydligen betraktar sina skriverier och tidningar som produkter. Inte som den tredje statsmakten, den som ska granska makthavare och som ska stå på medborgarnas sida...

Men nej, jag länkar inte till DN. Varför ge den gratis reklam? Och DN/Wolodarski betraktar ju t ex även Google som parasiterande på t ex pressen. Detta Google, som underlättar för gemene man att på internet hitta eventuellt intressanta artiklar i pressen.

DN vill, om nu Wolodarski ska ses som dess banérförare, att nyheter och information bara ska presenteras silade genom deras (och ev andra gammelmedias) filter, att alla annonser ska kanaliseras till gammelmedia. Allt annat är parasiterande. Basta.
Internet är av ondo, om det inte gör som Wolodarski och hans gelikar säger.
Det går rysningar genom kroppen när jag ser detta.

Andra som skrivit bra om denna nya DN-fadäs är t ex Mårtensson, vars länk just nu inte går att öppna på min allt nyckfullare dator, men er funkar nog bättre. Han skrev igår. http://martenssonsmeningar.blogspot.com/, scrolla ner.

Scaber Nestor:
http://scabernestor.blogg.se/2009/april/google-blir-verkligen-nasta-offer-for-upphovs.html

Fridholm http://fridholm.net/ Sagor från livbåten, scrolla ner.

Det finns säkert fler, som just min dator inte låter mig hitta.

Det utmärkande för de som nu angriper internet, fildelning, rättssäkerhet och integritet är girigheten. Liksom frånvaron av att sätta in frågorna i ett sammanhang med mänskliga rättigheter och demokratins framtid.

Postchefen har direktörskollegor, vad tänker de nu då?

Nordbanksdirektörerna, de verkar inte ta intryck av vare sig opinionen eller inse att nu lever Sverige och de flesta av landets invånare i början av en lågkonjunktur. Denna har förstärkts av finanskrisen och torde därför bli både längre och djupare än ”normalt”. Till och med Anders Borg, som länge höll masken, talar nu om att det blir något av det värsta sedan trettiotalets depression.

Jag är nog inte ensam om bedömningen att finanskrisen till stor del skapades av ovarsamma och giriga bankdirektörer och deras kollegor i finansbranschen. Att de då tydligen tänker fortsätta med sina guldkantade pensionsavtal och inte vill avstå från bonusar (hur kan det finnas bonussystem som ger utdelning när hela banksektorn är i kris och bara räddas av statliga ingripanden?), det är ju synnerligen märkligt och stötande.

Men postchefen tog intryck av kritiken mot hans höga lön. Han vill inte framstå som girig, och avstår hela lönen under det halvår han ska sitta. Det är ett föredömligt agerande, Lars G Nordström!

Det man kan fundera över är vad den nye postchefen kommer att få för lön? Nog vore det läge att justera ner den, dels pga att direktörslönerna stuckit iväg alldeles för mycket, dels med tanke på att i en ekonomi på nergång är det extra rimligt att de högst avlönade avstår en del av sina redan höga löner.

Vad gäller de som är på topposter inom bank- och finansbranschen så har det ju dessutom visat sig att de inte alls var så duktiga som deras löner antyder att de borde vara. Rejäla sänkningar vore motiverade just där.

Även i övrigt vore det välkommet om toppdirektörerna drog konsekvenserna av hur dålig konjunkturen är och att bolagen går sämre. Det kan ju inte bara vara så att det är fotfolket som ska drabbas av de dåliga tiderna?

Att sedan vissa idrottsstjärnor också tjänar snuskigt mycket är självfallet tokigt det med!
En viktig skillnad är dock att diretörer som misskött sig de får med sig en generös fallskärm. Misslyckade idrottare får ta med sig det de tjänat, men inget extragodis. Och ev kommande kontrakt för dem blir sällan guldkantade.

F.ö. anser jag att FRA-lagarna bör rivas upp!

Krisfaktorer, lite funderingar

Vill för mig själv snabbt söka bena ut lite om vad som kan vara olika faktorer till den rådande finanskrisen i USA, Sverige och världen. Utan inbördes ordning.

1. Girighet. Lönsamhet och vinst är ju goda, välståndsskapande begrepp. Men när det slår över i girighet har det alltid visat sig farligt. Denna kris är inte den första som bottnar i att en bubbla pga girighet plötsligt spricker.

2. Blankning. Det märkliga instrument som används på aktiebörsen. Jag har inte djupdykt i detta, och aldrig använt. Men spontant så undrar jag varför blankning inte förbjudits i Sverige, som skett i en del andra länder. Det förefaller ju som att det är ett instrument som inbjuder till osund spekulation i vinster pga förluster. Även det ett slags girighet.

3. För generösa banker. Då tänker jag i första hand på hur det varit möjligt att låna för mycket vid husköp. I Sverige var det länge först ett bottenlån och sedan ett topplån man tog, plus att man gjorde en egen insats. Eftersom har lånen krupit upp allt högre till taket och insatsen minskat. Försvunnit. Och nu annonseras det om att det behövs inget topplån, bottenlånet täcker ALLT. Insats pratas det inte om, möjligen med mycket små bokstäver.
Detta är givetvis att lura folk, speciellt i en tid med låga räntor (som nu raskt stiger).
I USA har man dessutom kunnat låna till låga räntor och till mera än köpeskillingen!

(Vill man ha en sund ekonomi kanske man skulle kräva en kontantinsats på sådär 50% vid husköp. Tufft? Ja, men onekligen skulle det bli färre som fick lämna hus och hem pga av att de inte kan betala lånen då. Det skulle hålla tillbaka kostnaderna för nyproduktion och dämpa prisutvecklingen kraftigt. Ge lägre inflation, vilket är bra för alla med normala inkomster.)

Så uppmuntrar man till överkonsumtion, till högre fastighetspriser, till exploderande produktionskostnader (med skenande vinster), och till inflation. Klart att det spricker då. Trollen spricker i solen.

Men bankerna ville ha höga utlåningsvolymer, gav bonusar till cheferna, många höga lån var tecken på en framgångsrik bank. "Kreativa chefer" ...

4. Så detta med ologiska valutakurser. När ett lands ekonomi spricker pga en fastighets/lånebubbla som i USA, då bör dess valuta anses som osäker. Speciellt när staten dessutom pumpar ut hundratals miljarder dollar, för att '"rädda systemet". Dvs sätter igång sedelpressarna. Det ger inflation, men borde även indikera en lägre valutakurs i förhållande till länder med bättre ekonomi, som Sverige.
Det vore logiskt.
Men så fungerar inte marknaden (folket som sysslar med börs- o valutaaffärer). De reagerar inte rationellt. Dvs det anser de att de gör, men deras rationalitet heter psykologi.
De anser att en liten valuta, som SEK, är osäker att köpa (trots god svensk samhällsekonomi!) och köper i stället den stora US-dollarn (trots att USA-ekonomin nu hålls uppe av inflationsdrivande sedelpressar, inte av reella tillgångar).
På så sätt "räddas" dollarn - men dras SEK ner i träsket, trots att det inte borde vara nödvändigt.

Inte vet jag om jag har rätt i alla detaljer i detta resonemang, men så går mina tankar just nu.

Ekonomikris, vinst och girighet.

I dessa finanskrisens dagar påminns jag om en värdfull visdom som jag fick av min sedan länge avlidne far. Bakgrunden kan vi hoppa över, men slutsatsen var denna:
"Köp aldrig något om du inte har pengar att betala med!"
Med andra ord, låna inte. Pengar är kontanter.

Hade alla följt detta råd, skulle vi nog inte haft någon finanskris. Och kanske inte heller några banker. Möjligen banker som endast lånat ut till företag, men inte till privatpersoner. De skulle bara ha sparat där för att kunna köpa kontant.

Jag har i möjligaste mån sökt följa det rådet. Tyvärr drabbas jag ju av finanskrisen ändå, eftersom jag inte ensam kan styra världens ekonomi (tyvärr)! Dock måste jag erkänna att även jag var tvungen att låna för vårt boende. Men det får väl anses som godkänt. Dvs om man inte lånar mer än vad kåken kan vara värd, helst lite mindre.
En sak vi ska komma ihåg är ju att vi inte äger "våra" hus, det gör banken.

När bankerna inleder oss i frestelse på ett eller annat sätt, då går det åt skogen.
---
För övrigt noterar jag att Anders Widén, författare tagit in min text igår som "gästblogg", vilket ju är OK. (Länk: http://djingis.blogspot.com/2008/10/gstbloggen-av-lars-erick.html )
Han gillade min text, men har en lite avvikande kommentar till stycket där jag beskriver vinsten som en drivkraft till utveckling och välfärd. Denna hans kommentar vill jag i min tur kommentera enligt följande.

"OK, Anders, alla drivs inte av vinstbegär. "Profit" är ju det ord som rödingar ofta använder. Och det är fult ju.
Men, alla måste vi ha så att vi överlever. Det måste jag, det måste du. Jag kan säga att mitt politiska engagemang under flera decennier förhindrat goda inkomster för mig. Som aktiv liberal (det gick länge att vara det inom fp) var det omöjligt att få rätt jobb (i förhållande till min kompetens) i de röda kommuner som jag levt och verkat i. Jag offrade alltså möjligheterna till bättre inkomst (och en hyfsad pension) för att kunna arbeta ideellt som fritidspolitiker för den ideologi som jag anser skulle göra världen bättre.
Nej, jag vet, ingen tackade mig för det Och det är inte det normala idag. De flesta prioriterar pengar högre.

Hur som helst så vill man ha så att man överlever. Dvs driva ett litet företag som går med en liten vinst, dvs ger levebröd. Eller ta ett jobb, vilket förutsätter att det sker i ett företag som går runt, helst med en viss marginal. Eller i offentlig verksamhet, som tar sina medel från att beskatta alla. Man kan säga att offentliganställdas löner är ianspråktagande av "vinsten" från de som beskattas!

Jag vill alltså mena att i din tankevärld Anders så leds du fel av att du ser ordet vinst som ett fult ord. Men alla måste vi leva av "vinst".
Måttlig vinst, som ger oss ett hyfsat liv, det är inte fult. Tvärtom tror jag, liksom vissa teoretiker, att det är en viktig drivkraft till mänsklighetens utveckling.
Däremot vänder jag mig mot den girighet som blivit alltför förhärskande idag i stora kretsar. Den finns i stora kretsar. Påhejad av vulgärmedia som kvällspress och i mängder av de teveprogram vi ser. Sprids som ett gift, från de som lyckats sno åt sig enorma inkomster, till oss vanliga inkomsttagare. Det finns sannerligen inte bara hos direktörer och finansförvaltare av våra pensionspengar.

Indirekt är vi alla delaktiga i detta snuskiga race genom att vi har pengar i pensionsfonder, vars enda syfte är att maximera avkastningen.
Vilket leder till kriser som denna. Jag hör t ex idag i radion att min pension kommer nu att reduceras betydligt. Från en redan mycket låg nivå. Det är ju så att nedgångar tenderar drabba de sämst ställda mera än de drabbar de som har mycket. Det är samma sak med inflationen.

Som Bertil Ohlin sa, hata inflationen!

Finanskrisen tränger på - om den fria marknaden

Det hjälps inte, det går inte att nonchalera finanskrisen. Trots att jag, och även många andra gissar jag, försökt förtränga denna akuta kris på grund av den mera principiella och demokratiskt viktiga FRA-frågan.

Jag förmodar att en överväldigande majoritet av både s.k. experter, politiker och allmänhet är övertygade om den fria marknadens överlägsenhet jämfört med planekonomi för att skapa välstånd.

En orsak till det är att människans vilja att förbättra sin situation. Att tjäna pengar för välstånd. Alltså vinst för företagaren och låga priser för konsumenten.

Jag vill dock mena att fri marknad inte är målet, utan ett medel för välstånd och framsteg. Jag vet att det finns extrema "nyliberaler" som ser den fria marknaden som ett mål. Jag delar inte den synen. Såväl fri marknad som kapitalism är nödvändiga förutsättningar för demokrati och välstånd. Men ej tillräckliga förutsättningar, och inte mål utan just medel.

Enligt min socialliberala uppfattning så måste samhället ge spelregler för den fria marknaden, annars tenderar den per automatik att ta död på sig själv! Det måste till exempel finnas effektiv konkurrenslagstiftning så att det inte bildas monopol eller konkurrenshämmande oligopol.

Går det att tänka sig en fotbollsmatch utan regler?

Utan reglering i form av lagar etc så blir det anarki, inte välstånd och inte demokrati. (Som jag ser det är också demokrati en väsentlig faktor för att skapa välstånd!)

Det vi ser nu i USA, med spridningseffekter runt hela världen, är hur finansmarknaden avreglerats av Bushregeringen, som inte heller insett vikten att hålla koll på marknadens utveckling, vilket gett fritt spelrum för girigheten. Lönsamhetstänkande är självfallet bra för en sund ekonomi, men girighet är ett gift. Fantasilöner, ofattbara bonusar etc är inte bara en faktor som genom sin psykologiska effekt ökar kostnadstrycket och inflationen. Det är också farligt då det ger utrymme för osunt trixande att trissa upp volymer och fiktiva vinster. Som när det gick att låna uppåt 150-200% av (det upptrissade) marknadsvärdet för husen man "köpte".
Fanns det ingen i Bushregimen som förstod att då är något fel?

Förr eller senare blir det en krasch. Finanssystemet måste fungera. Och det blir - hur det än löses - de vanliga medborgarna, skattebetalarna/konsumenterna som får betala. Inte de bonusstinna finans- och bankcheferna.

En vanlig medborgare kan inte ha kollen över hur samhällsekonomin utvecklas, men det är lagstiftarnas skyldighet att ha den kollen - och att vidta åtgärder i tid. Det går knappast att (helt) undvika konjunktursvängningar, men genom att motverka t ex monopol och att girighet skapar fiktiva värden så måste mer extrema situationer kunna undvikas.

Notis. Ett år efter att detta skrevs kom en anonym kommentar på ryska. Jag kan inte ryska. Avvisar där för den kommentaren.