Lärare och jazzmusiker emot rasism och för en human flyktingpolitik

Lärarnas tidning kom idag till min fru, och själv hade jag Orkester-Journalen i posten.

Lärare mot rasism är en devis, och apropå morden i skolan i Trollhättan så konstaterar tidningen torrt att ingen metalldetektor i världen kan stoppa hat och rasism. Och inga vakter heller. Det krävs att förebygga hatet och tryggheten måste öka, och det sker genom att öka toleransen i samhället. Och då måste skolan och lärarna jobba med, förmedla den värdegrund som ligger i människors lika värde. Alla människors lika värde är grundläggande för skolan och samhället. 

Och jag vill mena att det just innebär att varje lärare är emot rasism och flyktingfientlighet, måste vara det. Hur ska de annars kunna fungera som lärare?

Orkester-Journalens ledare har rubriken: Jazzen tar ställning! Förmedlar alltså samma budskap. Att flyktingkatastrofen aktualiserar ställningstagandet emot rasism och för ett humanistisk flyktingmottagande.
Denna öppenhet är rätt så självklar, menar jag, med tanke på jazzens historia och vilka som spelat jazz och hur jazzen hade starka kopplingar till medborgarrättsrörelsen i USA och emot rassegregeringen. Därför är det naturligt att Jazzhjälpen den 29 sept på Fasching och t ex 2-dagarsfestivalen Tape Fest och flera andra arrangemang gjordes för att stödja UNHCR och flyktinghjälp på andra sätt. Refugees Welcome-festen i Piteå och andra liknande arrangemang kan också ses i detta sammanhang; musiker och artister av olika genrer står för öppenhet och tolerans och emot rasism.

I have a dream – men drömmen måste bli verklighet, inte bara i USA.

Sveriges Radio påminner om att idag, den 23 augusti 2013, är det femtio år sedan Martin Luther King Jr höll sitt berömda tal ”I have a dream”. Ett tal som inspirerade till kamp emot diskriminering av de färgade i USA, men som faktiskt var än bredare än ”bara” emot diskriminering på grund av hudfärg. Fem år senare dödades Martin Luther King, men kampen fortsatte.

Idag kan vi konstatera att mångt och mycket blivit bättre i USA, men långt ifrån allt. Detta beror till stor del på att diskriminering fortfarande finns som resultatet av högre arbetslöshet, sämre betalda jobb, sämre utbildningschanser etc. Samt att diskriminering även drabbar de som har spansk-latinsk bakgrund, en växande invandrargrupp i USA.

Jag måste också konstatera att vi inte har någon anledning att slå oss för bröstet i Sverige. Här finns, mer eller mindre sofistikerad, diskriminering/särbehandling av många invånare. Sjuka, arbetslösa och pensionärer särbehandlas/diskrimineras på olika sätt. De sociala skyddsnäten blir allt sämre, strängare regler, och pensionärer betalar högre skatt än de som har inkomst av anställning.

Detta skapar klyftor i samhället. Något som i än högre grad drabbar invandrare. Inte bara i den grova form som SD står för, utan även på mera raffinerade sätt. Det finns en attityd hos många, även hos myndigheter och deras handläggare, som t ex försvårar för invandrare att få arbete, arbete som de är utbildade för. Ja, arbete över huvud taget. (Egentligen är det bara läkare som ibland har en ”gräddfil” jämfört med andra akademiker med utländsk utbildning.)

Ingenjörer, lärare och andra välutbildade akademiker kan många gånger bara få jobb som städare, spärrvakter el likn, om ens något. Inget fel i dessa jobb, men när de offrat många år på högre utbildningar är det diskriminerande, och ett ekonomiskt och mänskligt slöseri att inte använda folk till det de har utbildning för, även om utbildningen inte till 100% följt svensk utbildningsplan. Eventuella skillnader kan ju vara till det bättre och ge värdefulla bidrag till Sverige!

Det finns en övertro på att svensk utbildning alltid är bäst. Är t ex svensk lärarutbildning världsbäst? Har den lett till att svensk skola är den bästa? Nej, det måste bli slut på denna smygdiskriminering. Öppna ögonen för att invandrare med utländsk utbildning (och erfarenhet) kan vara minst lika bra, kanske bättre, än svensk! Trots smärre olikheter. Det skulle vi alla tjäna på.

Lärarlönerna...

Är det rimligt att en riksdagsman ska har dubbelt så hög lön som en gymnasieadjunkt? Nej, det är det inte. Det håller nog de flesta med om, förutom riksdagsledamöterna...
Uttrycker man det som att en adjunkt bör ha samma lön som en riksdagsledamot, då blir nog reaktionerna något annorlunda.
För inte så många decennier sedan så var det dock så, riksdagens ledamöters lön sattes på den nivå som adjunkterna hade.

Men tiden går. Och toppolitikers löner har sprungit iväg uppåt, medan lärarnas löner har halkat efter. Halkat efter inte bara riksdagens löner utan även jämfört med andra.

Skolan och lärarnas löner har snart sagt alla åsikter om. Vi har alla gått i skolan, om än under olika tider. Alla har erfarenheter av skolan, men de skiljer sig åt. Och vi har valt olika yrkesliv efter skolgången. En skolgång med mycket olika längd och inriktning.

De som bara har grundläggande utbildning och/eller vantrivts i skolan, de överskattar ofta lärarnas löner - och tror eller vill tro - att lärarna har kort arbetstid och långa lov. Den som utbildat sig lite längre och kanske dessutom trivts bättre i skolan inser ofta att lärarnas löner inte är höga och att de har mycket långa arbetsdagar när man räknar in förberedelser och annat. Och att "loven" är studier eller inarbetad tid.

Dagens ungdomar vet dock att lärarlönerna är låga och att det ofta kan vara stökigt i skolan, och att utbildningen tar tid, vilket gör att de själva inte väljer läraryrket även om de gärna skulle vilja undervisa.

För den som har kommit upp i åren så finns kanske bilden av den välavlönade läraren kvar, man har inte sett hur dagens verklighet är en annan. Däremot kanske man minns den "autoritära" skolan, eller ogillar den "flumskola" som kom därefter.

Nu är väl dagens skola inte riktigt så dålig som man kan tro av debatten, vilket t ex "Sagor från livbåten" framhåller. Engagerade lärare kan fortfarande intressera eleverna med gott resultat.

Men visst finns problem. Svensk skola halkar efter i internationella jämförelser, lärarutbildningen kritiseras, eleverna skolkar, rekryteringen av lärare går dåligt bl a p g a att lönerna är låga. Etc.

Nu är det väl inte heller så att alla skolans problem beror på dåliga lärarlöner. Och inte heller lärarrektyreringen beror bara på lönerna. Det påpekar Mattias Juelsson i ett välbalanserat och initierat inlägg. Arbetstiderna och arbetsförhållandena i övrigt är viktiga faktorer.

Självaste Aftonbladet har skrivit om skolan och dess problem. Med artikeln "Nu har vi fått nog" så kom dock debatten lite snett, trots att den nog verkar haft till syfte att påvisa de låga lärarlönerna. Reaktionerna på den artikeln, både i tidningen, i Facebook och på bloggar, visar mängder av okunskap och fördomar om lärarlönerna.

För att inte någon ska tro att jag talar i egen sak ska jag genast säga att jag inte är lärare. Däremot har jag god inblick i frågan, av olika orsaker.

Av artikeln kan man få intrycket (vid en slarvig läsning) av att 26 tusen i månaden är en vanlig lärarlön. Vilket föranlett en del att säga att 26 "papp" i månaden, före skatt inte är en dålig lön. Så långt kan jag hålla med, under vissa förutsättningar.

Tjuosex tusen i månaden var för några år sedan en bra lön. Sedan dess har dock levnadsomkostnaderna stigit, vilket försämrat köpkraften. Men folk som har anställning, jobb, har även fått flera "jobbskatteavdrag", vilket förbättrat för dem. Det är generella förutsättningar, som gäller alla som inte arbetslösa eller långtidssjuka eller pensionärer.

Nu är det dock inte så att alla lärare har 26 papp i månaden. Inte ens de med många års erfarenhet. Lönerna varierar en aning mellan olika lärargrupper, där förskollärarna har lägst lön och högskolelärare högst. Ingångslönen böjar dock många gånger på 18-19 000, vilket är avsevärt lägre än vad många andra har (byggjobbare, renhållningsarbetare, gruvarbetare etc), även om det också finns de som inte har mer.

Eftersom de lärare med startlön under 20 tusen också ådragit sig studieskulder på runt en halv miljon (eller mer), och förlorad arbetsinkomst under 4-5 år (motsvarande mellan 1-2 milj kronor el mer, beroende på vilken den alternativa inkomsten skulle ha varit), så är inte 20 eller ens 26 "papp" i månaden jämförbart med den som inte förlorat livsinkomst och inte har studieskulder.

För någorlunda matematiskt begåvade eller ekonomiskt sinnade ungdomar som står inför yrkesval är därför idag inte läraryrket ett självklart val. Hur intresserade de än må vara.

Alltså, nog är det förklarligt om rekryteringen till läraryrket inte alltid blir den bästa om undomar inser att som lärare så avstår de flera års inkomst pga studier, de ådrar sig studieskulder, de får dålig status, de får arbetsveckor på 60-70 tim/vecka.

Och till på köpet en lägre ingångslön och en sämre löneutveckling än i många andra yrken.

Däremot, den som får 26 000 kr/månad, är 20-25 år, inte har några studieskulder, ej läst 4-5 år el mer på universitet. För den är det en våldsamt bra lön. Ja, även om han/hon är 30 eller 40 år, el mer.

Vad är en arbetare?

Läste ett ledarstick i PT med rubriken Vem är arbetare. Intressant, och började fundera enl följande.

För PT är "arbetare" i grunden ett positivt begrepp, knutet till tidningens politiska etikett (s). Men om man definierar en arbetare som varande den som arbetar, då blir det svårt. Tjänstemän arbetar. Företagare, hantverkare, frilansare arbetar, men betecknar sig inte som arbetare.

Än värre blir det om man köper den gamla klassindelningen; arbetarklass, medelklass, överklass. Den betydde att arbetare dels hade ingen eller ringa utbildning, dels hade låg lön och var anställd. Och medelklass ansågs (anses än idag av vissa) som lite "finare" i betydelsen bättre utbildad, men framför allt som bättre avlönad och ofta dessutom egna (små-)företagare eller som statliga tjänstemän med status.

Idag däremot. Arbetarklass innebär inte alltid att man har arbete. Men detsamma gäller de som betecknas som medelklass. Medelklass kan både innebära arbetslöshet och dåligt betalda jobb. En gruvarbetare, byggjobbare eller renhållningsarbetare har ofta(st) klart högre lön än en lärare, trots den senares långa akademiska utbildning, med stora studieskulder som följd. Akademiska "medleklassutbildningar" leder varken självklart till arbete eller högre lön - om man får en anställning. Småföretagare och egna yrkesutövare har ofta längre arbetstid och lägre lön än anställda "arbetare".

Mängder av de som idag arbetar inom den växande servicesektorn har relativt låga inkomster samtidigt som de kan ha hyfsat lång utbildning. De arbetar, men betraktar sig inte som arbetare.
Många arbetare inom den traditionella industrisektorna har ytterst bra betalt, men anser sig som underbetalda knegare eftersom de gärna vill tro att "medelklassjobbare" inom skolan eller med andra akademiska utbildningar har bättre betalt...

Samtidigt sneglar alla på de som sitter på den verkliga gräddhyllan, börs-VD:ar med sina miljonlöner, bonusar och feta pensioner, kändisar och heltidspolitiker.
(Apropå de senare. Läste att för några decennier sedan hade en adjunkt och en riksdagsman samma lön. Idag är riksdagsmannalönen dubbelt så hög som adjunktens... Alltså, läraren har halkat efter ordentligt, medan heltidspolitikern seglat upp rejält!)

Summa. Vad är en arbetare? Ser vi det som ett positivt begrepp idag? Är inte en anställd arbetare oftast medelklass idag? Och vem är "arbetarklass" - är det inte de långtidsarbetslösa eller lågbetalda som tidigare ansågs (eller ansåg sig själva) som medelklass?

Omdömen och betyg är bra, för elever och föräldrar!

Lärarförbundets ordförande i Piteå gillar inte att lärarna ska ge omdömen från ettan om hur eleverna ligger till i sina studier. Risk att lärarna bränner ut sig... Tja, det tror jag inte. Det är ju lärarnas primära uppgift att undervisa och i det ligger att kolla hur undervisningen lyckas, om eleverna tar till sig undervisningen. Då kan det inte vara speciellt svårt att på ett vettigt och icke-kränkande sätt ge både eleverna och deras föräldrar information om detta.
Är denna oro från Lfs lokalordf ett tecken på den dåliga lärarutbildningen i Sverige?
Min tro är att en kombination av tidigare betyg och omdömen med ett förbättrad lärarutbildning och andra åtgärder för att höja både läraryrkets status och undervisningens innehåll, de kommer att leda till förbättrad utbildning i Sverige. Sverige kommer då inte att sjunka i internationella jämförelser, som vi gör nu.
Betyg och omdömen finns runt om i världen, inte minst i de länder som har bra undervisning.

Vem är behörig att vara lärare?

Nog är det rimligt att den som undervisar och ger betyg skall vara behörig, dvs ha en lärarutbildning.
Detta sagt med medvetande att det finns många som tjänstgör som lärare utan att ha formell pedagogisk utbildning, men gör fantastiskt fina insatser av högsta kvalitet. Det är ju inte så att lärarutbildning, i vart fall inte sådan som givits vid en svensk anstalt för lärarutbildning, automatiskt resulterar i goda pedagoger.

Ett problem är ju att svenska lärarhögskolor numera inte är av speciellt hög klass. Utbildningen där måste förbättras. Hur vet jag inte, men något måste ske! Det är inte rimligt att så många går ut sin utbildning och inte är nöjda med den, och att sådana brister finns i dagens skola, även när utbildningen sker av behöriga lärare. Det borde ändå finnas bättre förutsättningar för de som genomgått lärarutbildning, än för de som inte gjort det!

I den pågående debatten, delvis föranledd av utbildningsminister Jan Björklunds förslag, instämmer jag alltså till stor del i tanken på att endast behöriga skall kunna ge betyg, och att det ska vara utbildade lärare som får fasta tjänster.
Dock skall ihågkommas det jag nämnt ovan.

Det förutsätter då att det ska finnas rimliga "ventiler" för de som har tjänstgjort som lärare utan formell pedagogisk utbildning, men har goda vitsord. Självfallet måste arbetsgivarna (kommunerna, eventuellt med statligt stöd) erbjuda duktiga icke-behöriga att komplettera sin utbildning på goda villkor!

En sak som alltför lite uppmärksammats är också den roll som lärare med utländsk utbildning spelar i svensk skola. Det verkar som att lärare med utländsk examen inte betraktas som behöriga. Mycket märkligt!

Nog är vi många som accepterar fullt ut att tas omhand av en läkare med utländsk utbildning (för att åberopa Jan Björklunds exempel!) Det finns ingen anledning att generellt underkänna utländsk lärarutbildning heller! Speciellt inte eftersom det finns så stora brister i den svenska lärarutbildningen.
Självfallet ska lärare, utbildade på universitetsnivå, och med en utbildningslängd som motsvarar den svenska, anses lika behöriga som svenska.
Ofta är de ju, om man ser till undervisningsresultaten i deras hemländer, bättre än svenska, och har längre utbildning dessutom. Även om det senare kanske inte är nödvändigt, om utbildningen läggs upp på ett vettigt sätt.

Det finns ingen anledning att straffa lärare som fått sin utbildning i annat land med orimliga krav på att dubblera utbildningen genom att tvingas att i det närmaste göra om den på en svensk lärarhögskola av tveksam kvalitet. Att de utöver sin examen kan hyfsad svenska och har fått en orientering om den svenska skolans målsättning, det är fullt tillräckligt!