Apropå partipiska, igen. År 2016.

Som en påminnelse om partipiskan i svensk politik, och en exemplifiering som Olle Wästberg skrivit om, med anledning av en aktuell debatt.
Jag citerar rakt av:

"De politiska partierna bör bli öppnare

De politiska partierna har blivit eliter med ryggarna utåt. Det är en analys vi – med utgångspunkt i forskningsrapporter -  gjorde i Demokratiutredningen.

Tesen illustreras också av vad som utspelade sig i Liberalerna i mitten av månaden, när några ledande i partiet krävde att frispråkiga Birgitta Ohlsson skulle sparkas ut ur partiledningen. Så blev det inte, men debatten ger lärdomar.

Intern mobbning mot oliktänkande är naturligtvis inget nytt. När jag själv satt i riksdagen agerade jag (liksom partivännen Esse Petersson) hårt mot att den borgerliga regering jag stödde inte hade ingripit när det statliga företaget Telub sålde militär utbildning till diktaturens Libyen. När jag meddelat att jag avsåg att i riksdagen rösta med oppositionen om att kritisera de ansvariga statsråden och kom med min kaffekopp till ett bord där det satt partikollegor reste de sig och gick.

Om riksdagsgrupperna är knapptryckarkompanier blir det allt svårare att få vanliga väljare att identifiera sig med de folkvalda. Att också ledande i ett parti i värderingsfrågor har en egen ståndpunkt är inte orimligt.

Om partierna blir allt mer av marknadsföringsorganisationer med starka band till PR-företag försvagas demokratin."

Så sant!
(Kort komplettering) 
Givetvis är det rimligt med högt i taket  i alla partier som anser sig vara demokratiska. Men möjligen extra högt i partier som grundar sig på liberalismen, frihetens ideologi. 
Och dessutom bör nog det vara extra tolerat när förtroendevalda tar ställning för partiets ideologiska grundval, i opposition mot partiledningen när den aktuella partilinjen avviker från grundideologin!!!

"Krigshetsare" på tusenlappen

Så har då Riksbanken meddelat vilka motiv som ska finnas på de nya sedlarna.

På den nya tusenlappen ska Dag Hammarskjöld avporträtteras. Det är ett bra val. Han är ju närmast helgonförklarad i Sverige, som en av de första och mest kraftfulla generalsekreterare som FN haft.

Dag Hammarskjöld var en mycket aktiv FN-chef. Han bangade inte för kraftfulla insatser i Kongo för att få ordning där och rädda människoliv. Mera kraftfulla än vad FN idag orkar med, och i synnerhet mera kraftfullt än sveriges regering (och delar av opinionen) är idag...
Jag tror inte att speciellt många går in djupare på hans insatser, utöver ett allmänt gillande. Däremot vore det, anser jag, värdefullt om de som idag är så tveksamma, ja ofta rent av negativa, till både FN:s ytterst begränsade insats idag i Libyen, och som till och med ifrågasätter att Sverige deltar genom att observera den Libyska verkligheten från ovan, utan att aktivt medverka till skydd för civila människoliv, inser vad Dag H stod för. Dessa kritiker "borde" om de vidhåller sin negativa uppfattning om FN-insatsen idag, i konsekvensens namn, karaktärisera Hammarskjöld som en krigshetsare, han som lät FN sätta in militär också på marken förutom som militärflyg. Och både på marken och i luften var Sverige aktiva. Då.

Hammarskjöld på tusenlappen är ett utmärkt val. Han var ingen krigshetsare, men han var en aktiv förkämpe för mänskliga rättigheter, för humanism och att FN skulle ha en roll i detta.

Övriga personer på sedlarna då? Ja, nog kunde Selma Lagerlöf fått vara kvar. Men jag har inget emot de andra nya namnen heller. Birgit Nilsson, Ingmar Bergman, Greta Garbo, Evert Taube och Astrid Lindgren var alla utmärkta profiler inom svensk kultur och förtjänar att kommas ihåg. I flera fall även med internationell lyskraft.

Sträck vapen, Gaddafi-pojkar!

Ett par av Gaddafis söner (hur många har han?) sägs enl såväl SR som kvällspressen och DN vilja införa demokrati i Libyen. Söker en "lösning";)

Kanske de inser att slaget är förlorat, och vill rädda vad som räddas kan. Det troliga är väl att det är ett slags krigslist. Ingen tror väl att vare sig gubben eller sönerna vill ge upp sin maktställning och tillgången till "sina" pengar.

Men om de menar allvar. Då är det bara att låsa in gubben, ge order till armén att ge upp. Sträcka vapen och överlämna sig till oppositionen. Ställa Gadaffi själv inför domstol. Och så låta en övergångsregering ordna val, under överinseende av FN. Då kan de ställa upp där i valet och se om de får några röster.

Att de själva skulle få ordna en övergång till "demokrati" är självfallet helt uteslutet. Det är inte det slag av styre som de avser som folket vill ha.

Dödande ska inte premieras...

Ser i SvD ett debattinlägg där tre personer är starkt kritiska emot svensk militär medverkan emot dödandet av civila i Libyen. De menar att man i stället ska stå upp för humanistiska principer genom att fördöma allt dödande. Vi ska inte gynna vapenindustrin. Och i vanlig ordning finns det de som instämmer i argumenten, det är ju lätt att göra.

Självklart "gynnas" vapenindustrin i någon mening när man köper deras produkter. Hade Sverige inget försvar skulle däremot vapenindustrin inte gynnas. Jag tror ju nu knappast att vi räddar några liv i Libyen genom att bara fördöma Gadaffis dödande av sitt folk. Vi (= världssamfundet) sätter ju FN som det organ som ska ta ställning i dessa frågor. En brist med FN är ju att FN inte består av bara demokratier, och i säkerhetsrådet finns länder som inte vill se prejudikat om att FN ska ingripa för mänskliga rättigheter och demokrati.... Så illa är det. Men ska vi därför låta människor dö?

Dödande ska inte premieras, skriver debattörerna i SvD. Och de kräver att FN demokratiseras. Självfallet ska inte dödande premieras, men det sker inte genom att vi låter de som dödar få hålla på med det! Att fördöma mördarna har ju visat sig inte hjälpa. Det är trevligare att diskutera och debattera i lugn och ro än att slåss. Men i denna vår grymma värld finns det personer som inte vill diskutera, de anser sig har rätt att bestämma, även fysiskt, över andra. Sådana som Gadaffi.

Visst, demokratisera FN! Fine! Hur lång tid tar det? 20 år, 50 år? Vad ska vi göra under tiden när diktatorer dödar de som tycker annorlunda och därmed gör världen osäker? Vilken slagkraft får ett bantat FN, som inte innehåller diktaturer?

Jag ogillar starkt de som menar att Sverige inte ska ingripa på något sätt i det som händer utomlands. Kanske ska vi tycka till, men inte mer.
Det är ett slags självgod isolationism i det sättet att tänka. Jag önskade att världen vore så god att det räckte med att tala om för andra att de inte ska döda, att demokrati är bra och att vi alla ska hålla fred med varandra.

Diktatorer instämmer inte betr demokrati som ett bättre styressätt. Det gör däremot oftast deras folk. Och de är ofta, när inte annat hjälper, beredda att ta strid för friheten. Fred kan inte finnas utan frihet och demokrati.

Vi gör inte världen bättre genom att gå ur FN och EU, att isolera oss bakom murar runt våra gränser hjälper inte, och om vi slutar att beväpna oss för att försvara vår frihet, det är en inbjudan till andra att ta makten över oss.

Jag undrar också varför denna motvilja att hjälpa människor som kämpar för frihet, och för demokratiska rättigheter kommer fram så starkt just nu när Libyen är aktuellt? Vi var som nation mera benägna att hjälpa när det gällde t ex Sydafrika.

Svensk inrikespolitik om Libyen

Så blev då Líbyeninsatsen svensk inrikespolitik, av sämsta slag. De sossar som högljutt krävde handlingskraft av regeringen, de backade när det kom till kritan. De svenska JAS-planen ska bara ner för att kolla läget från luften. De får inte använda sina vapensystem (mycket effektiva och precisa enl experter) för att stoppa Gaddafistyrkor som angriper civila. För det kom Reinfeldt överens med Urban Ahlin (s) och vänsterpartiet om. Ynkligt av m, s och v. Vi låter andra sköta jobbet, medan svenska piloter bara får lite träning i flygtimmar över utländskt territorium. JAS ska spana in läget och sedan skynda sig undan så att andra får göra jobbet. Det känns varken ärofullt eller över hövan meningsfullt.

De flesta ledande politiker vill alltså att Sverige ska visa upp sitt internationella samveta. Vifta och visa att vi är med. Men ändå inte vara med, bara titta på. Hur många libyska liv räddas av det?

Ett för mig överraskande klarspråk talar Annika Nordgren Christensen (mp), tidigare ledamot i försvarsutskottet. Det är ord och inga visor när hon i Newsmill ställer både Reinfeldt och Juholt med resp partier i skamvrån. Senfärdighet och vankelmod från regeringens sida, och att sossarna mest visat lust att göra tydligt att regeringen inte har majoritet, blandat med skiftande ställningstaganden.

Självfallet är inte Libyeninsatsen riskfri. Varken militärt eller politiskt. Självfallet ska insatsen styras politiskt. Men verkställas av militär. Nu är det många som tycker sig se "realpolitik" inte bara i FN:s beslut i att hjälpa och skydda civilbefolkningen i Libyen, utan än mera i motiven för enskilda staters deltagande. Dvs att det inte "bara" är humanitära skäl, utan mera renodlat maktpolitiska skäl, inklusive då förstås tillgång till oljan. Och vi kan självfallet inte veta vilka som kan komma till makten efter Gaddafi. Så stängt som Libyen varit är det svårt att veta hur oppositionen är sammansatt.

För mig är det ändå det humanitära som är huvudskälet för även en svensk insats. I det ligger att skydda civilbefolkningen, vilket torde förutsätta att Gadaffi SNABBT ger upp på ett eller annat sätt. I det ligger att Libyens folk själva ska välja sin väg. Ju fortare det går att få bort Gadaffi, ju större torde chansen vara att den vägen är demokrati. Men ju senare och tvehågsnare hjälpen blir, desto större risk att det kan bli en extrem rörelse eller till och med något slags militärdiktatur som avlöser Gadaffi.

Jag vill alltså mena att även om motivet i något fall inte är det mest klarögt humanitära och demokratiska, så är det viktiga att utförandet sker så att människoliv sparas så långt möjligt och att det underlättar övergång till deomkratiskt styre.

Blir kriget mindre blodigt om vi blundar?

När jag åter öppnar datorn så är den första rubrik jag ser, i Svenska Dagbladet: Gaddafistyrkor fortsätter att attackera. Citat: "Rebeller utanför Ajdabiya lyckades inte ta sig närmare staden under tisdagen utan tungt beväpnade Gaddafitrupper hade fortfarande övertaget, trots flygangreppen från väst.
Tre nätters flyganfall har försvagat Gaddafis styrkor, men inte tillräckligt, enligt rebellerna.
- Gaddafi har pansarfordon och lastbilar med raketeld, sade Ahmed al-Aroufi vid fronten.
Gaddafis styrkor har även beskjutit rebellfästet Misrata med granater, uppger en invånare. Fyra barn rapporteras ha dödats när bilen de färdades i träffades."

Ja, krig är hemskt, blodigt. Det understryks i en debattartikel i DN idag. Och så långt är det riktigt konstaterat. http://www.dn.se/debatt/ar-vi-beredda-pa-att-ta-ansvar-for-libyens-framtid
Skribenten efterlyser en debatt om rättfärdigheten i att världssamfundet ingriper i Libyen, och frågar: Är vi beredda på att interventionen kan leda till en utdragen och mycket blodig konflikt på marken – till stor del underblåst av vår egen insats? Vilket ansvar har det internationella samfundet för de civila och militära installationer som förstörts – och för Libyens politiska framtid? Vidare påstår han att krigets verklighet glöms bort i den "interventionsglädje" som präglar debatten nu. I och för sig erkänner han att syftet att skydda befolkningen är lovvärt, men glider snabbt över i farhågor för följderna för befolkningen. Detta underströks också i en SR-sändning han deltog i under dagen.

Jag har svårt att tänka mig att krigets verklighet glömts bort i debatten, och framför allt inte hos de som tagit besluten om att hjälpa Libyens folk. Det måste ju vara avsikten, för så är den uttalad, att just bespara Libyens folk, i största möjliga grad, de hemskheter som krig, speciellt kanske inbördeskrig, innebär.

Jag har visserligen mina tvivel om att aktionen är så genomtänkt den borde ha varit, främst betr hur den ska avslutas. Dessutom borde den, för att ha förhindrat onödigt lidande, ha satts igång minst två veckor tidigare. Världens ledare i FN, EU och stormakterna borde rimligen ha haft olika scenarios klara för sig sedan länge vad som kunde hända om Gadaffi (och andra diktatorer) vacklar och därvid möter protester hemmavid med blodigt våld. Det verkar de inte ha haft, men nu är det som det är med detta.

Mina enkla frågeställningar till debattören i DN blir då dessa:
Vad är alternativet? Blir kriget mindre blodigt och hemskt om Gadaffi får härja fritt med sitt dödande av oppositionella?
Dödas färre civila om ingen skyddar dem?
Får Gadaffis stridsflyg och stridsvagnar och kanoner mindre blodig effekt om de får fortsätta att krossa motståndet ostört?

Självfallet kan vi inte veta om FN-beslutet är tillräckligt. Det diskuteras nu t ex om det ska anses innebära att det är OK att eliminera Gadaffi fysiskt. Visst måste man inse att om Gadaffi omkommer, till följd FN:s insatser genom de allierade, så räddas människoliv. Samtidigt är det inte ett uttalat mål för aktionen, vars syfte ändå är att skydda civilbefokningen.
Om motståndarna till Gadaffi genom FN-aktionen besegrar Gadaffi, det vet vi inte.

Jag vet inte heller, och få andra gör det heller, om en seger för motståndsrörelsen mot Gadaffi innebär ett stort steg till demokrati. Men fullt klart är att chanserna ökar dramatiskt. Med en Gadaffi som fritt förfogar över kraftiga militära resurser, så lär i vart fall ingen frihet för Libyens folk finnas, varken med eller utan demokratiskt inslag. Således tror jag att den FN-sanktionerade insatsen kommer att minska det mänskliga lidandet i Libyen, och samtidigt ger den i vart fall en god chans för en mera demokratisk utveckling av landet än om ingen insats gjorts.

Visst älskar han sitt "folk"...

Ser en liten artikel i SvD om hur Gaddafi förberett sig för en ålderdom i lugn och ro, utan strid och kiv.

I Chat eller Niger, till exempel. Läs och förundras. Eller reagera hur du vill.

Men håll med om att 144 ton, ja just det TON, inte är det fy skam som "pension". Om nu vanliga tillgångar som fastigheter, aktier och pengar på bankkonton "fryses"....

Han älskar sitt folk. Så mycket att han skickar ut kvinnor och barn som sköldar före sina soldater. Jagar och låter skjuta sina kära undersåtar. Och får käka guld.

Det var en gång, när frihet var mera värd än pengar

En intetsägande rubrik, "Direktörens dubbelliv", men oerhört intressant artikel om en svensk motståndsrörelse.

Demokrati och frihet är oerhört viktiga ting. Det visar bl a kampen i Libyen, Bahrain, Jemen, Syrien, Egypten, Tunisien med flera länder dessa dagar. Vi påminns om det riktiga i Engelbrekts stolta ord om frihetens värde. Samtidigt visar aktuell debatt att en del, både svenskar och andra, gärna på ett eller annat sätt vill väga friheten mot andra begrepp, att den inte får kosta för mycket, inte i pengar, och inte i annat. Kan denna devalvering av värdet av frihet bero på att vi i Sverige varit fria (som nation) i ca 500 år, och att vi haft demokrati (som är ett frihetsvärde) i snart 100 år?

Det fanns en tid när svenska direktörers enda tanke inte bara var att tjäna pengar! Och då ledande personligheter kunde samarbeta, utan partipolitiska baktankar, om att ta strid för Sveriges frihet även om vi skulle ockuperas. Att leva under förtryck, under en ockupationsmakt var en outhärdlig tanke. Jämför gärna hur både det libyska folket, liksom andra, i dessa dagar reser sig emot en diktators förtryck. Så till den grad att de ber omvärlden om hjälp.

Ledaren för den svenska motståndsrörelsen efter andra världskriget, Alvar Lindencrona, var far till Gustaf Lindencrona, som var ordf för fpu några år på 60-talet, sedermera ekonomiprofessor. Jag träffade inte Gustaf ofta, men en gång på en fpu-konferens på 60-talet och sedan några decennier senare på något fp-arrangemang. (Detta var under den tid som folkpartiet var ett socialliberalt parti!)

I motståndsgruppen fanns förutom Alvar Lindencrona bl a både SAF:s och LO:s chefer.

Statsminister Tage Erlander (och gruppen) ansåg det uppenbarligen viktigt att motståndsgruppen inte styrdes av militären, däremot fanns givetvis militära chefer med! Det ledde också till att den kunde hemlighållas längre. Militär ansågs inte kunna hålla tätt... Av vad som framkommit så verkar det inte har förekommit politiska meningsskiljaktigheter om vad som var motståndsrörelsens uppdrag och mål.

Några små citat. " –Pappa hade goda kontakter med alla partiledarna. Men just med Erlander var den särskilt stark, minns sonen Gustaf Lindencrona.
Uppgiften var att stanna kvar och verka bakom fiendens linjer. Planen var att de delar av den lagliga regeringen som lyckats fly skulle verka från exil i Storbritannien (alternativt USA om så krävdes).
De invigda svenskarna kallade motståndsrörelsen för Stay behind.
1945 utnämndes Eije Mossberg till statsråd och 1947–1951 var han inrikesminister. Mossberg blev tillsammans med statsminister Erlander den som lade grunden för det som skulle bli det kalla krigets underjordiska motståndsrörelse.
I juni 1949 skrev Erlander för hand ner en fullmakt på statsministerns brevpapper till Telegrafverkets generaldirektör Håkan Sterky att ingå i motståndsrörelsens ledning:
”Härmed uppdrar jag åt Eder att tillsammans med andra av mig utsedda personer bilda ett utskott med uppgift att planlägga en motståndsrörelse avsedd att träda i funktion om någon del av landet skulle bli ockuperad.”

Artikeln är synnerligen intressant. Läs den!

Det internationella samvetet, Libyen mm

Det är faktiskt svårt att koncentrera sig på att skriva flera sammanhängande meningar till bloggen när kriser, naturkatastrofer och annat hela tiden pockar på uppmärksamhet. En tanke som legat och pyrt i hjärnan den senaste tiden vill jag dock helt kort redovisa.

Sverige som nation, och svenskarna, gillar i hög grad FN. Det är liksom urtypen för internationell solidaritet och samarbete för freden. Kanske en underliggande orsak är att svensken Dag Hammarskjöld var en av FN:s tidiga och mera berömda generalsekreterare. Under honom ingrep FN i Kongo för att få ordning och reda där. Det lyckades i och för sig inte så bra, men det var ett kraftfullt initiativ. Och så dog han på sin post, i en flygolycka som möjligen berodde på sabotage.

FN består i princip av alla världens länder, undantagen är få. Det betyder att FN består av såväl demokratier av skiftande slag liksom av diktaturer. Det är en av FN:s svagheter. När så många medlemmar är diktaturer så är det svårt att hävda mänskliga rättigheter och demokratiska värden.

Den senaste tiden har vi sett hur trögt det varit för FN att komma fram till ett beslut om ingripande till stöd för det Libyska folket och för att stoppa diktatorn sedan 1969 Gaddafis blodiga krig mot de oppositioniella. Jag har svårt att tro att det skulle ha tagit denna tid för en organisation av enbart demokratier. Det internationella samfundet, inkl inte bara Sverige utan även USA och exempelvis EU, ville ha FN:s ställningstagande innan något kunde göras. Därigenom kunde stater, som själva inte vill riskera att råka ut för ett FN-ingripande, försena frågan i flera veckor.

USA m fl ville även ha Arabförbundets klartecken, en organisation som knappast överflödar av demokratier. Och EU ville gärna ingripa, men även där lade man ansvaret på FN.

Hur kan det komma sig med denna förkärlek för FN? I Sverige har ju FN en väldigt hög status, trots dess tungrodda organisation, och trots att demokrati inte är det som är viktigast för FN.
Hur kan det komma sig att EU, som faktiskt är ett samarbetsorgan för demokratiska stater, har så mycket sämre anseende?

Visst, EU har sina brister, men det har varje demokrati. Ändå brukar vi föredra demokrati före diktatur. En demokratisk organisation kan utvecklas i den riktning vi vill - om vi är intresserade.

En påminnelse betr Sveriges Gadaffi-vänliga historia

Jag har skrivit om det förr, om Telubaffären med Libyen. Som en påminnelse vill jag här citera vad Olle Wästberg skriver i sitt månadsbrev, som nådde mig idag. Det ger en nyttig påminnelse om att Sverige(s regeringar) har haft en del skumma saker för sig tidigare. Ytterst tveksamma vad beträffar de demokratiska aspekterna.

"Telubaffären: Khaddafis grymhet ingen nyhet
I den svenska diskussionen om Muammar Khaddafi och skräckväldet i Libyen låter det ibland som om Khaddafi en gång var en hygglig politiker som på sistone blivit tokig. Ingenting är mer fel.
Redan på 1970-talet var det helt klart att Kadaffi lät verkställa politiska avrättningar, sände ut mordpatruller mot landsflyktiga dissidenter, hade hundratals politiska fångar och drev en politik präglad av fanatisk antisemitism.
En av 1980-talets stora svenska politiska skandaler var Telubaffären: Det helstatliga svenska försvarsföretaget sålde utbildning (bl a i kärnfysik och raketteknologi) till Libyen, ca hundra libyska kadetter påbörjade utbildning på Telub och Sverige offererade radarstationer och fjärrstyrningssystem för båtar till den libyska krigsmakten.
Jag var som riksdagsledamot drivande i att få stopp på eländet och medverkade sedan i journalisten Ingvar Hedlunds bok "Ska Sverige utbilda terrorister?" Hedlund fick stora journalstpreiset för sina Expressen-avslöjanden om Telub.
Ingen borde ha blivit överraskad av grymheten i Kadaffis regim."

Ett annat 25-årsminne, och ett positivt sådant. EDSA-revolutionen.

Samtidigt med rapporterna om vad som sker i Libyen så uppmärksammar media här hemma att det den 28/2 är tjugofem år sedan mordet på statsminister Olof Palme. Ja, visst minns jag det. Att en svensk politiker mördades, på öppen gata dessutom, det fick många att inse att inte ens Sverige är förskonat för politiskt våld.

Det dagsaktuella våldsamma skeendet i Nord-afrika och Mellanöstern har dock en aspekt som ger koppling även till ett annat 25-årsminne. I många länder, speciellt där det olja, finns det också en mängd gästarbetare från andra länder. Så t ex finns snart sagt överallt filippinare som arbetar som hembiträden, sjuksköterskor, lärare, sjömän, byggnadsarbetare eller i oljeindustrin. I Libyen lär finnas, ha funnits 30 000 filippinska gästarbetare. Liksom alla andra så försöker de nu komma ut ur Libyen. Att arbeta utomlands har lång tradition, men tog fart under ex-diktatorn Ferdinand Marcos regim, som uppmuntrade arbetslösa unga kvinnor att ta jobb utomlands.


I dagarna (den 25 febr) så firas i Filippinerna minnet av Marcos avgång, den s.k. EDSA-dagen. Information om detta kan man finna på Wikipedia och dagen uppmärksammas även av en svensk bloggare. Då hade Marcos suttit som (vald) president i tjugo år. Vilket visar att även mer el mindre demokratiska val snabbt kan missbrukas av den som vill ha total makt för längre tid än den som valet inneburit. Val behöver som bekant inte innebära demokrati, de skall också vara fria och allmänna och inte kunna manipulseras.


Missnöjet med Marcos blev dock stort och han tvingades bort just för tjugofem år sedan i en demonstrationsvåg som betraktas som en oblodig revolution. Marcos regim var, i likhet med de flesta med dikatorers, väldigt korrupt och han och hans beryktade hustru (Imelda, hon med skorna) levde lyxliv och förde ut väldiga pengasummor.


I likhet med dagens diktatorer försökte han använda militären för att slå ned demokratidemonstranterna, men militären vägrade att skjuta på sitt eget folk. Marcos flydde till Hawaii och efterträddes av Corazon Aquino, hustru till hans politiska motståndare. Därefetr har följt några andra presidenter av skiftande, inte alltid så lyckat slag, men ifjol vann en son till Aquino valet, vilket väckt förnyat hopp om en bättre utveckling för Filippinerna.


En son till Marcos sade i samband med 25-årsfirandet, att under Marcos kunde Filippinerna blivit ett nytt Singapore (dvs med hög levnadsstandard), men den nye presidenten, Noynoy Aquino, replikerade att under Marcos var Filippinerna i den situation som Libyen är idag.

Min kommentar blir att Marcos junior själv vill ta över makten, men att utvecklingen under Ferdinand Marcos inte visade att Filippinerna var på väg att ekonomiskt likna Singapore, dels att Singapore verkligen inte är en demokrati. Filippinerna har lång väg att gå för att nå en dräglig levnadsstandard, men de har demokrati. Kan de bli av med den korruption som finns kvar och lyckas få slut på de terroriströrelser som finns så kan de dock även de få det mycket bättre. Jag vill också mena att stora delar av befolkningen också fått det bättre under det senaste halvdecenniet. Även om det ännu finns en stor grupp väldigt fattiga.

Kan Maud svara om el-priset?

I skrivande stund har Gadaffi ännu inte avgått, skjutits eller avlägsnats på annat sätt. Det lär knappast nytta att skriva om honom mycket nu, men nog är det en märklig man, galen, förvirrad och nära nog okunnig om den verklighet som omger honom. Vänner, rådgivare, generaler etc överger honom. Och hans tillgångar försöker man beslagta nu.

Mera närliggande, och förhoppningsvis mera möjligt att påverka, är el-priset. Dvs politikernas ovilja eller okunnighet om hur de ska få tillstånd en bättre tingens ordning. Om inte annat så har vi fria val, ännu. Så Maud Olofsson bör omedelbart svara på de frågor som ekonomisajten E24 ställer till henne.
Jag nöjer mig med att citera de fyra första frågorna. Många fler, lika berättigade, finns på den angivna länken till E24.
" Elbolagen tjänar flera gånger mer på en svensk kund, än på en kund på kontinenten. Är det rimligt?
• Hur mycket pengar kommer in i statskassan från elbolagen i form av olika skatter och avgifter? Hur påverkar det regeringens agerande?
• Den nuvarande prissättningen via Nordpool får kraftig kritik från inte bara småkunder, utan också från industrin. Har alla kunderna fel? Fungerar det nuvarande systemet med marginalkostnadsprissättning via Nordpool bra?
• Hur kan man förklara och motivera att priserna på Nordpool, och i synnerhet inom det svenska prisområdet, sedan 2009 legat på samma nivå eller över priset på den tyska elmarknaden, trots att 99,5 procent av vår produktion, (och i stort sett även den el vi konsumerar), har en marginalkostnad som ligger långt under den kolkondensel som nu förefaller vara golvet för elpriset?"

Man kan visserligen, som en debattör hävdar, mena att Mauds bästa svar är att avgå, eftersom hon bevisat sin inkompetens. Må så vara, men då måste hennes efterträdare svara. Snabbt. Och med konkreta åtgärder, som åstadkommer fungerande konkurrens och kraftigt sänker priserna.

Vilket trist mönster (uppdat)

Frånsett deras förkärlek för våld så är det en annan sak som dessa diktatorer verkar ha gemensam. Girighet. Läser i DI att även denna man, Gadaffi i Libyen, som anser sig personifiera folket, äger stora poster t ex i stora banker i Storbrittannier och Italien. Alltså, han placerar inte bara pengar på konton i banker, han köper in sig som ägare...

Vilket trist mönster. Maktberusning, hybris och girighet.

Uppdatering. Det var inte oväntat, men lika trist för det. Dvs att läsa hur Gadaffi inte bara är lika girig som andra diktatorer. Vare sig det kallat sig för "socialister" eller inte. Nu drabbas han av panik även han och söker rädda sina hopstulna miljarder. Dock verkar det inte vara helt lätt, det finns de som inte vill hjälpa folk med blodiga händer. Runt 200 miljarder i rena pengar enbart i Storbritannien, enl AB. Plus fastigheter.
Tydligen tänker inte Gadaffi låta sig ställas inför rätta i Libyen, inte heller ta livet av sig eller kämpa till sista blodsdroppen. Nej, han räknar med att smita ut någonstans och leva det goda livet på undanstoppade miljarder.

Pinsamheter betr Libyen

Gadaffis regim rekryterar flyktingar, dvs tvingar dem, att bli legosoldater hos honom. För att skjuta på hans folk.

Inte tid att ta ställning för eller emot demokratisträvandena i Libyen. Inte heller betr Libyen har Bildt kurage att ta ställning för demokratin.

Än värre låter Italiens utrikesminister, EU ska inte försöka exportera demokrati.

Vad är det för folk som styr?

Libyen, regeringen och Telub

Jag tidigare skrivit om den nya Libyenaffär som regeringen med handelsminister Ewa Björling är ansvarig för och hur den kan ses mot bakgrunden av tidigare svenska affärer med Libyen. Se t ex denna länk.

Den kanske främste kritikern av Telubaffären för ca 30 år sedan var Olle Wästberg, då fp-riksdagsman, senare bl a chefred för Expressen mm. Han har nu i sitt månadsbrev skrivit följande kommentar av den nuvarande regeringens Libyenaffär.
Hans rubrik är: En ny Telub-affär?
"Svenska statliga rymdbolaget kommer att exportera övervakningssystem till Libyen. Många har skrivit både i medier och direkt till mig och frågat om det är en parallell till Telubaffären 1981, där jag som riksdagsledamot spelade en viss roll. Tillsammans med Expressens Ingvar Hedlund skrev jag en bok om affären. Hedlund fick stora journalistpriset för sina avslöjanden.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Telubaffären> http://christiandahlgren.wordpress.com/2010/02/05/ska-sverige-utrusta-gangsterregimer/http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article6544689.ab#abArticleLike

Det statliga företaget Telub utbildade libyska kadetter i ett läge där Libyen deklarerade att man ville förgöra Israel med militärt våld. Debatten gjorde att affären avbröts, libyerna sändes hem och den ansvarige ministern blev prickad.
Den nu aktuella affären stärker kanske inte Libyens miltär, men ger landet större möjligheter att övervaka de egna medborgarna och hindra dem att fly diktaturen. Det är, som nya EU-ministern Birgitta Ohlsson sagt, ”oerhört problematiskt”.
Thomas Hammarberg, som är Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, har deklarerat att han anser det fel av Sverige att sälja övervakningsutrustning som syftar till att stoppa båtflyktingar.
Förhoppningsvis påverkas Rymdbolaget och dess ägare av debatten."

Jag vill bara tillägga att debatten om den nya affären har varit, med få undantag, väldigt lågmäld denna gång.

Fler konstiga affärer

Jag har tidigare skrivit om den skandalösa nya Libyenaffären. Vår tids Telubaffär.

Farmor Gun t ex skrev då i AB om detta bl a att "regeringen redan tidigare genom FRA exporterat svensk signalspaningsteknik till diktaturregimen i Saudiarabien, och halvstatliga TeliaSonera bistår med massavlyssning av medborgarna i länder som Vitryssland och Azerbajdzjan. Detta måste få ett slut."

Men de märkliga affärerna fortsätter. Nu är det Telia-Sonera som är ute på svagisen igen. SvD skriver att Telia i en affär med Uzbekistan "köper ut" ett anonymt bolag för 1,6 miljarder. Bolaget är registrerat i skatteparadiset Gibraltar. Och bolaget hävdas vara en täckmantel för att Uzbekistans diktator Karimov ska kunna lägga beslag på pengarna. Och Telia kan inte garantera var pengarna hamnar.

Än en gång en affär mellan Sverige och ett brutalt diktaturland. Human Rights Watch protesterar, men Mats Odell och regeringen ställer upp... Han menar att den bidrar till demokratiutveckling.
Vilken aningslös, alternativt cynisk, motivering.

Svenska staten äger 37 % av Telia. Svenska staten gör därigenom affärer med en brutal och korrumperad diktatur.
Skam!
Har inte regeringen hört talas om mänskliga rättigheter, demokrati?

Betr Cecilia Malmström och Libyen.

Jag har kollat upp vad eu-kommissionären (det var idag de "installerades") Cecilia Malmström sagt betr det som behandlades i föregående inlägg (se nedan) i denna fråga. Och hur hon anser det ska tolkas.

Via hennes medhjälpare inkom nyss detta svar:
"Under förhören har Cecilia Malmström inte sagt att hon ska göra allt för att hjälpa Libyen att hålla tillbaka flyktingströmmarna in i EU, utan betonade att kommissionen måste säkerställa att Libyen följer internationella konventioner. För den intresserade finns hela hearingen att läsa på http://www.europarl.europa.eu/hearings/static/commissioners/cre/malmstrom.pdf
Vill man ha fram vad hon sa om Libyen kan man alltid söka på Libya i texten."

Jag har också fått ett besked mera direkt från hennes mun, om än förmedlat via en svensk EU-parlamentariker.

"Det stämmer inte att hon sa så(dvs att hon skulle hjälpa Libyen). Cecilia svarade på frågan om avtalet om illegal invandring som Italien och Libyen har enats om, att det är nödvändigt att föra samtal med Libyen, även om det "inte är lätt". Hon bekräftade att hon fortfarande stödjer den så kallade non-refoulement-principen (som ska skydda flyktingar mot att återsändas till en stat där de riskerar förföljelse, ett s.k. politiskt verkställighetshinder).
Du kan hitta referat från utfrågningen och själv tolka det hon sa här:
http://www.europarl.europa.eu/hearings/static/commissioners/cre/malmstrom.pdf"

Som synes hänvisas i båda fallen till samma länk, med förhöret. Det kan givetvis spekuleras i hur det hon sa ska tolkas. Men jag menar att hennes egen tolking är den som gäller. Hon borde rimligen veta vad hon menade. Jag är nöjd med svaret.
Att inte hennes uppdrag blir lätt, det kan nog alla inse. Hon har ett uppdrag att föra samtal med Libyen, men hon avser inte att "hjälpa" Libyen. Tvärtom, hon kommer att pressa Libyen att följa internationella konventioner och arbeta för att flyktingar ska skyddas.

Hjälpa Libyen - eller hjälpa och skydda flyktingar?

I min senaste bloggpost om Björling-Libyenaffären kopplade jag till FarmorGuns och Mikael Nilssons debattartikel i ämnet i AB. När jag nu kollar upp Mikaels egen bloggpost i ämnet, så hittar jag en i mina ögon, märklig kommentar. Där skriver sign Nemokrati att blivande EU-kommissionären Cecilia Malmström ska ha betygat att hon och EU skulle göra allt för att hjälpa Libyen hålla tillbaka 'flyktingströmmarna' in till EU.

Jag vet inte om Nemokrati har ett horn i sidan till Cecilia Malmström, men vad jag kan utläsa av hennes anförande vid utfrågningen, så är hennes åsikter långt ifrån den tolkning som Nemokrati gör.

Jag citerar några stycken:
"I hela mitt arbete med EU:s inrikespolitik vill jag att solidaritet ska vara ett nyckelord.
Det handlar om solidaritet mellan EU-institutionerna: kommissionen,
medlemsländerna och Europaparlamentet, när vi tar oss an den enorma uppgiften
att skapa ett asyl- och migrationssystem som bygger på humanism och effektivitet.
...
För det första avser jag att fortsätta utveckla en gemensam politik för invandring och asyl. Jag tror på ett globalt angreppssätt där vi arbetar i partnerskap med tredjeländer för att erbjuda skydd till dem som behöver, främja legal invandring och stötta utveckling i vår omvärld, men även för att kontrollera den olagliga invandringen.
Asylpolitiken är vår möjlighet att på ett konkret sätt visa och stå upp för de värden som unionen är satt att försvara, nämligen mänsklig värdighet och solidaritet. Jag vill därför utveckla EU till ett enda gemensamt skyddsområde för dem som flyr undan förtryck och förföljelse. Vi behöver utveckla en gemensam politik för tillfälligt skydd och asyl som baseras på solidaritet, förutsägbarhet och delat ansvar. Europa måste kunna erbjuda skydd för de mest behövande, med full respekt för Genèvekonventionen och principen om non-refoulement.

Men en sådan politik kan bara vara trovärdig och legitim om vi också hanterar irreguljär migration på ett effektivt sätt. En av EU:s största framgångar är den inre marknaden och de fyra friheterna. Genom att avskaffa gränskontrollerna mellan våra länder har vi kommit närmare varandra, vilket gör livet enklare för både privatpersoner och företag. Men avsaknaden av inre gränser innebär också att vi måste ha en effektiv övervakning av de yttre gränserna. Här ingår en återvändandepolitik som är human och som fungerar i praktiken. En sådan politik måste utvecklas och genomföras i samarbete med tredjeländer.
...

För det andra vill jag skapa ett system för laglig invandring till Europa.
... det står klart att vi i framtiden måste öka arbetskraftsinvandringen till Europa. Jag kommer därför att lägga vikt vid att visa på fördelarna med att komma till EU på ett lagligt och reglerat sätt. Men om det ska fungera så krävs att den möjligheten verkligen finns och att arbetskraftsinvandringen blir en win-win-situation. Arbete under rimliga villkor och förhållanden som i sin tur bidrar positivt till Europas ekonomier och samhällsutveckling.
Samtidigt behöver vi en bättre integrationspolitik som svarar mot behoven på
medlemsländernas arbetsmarknader och som tar bort hinder för nyanlända att fullt ut delta i samhällslivet. En ”invandrarstadga”, en ”immigration code”, ska antas som säkrar att legala migranter omfattas av rättigheter som motsvarar de som EUmedborgare har.
Det behövs göras mycket för att förbättra samstämmigheten och effektiviteten i dagens politik för migration och rörlighet. Jag avser därför att göra en översyn av den lagstiftning och policy som finns på området. " Slut citat.

Observera ex-vis uttrycket "återvändandepolitik som är human".

Givetvis kan ingen säga hur Cecilia Malmström kommer att lyckas med detta, men jag menar att hennes uttalade syfte är positivt och snarare leder till skydd och bättre villkor för flyktingar än något annat. Hon säger här inget om att "hjälpa" Libyen. Vare sig hon, med sin bakgrund, eller EU kan ha något intresse av att hjälpa en diktaturstats regim att övervaka flyktingar. Jag försöker också få fram om något hon kan ha sagt i själva utfrågningen kan (van-)tolkas i den riktningen. Om så skulle vara fallet finns all anledning att påtala det, eftersom det inte stämmer med hennes record.

Däremot anser jag att den svenska regeringen antingen är cynisk eller aningslös när den, genom Ewa Björling uppmuntrar till och PR-ar för att statliga Rymdbolaget ska förse diktaturens Libyen med övervakningsutrustning. Har inte svenska regeringar gjort bort sig nog med märkliga affärer med Libyen?

Libyen, Ewa Björling och Telub.

Gissa om jag blev glad när jag läste Gun Svenssons (= Farmor Gun (pp)) debattartikel tillsammans med Mikael Nilsson (även han piratpartist) i AB igår! Artikeln handlade om hur Sverige genom ett statligt bolag exporterar övervakningsutrustning till diktaturens Libyen, ett ämne som även jag skrev om tidigare igår.

Senare på kvällen hörde jag i teve en av mina favoriter när det gäller humanitet och mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, en gång i tiden fpu-ordförande, därefter bl a engagerad på höga poster inom Rädda Barnen och Amnesty och numera Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, uttala sig i emot denna märkliga export.

FarmorGun påminner om att detta tyvärr inte är en enskild händelse. Regeringen har redan tidigare genom FRA exporterat svensk signalspaningsteknik till diktaturregimen i Saudiarabien, och halvstatliga TeliaSonera bistår med massavlyssning av medborgarna i länder som Vitryssland och Azerbajdzjan.

Jag påminde i mitt förra inlägg även om den s.k. Telubaffären. Läs gärna länken till Wikipedia om detta. Det intressanta är att även där var det ett statligt bolag som var inblandat i affärer med Libyen. Och detta med regeringens medverkan! Även då var det en "borgerlig" regering där Karin Söder (c) var utrikesminister, Staffan Burenstam Linder (handelsminister) och Eric Krönmark (försvarsminister). Av riksdagen prickades statsrådet Burenstam Linder för sin handläggning. Statsråden Söder och Krönmark undgick prickning då Vänsterpartiets ledamöter oväntat beslöt sig för att inte rösta för prickning i deras fall.

Den främste kritikern av regeringen var fp-riksdagsmannen Olle Wästberg. Han gick alltså emot sin egen regering, vilket borde inspirera dagens alliansriksdagsledamöter att fatta mod och se till att dagens affär stoppas. Givetvis bör åtminstone Ewa Björling, handelsminister (m) prickas av KU! Alternativt tvingas avgå!

Telubaffären ägde rum för cirka 30 år sedan, men det finns lärdomar att dra av den. Det blev, tack vare Olle Wästberg, inte bara en kortvarig mediauppmärksamhet, utan en riksdagsfråga, en granskning av KU och en speciell utredning, tillsatt av regeringen! Och Expressen var på alerten.
Och verksamheten, dvs Telubs utbildning av Libyer i teleteknik, fick avbrytas!

En beklämmande sak i dagens fråga, det är hur det i AB-kommentarerna poppar upp märkliga uttalanden av mer eller mindre rasistisk natur. Som om libyska flyktingar och andra från Afrika inte skulle vara människor värda respekt och integritet. Dessutom finns där aningslösa (?) kommentarer i stil med att det är bra om libyens diktaturregim kan plocka upp flyktingarna och rädda dem från drunkning... som om det är att rädda flyktingarna som regimen vill.

De flyr ju undan förtryck. Sättet att rädda dem är ju att införa demokrati och bättre levnadsförhållanden, inte att stödja förtryckarregimer!

Sverige på utförsplanet

Sverige har sedan decennier berömt sig för sin demokrati - och för "den svenska modellen". För att bekämpa diktatur och förtryck. Sedan flera år finns till och med ett demokratimål inskrivet som ett viktigt kriterium för biståndet.

Nå, ibland har självgodheten varit så överdriven att jag känt kväljningar. Så bra var inte Sverige, inte så unikt. Så bra är inte Sverige. På senare år har vi ju till och med fått en FRA-lag som ser oss alla som presumtiva säkerhetsrisker och en IPRED-lag som ser oss som illegala konsumenter av storbolagens musik och litteratur.

Ändå så blir jag ytterligt beklämd när jag i SR, P1 hör om hur Sverige är berett att "hjälpa" diktaturens Vitryssland att begränsa internet. Så både hör och läser jag om hur Sverige, med beskäftig hjälp av handelsminister Eva Björling och ett statligt bolag är berett att sälja teknologi till Libyen, av alla länder, för övervakning. Detta Libyen som ex-vis samarbetar med Italien för att förhindra flyktingar från att bege sig i rangliga båtar över Medelhavet till ett liv i aningen mindre diktatorisk styrning.

Har "framgången" med att trumfa igenom FRA-lagen stigit regering och "säkerhetsbyråkrater" åt huvudet?

Finns det ingen hejd på hur långt man kan avlägsna sig från demokratiska ideal och vanlig anständighet???

Självklart protesterar Amnesty emot denna försäljning, som visar likhet med den s.k. Telubaffären för flera decennier sedan.

Jag hade tänkt skriva långt och skarpt om detta. Men ser att bl a "Svensk myndighetskontroll" redan reagerat. Läs det.
Läs också detta på SVT:s hemsida. När ni ändå är i farten, kolla in Scaber Nestor också.

Det blir tyvärr allt tydligare att Sverige befinner sig på det sluttande planet betr synen på demokrati och diktatur.