Rättvisare taxa för nätavgiften för el

För kännedom, primärt för Pitebor, men även för andra, om nättaxorna för el.

Här presenterar jag den motion som lades redan i januari i år, av Skol och Landsbygdspartiet i Piteå. Den gör avstamp i den under senhösten livliga debatten om de höjda avgifterna för el i kyrkstugorna i kommunen, inte bara i Öjebyn utan även i övrigt - ett kulturarv, som innehavarna av stugorna själva helt förvaltar, och bekostar.  Intill nu, och sedan många år har energibolaget Pite Energi (PE, kommunägt) debiterat en årlig paketavgift som inkluderar såväl nätavgift som (schabloniserad) förbrukning.
Eftersom ny lagstiftning säger att debiteringen skall utgå efter mätning av faktisk förbrukning enl separat mätare för varje kund, så så  beslöt PE att nätavgiften/abonnemangsavgiften skulle fr o m 1 jan 2019 dels höjas kraftigt (enl  schblon för lägenhetstaxa), dels förbrukningen enl mätare.
De flesta kyrkstugeägare förbrukar väldigt lite el, främst för belysning (en glödlampa), och för att koka kaffe, sommartid, några fåtal gånger per år. Möjligen ha igång ett kylskåp någon veckor, och om det var dåligt väder vid något besök ha igång ett element någon timme (i stället för att elda i öppna spisen). Naturligvis finns (fanns) det några som var i stugan mera frekvent och kanske använde el i något större utsträckning, men de var ett fåtal, och inte heller deras nyttjande stod i nivå som den man har i en fullt utrustad lägenhet året om.

Förslaget konstaterade detta, som ett exempel på att nätavgiften inte på något sätt står i relation till förbrukningen och nyttjande av nätet, den är orättvis och stimulerar inte heller till att spara på energi. Motionen har därför en generell inriktning som syftar på rättvisare taxesättning och stimulans till att spara el.

Yrkandet lyder: "Hemställer härmed att
PiteEnergi åläggs att basera nätavgiften på förbrukad konsumtion istället som nu en fast avgift."

Här motionen i sin helhet. 

"Bakgrund:

Elförsörjningen till kyrkstugorna i Öjebyn, Norrfjärden och Hortlax ska förändras. Elskåp ska monteras upp och elmätare installeras. Ny lag är orsaken. Den fasta avgiften närapå tredubblas.

När förändringen träder i kraft den 1 januari 2019 kommer den fasta avgiften att hamna på 1 890 kronor per fastighet och år. Till det läggs kostnaden för elförbrukningen.

Denna konstruktion av ett monopolföretags prissättning visar hur absurd prissättningen är. I viss kyrkstugor kan förbrukningskostnaden vara några tjugor under året.

Vi har redan nått den maximala besparingen som hushåll kan utföra. Vi har led-lampor och bytt ut vitvarorna till snåla förbrukare av el, PiteEnergi,liksom andra nätbolag, vill få in lika mycket pengar som man fått in tidigare till underhållskostnader och även höga löner för vissa. För konsumenten finns inte en chans att spara in mera på el.

Med dagens datorprogram är det ingen större svårighet att få in lika mycket mycket pengar som nu de fasta nätavgifterna tar in genom att lägga om så att den som förbrukar mycket el betalar även abonnemangsavgiften efter hur mycket man förbrukar. Genom att ha olika tariffer för säkringsstorleken har man i grunden infört detta. Men det slår orättvist.

På samma sätt som el-konsumtionsavgiften varierar varje månad beroende på hur mycket el man förbrukar så kommer abonnemangsavgiften göra likaså.

PiteEnergi-nät har cirka 22.000 abonnenter. Dessa betalar nu en fast avgift per månad. Det är den summa som bolaget behöver för att betala underhåll av nätet, nyinvesteringar, löner osv. Med lite vilja kan man ändra så att abonnenter betalar nätkostnaden efter hur mycket el man förbrukar.

Vi får ett rättvisare system. Den  som förbrukar mycket el kräver grövre kablar osv. Och kyrkstugor och andra som har en minimal eller liten förbrukning kommer därför kunna betala rättvist efter sin förbrukning.

Hemställer härmed att
PiteEnergi åläggs att basera nätavgiften på förbrukad konsumtion istället som nu en fast avgift.

Anders Nordin
Skol och Landsbygdspartiet"

Maktpartierna (s+v) gillar inte en aktiv opposition

I lördags (4 aug 2018) hade Brith Fäldt, vänsterpartiets ledare i Piteå kommun, en insändare i PT, där hon skrev att "vänsterpartiet har gjort skillnad".  Det kan man ju i någon mån hålla med om. Men den väsentliga skillnaden är numera så gnäller vänstern alltmer över att den opposition hon inte längre tillhör (ens formellt), att den  är så besvärlig och inte "samarbetar" (dvs lägger sig platt för makten), utan kritiserar, begär återremisser, lägger egna förslag etc  Just denna inställning från v-ledaren blir det bestående intrycket av hennes insändare. Därför har jag tillställt PT en insändare som en replik, enligt nedan, underskriven av mig och Anders Nordin, SLP, som klargör vad som är oppositionens uppgift i en demokrati.

"Maktpartierna (s+v) i Piteå gillar inte en aktiv opposition.

Att socialdemokraterna inte gillar en aktiv opposition har bekräftats flera gånger på senare tid – i insändare och på andra sätt. Kritik och egna förslag kallas gnäll. En bra opposition ska snällt hålla med (s) – då är det samarbete. Sedan valet 2014 ingår även vänstern i maktkoalitionen och har anammat (s) syn på att oppositionen inte ska granska, opponera eller ha egna förslag, de ska bara ansluta sig till maktkoalitionens göranden och låtanden.

Nu verkar det ändå svårt för Brith Fäldt/vänstern att bestämma sig för vad de vill. Före 2014 års val var (v) formellt i opposition, men var ofta väldigt undergivna (s), med smärre undantag. Nu skriver ändå v-ledaren Fäldt att koalitionssamarbetet med (s) varit svårt, dvs att (s) varit ovana att ta hänsyn till samverkanspartierna. Samma (s) som hon tidigare berömt för samarbetsvilja, när (v) formellt var i opposition... Men hon vill ändå att (v) och (s) ska fortsätta tillsammans (underförstått: regera ihop). Varför det då? Ja, (v) vill förstås ha den makt som deltagande i en majoritetskoalition ändå innebär.

Det som bekymrar henne, och därmed (v), är att det finns en opposition som granskar och opponerar. De gör det svårt och så besvärligt med återremisser och egna förslag och synpunkter. Trist, tycker hon, när inte alla snällt ”samarbetar” och säger ja till allt som kommer från maktpartierna.

Nu är det faktiskt, i en demokrati, en oppositions uppgift att just granska makten och att ha egna förslag. Att kalla det trist eller besvärligt, det gör att man inte förstår oppositionens roll – eller majoritetens. Och, faktiskt, samarbete förutsätter att makten också ger något. MEN, inte heller ett verkligt samarbete mellan majoritet och opposition fritar oppositionen från att granska makten eller att lägga egna förslag (motförslag eller motioner etc).

Vi tror att (s) skulle kunna fungera bra (om än till en början med viss ovana) som oppositionsparti. Men skulle (v) göra det, oavsett hur majoriteten ser ut?

Lars-Erick Forsgren, (SLP), Anders Nordin (SLP)" 

Jag har blitt Skolpartist.... men inte bytt ideologi

Jag har förstått att ett och annat ögonbryn har höjts när det blivit känt att jag kandiderar i höstens val (kommunalt) - och dessutom på Skol och landsbygdspartiets lista. Jag vill därför förklara bakgrunden och varför detta steg.

Rent allmänt bör detta vara av visst intresse för många av mina vänner som kollar min blogg, och/eller på Facebook. Men möjligen än mera för Pitebor, som känner till (eller inte känner till!) mina tidigare politiska aktiviteter i kommunen och annorstädes.

 Jag har inte bytt grundideologi. Jag har allt sedan jag blev politiskt medveten, och det blev jag mycket tidigt, varit socialliberal, vilket var detsamma som folkpartist. Var medlem och mer eller mindre aktiv i drygt femtio år. Då gick jag ur fp, men har behållit min grundideologi frisinne/socialliberalismen, dvs för frihet i gemenskap, en frihet som långt den inte skadar andra och med socialt ansvar. Frihet och rättvisa.  Fp´s tilltagande högerglidning i kombination med en mix av nykonservatism och udda populistiska inslag, den kunde jag inte i längden försvara och företräda. När Jan Björklund tog över ledarskapet för fp var det droppen.  Det har varit svårt att hitta ett (riksdags-)parti som passar min grundsyn. Namnbytet till Liberalerna (L) har ju inte gjort saken bättre, jag ser det som snudd på falsk marknadsföring, även om man ännu i högtidliga sammanhand talar väl om socialliberalismen, men numera kanske mest om liberalism utan prefixet social. Rent faktiskt skulle möjligen prefixet ny- framför liberal passa bättre. För det betyder ju egentligen nykonservativ... i vart fall i vissa avseenden.

Alltså, jag har, som jag antytt i tidigare bloggpost, beslutat mig för att stödja och till och med kandidera för det lokala Skol- och landsbygdspartiet i Piteå, SLP.  Ett parti som vid förra valet kom in under namnet Skolpartiet, som en direkt följd av de stora protesterna emot den regerande socialdemokratins planerade nedläggningar av flera landsbygdskolor.

Varför då nu SLP? Ja, det är ett lokalt parti, som i första hand hävdar skolans och landsbygdens intressen, och det på ett sätt som är förenligt med min grundideologi. Skola och utbildningsfrågor har följt mig i stort sett hela livet, som skoladministratör många år, som skolpolitiker, genom giftermål,  och som grunden för demokrati och utveckling. Jag har till och med sysslat lite med undervisning själv. Jag är dessutom uppväxt i mindre samhällen, delvis ren landsbygd och bor efter en del år i större eller mindre städer nu en mindre tätort på landsbygden, snudd på glesbygd. Därtill har jag alltid hävdat att en levande demokrati förutsätter en aktiv opposition, som håller ögonen på makten.

SLP grundades och leds av Anders Nordin, med bakgrund bl a i Miljöpartiet (som tidvis haft en del socialliberala tendenser - dock inte under de senaste åren), och med starkt engagemang i just skol-  och landsbygdsfrågor, och demokrati, hur den ska bedrivas och göras levande, så alla känner sig inkluderade. Så att makten granskas. Nu instämmer jag inte i alla detaljer i vad SLP i Piteå tyckt och föreslagit, men i huvudprinciperna - dessutom är taket högt i SLP.
Jag har också funnit att SLP nog är det parti som är mest aktivt i kommunen. Koalitionen under sossebefäl och stöd av vänstern och miljöpartiet, de administrerar och bestämmer. Men SLP är de som granskar och kommer med förslag på bätrre politik.

Några korta exempel på vad som är (eller bör vara) SLP-politik.
Bevara skolorna i byarna, underlätta för ett öppnande av de som lagts ner. Ge möjlighet för elever i trånga "tätortsskolor" att välja en glesbygdsskola där det finns utrymme, om de så vill - med skolskjuts. Försvåra inte för friskolor genom lägre skolpeng genom budgettrixande. Bevara även dansundervisningen i Piteå, det är en skam att den "förvisas" till Luleå.
Bevara samhällsservice i byarna i st f att lägga ner den. Samhällsservice (och skolor) gör det mera attraktivt att bosätta sig i byarna, för att arbeta där eller för att pendla till jobb.

Eftersom mycken samhällsservice t ex betr viss sjuk- och hälsovård mm, bara finns i Piteå C så bör parkering i stan, liksom ett bredare affärsutbud etc, vara helt avgiftsfri (och med minimal byråkrati), gärna utan tidsgräns (eller minst tre tim fritt) för alla som bor utanför centrum.
För att minska behovet av bilar, eller i vart fall begränsa användandet av de ändå nödvändiga bilarna, bör lokaltrafiken, vara fri/gratis för landsbygdens folk vid resor till stan. Dvs inte bara för stadsbornas centrumlinje.
En aktiv och granskande oppositionspolitik, som också bekämpar alla tendenser till nepotism och korrumption, jävsbrott etc som finns eller kan dyka upp (vilket tydligen många pitebor befarar finns).
Etc. SLP är det i särklass mest aktiva partiet i fullmäktige. En ordentlig och samlad redovining av SLPs initiativ i fullmäktige finns på SLPs hemsida på internet.

En lämplig huvudslogan för SLP kunde vara: "Rättvisa åt landsbygden!"

Piteå behöver ett aktivt parti som tar ställning för skola, landsbygd och levande demokrati.

PS. Skol- och landsbygdspartiet i Piteå har en FB-sida, där man kan följa partiets aktiviteter, åsikter och förslag. 

https://www.facebook.com/piteslp/

eller om du har FB öppet redan, sök direkt på: piteslp

Där finns både sådant som är av mera lokalt intresse och principiellt viktiga frågor av allmänt intresse oavsett var man bor.

SLP har även en egen hemsida  på internet.  https://www.slp.nu/ 

Löfven och varför landsbygden ska få finnas.

Politik igen, efter några musikinlägg.
Statsminister Stefan Löfvén har varit ute och sagt saker om landsbygden, som verkar mindre väl genomtänkta. Eller var det bara så att han inte tänkte på vad han sa, utan sa det han tänkte?
Bakgrund: regeringen ska lägga ett förslag om landsbygdsutveckling. Det debatten nu handlar om var inte så mycket om förslagets konkreta innehåll (som i o f sig verkar rätt tunt) utan om hur Löfvén, som svar på en journalists fråga, formulerade sin motivering för att "stödja landsbygden". -  Något som under några decennier marknadsförts som "Låt hela Sverige leva."

Fråga från journalist: Är urbaniseringen ett problem?
Stefan Löfven: Ja, när man sitter i bilköer i Stockholm kan man hålla med om att urbaniseringen är ett problem. Men när storstadsbor ska åka ut på landsbygden och koppla av måste det fungera även där.

Dels ifrågasatte då många kommentatorer om Löfvén verkligen sagt så. Vilket han enligt direktreferat gjorde. Dels hur det skuille tolkas och då också hur det skulle se ut om man citerade mera fullständigt. Och så raljerades det - i olika riktning kring förslaget, men än mer kring uttalandet.

Först lite kommentarer, hämtade från FB,  om förslaget i sig.
   Niklas Starow, Medkännande liberal skriver: "Oavsett vad statsministern sade eller menade, så behöver inte landsbygden bidrag och allmosor.

Vi utanför storstäderna behöver infrastruktur. Inte bara lagade vägar och bredband på nåder.

Vi behöver en tillförlitlig postgång och då duger inte högre porto och en borttagen "dagen efter"-garanti.

Vi behöver definitivt INTE högre bränslepriser.
Allt ute på landsbygden kräver resor. Vi kan inte gå till vårdcentralen, vi måste köra. Vi kan inte gå på restaurang och bälja i oss en halflaska rödtjut och gissa varför...... japp, vi måste köra hem också."

   Anders Nordin, fd språkrör för Miljöpartiet, nu ledare för Skol- och landsbygdspartiet i Piteå.
"Regeringen gör nu en så kallad satsning på landsbygden. Av pengarna skall det mesta gå till företagande och näringsliv.

Nu är det inte detta som i första hand krävs för att återuppväcka en tynande landsbygd. Rättvisa är att återbefolka landsbygden med skolor, förskolor och vårdcentraler. Iordningställa kollektivtrafik och bygga cykel och gångbanor längs de mest trafikerade vägarna och mellan byarna. Ta bort idén att boende vid vägen skall bekosta allmänna vägar, och förhindra Trafikverkets plan att ännu fler allmänna vägar skall bli enskilda.

Stoppa den pågående nedsläckningen av gatlampor på landsbygden. Lokaler för spontana möten typ affärer eller varuutlämningsplatser är också värt att stödja och stimulera. Byggande av mindre hus i byarna, typ radhus, för de äldre som bott hela sitt liv på landet är också nödvändigt om man vill verka för en positiv ålderdom för de som önskar bo kvar i en hemtam miljö.

Resten klarar landsbygdens folk själva." 

Jag instämmer i dessa två kommentarer.
Men åter till Löfvéns "famösa" uttalande.  Vad han sa, och vad det innebär.
Det mera fullständiga citatet;


När jag läser hela citatet  får jag ett obehagligt intryck av vad han egentligen menar. Vilket är värre (om aningslöst eller inte, det vet jag inte) än i det kortare citatet. 
Han säger alltså: att landet överlever (betr landsbygden/glesbygden), inte leva, betr folket i glesbygden. Han talar om "geografin" inte om människorna.
Och varför ska landsbygden överleva? Jo, för att
a) där finns de naturtillgångar som Sverige (dvs storstäderna) till stor del lever på och av och 
b) landsbygden ska överleva som en rekreationsort för storstädernas folk. För dem krävs service i olika former. 

Jag ser inte att det är folket på landsbygden som Löfvén, i detta längre citat, bekymrar sig för.
Hans "bekymmer" och motiv för en landsbygdssatsning det är att landsbygden i sig ska kunna fungera som resurs för industri etc och för storstädernas folk att turista i. Det är helt sett ur storstadsbons perspektiv. Inte i ett perspektiv som innefattar hela Sverige att leva i.
Han vill ge bidrag för överlevnad, inte rättvisa förutsättningar för landsbygdens folk, likvärdiga med de som tätorterna och storstädernas folk har, ex-vis betr skolor, vårdcentraler, kollektivtrafik etc.

Jag är mycket bekymrad över Löfvéns syn på detta. För finns inte den grundläggande infrastrukturen så kan inte folk bo på landsbygden, då kan inga företag och arbetsplatser finnas där. Och inga som servar gästande storstadsturister.  

Medborgarförslag eller "folkmotion" ? - Vad stärker demokratiskt deltagande?

"Att ta bort medborgarförslaget och ersätta detta med en folkmotion är ur demokratisk aspekt ett riktigt uselt förslag. Att ge medborgarna rätt att lämna medborgarförslag är frivilligt för kommuner och landsting, 75 procent har så beslutat.

Inte Norrbottens landsting, men de lyssnar ju inte heller på vad folket tycker. Syftet med att införa medborgarförslag var att minska avståndet mellan väljare och förtroendevalda. Ett motiv var också att ge unga personer som saknar rösträtt en möjlighet att väcka ärenden för att öka barn och ungas delaktighet i den kommunala demokratin och att stärka deras kunskaper om hur den kommunala politiken och förvaltningen fungerar."

Så inleds en debattartikel i PT, föranledd av Peter Roslunds (och därmed sossarnas ?) uttalanden i i gårdagens PT där han vill avskaffa rätten att lägga medborgarförslag till kommunfullmäktige. De tar för mycket tid att utreda, tycker han. Det kommer för många förslag och är för snäva, han vill hellre ha färre förslag som stöds av flera, och förordar det som kallas "folkmotion".

Kommunalrådet Peter Roslund (s) tänker avgå vid årsskiftet, men nog är det trist att han i slutet av sin bana förespråkar en sådan begränsning av demokratin. Det som behövs för ett bredare och mera direkt demokratiskt deltagande är inte inskränkningar i möjligheterna att engagera sig, att känna sig som en medborgare. Tvärtom. 

Jag citerar ur debattartikeln.
"I en motion, som blev avslagen av kommunstyret, ville vi stärka medborgarförslaget genom likställa det med motioner från partier. Vi ville att förslagsställarna med egna ord skulle kunna argumentera för förslaget när det kom upp till behandling.
2014 års Demokratiutredning har i år lagt fram förslag om att ersätta medborgarförslaget med en folkmotion. ”Ärende får i fullmäktige väckas av minst en procent av de folkbokförda i kommunen eller i landstinget, som fanns i kommunen eller landstinget den siste december året före det år som motionen lämnas in (folkmotion).”
---
"Syftet med medborgarförslag är att medborgare kan initiera ett ärende för att på så sätt minska avståndet mellan väljare och förtroendevalda. Det är en metod att både ge förslag för förbättringar i kommunen men också en metod att med kraft framföra åsikten att här är något som kommunen måste beakta.
Kravet på att 1 procent av de röstberättigade skall underteckna en folkmotion stärker inte demokratin. Tvärtom. Det är inte så lätt att skriva och författa en motion. Att göra en utredning som styrker förslaget är inte heller medborgarnas uppgift. Det är kommunen som har uppgifterna om planer, budget och ekonomiska resurser.
Kommunalrådet Roslund tycks tro att bara för att en person lämnat in ett medborgarförslag så är det snävt. Många kan likväl stödja det. Roslund liksom andra i politiker/tjänstemannastyret måste också skärpa till sin tankeverksamhet.
När många medborgarförslag kommit in i samma ärende, som t ex arbetskläder till anställda, kan man och skall man behandla dom i klump. Använd förnuft, om det nu finns, istället för byråkratiskt grubbleri." Undertecknat: Anders Nordin/Leon Bollerup, Skol och Landsbygdspartiet.  Slut citat.
---
Jag instämmer.
Alltför många känner inte att de kan påverka demokratin. Känner en djup klyfta till både de som de kallar "politikerna i riksdag och regering" och "kommunpamparna".  Och störst är måhända den klyftan mellan ungdomar och det politiska etablissemanget, som ju också omfattar (de krympande) partierna.
När nu Demokratiutredningen föreslår att medborgarförslag ska ersättas av folkmotion så är det en helt galen väg. Möjligen kan man testa att inför även möjligheten med folkmotion, möjligen, men inte ta bort medborgarförslag.
Att det känns jobbigt för de styrande politikerna och deras tjänstemän, med medborgarförslag, det argumentet köper jag inte, det är ju väljarna som ska få delaktighet i hur kommunen styrs.

En folkmotion kräver att den stöds av en procent väljare. Det är mycket det. Kräver en stor organisation, i skala av ett stort parti. Och frågor som är så stora och omfattande att de ändå (rimligen!) behandlas inom den vanliga politiskt/byråkratiska lunken i kommunen. I många kommuner krävs 2-4% för att få ett mandat i fullmäktige. Och förutom s och m är det ofta få andra partier som har så många fler mandat - och har medlemsantal som ligger under eller runt ett hundratal (aktiva) medlemmar.  Men - partier som lyckats komma in i fullmäktige, de behöver inte "folkmotion", annat än möjligen i PR-syfte, för att få uppmärksamhet i media.  Ö h t så bygger begreppet folkmotion på ett kollektivistiskt tänkande. Att det är suspekt att enskilda medborgare engagerar sig i samhällsfrågor.
För givetvis kan medborgarförslag vara "breda" såväl innehållsmässigt som vad gäller sympatisörer. Rymma principiellt viktiga frågor, som rör stora grupper eller alla medborgare. Och ha diskuterats med andra. Men att springa runt och ragga underskrifter, till ett kollektivt framarbetat förslag/motion, det är inte något som så många har tid eller resurser till, även om man har bra idéer, som man vill att "kommunen" tar upp.

F.ö. menar Roslund också att det är för lätt att överklaga plan- och byggnadsbeslut. Det vet jag inte, men det kanske är möjligt i vissa fall. Men nog måste möjligheten finnas för de som berörs direkt.  Dessutom så anser han att det ska kosta, avgiftsbeläggas, att överklaga. Det har jag svårt att svälja. Ska medborgarrätt, att få säga ifrån, kosta pengar? Nej, tack.

Avideologiserade partier och personval

Mitt föregående blogginlägg, om partipiska och dess oförenlighet med liberalism, har föranlett en liten debatt på Facebook, i första hand mellan mig och Anders Nordin (fd språkrör i mp).

Jag har där gjort en snabbgenomgång av hur jag ser på dagens riksdagspartier. För att göra det enkelt för mig så citerar/refererar jag ur den debatten här:
Det började med att jag utropade vad att jag skulle önska få se självständiga politiker i riksdagen. Sådana som har egen vilja och inte följer partipiskan. Vilket bl a Krister Wistbacka, självständig (numera pensionerad) ledarskribent av liberalt märke, instämde i.

Och Anders Nordin, som alltid är intresserad av debatt om demokratins ställning och framtid, kommenterade:
Det är sant att partierna är lika. Att det egentligen är samma parti. Om de inte vill slå ihop sig så kan ju v och kd upplösa sig. De behövs som minst. Frågan om "verkligt personval" är intressant. Jag håller med. Men jag vet bara inte hur man ska bära sig åt för att välja en bra person. Det finns många som talar vackert. Andra ser vackra ut. En del är inte så språkliga men kan tänka bra.
Och hur hindrar vi kommersialismens skadliga inflytande och penningstarka lobbyistgrupper?! Vår demokrati eller en framtida demokrati kräver nog ett på något sätt konstant deltagande av dess medlemmar. Schweizarnas återkommande folkomröstningar ju likheter med deras berömda ost.
Men, verkliga personval, i ordens bästa bemärkelse är en viktig form. Och Makten som korrumperar. Så länge det blir mer och mer mat till alla, så håller sig folk i skinnet. Men när det nu inte längre är möjligt, då börjar diktaturens enkla lösningar om starka ledare göra sig allt mer högljudda. Och överallt hör man nu deras skärande skrin. Kanske man istället skall förbereda sig på att vara beredd på den utförsbackes slut som vi börjat fara nedför?

Varpå jag kommenterade (delvis lätt redigerat och utvidgat). Jag har inga större invändningar emot dina/Anders invändningar, som i sig avspeglar farhågor för hur man ska fixa det ideala. Men, antalet partier, de är för många så länge de inte har (olika) ideologier som bas. Dock är de för få eftersom just ideologiska partier saknas. Men visst finns ett visst behov av ett parti för kommunister, dvs ett mera renodlat alternativ än v är idag. Och det finns en del rejält konservativa (med el utan tillägge för den religiösa värdekonservatism som kd delvis står/stått för). Så ett slags kd behövs nog också. Därmed inte sagt att varken ett kommunistparti typ gamla SKP eller ett riktigt KDS skulle klara 4%-spärren mera än tillfälligtvis.

Centern har ju ingen ideologi, det gamla bondeförbundet hade dock delvis det genom att då vara en mix av den värdekonservatism som finns (fanns) idag i KD (och tidigare var den gamla högerns) och ren och skär bondeegosimen, typ 5 öre mer för mjölken - plus ett stänk brunskjortor. C idag är en urvattnad misch-masch av allt möjligt. Och liknar där mp just pga det urvattnade och den ogenomgträngliga mixen av allt möjligt. Både betr c och mp finns där idag fragment av socialliberalism, som om de utvecklades och tilläts ta över från det utrymme av populistisk maktsträvan som idag finns, kunde bli intressant. Dvs för riktiga liberaler med socialt samvete.

Den gamla högern var ju rejält konservativ, sen blev den alltmer under framför allt Gösta Bohman nyliberal (på det sätt som kan kallas neoconservativ - och inte alls socialliberal) och numera urvattnad i båda bemärkelserna och fr f allt präglad av makthunger maskerad som arbetarvänlighet med en politik som i långa stycken kan kallas socialkonservativ - på ett sätt som starkt liknar socialdemokratin, som ju i grunden är en konservativ, kollektivistisk rörelse (liksom den gamla högern).

Fp då? En tragisk utveckling. Från den gedigna socialliberalism som präglade fp, delvis faktiskt redan före Ohlin (G Andersson i Rasjön) - och som till stora delar fanns kvar till och med Bengt Westerberg. Men som i stort sett försvunnit under senare delen av Lars Leijonborgs tid och än mera under Jan Björklunds. Nu liknar fp både dagens moderater och center genom utspädning, uttunning, missriktad populism för att få röster, makt. Och ibland ligger fp till höger om dagens moderatparti.

Glömde av ngn anledning att kommentera socialdemokratin. Kan det bero på att dess ideologi är, även den, svårdefinierbar. S (de som en ggn körde med förkortningen SAP) har alltid haft partiprogram. Deras innehåll kan sägas koppla till socialismen, men med förbehållet att den ska vara demokratisk, dvs med folkligt inflytande. Vilket dock är rätt luddigt och gett utrymmer för olika praktiska "angreppssätt". När SAP sökt socialistiska vägar (socialisering, löntagarfonder etc) har det gått illa för partiet. Bättre har det gått med när det kört med populistiskt röstknipande förslag, mer el (oftast) mindre kopplade till någon specifik ideologi.
Det slående idag betr s är att det (dess ledande skikt) inte försöker sig på att knyta ihop säcken i ideologisk mening, att precisera eller utveckla det som skulle vara en ideologi, nej, partiet söker i stället efter det som det tror kan locka väljare. Dvs söker efter en valvind i st för att söka övertyga som sin ideologis riktighet. S-partiet ser sig alltså primärt som en maktapparat, en valmaskin för att vinna makten. Den makt som de anser sig ska ha monopol på. Oavsett vilken politik de för.

Personval? Visst, det finns frågetecken för hur man ska fixa det på ett idealiskt sätt. Men nog skulle demokratin vinna på att man i vart fall tog steg i den riktningen. Ta lärdom av ev missgrepp och rätta till. Med mera ideologiska partier som dessutom inte bara levde på statsbidrag i st f engagerade medlemmar så borde det dock bli bra. Ett problem är att idag är partierna är just utan ideologi, och dess medlemstals så låga att de utgör inga lämpliga organisationer för att nominera kandidater, och allra minst när det gäller personval. Där har vi en knut som måste lösas. En av flera.

Hur förbereda sig för utförsbacken? Bra fråga, har du något svar, Anders? Jag ser bara vägen att ständigt diskutera och göra sig själv och andra medvetna om vad som händer och kan hända, och arbeta för att återvinna demokratin. Stärka eu-parlamentet gentemot kommission och ministerråd. Att återföra ideologin till riksdagens partier (ledamöter), att återföra makt till "lägre" nivåer och till vanligt folk. Att sluta att avlyssna folk och i stället lyssna på folket, föra dialog. Påverka genom diskussion i st för diktat. Etc

Piratpartibekymmer

Nej, det verkar just nu inte gå bra för piratpartiet. Medlemssiffrorna sjunker, pga det förnyelsekrav som partier har, och som verkar strängare än i andra partier. Sjunker till en nivå som ändå andra partier kan avundad pp, som Birger Schlaug (fd språkrör för mp) konstaterar. Rick Falkvinge plockas (i vart fall temporärt) bort från AB debatt. Att opinionsundersökningarna inte anger piratpartiet som ett eget alternativ, det ger pp ett psykologiskt undertag jfrt med de andra partierna.

Birger Schlaug verkar inte helt negativ till pp, men är ändå lite sval och inte fullt insatt i vad pp står för. Dock noterar han, uppenbarligen med viss sympati, att ävenledes fd språkröret i miljöpartiet, Anders Nordin (från Piteå) ställer upp för piratpartiet i höstens val. Jag tror att Anders Nordin bärs av ett gediget engagemang för att försvara den enskilda människan mot staten, och för en levande demokrati där inte allt styrs uppifrån. Aningen skeptisk kan jag dock vara efter att ha sett hans aktiviteter i Piteå kommunfullmäktige en gång i tiden. Han hade där lite svårt att skilja på smått och stort, om man uttryker sig så. Ändå var han en frisk och annorlunda fläkt.

Schlaug anser att pp är ett enögt parti. Citat:
"Piratpartiet tycks annars mest engagera sig i hur staten övervakar och styr människor. Men tycks mig inte ha svar på sådant som är minst lika obehagligt: hur privata intressen, vinstsyftande bolagssfärer, övervakar och styr människor. Man tycks inte heller ägna sig åt frågan hur individer kan övervaka och kränka andra individers integritet."

Nu tycker nog att Schlaug är lite orättvis betr Piratpartiet. Visst är kampen mot Storebrors koll av oss små det viktigaste, men nog håller de på att försöka bredda sig med en tillämpning av integritetsbegreppet över ett vidare fält. Liksom av rättssäkerheten. Och att man inte vill bli trampad på av Storebror och hans lakejer i FRA mm, det utesluter inte att man även vill vara vaksam betr övriga integritetskränkningar vi utsätts för.
Det stora bekymret för pp är att de gamla partierna försöker tysta all debatt om rättssäkerhet och integritet. Detta konstaterar även livbåten i artikeln "Grus i maskineriet". Läs artikeln, den benar upp problemet riktigt bra. Där konstateras att pp en tid haft mycket gratis, men att nu är det kärvare tider. Då krävs mera av partiet, dess organisation och medlemmar.

Det är ganska självklart att riksdagspartierna inte vill ha in pp och dess frågor i debatten, de tillgriper alla medel för att undvika detta. Lika självklart är att pp måste lyckas att få upp frågorna på agendan igen. Piratpartiet kan inte vänta sig att få gratis skjuts av traditionella media. PP måste använda kraft, list och envetenhet för att komma in i gammelmedia.

Samtidigt tror jag faktiskt att piratpartiet, som får leva med sitt väljarbortstötande namn, måste inse att ska det komma in i debatten och andra media än hos vissa bloggare, så måste partiet se att det finns andra frågor! Möjligen inte lika stora som för pirater, men stora eller intressanta för många väljare. Väljare som knappast ser frågornas eventuella koppling till integritet och rättssäkerhet om inte pp deltar i debatten även om dem.

Jobbigt? Ja, visst! Men att ge sig in i matchen om väljarna är inget för den som inte kan eller vågar kämpa hårt. Hårt och med intelligens.
Fördomarna om pp är gigantiska hos både gemene man och hos traditionella media.
Fördomarna beror till stor del på partinamnet. Det gör att pp kopplas till fri fildelning, det s.k. Pirate Bay-syndromet. Det ses därmed som apart. Pp måste bort från den stämpeln för att nå fler väljare.
Både väljare och media ser det som en match mellan två block. Det är ett enkelt dramaturgisk schema.
Att det finns frågor som inte skiljer blocken, men som ändå är viktiga, oerhört viktiga, det måste piratpartiet lyckas nå ut med.

Jag vet inte om partiet är moget för detta, om både bredden och djupet finns hos tillräckligt många piratpartister. Men misslyckas partiet - då tror jag att den demokratiska krisen fördjupas i Sverige. Då är vi illa ute.

Preliminära pirater

Resultatet av piratpartiets provval har publicerats. Med reservation för att smärre (?) ändringar kan ske.

Min spontana reaktion.
En lustifikation är att pp på amerikanskt vis kallar provvalet för primärväl...

Listorna innehåller förfärligt många namn som jag inte känner till. Detta trots ivrigt bloggande och koll av andras bloggar, inte minst i frågor som har beröring med pp:s frågor.
Det blir därför ett tufft jobb för pp och flera högt placerade kandidater att göra sig kända utanför partiets inre krets.
Samtidigt så saknar jag flera kandidater, och ser en del kandidater väldigt lågt placerade utifrån min uppfattning, men också att givetvis finns flera utomordentliga kandidater. Detta även på den lista som skulle vara aktuell för mig, dvs "norr".
Jag kan dock tänka mig en del "lustiga" kommentarer inte bara här uppe över att miljöpartiets förra språkrör, Anders Nordin, som också satt en period i Piteå kommunfullmäktige, står på fjärde plats på "Lista Norr" som fattar Norrbottens och Västerbottens län.

En taktisk-politisk tanke, som jag får, är hur jag ska göra (om jag nu ska rösta på pp) för att garantera bästa möjliga personval ur min synpunkt, eftersom det är högst troligt att den jag i första hand vill kryssa kommer in redan via valet i Stockholm. Dvs jag måste då grunna ut vilket andra-, tredje- eller fjärdeval jag vill göra. Alltså om jag "riskerar" att en-två-tre förstaval ändå kommer in.

Om nu pp klarar 4%-spärren.