Edward Snowden, en hjälte för mänskliga rättigheter, ogillas av Bildt

Rättvist och bra att visselblåsaren Edward Snowden nu belönas med Right Livelihood Award (som populärt kallas "alternativa Nobelpriset").

Det är rättvist och fantastiskt att Snowden får detta prestigefyllda pris - för mänskliga rättigheter!
Självklart är det uppseendeväckande att UD (Carl Bildt) plötsligt vägrar ställa sitt pressrum till förfogande för presentationen (kaffe och bullar var ju beställda) 
Inte för att UD måste presentera pristagaren där, utan för att de alltid tidigare gjort det. Att nu vägra det just i detta fall är självfallet en kraftig markering att UD ( Carl Bild, som försvarare av USA och dess övervakning) inte gillar denne pristagare. Och att Carl Bildt inte alls är "neutral" till vem som får priset. 

Beklämmande av Bildt, och upplysande. 

Grattis till Edward Snowden, en förkämpe för mänskliga rättigheter och emot myndigheters lagbrott.  Och fy skäms till Carl Bildt. 

 Jag påminner mig att den sanne liberalen och fd riksdagsmannen Hans Lindblad (fp) i ett e-mail till mig för kanske  ett par år sedan skrev att whistle-blowers som avslöjar oegentligheter och lagbrott hos myndigheter etc, de bör hyllas som hjältar - inte jagas och straffas. 
Jag har skrivit om och citerat detta på min blogg några ggr, bl a i samband med Saudi-affären.

Om priset kan nämnas att det inrättades av Jakob von Uexkull 1980 och ska utdelas till personer som "på ett tappert sätt levt efter principen att varje person ska ha ett ärligt yrke som till fullo respekterar andra människor och den naturliga världen, samt ta ansvar för våra handlingars konsekvenser och bara använda en rättvis del av jordens tillgångar". I praktiken översätts detta till att belöna och hedra dem som arbetar praktiskt för jordens och dess invånares bästa på något sätt.

Priset administreras av den allmännyttiga stiftelsen Right Livelihood-stiftelsen, som är politiskt och religiöst obunden. Pristagarna arbetar ofta inom områden som miljö, mänskliga rättigheter, hållbar utveckling, hälsovård, utbildning, fredsarbete och liknande.

Tusenkronorssossen var "opolitisk" ?

Såg att en bloggare hade rubriken "tusenkronorssossen" på sin kommentar till de nya sedlarna. Den som ska pryda tusenlappen är Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare bl a under Kongokrisen, och som jag kommenterat här. Jag kunde inte öppna bloggen, men rubriken föranleder lite tankar om politiska tjänster.

Visst, före sin tid som generalsekreterare i FN så var Dag Hammarskjöld medlem av socialdemokratiska regeringar. Han var kabinettsekreterare i UD ett par år och sedan konsultativt statsråd i UD. Men, nu var detta på den tid (1949-53)som inte ens alla ministrar var partipolitiskt rekryterade! Det är kanske svårt att tänka sig för dagens unga, men så var det.

Kabinettssekreterare är en titel som i andra departement kallas statssekreterare. Dessa tjänster var länge renodlat opolitiska tjänster, administrativa samordnare praktiskt/tekniska hjälpredor till den politiske ministern, som inte alltid hade vare sig djupare fackkunskaper eller administrativ vana. Numera, och sedan flera decennier, är statssekreterare visserligen ett slags de facto-chefer under ministern, men rekryteras bland partitrogna och som politiskt stöd för ministern.

Under 50-talet och dessförinnan var inte ens alla ministrar rekryterade på politiska meriter. Opolitiska ministrar kunde faktiskt en gång i tiden till och med vara fackministrar, men vanligast var denna tid att de kallades konsultativa statsråd. Det betydde att de inte hade eget departement, och framför allt skulle vara juridiska experter till de politiska ministrarna. "Minister utan portfölj" var en annan benämning på sådana rådgivande ministrar. Portfölj var då detsamma som departement. Ministrar utan eget departement förekommer även idag, ja faktiskt i hög grad, men de får ändå någon benämning som ska ange vad de sysslar med, trots att de egentligen är ett slags biträdande ministrar till en departementschef.

Det jag vill poängtera är således att, förutom att antalet ministrar och dem närstående tjänstemän ökat markant under de senaste femtio åren, så har dessutom de de rent opolitiska tjänsterna på toppnivå helt försvunnit. Det är därför en förhastad slutsats att en minister eller en statssekreterare i en regering för 50-60 år sedan absolut skulle ha haft samma partifärg som ministären i sig!

Vad gäller Dag Hammarskjöld så var han aldrig partiansluten socialdemokrat, han var en duktig och uppskattad tjänsteman.

Dag var f.ö. son till Hjalmar Hammarskjöld, konservativ statsminister under i början av 1900-talet. Han sägs ha haft en konservativ läggning i vissa frågor, men även varit en balanserande kraft mellan olika åsikter i regeringen (enl Wiforss).

Hans Lindblad om öppenhet och fåniga hemligheter

Dagens bloggtext är en kommentar från Hans Lindblad (se ovan i blogghuvudet) om den aktuella debatten om hemliga handlingar, öppenhet etc, allt med koppling till Wikileaks och hur dagens makthavare söker minska den fria informationen.

"Egentligen ett förakt för demokratin att viktiga utrikesfrågor hålls hemliga"

I början av 1900-talet var både liberaler och sossar negativa till "hemlig" utrikespolitik. De ansåg att om kontakterna redovisades öppet så skulle det minska riskerna för konflikter och krig. Riksdagen stod ju då helt vid sidan i de flesta utrikesfrågor, så därför inrättades utrikesnämnden. Men snart märkte man att de få, som fick information på så sätt, inte förde den vidare till andra ledamöter.

I Sverige hemligstämplas det allra mesta av UD:s handlingar i minst 70 år. Det ledde till att forskare kunde ta del av nazityska och amerikanska dokument, där det stod beskrivet vad svenska diplomater sagt till dem, men de svenska dokumenten släpptes inte.

Egentligen är det ett förakt för demokratin att viktiga utrikesfrågor hölls hemliga, t ex det omfattande militära samarbetet, efter Natos bildande, med främst Norge, England, USA och Danmark. Jag tycker det samarbetet var bra, men självklart måste riksdag och allmänhet informeras.

Jag tyckte det var fånigt att som riksdagman få ta del av även mycket enkla handling som hade hemligstämpel, t ex beskrivningar om politik och annat i olika länder, ofta med pressen som källor. Ibland sades att ett skäl att hemligstämpla var att inte visa svensk allmänhet hur dåligt många av UD:s diplomater skrev.

Jag kan ändå erkänna att det finns en del samtal som bör hållas hemliga, t ex inför förhandlingar. Men har länder dokument som inte bör komma ut ska man väl se till att omgärda dem säkert. Det är skandal att USA har skyddat dokument så illa som det nu visat sig. Ett av skälen är dokumenten ifråga är gripbara av hundratusentals tjänstemän i amerikansk byråkrati.
De dokument som de senaste dagarna kommit fram om hur Saab blev lurade i Norge eller hur Urban Ahlin har olika budskap till amerikanska diplomater än till sina partikamrater är väl sådant som det bara är bra det blir allmänt känt.

Hans Lindblad