Vänsterliberal - att vara stolt över, och vad det är.

Jag är lite "slö" att jobba med bloggen nu, det tar tid och jag har så mycket annat att tänka på. Men vill i alla fall rädda en artikel av ännu aktive fp-veteranen Olle Wästberg, liksom ge mina spontana kommentarer till den artikeln, som publicerats i AB, på kultur.              
  Rubriken är:

"Åkessons attack gör mig vänster igen

Olle Wästberg: Det är naturligt för en socialliberal"
text: Ordet ”vänster” har skiftat innebörd. När de liberala och frisinnade partierna 1934 bildade Folkpartiet ville de frisinnade att ungdomsförbundet skulle heta ”Sveriges unga vänster”. Det blev dock Folkpartiets ungdomsförbund.

De högerliberala partierna i Danmark och Norge heter Venstre. Tiden går.

När jag själv i tonåren blev samhällsengagerad valde jag ­liberalismen. Högern hade inte varit onaturligt med min sociala bakgrund på Östermalm, men jag kände för internationell solidaritet. Socialdemokraterna – i början av 60-talet – var negativa till invandring, sa nej till enprocentigt u-landsbistånd, stoppade lag för bojkott av apartheidregimen i Sydafrika. De ville inte skilja stat och kyrka åt samt var – innan Olof Palme blev utbildningsminister – passiva inför elevinflytande.

Det blev självklart för mig att gå med i Folkpartiets ungdomsförbund, lett av Per Ahlmark.

   De unga liberalerna stod för viss kulturradikalism och en stark internationell ­solidaritet. Dessutom drev Folkpartiet igenom att sambeskattningen upphörde, att anställda i privatföretag fick styrelserepresentation och att de första lagarna om anställningstrygghet infördes. Uttrycket ”vänsterliberal” var inte ovanligt. Det stod för vad som i dag oftast betecknas som socialliberalism. Vänster­liberalism står för solidaritet, ­individens frihet och marknadsekonomi. Själv var jag ordförande i Folkpartiets programgrupp 1982 då vi för första gången införde ordet ”marknadsekonomi” i partiprogrammet.
   

Kring 1968 slog nyvänstern igenom. Den stod för socialism och hade åtskilliga företrädare som sympatiserade med Sovjetunionen och kommunist-Kina. Sveriges kommunistiska parti bytte 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna. Det omöjliggjorde beteckningen ”vänster” för liberaler.

Jimmie Åkesson skriver i sin bok Satis polito: ”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade – själ­lösa – samhälle, som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det.” Nu har han bytt till ”vänsterliberal” som dominerande skällsord.

SD vill, som andra högerpopulister i Europa, slå ner public service. Åkesson gick förra året till angrepp mot Sveriges Radio: ”Hade jag varit chef här hade jag lagt ner P3 direkt. Jag tycker det är vänsterliberal smörja.” I årets Almedalstal sa han: ”Vänsterliberalernas nedmontering av Sverige som en fri, trygg och sammanhållen nation får bara tillåtas bli en kort parentes i vårt lands tusen­åriga historia”.

Det gör det naturligt för en socialliberal att på nytt kalla sig vänsterliberal."

Så skrev Olle Wästberg idag den 29 aug 2019 I AB.
---
Det kommenterar jag sålunda;  

Der är en bra, koncentrerad artikel av Olle Wästberg, om varför han är socialliberal, vilket i hans ungdom (och min) var detsamma som folkpartist. Och att det givetvis kunde kallas vänsterliberal, och något att vara stolt över. .
Men när kommunisterna börja vilja maskera sin ideologi och steg för steg kallade sig alltmer vänster (först vpk, sedan  bara v), då blev det tvetydigt och lätt att blanda ihop med något slags socialism, fr f a för de som ser med skepsis (eller ren avsky) på allt som inte är höger, mycket höger. Vilket ju Åkesson är ett t o m extremt exempel på.
Men jag har alltid försökt förklara att liberal = vänster, I motsats till höger, som står för konservatism i alla avseenden. Men att det inte betyder att en liberal, vänsterliberal på något sätt skulle vara en smygsocialist. Socialism kan ju faktiskt i vissa avseenden vara väldigt konservativ, inte minst nu för tiden.

Men, trots denna skenbild som många vill sätta på vad som är liberalism och vänsterliberalism, så kanske vi stolt skulle deklarera att en svensk liberal är en vänsterliberal - och förklara vad det innebär!!!"

För socialliberal i sin egentliga mening är ju just vänsterliberal.  F.ö. ett begrepp som frisinnade liberaler tidigt använde. Och då som ett klargörande av att liberalism är något självständigt, att inte buntas ihop med varken högern, konservatism  eller socialdemokraterna - och långt ifrån socialism och kommunism, och självfallet långt ifrån den nyssnazism som Åkessons parti står för. 

En ovanligt rakryggad politiker

Eric Enlund har avlidit. Vem var det? För dagens medelålders och yngre är han nog ett tämligen okänt namn. För oss något äldre var han en stabil, ärlig och gedigen människa. Politiskt verksam, en typisk representant för de politiker som var förtroendevalda och åtnjöt verkligt förtroende. Folkpartist. Detta under den tid då folkpartist var detsamma som socialliberal. Enlund var en folkligt förankrad socialliberal, frisinnad. I Wikipedia finns en del torra fakta om honom, som ändå antyder hans karaktär.

Ett minnesord om honom i Sala Allehanda, skrivet av några partifränder av äldre datum, tecknar en mera färgrik och uppskattaden bild av honom.

I denna tid av, tyvärr utbrett och berättigat, politikerförakt, anser jag det värdefullt att ta del av hur politiker ändå kunde vara för inte alltför många år sedan. Principfasta, ideologiskt förankrade och tillgängliga för samarbete utifrån verklighetens krav. Jag vill därför också delge er vad Olle Wästberg, en gång riksdagskollega till Enlund, skriver om honom i sitt senaste månadsbrev.

Eric Enlund som var jordbruksminister i folkpartiregeringen 1979-80 och som sedan var ordförande i finansutskottet, där jag lärde känna honom, har nyligen dött. Han var en ovanligt principfast, rakryggad och samtidigt folklig politiker. Jag har skrivit några rader om honom i några tidningar, bla: "Mot överheten var han skeptisk. När han kom till finansutskottet anförtrodde han mig, som redan var ledamot, att han var misstänksam mot akademiker, högermän och storstadsbor. De ständiga sessionerna med moderaten Lars Tobisson, moderaternas gruppledare i utskottet var ofta en plåga för honom. Tobisson uppfyllde alla Eric Enlunds tre kriterier för tveksamhet.

Jordbruksutskottet hade inneburit ett givande och tagande, en vilja att komma fram till resultat. Det passade Eric. I finansutskottet var det annorlunda. Det mesta var uppgjort på förhand och utskottet var i mycket en skådeplats för politiska markeringar. Efter några sammanträden tröttnade Eric och bad att jag skulle försöka få igång en saklig diskussion. Jag försökte och ställde ett antal frågor till Kjell-Olof Feldt, socialdemokraternas gruppledare. Feldt tittade på mig och sa: ”Jag har ju redan yrkat avslag på regeringens samtliga förslag”. Därmed var diskussionen avslutad.

Eric Enlund var en i bästa mening moralisk person. Han såg utan egna åthävor hur frågor berörde vanliga människor, ”småfolket”. Det fanns en totalt otaktisk rakryggad hållning. Lika sällsynt då som nu."