Var gror invandrarfientligheten - och vems fel är det? (Komplettering.)

En av dagens stora debatter på bl a Facebook verkar vara om vilka som är "rasisterna", vilka som rekryteras till Svenskarnas Parti (SvP) och Sverigedemokraterna (SD).

Avstampen förefaller vara en debattör som menar att invandrarfientligheten gror och trivs i "marginaliserade" grupper, arbetslösa, lågavlönade och lågutbildade.  Vilket i sig kan ligga en del i, men ändå är ett för "grunt" argument som inte tar hänsyn till varför det blir så. Varvid andra snabbt påpekar att det verkligen finns samma grumliga och invandrarfientliga åsikter även i de s.k. fina salongerna. Vilket också kan vara riktigt, men är en lika ofullständig analys inte minst betr varför det är så.

I en tråd på den (slutna) diskussionsgruppen "socialliberalerna" på FB har också först en delvis besläktad debatt mot bakgrund av Jan Tullbergs bok "Låsningen" där han plockat ihop en del data om invandringspolitiken, för att ge stöd åt de invandringsfientliga strömningarna. Jag menar att ett så godtyckligt urval av "fakta" ger en felaktig bild, just p g a att där saknas en mängd fakta och variabler som behövs för att ge just en riktig vetenskaplig belysning av invandringens kostnader och intäkter och jämfört med vilka dessa är jämfört med de som kan kallas "svenskar" (hur än de två begreppen definieras).

Vi måste dock inse och inse att det idag finns ett starkt inslag av invandringsfientlighet i den svenska opinionen. Visserligen av olika styrka hos olika individer, men ändå...  Jag har tidigare påpekat att den i vart fall tidigare i hög grad berott på rädsla, en motvilja emot det nya, det okända. Och att när man själv upplever en osäker livssituation, så är det lätt att skylla ifrån sig på det nya okända. Har man inget jobb eller är sjuk och därmed har en risig ekonomi, och någon då påstår att invandrarna antingen tar jobben eller kostar en massa bidrag som sänker t ex sjukkassan (ofta påstås invandrarna både ta jobben och få bidrag), då är det lätt att bli bitter och känna sig utanför.
Utan att därför egentligen vara invandrarfientlig. Men man vill förstås inte inse att de invandrare som kommer idag inte är invandrare som kommer hit frivilligt, nej de är flyktingar som kommer från krig och förföljelse. Blundar man för det kan man lättare säga sig vilja kasta ut invandrarna.

Det Tullberg framför, och menar är hans egna "vetenskapliga" slutsatser (och en rena åsikter) är ju också sådant som SD, ND och SvP redan fört fram i debatten. Inte minst då teorierna om kultuerella orsaken bakom invandrares brottslighet.

Nå,  hur kan då dessa främlingsfientliga åsikter få fäste hos rätt många människor idag i Sverige. Ja, en orsak är givetvis att det finns personer som fabricerar åsikter och teorier som nämnts ovan. Om kostnader som  blundar för helheten, om kulturella skillnader i synen på brott. Visst finns kulturella skillnader i flera avseenden, men knappast som "förklarar" synen på brottslighet.

Vi ska också vara klara på att fakta i sig kan visa det ena eller andra. Och kan vara riktiga. MEN, för att man ska några vidare slutsatser av dem måste de sättas in i sina sammanhang. Och vi ska vara försiktiga att skylla på statistiska samband alltför lätt.

Jag vill dock lyfta fram en orsak som jag tror är viktig. Det är hur politiken ser ut i dagen samhälle.
Under större delen av 1900-talet hade vi som grund för demokratin politiska partier som stod för något slag av idéer för hur de ville omforma samhället, eller bevara det gamla samhället. Förtroendevalda med liknande åsikter slöt sig samman.  De konservativa hade sitt högerparti, som sedermera ändrade namn till moderaterna. Det fanns reformvänliga demokratiska socialister, sossarna. Och de Moskvatrogna, revolutionära kommunisterna som predikade "arbetarklassens diktatur". Vi hade de radikala liberalerna som stod för demokrati och folkstyre, frihet och socialt ansvar, och som successivt blev klart socialliberala. Och så intressepartiet för bönder, som inte var speciellt ideologiskt, men mot senare delen av 1900-talet i viss mån anammade vissa socialliberala och "gröna idéer.
Mot slutet av 1900-talet hade Sverige upplevt att sossarna gick att rubba, och vi fick några icke-socialistiska regeringar. Äntligen. Men så började moderaterna anamma en del nyliberala, dvs neoconservativa idéer, centern blev allt mindre ett bondeparti, sossarna suddade ut en del av sin planekonomi-socialistiska profil och gled mot mitten. Och folkpartiet gled åt höger och tappade stora delar av sin socialliberala ideologi. Och vänsterpartiet kommunisterna tog bort kommunister från sitt namn och i vart fall fläckvis från sitt program också.  Och ett miljöparti kom in i riksdagen och förvirrade det hela genom att i vart fall säga sig vara varken sociallister eller icke-socialister, varken vänster eller höger. Om än de samarbetade mest med sossarna.

Resultatet är att partierna alltmer tonade ner sina ideologier. De söker inte längre vinna väljarna för sina idéer, sina värdegrunder, ideologier, utan de lägger förslag, oftast i plånboksfrågor, som de tror väljarna vill ha. De försöker inte övertyga, utan blir alltmera lika i sin strävan efter en makt, som de inte förmår visa vad den ska användas till.
Och de i toppen blir alltmer benägna att avlyssna folket, kontrollera det. Allt mindre för att diskutera och övertyga. Den politiska klassen har fjärmat sig från de vanliga väljarna. Medelklassväljaren har blivit målet för propaganda och populistisk röstvärvande.

En tid levde väljarna kvar i föreställningen att partierna hade (kvar) ideologierna. Men numera inser alltfler att de inte kan lite på partierna. De har inga kompasser.  Det är bara makten de vill ha, och eventuella mål att använda den är mycket diffusa och svårtolkade, och ytterst föränderliga.  I och för sig vill nog många väljare att politikerna ska kunna samarbeta - även över de s.k. blockgränserna (som blir att ideologiska) - men de vill veta vad partierna har för ideal och grundsyn när de går till förhandlingar.

Väljarna har därför tappat förtroendet för partierna. När det samtidigt blir svåra tider ekonomiskt och visar sig att alla partier i stort sett alla har samma recept, som inte funkar så bra, så ökar misstro och politikerförakt. Allt fler blir arbetslösa, långtidssjuka får inte bli sjukskrivna med sjukpenning, pensionerna urholkas, medan de i medelklassen med fasta jobb, och som inte är sjuka, de får skattesänkningar. Och de riktigt rika slipper förmögenhetsskatt och faktiskt fastighetsskatt. Men småfolket och småspararna de får indirekta "förmögenhetsskatter", med annat namn, på fondsparande (där bankerna skor sig med höga avgifter) och för vanliga småhus finns en fastighetsavgift som känns kännbar i normala lägen. Men inte ens är ett myggbett för de rikas fina villor.
Och så ser man hur invandrarna "väller" över Sverige. Och möts av påståenden från extrempartier som säger att invandrarna kostar så mycket. Vilket dock politikerna visar att så är inte fallet.

Men folk tror inte på politikerna, de lever ju i en annan värld. Och misstron blir allt djupare. Såväl bland de som marginaliserats, som hos de i de fina salongerna som inte heller tror på de politiker som i hög grad först och främst siktar in sig på att hålla sig väl med en svårdefinierad medelklass. Som också misstror politikerna, eftersom även medelklassen har andra värderingar än en välfylld plånbok, som kanske t o m anser att det måste finnas ett socialt ansvar, men inte ser det hos politikerklassen. Och så känns hoten mot den personliga integriteten allt värre.

I detta ser jag också viktiga anledningar till främlingsfientligheten. Politikerklassens avstånd till folket. Partiernas oförmåga att formulera och ha klara ideologier. Och oförmåga att kommunicera och diskutera och övertyga om partiernas ideal.  Samhället spricker, klyftorna ökar, politiken lever för sig, utanförskapet ökar. Och SD m fl extrema partier har en fin grogrund. Hakkors ritas här och där. Tiotusentals läsare lockas av extremnationalistiska webb-sidor. Där de finner det de vill tro är "sanningen".
---
Jag har här valt ett perspektiv omfattande drygt etthundra år. Inte sedan urminnes tider.
Jag menar att pga ökade kunskaper, utbildning och att vi reser och är mer nyfikna på vår omvärld i hög grad borde göra oss mindre rädda för andra människor, mer toleranta. Och till det bör även en väl fungerande demokrati verka. Ett problem är att demokratin inte längre fungera så väl, som ovan beskrivits.
Självfallet är inte detta demokratins gradvisa förfall den enda orsaken till dagens problem med främlingsfientlighet, men väl så viktigt vill jag mena.
Och att vissa krafter, som nynazism i olika former, utnyttjar denna rädsla och främlingskapet mellan politiker och väljare, det gör inte saken bättre.

Vad är en arbetare?

Läste ett ledarstick i PT med rubriken Vem är arbetare. Intressant, och började fundera enl följande.

För PT är "arbetare" i grunden ett positivt begrepp, knutet till tidningens politiska etikett (s). Men om man definierar en arbetare som varande den som arbetar, då blir det svårt. Tjänstemän arbetar. Företagare, hantverkare, frilansare arbetar, men betecknar sig inte som arbetare.

Än värre blir det om man köper den gamla klassindelningen; arbetarklass, medelklass, överklass. Den betydde att arbetare dels hade ingen eller ringa utbildning, dels hade låg lön och var anställd. Och medelklass ansågs (anses än idag av vissa) som lite "finare" i betydelsen bättre utbildad, men framför allt som bättre avlönad och ofta dessutom egna (små-)företagare eller som statliga tjänstemän med status.

Idag däremot. Arbetarklass innebär inte alltid att man har arbete. Men detsamma gäller de som betecknas som medelklass. Medelklass kan både innebära arbetslöshet och dåligt betalda jobb. En gruvarbetare, byggjobbare eller renhållningsarbetare har ofta(st) klart högre lön än en lärare, trots den senares långa akademiska utbildning, med stora studieskulder som följd. Akademiska "medleklassutbildningar" leder varken självklart till arbete eller högre lön - om man får en anställning. Småföretagare och egna yrkesutövare har ofta längre arbetstid och lägre lön än anställda "arbetare".

Mängder av de som idag arbetar inom den växande servicesektorn har relativt låga inkomster samtidigt som de kan ha hyfsat lång utbildning. De arbetar, men betraktar sig inte som arbetare.
Många arbetare inom den traditionella industrisektorna har ytterst bra betalt, men anser sig som underbetalda knegare eftersom de gärna vill tro att "medelklassjobbare" inom skolan eller med andra akademiska utbildningar har bättre betalt...

Samtidigt sneglar alla på de som sitter på den verkliga gräddhyllan, börs-VD:ar med sina miljonlöner, bonusar och feta pensioner, kändisar och heltidspolitiker.
(Apropå de senare. Läste att för några decennier sedan hade en adjunkt och en riksdagsman samma lön. Idag är riksdagsmannalönen dubbelt så hög som adjunktens... Alltså, läraren har halkat efter ordentligt, medan heltidspolitikern seglat upp rejält!)

Summa. Vad är en arbetare? Ser vi det som ett positivt begrepp idag? Är inte en anställd arbetare oftast medelklass idag? Och vem är "arbetarklass" - är det inte de långtidsarbetslösa eller lågbetalda som tidigare ansågs (eller ansåg sig själva) som medelklass?

Finns det likheter i liberalismens och socialdemokratins kris? Om medelklass och politik.

Många bedömare menar att riksdagspartierna idag trängs i "mitten". I viss mening håller jag med. I vart fall sakligt ligger partierna ofta väldigt nära varandra. I valtider så görs samtidigt försök att betona skillnaderna i politiken, oftast genom försök att ange olika tonläge, olika synsätt. Det intressanta är då varför samma sökande efter "mitten" ger så olika resultat för partierna!

Kan det vara så att man förväxlar vad som är politik och vad som är ekonomisk-sociologisk medelklass? Och tror att båda är "mitten". Att man tror att ideologi och ekonomi är sak. Söker man sitt väljarunderlag i en opreciserad medelklass, så fastnar man i portmonnäfrågor. Allt handlar om pengar och ekonomi.

Jag har på senare tid främst intresserat mig för tre partier i mina kommentarer, s, fp och sd. Jag tror att jag kan bortse från sd i detta sammanhang. De söker knappast "mitten", i vart fall inte i ideologiskt avseende.

Däremot så vill jag påstå att både socialdemokratin och fp befinner sig i kris. S har gjort jätteförluster av väljare i två val och internt strider olika falanger om makten med otydliga kompromisser som följd. Fp har också tappat väljare i flera val, och framför allt har partiet tappat sin socialliberala grund, sina främsta ideologiskt medvetna företrädare och har en krympande medlemskår där missnöjet gror emot den nuvarande högervridningen av partiet. Därmed befinner sig även socialliberalismen i en akut kris. Vilket, som bekant, lett till att hemlösa socialliberaler letar en (ny?) hemvist (liberaldemokraterna?). I någon mån finns samma problem för centerns mera liberala sympatisörer.

Politik handlar om mera än pengar. Politik handlar om ideologisk inriktning, där synen på ekonomi visserligen är en betydelsefull bit, men sannerligen inte allt! Och, kan det vara så att "medelklassen" har bredare intresse än bara pengar? Och att där finns olika uppfattningar om hur ekonomisk politik ska hanteras!

Min slutsats blir att om partier i kris ska återfinna sina själar, hitta sin väg, då måste de definiera sig själva. Sluta att positionera sig i förhållande till varandra och att söka en "mitt" som de inte definierar, och som inte låter sig definieras så lätt.

Socialdemokratiska Piteå-Tidningen är inne på liknande tankegångar i dagens ledare, under rubriken "Socialdemokraterna måste hitta sitt jag". Ledarskribenten Bengt-Urban Fransson kopplar sitt resonemang till hur den tyska socialdemokratin gjort en ordentlig analys efter sitt förlustval ifjol. En analys som uppenbarligen inte svensk men däremot norsk socialdemokrati dragit lärdomar av.

Jag citerar: "Den tyska socialdemokratin definierar sig varken i motsats eller i anslutning till andra partier. Den definierar sig själv." Så inledde Sigmar Gabriel sitt i dag smått legendariska tal till den tyska partikongressen efter valförlusten 2009. Här slår han fast en mycket viktig utgångspunkt. Ett parti måste definiera sig själv och sin egen politik, inte i opposition eller i relation till något annat parti.'
---
Sigmar Gabriel sa: "Jag tror det har att göra med ett stort missförstånd kring vad som egentligen är den politiska mitten i Tyskland. Sedan knappt 20 år går ett nytt spöke genom Europa: den politiska mittens spöke, eller snarare: den Nya mitten. Alla pratar om den, alla klagar på den. Alla menar sig känna till den, utan att egentligen kunna förklara vem eller vad denna mitt är eller vad den står för politiskt."
Gabriel kommer slutligen till den slutsatsen att socialdemokratins misslyckande ligger i jakten på att hitta den politiska mittfåran i stället för att skapa en politisk mitt i socialdemokratsk anda, genom att arbeta med samhällets problemformuleringar och formandet av de socialdemokratiska svaren på dessa nutida problem. Gabriel formulerade detta så här: "Den som vann den politiska mitten var den som lyckades formulera de frågor och de svar som människor upplevde som relevanta."

Alltså. Socialdemokration ska inte söka sig till "mitten". Den ska erövra den genom att övertyga om att dess politik, dess ideologiska anslag, också är "mitten".

Att forma idéer, att hitta sin väg, att formulera sin idéologi. Att övertyga. Inte att - i strävan efter makten - leta reda på något som man tror är Medelsvenssons önskmål betr plånboken.

Då måste man förstås först och främst hitta, eller återfinna, en ideologi som man tror på och kan tillämpa i praktisk politik.
Det gäller både socialdemokratin och de krafter som vill ett socialliberalt samhälle.
Och kanske än fler.

Varför tar ni ifrån oss kollen av våra liv??? (Tredelningen, del 3.)

I valrörelsens slutskede är det lätt att tappa fokus om vad valet gäller. Vi översvämmas av disparata utspel - och opinionsundersökningar som också leder oss att tänka på annat än sakfrågorna, grundfrågan. När jag påpekar mina frågor om detta, då skakar valarbetarna från de etablerade partierna irriterade på huvudet och kör fram propaganda i stället för att diskuera.

För mig handlar valet om demokratins framtid i Sverige. Hur ska den se ut, vilket innehåll? Får vi vara delaktiga, eller ska vi av en överhet, i form av ett politiskt etablissemang, sorteras bort från både inflytande och anständigt liv?

Om vi inte får ta och behålla kontrollen över våra liv, vad är då ett litet bidrag eller en skattesänkning hit och dit värd? Visst är det viktigt med arbete. Men till vilket pris? Är det viktigare att arbeta än att låta kroppen, eventuellt med hjälp av läkare och mediciner, återhämta sig, även om det tar tid?
Är det viktigare att bli något slags slavarbetare åt ett företag eller någon offentlig institution med behov av arbetskraft än att få försöka, med rimliga villkor, överleva på det man kan bäst?
Sysselsättningsterapi med märkliga beteckningar som hindrar oss från att göra vettiga saker med våra kunskaper? Utbildningar som nedgraderar vår kunskap, och inte efterfrågas.

Är det viktigare att följa stela reglementen, som dessutom inte stämmer mellan olika överhetsmyndigheter som ålagts att samarbeta men inte förmår det, än att få chansen att överleva?

Det verkar så.
De regelsystem som byggts upp under decennier och dessutom ständigt förändrats, och i syfte att "förfinas" och ge lägre kostnader för staten, de har ju lett dit. Regler för sjuka, långtidssjuka och arbetslösa. Regler som styr försäkringskassa, arbetsförmedling och A-kassor. Och som låser in oss till den grad att vi bör vara friska och med heltidsjobb försedda för att klara av dem. Annars förlorar vi snabbt kontrollen över vår tillvaro. Om det nu inte bara gäller en veckas influensa, ett benbrott eller en månads paus mellan olika jobb i karriärstegen.

Hur ska en företagare (säg en frilansskribent, en författare, en it-konsult, en musiker etc) kunna få ordning på sin inkomst och sitt liv om han/hon måste stänga (lägga ner) sin firma, som börjat svikta som inkomstkälla, för att inte riskera sin SGI. Enl arbetsförmedlingens påbud. Är man företagare är man inte arbetslös (även om firman inte ger några el mycket låga intäkter) och kan inte få a-kassa. Arbetsförmedlingen fixar ju dock inga jobb. Fk däremot säger det är ok att jobba med firman. Motstridiga besked. Lika med kaos. Skulle man dessutom bli sjuk... ahh, kalla på psykdoktorn. Hur nu det ska ge jobb. Det jobb man behöver för att bli frisk och få ordning på tillvaron.

Jag stoppar där med denna beskrivning hur det ser ut för verklighetens folk, den del av folket som kan vara mycket välutbildad och ha familj men som inte är frisk, inte är med fast jobb försedd och stadigt placerad i en trygg medelklass. Eller som trots medelklassplacering mopsat sig emot samhällets övervakningsnoja och blivit "rättshaverist", dvs inte omfattas av den rättssäkerhet som man trodde borde gälla alla.

Är demokratin bara till för friska, välartade och undergivna medelålders medelklassmänniskor med välavlönade fasta anställningar, som inte protesterar emot att bli övervakade och integritetskränkningar?
Ska inte samhällets trygghetssystem gälla alla, även de som behöver dem? Ska den som är sjuk, äldre eller arbetslös klassas som paria, som en som ska skämmas?
Är det rimligt att alla vår verksamheter, inklusive de mest privata, ständigt ska övervakas, registeras, lagras, kollas för alla. Med hänvisning till att det kan finnas skurkar och terrorister.
Naturligtvis finns det skurkar, men de smartaste kommer undan sådan system. Och vore det inte mera motiverat att inrikta sig på brottslighet och misstänkta? I stället för att kolla alla.
Erfarenheten visar att masskontroll och övervakning är dyr och ineffektiv. Varför då kolla allt och alla?

För att just hålla oss på mattan? Så vi inte vågar ha kontrollen över våra liv själva? Så vi inte ska våga tycka eller göra något som Storebror övervakaren inte gillar? Så vi inte vågar tänka fritt, inte vågar kommunicera med varandra? Så vi inte vågar protestera när mobilen blir en elektronisk fotboja? Etc.

Är det demokrati?

Skottsäkra västar i det tredelade samhället

Se detta som en uppföljning av tidigare text om det tredelade samhälle som vi lever i. Där uppdelningen blir att skarpare och allt fler hamnar i utanförskapsgruppen.

Som jag konstaterat så lever både medelklassen och överklassen ett gott och tryggt liv. Den senare ett oftast oförskämt gott live, väldigt långt från den vardag som underklassen befinner sig i. Samtidigt är det i första hand medelklassen som de båda blocken i riksdagen vänder sig till. Deras trygghet och ekonomiska välfärd omhuldas i alla avseenden. (Men skyddsnäten har numera så stora maskor att alltfler trillar ner.) Frånsett att inte heller denna klass ska undantas från integritetskränkande övervakning eller tillförsäkras rättssäkerhet. Men partierna åberopar då brottslighet och terrorism som skäl för dessa lagar. Vilket kanske är menat att lugna den breda medelklassen så de inte tycker sig behöva speciellt skyddade områden (med murar och vakter) att bo i, men som lika gärna kan skapa en oro som stimulerar till sådant. En allt tydligare segregering.

Är då segregering, utförsäkringar, tuffare A-kasseregler, hårdare och straff med tydliga hämndinslag en bra väg? Ja, kanske, om man nu vill ha just en uppdelning där de som befinner sig i underläge pga gamla fördomar (som romerna), sjukdom, arbetslöshet och dåliga inkomster ska bli kvar i eländet och de som hamnat där inte ska kunna förbättra sin livssituation, få ett mera människovärdigt liv.

Såg ett valprogram om hur kriminalpolitik och -vård förändrats under de senaste decennierna.
En tydlig iakttagelse är att vi gått från en human kriminalvård till en straffande, vården verkar vara mera ett dåligt skämt och den politiska inriktningen är hämnd och att hålla brottslingarna borta från samhället. Inte att återanpassa dem.
En annan iakttagelse är att förr var det individuella småtjuvar som satt i fängelserna. (Minns ett gammalt uttalande av Leif GW Persson där han menade att låste man in sådär 500 pers så skulle praktiskt taget all vardagsbrottslighet försvinna.)

Idag befolkas fängelserna i hög grad av personer som själva definierar ut sig från samhället. De ingår i kriminella gäng som lever i ett utanförskap som så att säga legaliserar deras kriminalitet.
Alltså, de har mer eller mindre fötts in i att ständigt befinna sig utanför, att inte kunna eller vilja ta sig till ett hederligt liv i medelklassen. Så, varför inte ägna sig åt en inkomstbringande verksamhet som i vart fall i någon mening för dem upp i överklassens sätt att leva?

Detta är ett klart underbetyg på den politik som skapat nuvarande samhällsklimat.

Denna morgon hörde jag i radion (P1) hur det kan gå till i Ronna. Ungdomar tar på sig skottsäkra västar när de går till fritidsgården! De utgår från att det kan bli skottväxling, de måste skydda sig. De lever i ett gränsland mellan ren kriminalitet och "normalt" liv i underklassen. Med uppenbara risker att hamna fel. På ett eller annat sätt. Kriminella gäng kom ju i bilar till fritidsgården och hämtade upp ungdomar...

Varför har det blivit så? Kan hårdare tag och batonger lösa detta? Kan övervakning och kollektiva tvångsåtgärder återföra oss till ett säkrare och bättre samhälle? Annat än marginellt och kortsiktigt för medelklassen!

Jag ställer frågan!

Fattiga riddare.

I min barndom gjorde min mor ibland "fattiga riddare". Det var mat för folk med knapp kassa. Om jag minns rätt var det brödskivor, dränkta i mjölk med lite kryddor (kanel?) och så stektes de.

Ser nu att det är på väg att bildas ett nytt parti, med namnet Fattiga riddare. Om jag fattat saken rätt är det ett parti av folk som faller mellan stolarna i vårt "välfärdssamhälle". I vårt f.d. välfärdssamhälle. Fokus är på folk som i desperation satt sig i skuld och har svårt att komma ur skuldfällan.

Problemet och det nya partiet beskrivs även på flera bloggar, bl a denna. Rent spontant känner jag stor förståelse för partiet, för den situation och de känslor som driver fram detta. Dagens riksdagspartier har alltmer fjärmat sig från det liv vanliga människor lever, för de problem och prioriteringar som engagerar folk.

Det förefaller som att riksdagspartierna, yes, allihop, vädjar till en välmående medelklass. Folk med fasta anställningar och helt friska. Och under 65, men över 30. Väljare som inte bekymrar sig för arbetslöshet, sjukdom eller hur de ska klara sig på en mager pension om de får uppleva den dagen, och inte bekymrar de sig för sin personliga integritet. De litar på staten. Tror att vi lever i den bästa av världar där Storebror Staten är god. Att man bara behöver välja mellan Snälla Fredrik eller Snälla Mona.

OK, lite hårddrar jag, men kollar man upp bakom fasaderna är skillnaderna inte så stora som partierna själva vill måla ut det. Visst, m eller s har lite olika uppfattning om nivåer på "välfärdssystemen", men i grunden så lever de i samma värld. De som lever utanför denna värld är många, men ändå för få för att attrahera partierna på allvar. För, i så fall fick de radikalt göra om sina program, kanske till och med plocka fram sina ideologier för tillämpning. Och hur skulle det se ut?

Därför förstår jag de som tappat hoppet om riksdagspartierna. Jag tror dock inte på att Fattiga riddare når riksdagen. Det är för nytt och diffust i kanterna än. Men det är ett tecken i tiden. Ett av flera tecken på att riksdagspartiern befinner sig i en glaskupa, avskärmade från verkligheten.

Vaknar de inte kan det bli allvarliga konsekvenser. Inte bara för de gamla partierna utan för samhället i sin helhet.

Fattig men stolt, sa man i min ungdom. Ingen vill vara fattig, och stoltheten har fått sig många knäckar. Ingen bör bli berövad vare sig sin stolthet eller sin integritet.