Om Skavlan, ondska, godhet, dr Mukwege, och vår skuld

Teve är i mycket en underhållningsmaskin. Att vi genom teve dessutom kan få nyheter, ibland med viss fördjupning och rent allmänbildande program är förstås sant och ett plus. Ändå är det så att underhållningen överväger, tyvärr numera dessutom ofta av rätt låg kvalitet. 

Dock, det finns undantag. Ett sådant är Skavlans pratshow. I grunden är det förstås underhållning. Men det är tänkt som intelligent underhållning, där vi får möta intressanta personer. Någon gång kan det vara kändisar som bara är kända för att de är kända. Men oftast har de uträttat något, har en intressant bakgrund eller varit med om intressanta upplevelser eller gjort något bra. Vilket kan ge oss som tittare något av värde också. 

Fredagen den 24 oktober (2014) var en sådan kväll. Starkast intryck gav mig Dr. Denis Mukwege, en kongolesisk läkare som hjälpe kvinnor - och barn - som utsatt för råa våldtäkter i det Kongo som sedan decennier plågats av inbördeskrig och oroligheter, som dels har sin grund i den koloniala tiden och att varken Belgien eller världssamfundet med FN i spetsen förmådda lotsa landet till självständighet i fred och demokrati. Dels är landet för rikt för att lämnas ifred. Både inhemska och utländska intressen är alltför fokuserade på att utnyttja landets rika naturtillgångar för egen snöd vinning. Inte minst gäller det värdefulla metaller, och däribland sådana som är viktiga (och dyrbara) och användbara i våra mobiltelefoner. 
Som användare av mobiltelefoner är vi alla i viss mån medskyldiga till att Kongos folk plågas av roffarnas metoder. Tyvärr är det ju i sig ingen nyhet att det förekommer vidrigheter i Kongo och som länge förekommit där. Vissa antydningar om det fanns även i teveprogrammet kvällen före om Kongoveteranerna. Men Dr. Denis Mukwege gjorde hos Skavlan det så väldigt tydligt att jag har svårt att rensa hjärnan från det. En man fylld av människokärlek, en god engagerade man.

Ett tankeväckande uttalande av Mukwege, som fått flera priser för sitt arbete, var att de inte tjänade något till om de inte bidrog till att förbättra situationen. Han såg inget egenvärde i att själv få erkännande för sitt arbete, kränkandet av människorna måste sluta, det är det viktiga. 

Men varför finns det så mycken ondska? Att det ligger en girighet av oändligt djup som grund för detta, det förstår jag - nej inte förstår, men inser -  men att det går att få sina drängar och hantlangare att agera på det brutala och omänskliga sätt som sker i Kongo, det övergår min fattningsförmåga. Systematiska våldtäkter av grövsta slag, på ett sätt jag inte vill beskriva. Och dessutom, bara som följd av den ondska som kommer ur en bottenlös girighet som blundar för allt som kan kallas humanism och människovärde. Har inget med etniska eller religiösa motsättningar eller dylikt att göra. 

Då är det "tur" att det finns godhet också. Som hos dr Mukwege. Och som hos de som stödjer hans arbete. När jag söker mera fakta om Mukwege så ser jag något som får mitt hjärta att värmas. Den organisation som stödjer hans arbete är Läkarmissionen, det som tidigare hette Svenska Journalens Läkarmission. Och jag minns med glädje och stolthet min kära mamma, tyvärr sedan länge, länge bortgången. Hon som var sjuklig i stort sett hela sitt liv, men alltid beredd att hjälpa andra. Hon hade alltid Läkarmissionen främst på sin lista för månatliga utbetalningar. Av respekt för henne så fick mina döttrar fortsätta detta så länge de bodde hemma. Eller rättare sagt jag fortsatte bidragsgivandet i deras namn. Och har sedan också stött dem, på annat sätt. 

Människor som Mukwege och hans likar, de gör mycket gott. Men, det måste bli ett slut på hur människor göra varandra illa.  Det är nu 50 år sedan som de sista svenska FN-soldaterna lämnade Kongo. Utan att ha lyckats uppnå fred och stabilitet. Kongos folk, inte minst kvinnor och barn, lider fortfarande av detta misslyckande och stridande maktgruppers snikna girighet. Det måste sättas press på de inblandade mäktiga att se till folkets bästa i st för sin egen makt och rikedom. 
Kan t ex världens stora mobiltillverkare sluta köpa de metaller de behöver från Kongo? Kan de ersättas med andra metaller, eller köpas från andra länder med anständigare politik? Eller ska vi konsumenter sluta köpa mobiltelefoner, som till en del använder beståndsdelar från Kongo?

Jag vill också passa på att ge länken till Läkarmissionen, som stöder de Mukweges arbete att hjälpa våldtagna kvinnor och barn. Klicka här.

Mera om Denis Mukwege finns här på wikipedia. Och här, som vinnare av Sacharovpriset. 

Tusenkronorssossen var "opolitisk" ?

Såg att en bloggare hade rubriken "tusenkronorssossen" på sin kommentar till de nya sedlarna. Den som ska pryda tusenlappen är Dag Hammarskjöld, FN:s generalsekreterare bl a under Kongokrisen, och som jag kommenterat här. Jag kunde inte öppna bloggen, men rubriken föranleder lite tankar om politiska tjänster.

Visst, före sin tid som generalsekreterare i FN så var Dag Hammarskjöld medlem av socialdemokratiska regeringar. Han var kabinettsekreterare i UD ett par år och sedan konsultativt statsråd i UD. Men, nu var detta på den tid (1949-53)som inte ens alla ministrar var partipolitiskt rekryterade! Det är kanske svårt att tänka sig för dagens unga, men så var det.

Kabinettssekreterare är en titel som i andra departement kallas statssekreterare. Dessa tjänster var länge renodlat opolitiska tjänster, administrativa samordnare praktiskt/tekniska hjälpredor till den politiske ministern, som inte alltid hade vare sig djupare fackkunskaper eller administrativ vana. Numera, och sedan flera decennier, är statssekreterare visserligen ett slags de facto-chefer under ministern, men rekryteras bland partitrogna och som politiskt stöd för ministern.

Under 50-talet och dessförinnan var inte ens alla ministrar rekryterade på politiska meriter. Opolitiska ministrar kunde faktiskt en gång i tiden till och med vara fackministrar, men vanligast var denna tid att de kallades konsultativa statsråd. Det betydde att de inte hade eget departement, och framför allt skulle vara juridiska experter till de politiska ministrarna. "Minister utan portfölj" var en annan benämning på sådana rådgivande ministrar. Portfölj var då detsamma som departement. Ministrar utan eget departement förekommer även idag, ja faktiskt i hög grad, men de får ändå någon benämning som ska ange vad de sysslar med, trots att de egentligen är ett slags biträdande ministrar till en departementschef.

Det jag vill poängtera är således att, förutom att antalet ministrar och dem närstående tjänstemän ökat markant under de senaste femtio åren, så har dessutom de de rent opolitiska tjänsterna på toppnivå helt försvunnit. Det är därför en förhastad slutsats att en minister eller en statssekreterare i en regering för 50-60 år sedan absolut skulle ha haft samma partifärg som ministären i sig!

Vad gäller Dag Hammarskjöld så var han aldrig partiansluten socialdemokrat, han var en duktig och uppskattad tjänsteman.

Dag var f.ö. son till Hjalmar Hammarskjöld, konservativ statsminister under i början av 1900-talet. Han sägs ha haft en konservativ läggning i vissa frågor, men även varit en balanserande kraft mellan olika åsikter i regeringen (enl Wiforss).

"Krigshetsare" på tusenlappen

Så har då Riksbanken meddelat vilka motiv som ska finnas på de nya sedlarna.

På den nya tusenlappen ska Dag Hammarskjöld avporträtteras. Det är ett bra val. Han är ju närmast helgonförklarad i Sverige, som en av de första och mest kraftfulla generalsekreterare som FN haft.

Dag Hammarskjöld var en mycket aktiv FN-chef. Han bangade inte för kraftfulla insatser i Kongo för att få ordning där och rädda människoliv. Mera kraftfulla än vad FN idag orkar med, och i synnerhet mera kraftfullt än sveriges regering (och delar av opinionen) är idag...
Jag tror inte att speciellt många går in djupare på hans insatser, utöver ett allmänt gillande. Däremot vore det, anser jag, värdefullt om de som idag är så tveksamma, ja ofta rent av negativa, till både FN:s ytterst begränsade insats idag i Libyen, och som till och med ifrågasätter att Sverige deltar genom att observera den Libyska verkligheten från ovan, utan att aktivt medverka till skydd för civila människoliv, inser vad Dag H stod för. Dessa kritiker "borde" om de vidhåller sin negativa uppfattning om FN-insatsen idag, i konsekvensens namn, karaktärisera Hammarskjöld som en krigshetsare, han som lät FN sätta in militär också på marken förutom som militärflyg. Och både på marken och i luften var Sverige aktiva. Då.

Hammarskjöld på tusenlappen är ett utmärkt val. Han var ingen krigshetsare, men han var en aktiv förkämpe för mänskliga rättigheter, för humanism och att FN skulle ha en roll i detta.

Övriga personer på sedlarna då? Ja, nog kunde Selma Lagerlöf fått vara kvar. Men jag har inget emot de andra nya namnen heller. Birgit Nilsson, Ingmar Bergman, Greta Garbo, Evert Taube och Astrid Lindgren var alla utmärkta profiler inom svensk kultur och förtjänar att kommas ihåg. I flera fall även med internationell lyskraft.