Makten vill inte diskutera makt

Fick denna replik på en Facebookdiskussion: den politiska klassen har ju blivit ett nytt frälse, en helt egen klass. De som sitter högst tar fullt logiskt, i klassintressets namn, hand om varandra först och främst. Detta är alla korruptioners moder och måste rensas bort.

I ett mail till mig om några bloggposter jämfördes idiotin i sjukförsäkringen och FAS 3, med tillägget att idioti inte kan kompareras.

Det var nu rätt många år sedan som jag slutade med aktiv politik. Att jag slutade, och dessutom gick ur mitt parti, berodde i hög grad på besvikelse över hur partiet alltmer avvek från den ideologi som varit dess under minst femtio år. Samtidigt så såg jag en liknande utveckling i de andra partierna.

Jag var aktiv förtroendevald under långa perioder under min partitid. Dock aldrig på den högsta nivån, och dessutom i ett parti som alltid befann sig i opposition, i vart fall där jag befann mig. Jag hade redan som yngling läst Milovan Djilas bok om den nya klassen (den kommunistiska makteliten i Titos Jugoslavien) och kände givetvis till Lord Actons klassiska ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.” En anledning, förutom den ideologiska skillnaden, till att jag arbetade intensivt för ett maktskifte under dessa år var att det kändes viktigt med maktskifte i sig, att socialdemokratin med ca 40-45% av rösterna, inte ensamt och för evigt skulle diktera levnadsvillkoren i Sverige.

Redan under de kortvariga icke-socialistiska regeringarnas tid (1976-82 resp 91-94) så insåg jag dock att det inte var bra med långvariga maktinnehav oavsett vilka som satt vid köttgrytorna.

De senaste decennierna har lärt mig att vad makthavarna gör numera, inte i någon högre grad beror på olika ideologi. Visst vill de lite olika saker, men det är mera taktiska avvägningar än ideologiska. Det är ju ytterst tveksamt om de har speciellt djupa kunskaper eller sympatier för något som kan kallas ideologi, de flesta av dem. Det gör det svårt att tro att utbytet av en maktgrupp till en annan skulle innebära annat än marginella skillnader i det som så många väljare idag beskriver som "idioti".

Det som de har gemensamt är att de ingår i ett maktetablissemang, avskilt från vanligt folks vardag. De kan ha kommit från "vanligt folk", även om politiker idag alltmer internrekryteras inom politikerklassen, men de anpassar sig snabbt. Det verkar som att makten har en oerhörd lockelse, och förstör ALLA. Även om det tar längre el kortare tid, beroende på personens tidigare bakgrund, erfarenheter etc.
Så, även nya förmågor, färskingar som kommer in i politik på en någorlunda nivå - även de deformeras med tiden. Om det inte finns korrektiv nog.
Självfallet så bör alla bytas ut förr eller senare. Jag tror däremot inte på att alla högre uppdrag ska tidsbegränsas t ex till max åtta år. Ju bättre motståndskraft emot maktens gift, ju längre kan de sitta. Med balanserande maktcentra och effektiv kontroll som korrektiv kan en del göra nytta lite längre än andra. Och visst ska man kunna återkomma, efter några års paus. Om man "nyktrat till" under tiden i maktlöshet.
Det förutsätter dock att riksdagsledamoten/ministern inte tar sin paus som landshövding eller generaldirektör eller annat liknande som befinner sig på en nivå långt över vanligt folks vardag, både makt- och pengamässigt.

Jag kan bara se ytterst få nu levande person som verkar okorrumperade av makten, av en tids maktställning. (Ett exempel: Hans Lindblad, fd riksdagsman.) Det kan då bero på att de inte suttit oavbrutet i riksdagen eller varit ministrar, eller bytt mellan olika uppdrag. Att de inte fått eller velat ha något som liknar politiska fallskärmar.

Men dagens makthavare vill inte diskutera makten, vad den leder till. De är angelägna om att behålla makten och de förmåner som den medför. Om förmånerna ifrågasätts ställer de motfrågan hur vi ska kunna rekrytera politiker om de inte får hyfsade arvoden (= bra eller mycket bra betalt) och politikerpensioner (= fallskärmar i olika former).
Det är möjligt att rekryteringen i vissa fall skulle försvåras. Men min fråga blir då: vilka politiker vi vill ha. Vilka vill vi ge vårt förtroende? De som söker makt och pengar, eller de som vill göra en insats med ideologi som drivkraft?

Jag kanske är naiv och nostalgisk, men jag tror ändå att vi får en bättre och mera levande demokrati om det är ideologisk övertygelse, ärligt redovisad både i teori och praktik, som styr våra förtroendevalda. Och inte den rena, skära makten. När makteliten blir ett frälse avskärmat från väljarnas vardag är demokratin i utförsbacke.

Diskutera gärna detta på kommentarplats. Även om du skulle tillhöra maktfrälset... ;)

Utsatt borgerlighet??? Ideologisk förvirring!

Nog för att de svenska riksdagspartierna verkar djupt drabbade av ideologisk förvirring, av avideologisering, men dagens DN-debattartikel av näringslivslobbyns organ för att bekämpa socialdemokratin, Timbro, är ändå ett rätt ovanligt tydligt tecken på detta. I vart fall vad gäller alliansens partier.

Den som undertecknad artikeln är Markus Uvell, ny VD för Timbro, och rubriken lyder: "Borgerligheten befinner sig i ett mycket utsatt läge".

Det är uppenbart att denne Uvell vill ha ett samhälle som helt präglas av "borgerliga" värderingar. Detta utan att han på något vettigt sätt definierar "borgerlig"! Och det vill han ska ske genom att alliansen ska samarbeta djupare och bredare.
Jag konstaterar att samarbetet mellan oppositionens partier ledde till valförlust för dem, och nu bryts det för att partierna ska se över sin självbild och söka finna sina identiteter.

Uvell har rätt i att "borgerligheten" lever i ett idémässigt vacuum. Vilket tydligen ska avhjälpas genom att moderaterna fortsätter sin diversehandel utan profil, medan småpartierna ska tillåtas specialisera sig - för att nå vissa tänkta målgrupper. Och därigenom trygga moderat maktinnehav i fortsättningen och även utvidga det utanför det politiska område som den representativa demokratin ger. Samtidigt medger han att moderaternas storlek, dominans är ett problem. Ett taktiskt problem?

I grunden är borgerlig en marxistisk term, som demokratiskt sinnade människor borde undvika. Ändå är det två grupper som älskar att använda begreppet; moderater och socialdemokrater (inklusive socialister av olika schatteringar).
Bertil Ohlin, som var partiledare för folkpartiet på den tid som det var ett socialliberalt parti, avskydde begreppet. Han lär till och med ha utlyst en tävling för att finna ett bättre ord, men fick inga bra förslag - eftersom "borgerlig" bara betyder en enda sak: icke-socialistisk.

För den ideologiskt starkt medvetne Ohlin räckte det inte som en politisk-ideologisk definition. Och inte för mig heller. Därför vägrar jag att acceptera "borgerlig" som ett samlingsbegrepp på ett antal partier som i vart fall borde ha olika ideologiska utgångspunkter, ex-vis (social-)liberalism, (social- eller värde-)konservatism, eller andra ideologier (miljö, medborgarrätt och dess motsats främlingsfientlighet etc).

Det Uvell indirekt menar med etiketten borgerlig, visar sig också vara en pragmatisk moderat soppa, och lika svårdefinierbar som denna. Det visar hans exemplifieringar. Jag saknar t ex klart liberala värderingar i hans exempel, sådant som integritet och rättsäkerhet (i motsats till batonger och hårda straff, som han vill ha), och en frihet i gemenskap med andra. Fri marknad är inte ett vare sig ett mål i sig eller ett heltäckande begrepp... Analysen saknar djup och precision. Vilket i och för sig är förståeligt när han använder det diffusa begreppet borgerlig!

Varför vill han då ha denna odefinierade moderat/borgerliga prägel på Sverige, även utanför näringsliv och riksdagspolitik? Jo, för att socialdemokratin präglat (präglar, anser Uvell) samhällslivet i Sverige i stort. Han noterar att ett långt maktinnehav ger en anpassning till maktens agenda. Vilket i och för sig är riktigt.

Det vill han alltså "bota" genom en anpassning till den moderata agendan in i varje skrymsle. Det har han givetvis rätt att tycka. För mig som liberal, som en person som i likhet med Lord Acton inser att makt är korrumperande, är det viktigt att inte makten blir absolut. Det är faktiskt ett liberalt-demokratiskt värde med maktskifte, med maktbalans och maktdelning. Och - inte minst i att makten ständigt kontrolleras. Att medborgarna inte sätts på åskådarplats medan makten kontrollerar oss in i minsta detalj.
Det är ett mål som ger oss väljare rätt att välja bort makthavare, att personrösta, att ha verkliga alternativ. Men det innebär också att det ska finnas en levande debatt, som stimuleras av granskande journalistik, av ett levande kulturliv som inte går vare sig den ena eller den andra sidans ärenden utan alltid förmår gissla makten. Och fri forskning givetvis.
Att ersätta socialdemokratins dominans med en diffus och oklar "borgerlig" dominans över hela fältet, det är inget framsteg för demokrati och mångfald.

Det är bara att ersätta en enfald med en annan.