Dåliga, mörka tider (s, EU, Trump mm)

Det är inte så att man vill stiga upp när man hör radions morgonnyheter.  Sossarna verkar planera för att förbjuda tiggeri. Som om  om något skulle bli bättre av det!!! Men det är förstås ett frieri till SD, eller möjligen ett försök att ta tillbak väljare som gått dit....
Visserligen har mp genom Maria Ferm (gruppledare) meddelat att det planerar regeringen inte alls. Men att s-representanter ändå säger att det gör regeringen visst det, det visar ju att tankarna finns där i sossepartiets topp, och att s inte räknar med mp, de kör man bara över om så skulle vara.
Men mp ligger illa till i opinionsundersökningarna - och frågan är om det gör mp mera hanterbart för s, eller motsatsen.  Jag ser det som så att om mp backar även i denna fråga så försvinner de sista av partiets väljare.
Men vart ska de gå? Knappast till v, och absolut inte till s eller m, eller SD.  Inte heller till KD som också sprattlar under 4% och liksom s m fl friar till fördomsfulla sd-sympatisörer.
Några aktuella nyhetslänkar kring detta. M vill också förbjuda. En skam för Sverige.  S resp MP.

Inte blir humöret bättre av nyheten att EU-kommissionen föreslåt att EU inte bara ska ha samstämmiga regler för asyl, utan att de dessutom ska ligga på en mycket hög och sträng nivå. Så att asylrätten de facto närmast avskaffas. Vilken skam!!! Och Sverige  kan inte efter de skamliga år som asylrätten urholkats här, "tidsbegränsat", återgå till de mera humanitära reglerna.   Skammens rodnad borde "pryda" EU-kommissionen, och tas förslagt även alla EU:s medlemsländer.

Samtidigt fortsätter EU att försöka muta Turkiet att ta emot de flyktingar som inte EU "orkar" ta emot. Och Turkiet skärper hela tiden sina krav på EU, mera pengar, mera pengar, och snabbt medlemsskap i EU ......
Och Turkiet kräver att stackars Grekland ska utlämna de officerare, som flytt till Grekland efter den misslyckade kuppen, till Erdogans alltmer rättsosäkra regim i Turkiet.  Dvs att asylrätten ska nonchaleras.

Inte ser framtidsutsikterna bättre ut när man samtidigt får veta att olika naturkatastrofer drabbar också USA. T ex hur stora delar av delstaten Louisiana är översvämmade i en grad inte skett på länge, om ens någonsin.  Och presidentkandidaten  D Trump, som till sina övriga extrema, främlingsfientliga och konservativa uttalande också ogillar att miljöförstöringen bekämpas, han "tror inte" att det är någon fara för vår planet. Han vill väl inte se eller höra vad som sker...

Och samtidigt fortsätter blodbadet i det Syriska inbördeskriget. Och flyktingar på väg till Europa trakasseras och stoppas i Egypten. Och Kina lägger sig nu också  i  den Syriska tragedin...

För vem är det viktigt att ha "sund" ekonomi?

Nej, i skrivande stund vet jag inte hur det grekiska nyvalet går. Och problemet är att hur det än går så torde konsekvenserna bli ytterst besvärliga, i första hand för Grekland men även för Europa, euron och troligen även för hela världsekonomin.
Den grekiska tragedin har en smittoeffekt som inte "bara" torde drabba Spanien, Italien, Irland och Portugal.

Detta p g a att ekonomierna är sammanvävda och påverkas av både realia och psykolgi. Och orsakerna till Greklands kris är lite mer komplicerade än man i förstone vill tro.

Samtidigt vet vi att både enskilda stater och stora delar av världsekonomin genomlevt många kriser tidigare. Följderna har varierat i styrka, men världen har överlevt. Så hur går det denna gång?

Dagens söndagskrönika på ledarsidan i DN ger ett intressant och tankeväckande perspektiv, där Peter Wolodarski söker avliva myterna om det svenska 1990-talet.

Jag har alltid varit skeptisk till att låna. Speciellt gäller det den privata ekonomin. Att låna kostar pengar, och därför är det dessutom extra påfrestande för den som redan har knapert med pengar. Det är möjligt att denna inställning beror på uppfostran och den tidsanda som länge rådde och som gjorde "Spara och Slösa" till det tunga och viktiga i Sparbankernas tidning Lyckoslanten.

Visst, även jag inser att en så stor investering som ett eget hem kan kräva ett banklån. Även om dessa lån till en början låg på en rätt rimlig nivå så länge byggkostnaderna hölls nere och kompletterades av egna insatser, både pengamässiga och genom praktiskt arbete.

Jag inser också att i affärsverksamhet kan det behövas riskkapital (förutom aktiekapital), och kan vara försvarligt om det finns en god chans att verksamheten ska kunna betala både räntor och amorteringar. Jag menar också att Keynes teori om att staten ska kunna låna i lågkonjunktur, för att stimulera samhällsekonomin, och dra ner på kostnaderna i högkonjunktur (för att motverka inflation bl a) verkar rimlig. Det sista ledet har dock ofta glömts bort.

I Sverige har vi nu en finansminister vid namn Anders Borg, som jag och många andra menar är rätt bra på att hålla ordning på statsfinanserna. En hyfsat bra kamrer. Om än jag har kritiska synpunkter i hur han (och regeringen) prioriterar.

Det DN-krönikan idag visar är därför intressant, då den visar att statsskuldens nivå i (början av) en kris inte är det avgörande för hur krisen ska bekämpas.

Några citat. "Om ett lands viktigaste mål är att statsbudgeten visar plus, så befann sig svensk ekonomi på topp omkring 1990. Det året var överskottet i de offentliga finanserna 4 procent av BNP, en nivå som inte ens rikshushållaren Anders Borg lyckats nå upp till."

"Sedan hände något oväntat. På bara tre år genomgick samma finanser en dramatisk försvagning, som 1993 resulterade i ett rekordunderskott på 13 procent av BNP. Värt att notera är att inget av dagens krisande euroländer har ett sådant stort hål i sin kassa.

Förståelsen av det svenska 1990-talet kan bidra till att göra en rimlig analys av dagens europeiska oro. I Sverige har det funnits en del myter om varför ekonomin rasade för drygt 20 år sedan. Många tolkade felaktigt krisen som ett tecken på att välfärdsstaten kört in i väggen. Övertunga och ineffektiva arrangemang hade till slut kollapsat och framkallat en förtroendesmäll för svensk ekonomi, löd analysen."

"Men även om välfärdsstaten hade sina problem kunde dessa knappast förklara chocken i svensk ekonomi.

Lika fel var det att skuldbelägga den dåvarande Bildtregeringen för det statsfinansiella moraset. De borgerliga partierna hade sina brister, men det var inte deras påstådda slösaktighet som låg bakom det prekära läget.

Skälet var i stället att Sverige, precis som dagens utsatta euroländer, råkade ut för en svår finanskris. Under lånefesten som inleddes i mitten av 1980-talet blåstes en stor prisbubbla upp på fastighetsmarknaden. Efter ett antal år sprack den och bankerna fick allvarliga problem."
Wolodarski refererar till ekonomiprofessorn Hans Tson Söderström som fann att 90-talskrisen hade framkallats av fastighetskraschen och den påföljande bankkrisen. Hushåll och företag – inte staten – var överskuldsatta. När prisbubblan sprack tvingades de sanera sina balansräkningar. Och för att kunna göra det behövde de under flera år spara kraftigt, vilket omedelbart drog ned investeringar och konsumtion. Efterfrågan i ekonomin föll.

"I likhet med Sverige 1990 hade Spanien och Irland budget­överskott och låg statsskuld när krisen bröt ut. Men problemen blev ändå akuta därför att den privata sektorn var överskuldsatt. "

Slutsatsen blir att den privata sektorn måste stramas åt, och att skulderna direkt eller indirekt "flyttar" in i statsbudgeten. Med följd att statsfinanserna inte blir i den goda ordning som Anders Borg (och EU-kollegorna) förordar. Givetvis måste staterna ha ordning också på finanserna, men det bör lämpligen komma som steg två, dvs när den privata sektorn (hushållen mm) och dess låneekonomi fixats till. I Sverige på 90-talet skedde så. Vilket dagens svenska regering inte verkar komma ihåg, påpekar DN, som slutar med orden: "Det är lika lite slösaktiga sydeuropéer som ensamma ligger bakom eurokrisen som det en gång var välfärdsstaten eller Bildtregeringen som orsakade 90-talsdepressionen."

Alltså, sydeuropéerna har "slösat", men det är inte enda orsaken. Och åtgärderna måste sättas in i rätt ordning.

En viktig lärdom är att möjligen gäller inte precis samma regler för hushållen och staten (den offentliga sektorn), men överdriven låneekonomi är av ondo och sparsamhet är det inget fel på. Det gäller även för hushållen.
Det betyder att vi måste försöka att som privatpersoner spara först och konsumera eller investera sedan. Det får både privatekonomiska och samhällsekonomiska katastrofala konsekvenser om vi faller för bankernas ivriga (och giriga) uppmaningar till oss att låna.

Kanske är det inte lika lustfyllt, och en smärtsam ny erfarenhet för den som vant sig att få allt på en gång genom att låna (och glömma att både räntor och lån), att vara tvungen att vänta ett tag. Men alternativet borde avskräcka än mer. För oavsett om de för tillfället styrande politikerna sätter in nödvändiga åtgärder alls, eller gör det i rätt eller fel ordning så kostar det på. Inte bara på ett diffust "högre" plan, utan för de flesta av oss med normal eller svag ekonomi.

Grekland som nation lånar för mycket, men i Sverige är det medborgarna som lånar för mycket.

Att Grekland lånat för mycket, och utan att kunna betala tillbaka lånen, det är en idag rätt gammal sanning. Genom felaktig bokföring tog det tid för omvärlden att upptäcka. Grekerna själva föredrog att blunda och "tro" att pengarna från utlandet, utländska långivare, skulle flöda in för evigt och utan krav på återbetalning. För detta att betala tillbaka, det verkar inte ha ingått i planeringen.

Men även Sverige har problem. Det anser EU-kommissionen, och nog har den rätt. Hur mycket än Anders Borg (m) betonar landets goda ekonomi. OK, statsbudgeten är i hyfsad balans och det är ju bra. Men de svenska hushållen lånar för mycket, enl Dagens Industri, och då avses främst bostadslånen. EU-kommissionen verkar nervös, inte utan orsak. Det kan inte vara vettigt att låna till 100% av bygg- eller köpeskillingen.

Det är ingen akut bolånekris - inte än. Men kan snabbt bli, om konjunkturen dippar lite mera, om finanskrisen i Grekland m fl länder sprids och fördjupas än mer, och om inte svenkarna amorterar av lånen snabbare. Och om inte lånegränserna stramas åt. Visst, det kan svida, men en krasch skulle kosta alla än mera. Även svenskar som lånar till hus och lägenheter måste amortera sina lån, det kan inte bara gälla den Grekiska staten.

Jag sagt det förr, men i en sak hade f.d. statsminister Göran Persson rätt; den som är satt i skuld är icke fri.
Visserligen gillar bankerna att låna ut pengar, gärna till (alltför) höga räntor. Och så länge låntagaren klarar att betala räntan så ger det bankerna feta vinster. Men en stor bolånekris, som den i USA nyligt, den klarar inte ens de (giriga) svenska bankerna av.
Då får vi betala bankernas - och bolånarnas - kris en gång till, genom skattsedeln. Vilket blir tufft för statsbudgeten.

Saken blir inte bättre av att, som EU-kommissionen påpekar, att det går trögt med bekämpningen av ungdomsarbetslösheten. Och helt nöjd är inte EU med budgetkonsolideringen heller. Och ser risker i att nyföretagandet går trögt i Sverige. Sverige sackar...

Grekisk bankrutt eller inte?

Under helgen blev det klart att Grekland skulle få stora avskrivningar på sina lån hos privata långivare. Det lyftes fram som en positiv nyhet i de flesta media. Dvs, positiv för Grekland - och för den ekonomiska stabiliteten i Europa (euroländerna).
Att långivarna inte precis jublade kan man gissa.

Men vad innebär det? Betyder det att Grekland nu gjort bankrutt? Så beskriver Dagens Industri det.
Det får väl anses som en klartext som jag dock inte precis hittar lätt på andra håll.
Varför inte? Möjligen för att bankrutt låter så hemskt, som en total katastrof, som att den djupaste klyfta öppnat sig och att det är fritt fall ner i den. Och det har hela tiden varit något som EU:s ledning till varje pris velat undvika. Så fick det inte gå för ett euroland, ett EMU-land.


Nå, är det då en statsbankrutt för Grekland detta? Det kan ju ses som en strid om ord. Och att man väjer för att använda just det ordet kan bero på att, som Di skriver, alternativet skulle vara en oordnad bankrutt.
"En bankrutt under ordnade former är bättre än en kaotisk."

Det finns alltså grader i helvetet även när det gäller statsfinansiella katastrofer. Som kan drabba snart sagt en hel värld.

Valfläsket, en grekisk tragedi

Grekland har enorma problem. Ekonomiska problem som genast blivit stora problem för hela samhället. För hela europa, ja för hela världen. Alla världens börser skakar för varje dålig nyhet som rör Grekland.

Går det att lösa Greklands problem? Det är ytterst tveksamt. Samtidigt är det ett gigantiskt problem för hela världen, kanske kan det bli räddningen... Men, kan man låna sig ur en kris som till stor del beror på att man redan lånat för mycket?

Grekland levde länge över sina tillgångar. Dessutom mörkades detta så länge det gick genom falsk statistik. Den förra högerregeringen låtsades inte om hur illa det var ställt, utan lånade enorma belopp för att betala alla utgifter. Samtidigt som det "alltid" varit ett problem för regeringarna att få in skatterna. Lägg till det den allmänna korruptionen. Till sist sprack bubblan, och en ny regering, PASOK de grekiska socialdemokraterna fick den otacksamma uppgiften att städa upp i konkursboet. Nu måste den grekiska staten skära kraftigt i utgifterna, vilket lett till kraftiga protester inte minst från regeringens egna väljare. Och skatter måste höjas, vilket inte högern vill. Statliga tillgångar säljas, vilket det inte är bästa läge precis att göra nu. Korruptionen måste bekämpas, men det vill ingen utom till namnet, eftersom den varit så omfattande och sannerligen inte bara funnits i samhällets topp.

Situationen beror således i hög grad på att nu måste decenniers valfläsk betalas. Den välfärd Grekland trott sig ha byggde på lån. Det håller ju inte. De som drabbas rasar. Och det gäller snart sagt alla. Fattiga, som inte längre får sina bidrag, statstjänstemän som måste arbeta mera och längre, utan att pensionerna blir vad de varit. Anställda i statsföretag som riskerar att sparkas eftersom företagen måste rationaliseras när de säljs. Och rika som måste betala skatten. Och som sagt, korruptionen måste bort, vilket minskar de inkomster vid sidan av som många vant sig vid.

Grekland behöver lån, för att betala sina löpande utgifter, hur mycket de än skärs ner. Under våldsamma protester. Och för att betala av gamla lån. Egentligen kan det inte gå ihop, att låna mera för att betala av lån som orsakats för att man kostat på sig mera än man hade råd med. En läxa för alla länder. Sverige är ett av de länder som har bra ekonomi, om nu inte, vilket Gud förbjude, även svensk statistik förfalskats... Greklands "lånesanering" är närmast omöjlig, eftersom den rör sig om så stora belopp och kräver så enorma uppoffringar av Greklands folk. Men klarar de inte av det så drabbas vi alla, genom att de finansiella systemen hänger ihop. Det är banker och andra stater som lånar ut pengarna. Med ytterst tunna säkerheter. Statsbankrutten är nära.

Det enda som kan rädda Grekland är nog att dess kris MÅSTE lösas. Omvärlden måste, om än motvilligt, rädda sig själv genom att hitta vägar att lösa Greklands problem. Hur det ska gå till vet jag inte. Eftersom det kräver enorma lån med stora risker, som kan sätta ekonomin i många andra länder på spel. Och därmed leda till ännu en finansiell världskris.

Det är ett högt spel, med stora insatser, som pågår.
Och allt beror till syvende och sist på att det politiska etablissemanget, och främst den gamla regeringen, köpt sina röster och sin makt genom valfläsk på kredit. Det är frestande för alla politiker, och vi ser ju hur samma smitta drabbat fler länder som är snubblande nära en grekisk situation. Den grekiska tragedin bör vara en läxa för alla politiker. Att det inte går att låna till välfärd eller andra statsutgifter, eller till skattesänkningar.

Bättre fingertoppskänsla av nya brittiska regeringen än den svenska

Hörde och läste att den nya brittiska regeringen har den goda smaken och politiska fingertoppskänslan att den sänker sina egna löner med anledning av den ekonomiska krisen!

Det gjorde aldrig Labour ("arbetar") regeringen. Inte heller den grekiska (socialdemokratiska) regeringen. Och inte heller den svenska alliansregeringen när finanskrisen skakade som värst. Jag förslog själv då att både riksdag och regering borde sänka sina löner med 20% (om jag minns rätt).

"Populism" brukar de politiker säga, som inte vill sänka sina löner, om sådana förslag. Nej, säger jag. Att sänka framför allt toppolitikers löner när det är svåra tider för ett lands innevånare, det visar att även de är beredda att avstå lite grand, inte bara att de låter krisen drabba andra. Det är en fråga om psykologi!

Ingen brittisk regeringsledamot lär ändå svälta.

De svenska toppolitikerna skulle inte heller fara illa av en sänkning på 5-20%. Men, att visa medkänsla med krisdrabbade, det verkar helt främmande för dem.