Motsatser som ger färg

- Vilket härligt väder, säger Medelsvensson.
- Ja, visst är Gud god, säger då Carola.
Medelsvensson hickar till inför detta religiösa uppgraderande av ett enkelt konstaterande. I Filippinerna skulle ingen höja ett ögonbryn.

Filippinerna är nämligen ett religiöst land. Ett land där religion defineras som kristendom och kristendom som katolicism. Men den katolska kyrkan har inget officiellt ihop med staten. Och toleransen är stor! Här finns praktiskt taget alla religioner. Och några djupare fördomar dem emellan har jag inte noterat. Möjligen är det så att många ser lite nedlåtande på muslimer som grupp. Samtidigt känner de flesta flera muslimer, har gått i skola med dem och ser inte annorlunda på dem än på andra kompisar. Och trots den terroriststämpel som ligger i luften när man säger "muslim" så har de full rätt att bli poliser eller säkerhetsvakter, såvitt mig berättats.

Den katolska påverkan gör att grundinställningen hos de flesta är konservativ, mycket konservativ. Konservativ och simple (enkel)är positiva signalord. Man vill inget förändra (trots allt som borde förändras enl mig), samtidigt älskar man allt modernt i vart fall om det är amerikanskt. Och enkel/simpel är ju inte precis hur en amerikan vill karaktärisera sig...

Den konservativa värdegrunden och kyrkan gör ju att homosexualitet är något mycket fult, i detta land där den traditionella familjen sätts så högt. Jag vet inte om det är straffbart, men det skulle inte förvåna mig. Däremot så verkar ingen, såvitt jag kan se, i praktiken bry sig. Det finns ingen sortering efter HBT-termerna. Alla något avvikande män kallas för bögar, vare sig de är homo, bi- eller transsexuella. "Ingen" gillar homosexualitet, men däremot så är man tolerant. Man säger att många frisörer är bögar. Man skrattar lite åt det, när man ser någon på stan som man tycker verkar vara bög, och låter det vara.
Kvinnliga homosexuella nämns inte, men tolereras de facto än mer än "bögar".

Hos en svensk väcker det viss förvåning när man första gången besöker ett stort varuhus och plötsligt i högtalarna hör att nu blir det bönestund. Arbetet stannar av och alla (anställda liksom kunder) stillar sig i en andaktsfull paus. Andakt i Mammons tempel.
(Kanske är det mindre märkligt att färjeturen med den moderna färjan inleddes med en bön om en lycklig resa, läst av en mjuk kvinnostämma samtidigt som texten gick att läsa på storbildskärmen. Filippinerna har ju en historia av mängder av färjekatastrofer.)

En stund efter bönepausen i varuhuset kan mycket väl komma en pausgympa. Lämplig musik sätter igång, förutom i kassorna avstannar verksamheten och personalen får röra på sina leder i uppfriskande gymnastik. Och som de rör sig! Resp (kvinnliga) avdelningschef föregår med gott exempel och svänger inte bara armar och ben utan även höfter och stuss på det mest energiska sätt. De man ser (som man) är ju den kvinnliga personalen i sina strikta blusar, ev en liten kavaj och korta, nej, mycket korta kjolar. Jag lovar, nog får de fart på blodomloppet av sådan gympa. Kanske blir en och annan manlig kund också lite varmare i kroppen bara av att se på...

Nå, lite värme i kroppen, och den lilla kavajen kan vara bra att ha även för dessa sales-ladys. Filippinerna är visserligen ett land med tropisk, fuktig värme. Men när man kommer in i ett varuhus så är det som i ett kylskåp, på högsta effekt.
Det är som man vill visa att här är man moderna och har air condition. Det jag undrar är bara hur många som får lunginflammation på kuppen, eller i vart fall svårartad hosta? Trots hettan så går mändger av filippinare omkring och småhostar hela tiden.

Så pausgympan är säkert bra, de har långa dagar. De åker jeepny hem sent på kvällen ut till den förortsby där de bor, hjälper mamman med småsyskonen. Nästa dag ska de stå fräscha med nystrukna blusar i varuhuset igen.

"In God We Trust" är den vanligaste devisen på de flesta fordon. Och det kan behövas, med tanke på den enorma trafiken. Att vara jeepnyförare kan inte vara hälsosamt, detta att andas disel- och bensinångor hela dagarna. "Keep distance" är en annan vanlig devis.
Ingen bryr sig. Marginalerna framåt och bakåt räknas i decimeter, inte i tiotal meter. Åt sidorna är det centimeter snarare än decimeter. Passagerare i olika jeepneys kan lätt snudda vid varandras armbågar.

Det här var alltså några, i mina ögon, i stort sett charmiga kontraster i den filippinska vardagen. Ett land och ett folk som i mångt och mycket har en mycket speciell grundinställning, som i princip kan verka mycket rigid, men som i praktiken är tolerant och generös, och i vissa avseenden närmast livsfarlig (som i trafiken).
Det är ett land med mycket byråkrati, men samtidigt finns något slags fritt utrymme kring varje människa. Inga personnummer eller annat som gör att myndigheterna har ständig koll på dig inte. Ett land med en slags civil olydnad emot både lagar och officiella föreställningar.

Och - trots (eller kanske pga) sin korta demokratiska historia, med bräcklig demokrati, så verkar det högst osannolikt att några sådana påfund som FRA-lagar, IPRED eller datalagringsdirektiv skulle kunna lanceras i detta land.

Därtill är man alltför rädda om demokratin, den sköra, och brända av diktaturens gissel.