Motsatser som ger färg

- Vilket härligt väder, säger Medelsvensson.
- Ja, visst är Gud god, säger då Carola.
Medelsvensson hickar till inför detta religiösa uppgraderande av ett enkelt konstaterande. I Filippinerna skulle ingen höja ett ögonbryn.

Filippinerna är nämligen ett religiöst land. Ett land där religion defineras som kristendom och kristendom som katolicism. Men den katolska kyrkan har inget officiellt ihop med staten. Och toleransen är stor! Här finns praktiskt taget alla religioner. Och några djupare fördomar dem emellan har jag inte noterat. Möjligen är det så att många ser lite nedlåtande på muslimer som grupp. Samtidigt känner de flesta flera muslimer, har gått i skola med dem och ser inte annorlunda på dem än på andra kompisar. Och trots den terroriststämpel som ligger i luften när man säger "muslim" så har de full rätt att bli poliser eller säkerhetsvakter, såvitt mig berättats.

Den katolska påverkan gör att grundinställningen hos de flesta är konservativ, mycket konservativ. Konservativ och simple (enkel)är positiva signalord. Man vill inget förändra (trots allt som borde förändras enl mig), samtidigt älskar man allt modernt i vart fall om det är amerikanskt. Och enkel/simpel är ju inte precis hur en amerikan vill karaktärisera sig...

Den konservativa värdegrunden och kyrkan gör ju att homosexualitet är något mycket fult, i detta land där den traditionella familjen sätts så högt. Jag vet inte om det är straffbart, men det skulle inte förvåna mig. Däremot så verkar ingen, såvitt jag kan se, i praktiken bry sig. Det finns ingen sortering efter HBT-termerna. Alla något avvikande män kallas för bögar, vare sig de är homo, bi- eller transsexuella. "Ingen" gillar homosexualitet, men däremot så är man tolerant. Man säger att många frisörer är bögar. Man skrattar lite åt det, när man ser någon på stan som man tycker verkar vara bög, och låter det vara.
Kvinnliga homosexuella nämns inte, men tolereras de facto än mer än "bögar".

Hos en svensk väcker det viss förvåning när man första gången besöker ett stort varuhus och plötsligt i högtalarna hör att nu blir det bönestund. Arbetet stannar av och alla (anställda liksom kunder) stillar sig i en andaktsfull paus. Andakt i Mammons tempel.
(Kanske är det mindre märkligt att färjeturen med den moderna färjan inleddes med en bön om en lycklig resa, läst av en mjuk kvinnostämma samtidigt som texten gick att läsa på storbildskärmen. Filippinerna har ju en historia av mängder av färjekatastrofer.)

En stund efter bönepausen i varuhuset kan mycket väl komma en pausgympa. Lämplig musik sätter igång, förutom i kassorna avstannar verksamheten och personalen får röra på sina leder i uppfriskande gymnastik. Och som de rör sig! Resp (kvinnliga) avdelningschef föregår med gott exempel och svänger inte bara armar och ben utan även höfter och stuss på det mest energiska sätt. De man ser (som man) är ju den kvinnliga personalen i sina strikta blusar, ev en liten kavaj och korta, nej, mycket korta kjolar. Jag lovar, nog får de fart på blodomloppet av sådan gympa. Kanske blir en och annan manlig kund också lite varmare i kroppen bara av att se på...

Nå, lite värme i kroppen, och den lilla kavajen kan vara bra att ha även för dessa sales-ladys. Filippinerna är visserligen ett land med tropisk, fuktig värme. Men när man kommer in i ett varuhus så är det som i ett kylskåp, på högsta effekt.
Det är som man vill visa att här är man moderna och har air condition. Det jag undrar är bara hur många som får lunginflammation på kuppen, eller i vart fall svårartad hosta? Trots hettan så går mändger av filippinare omkring och småhostar hela tiden.

Så pausgympan är säkert bra, de har långa dagar. De åker jeepny hem sent på kvällen ut till den förortsby där de bor, hjälper mamman med småsyskonen. Nästa dag ska de stå fräscha med nystrukna blusar i varuhuset igen.

"In God We Trust" är den vanligaste devisen på de flesta fordon. Och det kan behövas, med tanke på den enorma trafiken. Att vara jeepnyförare kan inte vara hälsosamt, detta att andas disel- och bensinångor hela dagarna. "Keep distance" är en annan vanlig devis.
Ingen bryr sig. Marginalerna framåt och bakåt räknas i decimeter, inte i tiotal meter. Åt sidorna är det centimeter snarare än decimeter. Passagerare i olika jeepneys kan lätt snudda vid varandras armbågar.

Det här var alltså några, i mina ögon, i stort sett charmiga kontraster i den filippinska vardagen. Ett land och ett folk som i mångt och mycket har en mycket speciell grundinställning, som i princip kan verka mycket rigid, men som i praktiken är tolerant och generös, och i vissa avseenden närmast livsfarlig (som i trafiken).
Det är ett land med mycket byråkrati, men samtidigt finns något slags fritt utrymme kring varje människa. Inga personnummer eller annat som gör att myndigheterna har ständig koll på dig inte. Ett land med en slags civil olydnad emot både lagar och officiella föreställningar.

Och - trots (eller kanske pga) sin korta demokratiska historia, med bräcklig demokrati, så verkar det högst osannolikt att några sådana påfund som FRA-lagar, IPRED eller datalagringsdirektiv skulle kunna lanceras i detta land.

Därtill är man alltför rädda om demokratin, den sköra, och brända av diktaturens gissel.

Coca-colaland (bild)

Filippinerna har några huvudsakliga ingredienser i sin nationella mix. Före spanjorernas ankomst för sådär 500 år sedan var det ett antal små, tämligen fristående kunga- eller hövdingedömen.
Spanjorernas erövring innebar att landets blev en administrativ enhet och fick namnet av en spansk kung, Filip.

Spanjorerna gav landet den katolska kyrkan och spanska ord förekommer flitigt i ”filippinskan”. Annars är det mest några rostiga statyer och smutsiga kyrkor som påminner om den spanska tiden.

Spanjorernas makt bröts och övertogs av USA för ca 100 år sedan. Därmed gjorde den amerikanska engelskan sitt intåg.
Den andra bestående ”gåvan” är Coca-colan.
Plus kärleken till US-dollarn.



Idag har Phils, som är den flitigt använda förkortningen för landets namn, två officiella språk; engelska och tagalog (filippinska). Dessutom finns ett otal dialekter, där bisayan/visayan (cebuano) står ut extra som den förhärskande dialekten i de södra och mellersta delen av landet. Folk i söder behärskar ofta tre språk, bisayan, tagalog och engelska (i varierande grad).

Katolska kyrkan dominerar totalt, trots att det finns många andra religioner också. Toleransen är stor.

Det mest kännetecknande är dock att ”money rules” samt Coca-cola. Coca-colaskylten är den vanligaste reklamskylten här. I och för sig tätt följd av Tanday, den lokala (!) spritsorten, som också finns jämsides med coca-colan i varje sari-sari store i den djupaste djungeln.

Coca-cola är för mig en läskedryck, som jag till nöds kan tvinga i mig om det inte finns andra alternativ till snacks (mellanmål). Här är det den vanligaste måltidsdrycken, och dricks i kopiösa mängder. Sött och fettbildande.
Och ”amerikanskt” och därmed fint...

Jag befinner mig i Coca-colaland.

Juldag och filippinskt barndop

Det är juldagsmorgon. Inte riktigt så tidigt som en svensk julotta, men det känns rätt tidigt ändå. Även om det inte glimmar, det finns ju ingen snö... Kan bara undra hur det är för de som avslutade julaftonen med midnattsmässa och som nu ska iväg på gudstjänst också. För vår del är programmet barndop, en svägerska har en nyfödd dotter, med föregående gudstjänst.
Nå, det var för ovanlighetens skull tämligen lätt att få tag i en taxi för färden till kyrkan, som uppskattningsvis ligger bortåt två mil från vårt boende, och kanske drygt tre mil utanför stadscentrum i miljonstaden Davao City. Och det är mycket gles trafik. Vi är framme på tjugo minuter, annars tar det aldrig under en halvtimme och oftast timmen eller drygt det. Plus väntetiden för taxin...

Kyrkan visar sig vara en stor, modern, ljus och luftig kyrka med högt i tak. Ordentligt julsmyckad med mängder av stjärnor efter väggarna och en julkrubba krönt med texten ”Gloria In Excelsis Deo”. Väggar är det förstås egentligen inte, utan en luftig och konstnärlig stålkonstruktion som bara markerar vägg och som släpper in eventuella vindpustar, för att ge svalka i den fuktiga trettiograders (eller mer)värme som är den vanligaste väderleken här. Även fåglar hittar lätt in, och en hund tog sig en strövtur framme i kyrkan under prästens predikan.


Prästen, som jag gissar var runt de fyrtio eller något yngre, fångade gudstjänstbesökarna genast med några ord som fick dem att skratta och höll sedan en ganska kort predikan med vardagliga anknytningar (tror jag, pga det åskådningsmaterial han använde). Gudstjänstritualen var tämligen lik den i en svensk kykra, om än orden är helt obegripliga för en västerlänning som inte kan bisayan. Några enstaka engelska ord gjorde det inte mycket mera förståeligt.
Som kuriosa kan nämnas att kollekt togs upp två gånger, varför fick jag aldrig riktigt klart för mig.

Körsången bestod inte i stämsång, utan mera som en mera välljudande allsång. Eftersom Filippinerna är katolskt, mycket katolskt, så var det förstås bara prästen som drack av nattvardsvinet. Brödet däremot delades ut av ett flertal medhjälpare som stod längst fram i gångarna, där besökarna fick köa tills det blev deras tur.

Efter den femkvart långa gudstjänsten var det då dags för dopet. Det dop, där jag var en av två gudfäder och dessutom var fyra gudmödrar vidtalade, det visade sig vara ett veritabelt massdop. Jag bedömer att det var minst ett sextiotal, kanske ett åttiotal barn, som skulle döpas. Senare fick jag veta att visst förekommer ”privata” dop, men de kostar mycket mera pengar än dessa dop för många barn på en gång.

Besökarna grupperade om sig, en del gick hem. Vi andra placerade oss så att varje barn med föräldrar, släkt och vänner fick en bänk var. Med barnet och föräldrar närmast mittgången, därnäst gudföräldrar och sedan övriga nära och kära. Antalet nära till varje barn varierade från cirka tio till en 30-40 stycken. Vilket betydde att några fick sitta vid sidobänkar också – alternativt fungera som familjens fotografer.
Det innebar att dopgudstjänsten hade sådär tolv till femtonhundra deltagare. Eller mer!

Det hela inleddes med en livfull ”föreläsning” av en kvinna, ett slags diakonissa, om föräldraskapets betydelse och om vikten att ge de små en sann kristen fostran. Det var inte så svårt att räkna ut.

Därefter kom prästen, men han var inte långrandig alls. Sa bara några ord, gick sedan till varje barn – bänkrad – sa lite till, varvid varje bänkrad stod upp och barnet skickades till gudföräldrarna så att var och en fick teckna ett korstecken i barnets panna. Varje gudförälder fick var sitt ljus av barnets föräldrar. I sinom tid tände fadern dessa ljus, efter att själv tillsammans med ett 60-80-tal andra fäder köat framme vid koret för att få eld. Tänk er själv vilken trängsel av mer eller mindre nervösa pappor.

Trots att ceremonin var kort för varje barn tog detta en avsevärd tid, då det var så många barn och gudfäder.


Först därefter vidtog det egentliga dopet, varvid prästen gick ner efter gången och döpte varje barn i välsignat vatten, läste en kort bön och de som hann med gjorde korstecknet. Detta gick snabbt, och den som stod en bit från barnet hade knepigt att hinna med att se och delta i denna del av akten.

Efter detta avslutades denna officiella del av dopet med ett upprop där varje fader fick hämta dopbeviset, ett pampigt dokument.

Därefter vidtog, som på de flesta håll gissar jag, fotografering av barn och föräldrar i olika kombinationer med släkt och vänner. Fotografering och videofilmande hade givetvis skett i diskreta former under hela dopet, men nu släppte alla hämningar. Och ett antal yrkesfotografer passade också på att tjäna pengar. Eller försökte i vart fall.

I de flesta fall så fortsatte dagen med dopfester hos barnets föräldrar. Filippinare är dels oerhört släktkära, dels älskar de fester. Om detta skall bara sägas att till en filippinsk fest kommer många, inklusive ett antal icke bjudna grannar, vilket bara är att räkna med...
Filippinare gillar att äta, mycket och ofta. Och fest för filippinare det är mat, mycket mat, ännu mera mat än annars.
Men hur det går till förtjänar ett eget kapitel.

... och när jag skriver detta hörs en böneutropare från en moské i närheten. För trots att Filippinerna nog är världens mest katolska land så finns här de flesta religioner inklusive en muslimsk minoritet i de södra delarna.