22 januari 2009

Var finns dagens stora personligheter?

Vad små de känns, dagens verksamma politiker. Inte mycket bättre är det bland de som diskuterar politik och samhällsfrågor i gammelmedia.

På flyget från Heathrow (burr)häromdagen läste jag ett par notiser i DN om nyligen avlidna. Ingen av dem var i och för sig politiker, men de var starka personligheter, som påverkat många i deras sätt att tänka och vara. Trots att de var så olika så väcker det hos mig tankar om hur vi formas. Jag gissar att många av de som känner till den ene inte känner till den andre.

OK, Anders Isaksson, journalist och författare. Jag hade inget direkt förhållande till honom. Han betecknade sig som sosse, även om jag gissar att han inte direkt ville ha partistämpeln i pannan. Men han kom ju från Munksund utanför Piteå, från de rödaste trakter som finns. (Jag vet, men jag är inflyttad till Piteå.)
Det intressanta var att han inte agerade som partigängare, utan var ständigt ifrågasättande, kritisk och analytisk. Det gjorde det till ett äventyr att läsa hans texter.

Jag vill inte påstå att jag hade någon direkt personlig kontakt med Berthil Paulsson heller. Men ändå, indirekt genom den vänskap och påverkan som pastor Paulsson och min far hade på varandra. Pappa var äldre än Paulsson, som var 97 när han avled, men de möttes för sådär 70-talet år sedan när Berthil Paulsson var nybliven pastor i SMF och pappa var styrelseledamot i Bolidens missionsförsamling. Det var förmodligen till och med innan Paulsson blev riksevangelist, men det höll i sig så länge min far levde.

Jag gissar att en och annan sekulariserad läsare får associationer till religiösa mörkermän. Men så fel! Min far var en öppen, varm, kärleksfull kristen. Och jag har förstått att detsamma gällde Paulsson. Denne beskrivs som ekumen med öppet sinne, en språkets mästare, en person som samtidigt med sin toleranta och öppna attityd drog skarpa gränser till extrema rörelser. I samhällsfrågor beskrivs han som radikal. Jag känner igen detta hos min far, som självfallet influerat mig också.

Än en gång, var finns dagens stora personligheter i Sverige, de som kan inspirera till framåttänkande, som kan förmedla lidelse för de goda sakerna, som tror på människans godhet och rätt till integritet.

Sådan som inte bara vill stänga in oss.

4 kommentarer:

populisten sa...

Så länge medelmåttighet är vad som premieras inom politiken så kommer personligheterna i varje fall inte att hamna där.

Att Sacredéus anses alltför yvig för KD är ju ett sorgligt tecken i tiden. Tacka fasen för att debatten blir ointressant när den utförs av slätstrukna tråkmånsar.

Tills vidare får vi avundsjukt titta på britterna. Borgmästarvalet i London var ju en fascinerande uppgörelse mellan två allt annat än medelmåttiga politiker. Röde Ken mot Boris, har man sett två större personligheter göra upp på senaste tiden?

Lars-Erick Forsgren sa...

Pop. Medelmåttor som bara vill ha makt, och inget annat. Ack ja.

Jag lutar alltmer åt att det behövs fler partier i Sverige. Partier som vågar vara idéburna.
Jag har inget till övers för Sacredús inställning i stort, men det är skräp att han inte släpps fram i kd.
Kd är ju det mest "exstrema" på högerkanten och vänsterpartiet på vänsterkanten (enl vår förenklade skala).
Men kd är ju alltmer salongsfäigt, anpassar sig till den "mittenhöger"-linje där alla andra ligger. Det behövs faktiskt en hemvist för konservativa och/eller religiösa människor - som för den skull inte behöver vara oanständigt extrema.

Och vänstern är ju numera ett parti för besvikna vänstersossar, inte är det mycket till kommunism där inte. Även om det finns enstaka personer som är det ( i viss mån) Och vart ska då de renläriga kommunisterna ta vägen? Till någon underjordisk bokstavskombination?

populisten sa...

Jag tror ju att KD skulle kunna få 20-25% tämligen enkelt om de bejakade sina frågor och slutade skämmas för vad de är. Dock har jag gett upp hoppet om KD, även detta parti har kidnappats av PK-liberalerna (om du ursäktar att jag kallar dem liberaler, men du vet nog vad jag avser).

Man kan ju tycka vad man vill om Sacredéus åsikter, men om man kallar dem "extrema" har man aldrig hört extrema åsikter.

Det är lågt i tak i de svenska partierna och lägre blir det för var dag.

Lars-Erick Forsgren sa...

Pop, nej Sacredéus säger det som många anser borde sägas, men extrem är han ju inte alls i någon verklig mening. Men det visar hur nära varandra alla partier ligger idag. Man krälar i samma dike.
Några 20% torde inte KD kunna nå. Men kanske en bit på väg, om alla andra fortsätter att vara så profillösa.

Men jag önskar att varje parti vågade stå upp för sin ideologi, och fick viss erkänsla för det av väljarna.
Men det förutsätter ju att partierna först vågar väcka liv i sina grundsatser i praktisk politik. Inte bara i högtidstal.

Min rubrik om extrema partier var givetvis satt för att folk skulle läsa och undra om jag blivit tokig. Det jag menar är att det är bättre att ideer luftas och debatteras än att man inte har några ideer alls och att allt viktigt kompromissas fram bakom låsta dörrar.