Per Garthon har i Arbetet idag den 27 mars 2018 en intressant artikel där han efterlyser ett socialliberalt parti i dagens svenska poliltik. Han beskriver fp i stora, grova dag också så som jag upplevde det. Så visst är det intressant tankar och beskrivningar också idag för oss som anser oss vara socialliberaler, vare sig vi tillhör L något annat parti, eller är partilösa och möjligen kan ha sympati för ett parti utanför riksdagen.
För de decennier Garthon beskriver VAR folkpartiet klart socialliberalt. OCH det var ett parti som den gode Per tillhörde och arbetade för - även om han fick mycket stryk av Gunnar Helén, och Per avvek så småningom för att bilda miljöpartiet (mp) - främst efter en djup konflikt med dåtidens part-sekr i fp, Carl Tham. Per var ju kärnkraftsmotståndare, men Tham mycket anhängare och förespråkare. Sedan gick ju Carl Tham över till sossarna...
Jag var aldrig Garthonist i den beryktade striden i fpu, som f.ö. Lars Leijonborg vann med knappast möjliga marginal. Men jag följde med noga och läste med god behållning en av de böcker Per skrev och där han mer el mindre idiotförklarade det parti han tillhörde - och nu faktiskt försvarar som socialliberalt!!! Jag har nog aldrig strukit under så mycket i en bok som i Pers. Både med utropstecken och frågetecken. (Hittar den inte nu i det utkylda rum som är mitt bibliotek - jag har för mycket böcker.)
Trots sina betänkligheter, och ifrågasättanden, av fp då så verkar han nu, som sagt, ändå godkänna fp´s dåvarande socialliberalism. Han ville i viss mån ha med sig denna i sitt mp, även om fokus låg på miljöpolitiken. Vid en FB-diskussion med honom härom året (före det nuvarande språkrören tog över) så medgav han också villigt att i mp finns (dvs fanns) starka inslag av socialliberalism... Och jag upplever hans efterlyshning i Arbetet-artikeln som ett indirekt erkännande av att mp idag (det också) tappat sitt socialliberala inslag - till förmån för att få sitta med vid maktens bord. Med resultat att tappa både väljare och medlemmar...
(Är det inte möjligen så att också en del av fp´s förlust av socialliberalismen beror på strävan efter att få sitta i regering, med m som riktmärke?)
Jag noterar också att Per G inte nämner med namn en av de starkaste socialliberlaerna, Sven Wedén. Däremot hans (och därmed fps) förespråkande av företagsdemokrati och andel-i-vinst- system. En som drev främst löntagarfondfrågan (i s-riktning dock) var just Pers motståndare Carl Tham, som gick till s. Det s som mp idag samarbetar med, i väldigt underordnad position. .....
Så, inte blir jag speciellt förvånad att Per Garthon gärna skulle sitta i en regering idag med ett fp som det var på 70-talet. Men dagens L är inte som 70 (eller 80)-talets folkparti. Något oklart är det om han tänker det sig som mp-are eller som fp-are a la 70-tal, eller som "bara" Per Garthon. Visst är det en intressant tanke, åtminstone om det skulle innebära ett återfött socialliberalt parti + Per Garthon i en styrkeposition gentemot de andra partier som troligen måste ingå i en sådan regering. Inte som lydparti varken till sossarna eller dagens gammelmoderata parti.
En regering där ett starkt och socialliberalt parti ingår, plus Per G (i någon egenskap), det skulle rimligen ha stora möjligheter att driva en politik för "frihet i gemenskap" (Heléns korta definition av socialliberalismen) och med en framtidsinriktad miljöpolitik. Utan nyliberalism, konservatism eller socialism.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
2 kommentarer:
Jag har sett en filmsnutt (TV) av Per Garthon där han på samma intensiva och övertygande sätt som han alltid gjort under sin tid som politisk agitator propagerar för kärnkraft. Det var naturligtvis innan han blev omvänd. Men det var lite obehagligt att se detta.
Carl Tham är personligen ansvarig för den sjukvårdskris med bristen på läkare vi har. Han föll utan att reflektera för mycket av den påverkan som Läkarförbundet gjorde och skar ner utbildningen av läkare på betydande mått. Läkarna och dess förbund ville ha högre löner och för att uppnå detta resultat så agerade de på ett vedervärdigt sätt. Tham tyckte metoden var bra och jag anser därför att den som skadat svensk befolkning mest av under historisk tid är just Carl Tham. I en TV-intervju, för ett par år sedan, erkänner karln exakt vad han gjorde och att det fick de följdverkningar som vi nu har.
Däremot tror jag Per Garthon är på väg att passera bäst före datum. "Gahrton, 74, kandiderar till riksdagen. Han kommer stå på två riksdagslistor i Skåne.
– Jag kan bidra med erfarenhet och förnyelse. Man behöver både och. Jag tillhör generationen som drog igång partiet, det borde finnas fler som minns kärnkraftsfrågan och den typen av saker, säger Gahrton till Nyheter24."
Erfarenhet är förvisso bra att ha. Problemet är att nutidens problem inte går att lösa med de förslag som man försökte använda förr.
Anders,
Intressanta noteringar. Att Per Garthon en ggn i tiden propagerat för kärnkraft, det visste jag inte. Eller har glömt. Kanske han själv gjort det ;) I vart fall är det nog inte många idag som vet det. Visst är det bra med erfarenhet. Men än mer att ha en ideologisk övertygelse, som leder rätt även vid omprövningar och i nya situationer. Men visst är det intressant också att Per idag gärna skulle stödja ett fp, om det hade den socialliberala kompass det hade på den tid han kritiserade det och hoppade av det.
Carl Tham hade jag alltid lite svårt för, även om jag vet att han var oerhört intelligent och förespråkare för socialliberala idéer, då. Och jag har fortfarande kvar en valhandbok där han i princip helt mosade sönder dåtidens sosseparti. Ngt decennium senare blev han sosse. Känns märkligt. Jag har inte noterat att han erkänt sitt grova misstag med neddragninen av läkarutbildningen. Att läkarförbundet ville höja lönerna genom att inte utbilda tillräckligt många, det minns jag. Men inte att det var Calle Tham som de facto gjorde som de sa. Ruskigt.
Skicka en kommentar