Efter en m-stämma med tillslutna hjärtan, om dagens kris (flyktingar och politisk förlamning), och psalm 958

    Tre flyktingboenden, under iordningställande, nedbrunna under en vecka. Är det en tillfällighet? Nej, det har jag svårt att tro. Nog verkar det sannolikt att det är flyktingfientliga krafter som ligger bakom dessa bränder. Vi får väl se om polisen hittar bevis och ev samband. Under alla förhållanden är det tragiskt. Behovet av platser att bo för flyktingar, asylsökande är stort. Och det blir inte lättare när bostäder som ställs i ordning bränns ner, och inte billigare heller.

   Moderaterna har hållit  stämma. Oroväckande beslut av det parti som, hittills, är det sedan lång tid näst största i Sverige. Ett parti som velat framställa sig som just moderat, inriktat på breda väljargrupper, utan extrema ställningstagande, "arbetarparti, och i vart fall liberalt-light. Nu är det dags för de som gått på detta att tänka om. För:
   1) Arbetsrätten ska urholkas. Dvs LAS ändras så att arbetsgivarna lättare ska kunna sparka anställda. Jag kan nog tänka mig att mer än 40-åriga LAS kan behöva ses över, men argumentationen och intrycket är att nu vill m ensidigt ställa sig på arbetsgivarnas sida.
   2) M vill nu också ändra så att flyktingar inte ska kunna få PUT, dvs permanenta uppehållstillstånd, bara tillfälliga. Hittills har man ansett att erfarenheterna visat att PUT gör det lättare för flyktingar att integreras och få möjlighet (och vilja) att få arbete. Med bara tillfälliga arbetstillstånd så kommer det bli svårare att integreras och etablera sig i samhället, dvs det blir dyrare på flera sätt.
   3) M vill att kommunerna ska få besluta om att förbjuda tiggeri. Ett slag direkt riktat emot de romska fattiga tiggarna, som de inte vill se på våra gator. Som om att man blir av med fattigdom genom förbud. Det m vill är just att slippa se fattigdomen. Ynkligt. Men m anser sig väl inte behöva visa mänsklighet emot folk som inte är väljare...

   Över huvud taget är dessa tre stämmobeslut stora steg till höger - och en anpassning till sverigedemokraterna. Att öppna hjärtana, det är inte alls längre aktuellt för moderat politik. Till yttermera visso är Anna KB, den nya moderatledaren föga intresserad av samtal kring dagens krisläge i svensk politik i samband med flyktingfrågan (och SD-anpassningen). Hon vill se resultat. Vilket låter bra, men illavarslande när hon nu leder ett parti som svängt skarpt åt hårdför högerpolitik, som riktar udden emot flyktingar, arbetslösa, fattiga.
   Under det tidiga  90-talets kris, med bl a extremt höga räntor, så kom dåvarande ickesocialistiska regeringen (med Carl Bildt och Bengt Westerberg) överens över blockgränserna med dåvarande oppositionsledaren Ingvar Carlsson (s) om att bekämpa krisen.  Jag har inte sett Carl Bildt uttalas sig om ev samarbete idag. Däremot har både Bengt Westerberg och Ingvar Carlsson de sista dagarna velat se blocköverskridande samarbete för att lösa dagens frågor - utan att ge några fingrar åt sverigedemokraterna.
   Men dagens höger, m under Anna Kinberg Batra, går inte in för något brett samarbete syns det. I st ställer de villkor som leder till SD-hållet.  Samtidigt pressas socialdemokratin av dåliga opinionssiffror, vilket i o f sig inte är att undra på så valhänt som regeringen agerar. Men som visar att det krävs en samlande politik över blockgränserna, som eliminerar extremismens inflytande.

Jag är ingen beundrare av Reinfeldt och allianspolitiken under honom, men den var ändå inte en så extrem och kallhamrad politik som moderaterna nu verkar vilja driva, och som Anna KB ska stå för.
Och de övriga allianspartierna har all anledning att tänka igenom vad de står för i detta läge. KD verkar tyvärr luta åt m-hållet (och delvis fiska efter SD-röster som m), fp velar men måste visa om de verkligen vill anpassa sig än mer till m/sd - eller om de vill återgå till en socialliberal politik. Centern, de är klart liberala i mycket och positiva betr en human flyktingpolitik, däremot saknar det fläckvis den socialliberala inriktning som de ett tag omslöt.

Och alla partier borde ta ställning för en medmänskligare hantering av flyktingfrågan. Tyvärr är ju SD precis motsatsen, och nu går m/kd i den riktningen. Men kan övriga instämma i psalm 958, med Britt G Hallqvists text, ännu inte införd i stora psalmboken? En text som hon skrev redan 1960 men minst lika aktuell idag, med sitt rop om att visa kärlek och medmänsklighet med de som flytt.

Grubbel före valet om tiden efter valet

Nej, det ser inte bra ut det här. 

DN spekulerar om vad som kan hända efter valet och om olika valresultat... Det kan man göra. 
Personligen vet jag ju ungefär hur jag vill det ska bli, men kan inte begripa om och hur jag ska påverka det i rätt riktning med mitt röstande. 
Vill inte ha en ny moderatledd regering, vill inte ha en rödgrön regering med stark v-prägel. Vill inte ha SD som vågmästare. Vill inte ha en s+m regering heller. 

Nu ska jag säga att problemet finns även betr kommunalvalet och landstingsvalet. Men här gäller det riksdagsvalet. 

Vad är viktigt för mig? Ja, jag är socialliberal, dvs är icke-socialist och menar att frihet i gemenskap är den bästa politiken för både individen och samhället. Att vi ska vara fria så långt det inte skadar andra (och helst inte oss själva heller), samtidigt som vi är medvetna om att vi bör och måste leva i gemenskap med andra, att vi visar ett socialt ansvar, i ett samhälle som respekterar individens integritet. Således hade jag inga problem att lägga min röst på folkpartiet under många decennier. Fp var liberalt och det betydde detsamma som socialliberal. Då. 
Sen sådär ett tiotal år är inte fp ett socialliberalt parti, trots att det ibland gör vissa krampaktiga försök att påstå det. 
Nog om det. 

Sedan 2006 har Sverige haft en alliansregering bestående av de fyra icke-socialistiska partierna. Ser man det ideologiskt så är detta "icke-socialistiska" det enda som egentligen förenar regeringspartierna. Om det nu inte vore så att samtliga tonat ner eller rent ut sagt tappat sina ideologier. Nu är det makten, att inte släppa tillbaka den till sossarna, det enda som gäller. Och det är moderaterna, som dessutom kallar sig "de nya", som styr i allt väsentligt. Givetvis förnekar de tre småpartierna det, men för mig och de flesta andra så framstår det tydligt att de mindre partierna lagt sig platt för moderaterna. Det har blivit en politik med nedskärningar och försämringar av de sociala skyddsnäten, nedrustning av försvaret, kraftiga hot mot integriteten (FRA-lagen och alla följdlagar kring den) och så kraftiga sänkningar av skatten på arbetsinkomster för de som har arbete, som inte är sjuka eller pensionärer. Liksom borttagande av förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. 

Oppositionen (främst sossarna) har inte förmått få någon ändring i detta, tvärtom har den i mycket accepterat allianspolitiken, även om de nu i valrörelsen lovar att återställa en del sociala nedskärningar. Alltnog, denna redovisning visar att jag samtidigt som jag inte vill ha en fortsättning på denna allianspolitik så tror jag inte precis på vad de tre röd-gröna partierna vill göra heller. Och sverigedemokraternas invandrarfientliga politik vill jag inte se få något inflytande i svensk politik.  Ett problem är att  de flesta partier inte har en sammanhållen politik som visar någon färdriktning, någon ideologisk kompass. Förslagen kan bli vilka som helst, bara de tros locka väljarna, eller en stor väljargrupp. Och då främst i s.k. plånboksfrågor. 

För mig blir det därför i hög grad ett val där det gäller att rösta emot en politik jag inte gillar. För första gången i mitt vuxna liv tänker jag att jag kanske måste taktikrösta. Dvs undvika det oönskade då det önskade alternativet inte går att finna. 

Att då rösta på moderaterna, vänsterpartiet eller sverigedemokraterna är helt uteslutet, eftersom jag har en ideologi som starkt motsätter sig höger/konservatism, vänster/kommunism/socialism och populistisk pseudo-värdekonservativ rasistisk flyktingfientlig politik. 

Rösta jag på centern, kd eller folkpartiet riskerar jag att återigen få en moderatstyrd regering av den typ vi haft i åtta år. 
Röstar jag på socialdemokraterna eller miljöpartiet riskerar jag få en regering med stark slagsida åt det socialistiska hållet, eftersom så länge blockpolitiken består, så blir en rödgrön regering beroende av vänsterpartiet, även om v skulle hållas utanför ministerposterna. 

Vare sig det blir en fortsatt alliansregering eller en rödgrön regering så blir troligen SD vågmästare.  Och kommer att utnyttja det till det yttersta, trots att båda sidor säger sig utesluta att ens "lyssna" på SD.  Kaos troligt, alltså.  Även om det kanske dröjer några månader innan kaoset blir fullständigt.  

En sak verkar tyvärr vara klar. Om alliansen förlorar så mycket att de inte kan fortsätta att regera så blir Stefan Löfven regeringsbildare. Klarar han av det? Utan att ta med vänsterpartiet? 

Sossarna valrörelse under Löfven har ju inte varit speciellt lyckad. De når inte de önskade 35 procenten. De förslag de lagt spretar omkring, olika överbud, visar inget mer än att de vill bilda regering.  Oklart med vem och om vad. 

Men tänk om Löfvens strategi är ungefär såhär. Visa kraftigt en vilja, handlingskraft. Folk är ju less på alliansen. Men var inte för tydlig i sak. Löfven vill inte stödja sig på v, vill inte ha deras politik. Han vill ha väljare från det andra blocket. För att det är bara så han kan flytta tyngdpunkten åt sitt håll. Kanske han dessutom, förutom hans skepsis inför v, har en viss förståelse för näringslivets villkor - inte är så dogmatiskt socialistisk. Han vill inte skrämma bort de som valde något mittenparti senast men som tröttnat på alliansens högerpolitik. Han "offrar" gärna vänstersossar som går till vänsterpartiet, till syvende och sist lär de ändå hellre stöda honom än en moderatledd regering.  Samtidigt vill ha tala om för de icke-socialistiska väljarna i mitten (t ex hos fp och c) att de kan rösta på s, för han är inte så farlig...  han kan t o m tänka sig att samarbeta med inte bara mp (och där finns ju en del problem, som han gärna vill neutralisera genom samarbete med mitten) utan även med folkpartiet och/eller centern. Bara de släpper loss från moderaterna.  Och han förstår ju att en stor del av moderatväljarna 2010 de inte heller är nöjda, och att de kanske hellre ger en röst till c eller fp (som därmed kompenserar en del tapp till s) - och kanske någon går direkt till s - eller mp. 

Så kan Löfven faktiskt tänka. Om han får rätt vet vi inte. Men vi kan av opinionsmätningarna se att det kan bli ett sådant valresultat. Ett resultat som inget av "blocken" idag vill se, men som kan öppna för ett regeringsunderlag enl Löfvens tänkta strategi. En blocköverskridande regering, en regering med s/Löfven med innehåll åt mitten, utan v och utan m och med SD ställt helt offside. Det skulle inte innebära en regering med stark socialliberal prägel, men ändå vara det bästa alternativet, utifrån hur partierna ser ut idag. Möjligheter till vettiga kompromisser verkar det trots allt finnas. 

Det förutsätter förstås att ett antal partier och partiledare byter fot. Om de gör det frivilligt eller inte, det beror nog på hur de tolkar valresultatet. Men Sverige måste ju regeras. Även om valet inte blev som "blocktänkarna" ville. Så varför inte ta chansen? 

Dock återstår frågan för mig, hur ska jag rösta för att medverka till detta resultat?