Mera av personval och klara ideologier skulle minska politikerföraktet

Nedanstående reflektion får mig givetvis att grunna över varför SD gått fram så starkt i senaste valet. (Dessutom kan man läsa och begrunda detta i DI om varför fp gick så dåligt i valet. En inkryssad fp-are som inte är "svensk" enl SD:s definition.)

Uppdrag granskning igår kväll visade hur valkampanjen i ÖverKalix gick till, samt resultatet. Kommunen ligger högt upp i Norrbotten mot finska gränsen, avfolkningsbygd och styrd av sossarna så länge någon minns och mer, det talades om minst 80 år. En tredjedel är pensionärer, hög arbetslöshet etc. Den vanliga inställningen hos många, inte minst äldre, är att man röstar som man alltid gjort, man sviker inte föräldrarnas partival.

Men hos en del människor finns en trötthet över detta initiativlösa harvande, denna rätt håglösa konservatism som sossarna symboliserar. Framför allt yngre företrädare för oppositionen vill vara med, få in nya perspektiv och tankar i kommunalhuset. Bryta den maktfullkomlighet som s visat (och som är så vanlig i de kommuner där de regerat i decennier om än numera ofta med stöd av vänsterpartiet).

Före valet samlade oppositionen sig för ett samarbete. Från höger till vänster, dvs inklusive även vänsterpartiet, en koalition. En koalition med något diffust program, men som andades framtidstro och initiativförmåga. Och där den unga centerkvinnan och den unga vänsterpartisten visade sig ha de personliga egenskaper som drog väljare. Och som samarbetade, trots olika grundideologi, men med målet förändring. S-företrädarna andades konservatism, samtidigt som kommunalrådet (s) också rabblade lite s-fraser, men hade svårt att förklara vad det skulle innebära för positivt för ÖverKalix, då det hittills bara burit utför. Hon kunde inte förklara vad ideologin innebär i praktiken.

Framtidskoalitionen tog till slut sjutton mandat mot sossarnas fjorton. Så nu ska Överkalix få två kommunalråd till priset av ett. De två stora partierna i koalitionen är centern och vänsterpartiet, men den innefattar alla de andra partierna. Utom SD. SD hade inget mandat i förra perioden, och fick inget denna gång heller! Bara ett fåtal röster och ingen kandidat.
Framför allt i små kommuner, inte minst om de är på tillbakagång, kan det ofta vara lättare att samarbeta även över blockgränserna eller bilda koalitioner emot det/de partier som styrt "för länge". Dessutom beror det förstås på personkemin mellan de olika partiernas företrädare.

Jag ser också en lärdom av de "studiebesök" som SVT gjorde (genom Anders Jansson) i de kommuner där de olika partierna fått bäst resultat senaste. Visst kunde ofta, men inte alltid, de lokala företrädarna sina partiers program, med det var inte det som var det viktiga. Det var personerna som drog röster!  Ibland hade väljarna inte helt klart för sig vilket parti som de personer som de röstat på tillhör, men de hade förtroende för dem. Och de som valdes var/är nog inte alltid så helt fixerade vid det officiella partiprogrammen, de har egna åsikter.

Slutsatsen av detta är att redan idag kan personval ge väljarna bättre besked om vilka de kan välja, starka och ibland självständiga kandidater, inger mer förtroende än anonyma centralstyrda partigängare. Men flyttar de, minskar partiet igen, liksom om partiet på riksplanet eller den lokale företrädare misslyckas.

Samtidigt så finns oklarheter om vad de flesta partier, framför allt på riksplanet, står för ideologiskt. Där sticker på ett sätt sverigedemokraterna (SD) ut från de övriga. Visserligen försöker SD i viss mån mörka för sitt ursprung och för väsentliga delar av sin politik, men alla vet ändå att de är väldigt emot invandring, invandrare, flyktingar, integrationspolitiken liksom att det är en drastisk neddragning av flyktingpolitiken som ska betala de mera smakliga inslagen i partiets politik. Många väljare blundar för detta faktum, då de är rädda för höga pensionärsskatter, dålig sjuk- och äldrevård etc. Och de anser, utan att vara rasister, att immigrations- och integrationspolitiken kostar för mycket, och att arbetslösheten är för hög.

Bl a detta gör att SD är i vissa avseenden är tydligare än de andra partierna, som alla är mer eller mindre ansvariga för dagens situation. Man är bekymrad över mycket, och ju mer politikerna i de andra partierna visar att de inte förstår oron och de allt djupare klyftorna i samhället, ju mer ökar politikerföraktet. De förefaller dessutom som att det hos en del politiker finns ett förakt för väljarna, som visar sig i den integritetskränkande politik som förs, och som i uttryck som att "lantisar inte är så smarta" och att det är Stockholmarna som är de intelligenta. Mediakoncentrationen till storstäderna (sskt Sthlm) bidrar också till denna klyfta mellan stad och land.

Jag menar alltså att ett starkare personval skulle ge goda kandidater (i alla partier) större chanser att komma fram på bekostnad av partikanslitrogna politruker.
Samtidigt så vill det till att alla partier visar vad de står för, om de har någon sammanhängande ideologi. Inte bara med lapptäcken av olika sakförslag.
Hur ser de på samarbete och ansvar? Vill och vågar de visa sina åsikter, och ändå försöka få genomslag för dem även om de inte kom i majoritet och det måste innebära samarbete med andra?

Hur ofta hör jag inte att: De är ändå samma skit. De lyssnar ju inte på folk. Det gör detsamma hur jag röstar. De vill bara sitta kvar och lyfta sina höga löner. Jag struntar i att rösta.
 Fastän i senaste valet var det många som struntade i soffan och istället tog en valsedel där det stod Sverigedemokraterna - även om den inte innehöll några namn...

Det visar att personer som kan skapa förtroende för sina åsikter måste släppas fram -  och att partierna måste visa vad de står för ideologiskt.

Alltså: tydlighet både på personplanet och partiplanet.

Löfven verkar ha lärt läxan, har fler gjort det?

 Det verkar vara rena fanflykten hos m nu. Väljarna försvann, men även ledningen. Reinfeldt, Borg, Peter Norman, Carl Bildt.  M är i en smärtsam process, jag hoppas att de uppfattat väljarnas dom. Att de lär sig läxan.

Löfven har kapat bort v-svansen. Han vill inte ha v med. Bra. Och han vill i stället ha med fp och c. BRA. Då har fp+c chansen till större inflytande över politiken. Större än de haft som stödpartier åt moderaterna, det m-parti som nu faller sönder. 

Miljöpartiet bör förstå att de inte kan driva sina mest extrema krav,  de blev inte tredje största parti.  Gå in i en regering med inte bara s utan även med fp + c. 

Näringslivet vill att fp och c de tar den utsträckta handen. Gör det!
Inte i första hand för näringslivets och dess VD:ars skull, utan för Sveriges skull. 

Samtidigt skulle det visa att fp+c lärt sig läxan av valet. Att spela lakejer åt m, det är inte det folket vill, ivart fall inte mittens tidigare väljare och inte så många av de nuvarande heller. 

 Om fp + c återgick till sin mera radikala liberala politik med en rejäl dos av social-LIBERALISM, det skulle kännas skönt. Möjligen krävs då att Björklund och kanske Löf avgår. Men så låt dem gå då. Fp behöver rannsaka sig, spec då partitoppen.  

http://www.di.se/artiklar/2014/9/16/naringslivet-satter-press-pa-c-och-fp/

OBS, det gäller inte att "hjälpa" Löfven, det gäller att få en regering för Sverige. En regering där ingen får precis som den vill, där partierna lär den läxa valet gett dem.  Alla partier.  En regerings om kompromissar sig fram till en hyfsad politik där mera extrema åsikter får läggas åt sidan. En politiks om inte hamnar i någotdera av dikena. S kan inte diktera, den moderatpolitik som fp+c fört i alliansen kan inte diktera. Däremot ge utrymme för den politik som fp och c egentligen borde stå för...  i "lagom" mån. 

Hälften av alliansens partier under strecket

I den SIFO som publiceras idag ser det inte roligt ut för alliansen. M skvalpar fortfarande under 25%, fp minskar inte frän förra SIFO men ligger klart under förra valet. Och både centern och kristdemokraterna ligger under 4%-spärren.

Inte är det så lustigt för de röd-gröna heller. Sossarna snubblar sig framåt runt ynka 30% (dvs minskar lite) och mp minskar också en aning sen sist men v går fram en aning.  Ändå så leder de skyhögt över alliansen.

SD ligger på 10 % och F! är tillbaka på 2%.  Övriga partier är knappt skönjbara vid horisonten.

För mig är det märkligt att inte alla siffror är ännu mycket lägre både för dagens riksdagspartier och F! Inget av dem gör något väsen av sig, förutom skramlande med tomma burkar.

Visst lutar det åt ett regeringsskifte, men med vilka ingredienser? Vilken riktning?  Pest eller kolera?

Betr folkpartiet vet jag inte vad jag ska önska. Är det bäst att det också trillar ur riksdagen så att partiledningen inser att de måste ta socialliberalismen på allvar tillbaka som ledstjärna? Eller ska jag önska att ett svårt sargat fp ändå ska ta sig i kragen efter valet, sparka Björklund och hans medarbetare, välja ny partiledning och se till att fp ingår i en blocköverskridande regering under s och med mp?

Vilket resultatet än blir så verkar de kommande fyra åren bli förlorade år för de flesta partierna. Och för Sverige och svenska folket.

Av vem, och hur valet tolkas,är viktigt.

På DN-debatt idag diskuterar Markus Uvell, direktör för Timbro, näringslivets tankesmedja,  att hur valet tolkas är lika viktig som hur det blir.

Först noterar jag att Uvell skriver valet, och därmed avser riksdagsvalet. Det indikerar tydligt att han, liksom det politiska etablissemanget i Sverige, inte ser valet till europaparlamentet om tre veckor som speciellt viktigt, och att kommunal- och landstingsvalet i höst också är en sekundär fråga. Däremot är det tydligt att Uvell är en näringslivets man, och att han inte kan leva sig in i hur väljare, med andra perspektiv än hans, ser på politik och partier, även om de röstar på icke-socialistiska partier. Och att han betraktar politiken som ett spel mellan två oföränderliga block.

Uvell går igenom de flesta partierna och pekar på olika tolkningar för s framtid, om det lyckas ta makten eller inte. Med vilka samarbetspartner. Mandat för eller emot en vänstersväng eller inte?

Betr SD citerar jag: "En andra fråga, som knappt diskuteras alls, är hur Sverigedemokraterna kommer att utvecklas på längre sikt. SD är Sveriges mest överexponerade och mest underexponerade parti. Stort utrymme ges åt partiets invandringsfientliga utspel, dess interna konflikter, de protester Jimmie Åkessons resor i landet utlöser etcetera. Mycket sällan granskas partiets politik på andra områden: skolan, sjukvården, arbetsmarknaden, skatterna, företagens villkor med mera.

Det är både märkligt och olyckligt. Vad gäller invandringspolitiken lär SD:s inflytande även framöver vara obefintligt. Sedan de kom in i riksdagen har det svenska regelverket tvärtom liberaliserats ytterligare. Däremot är SD tillräckligt stort för att kunna påverka viktiga beslut i andra sakfrågor, och allt talar för att partiet kommer att växa ytterligare i höstens val.

I dag är SD:s politik vid sidan om invandringsfientligheten en kombination av värdekonservatism och gammaldags S-politik. Vilken av dessa strömningar som framöver dominerar respektive område kommer att påverka såväl vilken politik som får majoritet i riksdagen som de parlamentariska förutsättningarna för att bilda regering.

Erfarenheten från andra europeiska länder är att partier av SD:s typ över tid tenderar att bli allt mer borgerliga, men SD kan inte utan vidare jämföras med sina europeiska systerpartier, så framtiden är svår att förutsäga."

Det är en intressant diskussion. Speciellt om den ses utifrån tolkningar för övriga partier.  Ex-vis jämfört med hur han ser på miljöpartiet. Som han menar spelar bort sina kort genom att gå från den mittposition det haft en tid till att mer el mindre låsa sig till att vara ett "vänsterparti" som bara kan samarbeta med s+v.  Vilket jag kan instämma i. Miljöpartiet har ju onekligen (haft) många inslag i sin politik som skulle trivas bra i ett samarbete med t ex fp, c och även s, men knappast med v. Spelar man bort det så kan man knappast bli något slag vågmästare med inflytande i en oklar majoritetssituation.  Vilket dock ett betr invandringspolitiken neutraliserat sd (vilket ju är en förutsättning!) skulle kunna göra, men osäkert åt vilket håll.  SD är ju i övriga frågor en mix av konservativa och gammelsossiga åsikter.

 Betr kristdemokraterna och centern gör han också en del intressanta spekulationer om deras framtid beroende på, förutom valresultatet, deras mycket olika klarhet i olika sakfrågor. Kd som för profillöst, och c som mycket profilerat åt moderat håll.

Att Uvell, med sin näringslivsinriktade högerprofil, skräms av tanken på ett regeringsskifte, det framgår tydligt av hur han beskriver farorna med en sådan. Därmed förbigår han (inser inte) att många av väljarna hos alliansens partier, möjligen med undantag för hos moderaterna, inte ser samma faror utan tvärtom skulle vilja ha en i vart fall delvis annorlunda politik, med mera socialliberal inriktning, än den alliansen fört. Att de skulle se ett vettigt kompromissande mellan de tre mindre allianspartierna och socialdemokraterna och miljöpartiet, som en smakligare regering än både en fortsatt alliansregering och en röd-grön regering.
Ett par problem är förstås att socialdemokraternas kurs är mycket svårt att bedöma idag, liksom att folkpartiets också är det, kommer fp fortsätta som ett moderat-light parti eller återgå till sin socialliberala linje.
Plus att alla tänkbara alternativ saknar ett inslag som skulle ge tyngd åt försvaret av den personliga integriteten.

För något år sedan hade jag en debatt med denne "borgerlige" näringslivsdirektör Uvell, om på Facebook eller på min blogg minns jag inte. Min invändning emot hans analys då var att han hade en ofullständig och sned uppfattning av begreppet "borgerlig",  som han såg som ett entydigt ideologiskt sammanhållet begrepp. Vilket jag inte anser. Det enda som klart är "borgerligt" är att de partier han hänför till det begreppet är att de är icke-socialistiska. Att de icke-socialistiska partierna har olika ideologier, liberala, konservativa eller variationer av detta med olika prefix, vilka ofta står i direkt kontrast med varandra, det ville han inte riktigt förstå eller erkänna innebörden av.

Uvells tankar kring hur ett valresultat ska tolkas kan ses som att han ändå i någon mån inser att de i alliansen ingående partierna har olika inriktning, frånsett icke-socialismen. Men samtidigt att han inte riktigt nått ända fram beträffande vikten av ideologisk klarhet och ideologiska skillnader.

Och han anser uppenbarligen inte det lönt att ens fundera på hur man kan tolka ett valresultat åt endera hållet för folkpartiets ställning, framtid och vägval. Det är också mycket intressant...

EU-debatt, för och emot demokrati

För ett par dagar sedan skrev jag lite om EU, att valet till parlamentet är viktigare än vi tror. Detta bl a mot bakgrund av en aktuell opinionsmätning.
Jag kan inte påstår att det är någon intensivare debatt eller starkare informationsflöde än kring det i maj stundande valet till Europaparlamentet. Men något har skrivits på bloggar och t ex på Facebook. En del  vill jag i någon mån referera och diskutera.

Eftersom jag här diskuterar europaparlamentet och dess betydelse för demokratiseringen av EU inleder jag med några rader, tagna från Wikipedia.
"Valet 2014 är det första valet sedan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009. Fördraget stärkte Europaparlamentets roll inom unionen genom att utöka dess lagstiftande befogenheter. Fördraget ger också Europaparlamentsvalen en direkt betydelse för vem som ska få bli Europeiska kommissionens ordförande (”unionens statsminister”). Kommissionsordföranden är en av de mest betydelsefulla befattningarna inom unionen; han eller hon har stor betydelse för kommissionens utformning och dess politik. Europeiska kommissionen fungerar som unionens regering och har ensamrätt att lägga fram lagförslag.

Enligt de nya bestämmelserna ska Europeiska rådet (medlemsstaternas stats- eller regeringschefer) föreslå en kandidat till att bli ny kommissionsordförande med hänsyn till utgången i Europaparlamentsvalet. Denna kandidat måste sedan väljas av Europaparlamentet medabsolut majoritet; i annat fall måste en ny kandidat föreslås. Övriga kommissionsledamöter (”unionens ministrar”) föreslås av medlemsstaterna i samförstånd med den valda ordföranden. Hela förslaget måste godkännas av Europaparlamentet innan den nya kommissionen (”unionens regering”) tillträder.

I tidigare val har utnämningen av kommissionsordföranden aldrig varit en uppmärksammad fråga i valrörelsen eftersom valet formellt sett inte har berört denna fråga. Mot bakgrund av Lissabonfördragets förändringar kommer flera europeiska partier att föreslå egna kandidater till kommissionsordförande inför valet 2014. Den av dessa kandidater som får stöd av majoriteten i Europaparlamentet efter valet väntas bli vald till nästa kommissionsordförande."

---

När man granskar argumenten i EU-debatten blir det strax klart att synen på EU och parlamentsvalet har väldigt olika utgångspunkter.

Jag och en del andra, t ex "FarmorGun", ser valet viktigt eftersom EU på olika sätt bestämmer vad som ska gälla också i Sverige. EU ligger så att säga en nivå över Sverige som nation i beslutstrappan. Därför är det viktigt att EU är demokratiskt - och fortsätter att vara ett fredsprojekt, och där folket genom sina representanter påverkar besluten i allt som ligger på EU:s bord. Inte minst vad gäller mänskliga rättigheter och ex-vis integritet. Vi konstaterar att den i sig något märkliga uppbyggnaden av EU:s beslutsorgan,  faktiskt förändrats så det från början helt kraftlösa parlamentet fått, tagit sig, alltmera makt. Ministerråd och kommission är inte helt allenarådande. Jag och andra menar att den utvecklingen till mera av demokrati genom valda ombud måste fortsätta. Alltså att EU bör vara ett folkens samarbete mera än en klubb  för regeringschefer som med hjälp av en ämbetsmannabyråkrati (kommissionen) bestämmer över våra huvuden.

Vad man kallar detta folkets samarbete är mindre väsentligt, och innehållet i sig måste också vara något som utformas av folkvalda representanter, dvs av Europaparlamentet. Även om vi som är positiva till EU gärna ser ett fördjupat samarbete i gemensamma frågor, men helst låter det som är lokalt beslutas lokalt.

Detta är det många som ogillar. En del eftersom de är helt negativa till EU, till samarbete över nationsgränserna. Dvs en i grunden konservativ och nationalistisk grundsyn. "Sverige är bäst, och vi ska inte och behöver inte samarbeta med andra."    Märkligt (?) nog är det en syn som i vart fall tidvis förmärkts inte bara hos SD utan även hos S och V, liksom hos C och Mp. Ibland hos mp samtidigt förtydligats med att de inte vill att samarbete ska ske inte bara inom Europa utan internationellt. Vilket jag inte ser som en motsättning!

Så finns det de som är kritiska till vad EU ska syssla med, att "för mycket" bestäms av EU (vilket då oftast är kommissionen), alltså en kritik av mängd eller typ av frågor. Jag kan delvis hålla med om det (subsidaritetsprincipen), men tillägger att det beror också på om besluten tas demokratiskt eller av en kombination av byråkrater och regeringschefer.

En del är kritiska just p g a att demokratin inom EU är ofullkomlig, och de varken tror att den kan bli det eller bör bli det. Och att därför parlamentet och val till det inte är så viktigt, eller rent av är onödigt.

EU-kritik har således olika innebörd eller bakgrund. Jag är EU-positiv men kritisk, vill öka det demokratiska inslaget. Andra är emot EU hur det än ser ut. Som SD, och i vart fall tidvis både c, mp och v. De tre sistnämnda vill dock sitta med i parlamentet för att kämpa för sina åsikter, och betonar inte lika starkt som tidigare sin helt negativa syn på EU. Men är ändå "officiellt" emot EU, om än i varierad grad.
Socialdemokratin har länge varit emot EU-samarbetet, "Sverige är bäst, och ute i Europa är det hemska högerkrafter som styr."  En syntes det socialistisk variant av nationalism.  Idag får man säga att socialdemokratin är splittrad om än den officiella synen är försiktigt positiv. I vart fall om Sverige genom statsministern och andra ministrar kan inlägg veto på något sätt...
I en FB-debatt har Jan Rydh, fd landshövding och socialdemokrat menat att EUs beslutsstruktur i grunden är korporativt- fascistiskt. När EU byggdes upp var en av grunderna att den "opolitiska" kommissionen och EU domstolen skulle hindra politiker dvs folkviljan att få fullt genomslag. Nå,i visst kan den ses som korporativ, men jag menar att den har succesivt förändrats - och att det bör vi fortsätta att arbeta för.   Och när han menar att EU ska vara ett mellanstatligt samarbete, dvs som NATO alltså och FN (varvid jag noterar att FN inte är ett samarbete endast med demokratier, tvärtom finns där åtskilliga diktaturer som kan både påverka och blockera beslut och ställningstaganden).  Då är jag inte med.  Konsekvensen av hans inställning är att inte vilja ha ett EU som bygger på ett demokratiskt folkvalt parlament, utan att det är regeringscheferna som skall besluta.
Rydh anser att min strävan efter demokrati i EU är naiv.  Kan så vara, men jag föredrar att vara naiv och för demokrati i st för att se en styrelseform som bygger på ett överhetsperspektiv där en politisk elit bestämmer långt över våra huvuden och skapar ett samhälle där klyftorna vidgas och medborgarna hålls utanför och övervakas så de/vi till slut inte ens vågar debattera och kritisera fritt. 

SD vill in i parlamentet för att sänka det, för att obstruera genom samarbeta med andra ultranationalistiska och främlingsfientliga partier. T ex "stoppa invandringen".

Moderaterna är på något sätt för EU, men har ändå i grunden en konservativ syn, ser hellre det som ett statligt samarbete myndigheter/ministrar emellan. Dvs en bra bit från folket.
Som jag uppfattar Piratpartiet så är det kritiskt, men inte egentligen emot  EU. Kritiken bottnar i att pp vill ha ett mera demokratiskt EU. Dvs väldigt likt fp:s syn. Som vad jag förstår faktiskt inte ändrats i någon väsentlig grad sedan fp´s socialliberala tid. Fp i EU är också bättre (= mera socialliberalt) än fp i riksdagen.

I integritetsfrågan är förstås Pp bättre och mera konsekvent än fp, men fp kommer närmast. Möjligen beroende på vilka som f.n. sitter där för fp.


Nå. Ett demokratiskt EU som närmare sig det som kan kallas Europas förenta stater, det syns mig mera smakligt än ett icke-demokratiskt EU som styrs av ämbetsmän och ministrar.  Det senare anser jag vara en konservativ och nationalistisk inkrökt syn, snubblande nära inte bara M utan även S och SD.