Ynkligt och naivt dubbelspel av näringslivet och SD

Näringslivet, i gestalt av dess organisationer och företrädare, anser sig missförstådda och motarbetade av politiker.
En gång i tiden var faktiskt många näringslivsrepresentanter betydligt bredare i sin omvärldsbild än idag. De engagerade sig i samhällsfrågor, var till och med politiskt verksamma utifrån ideologi. Nå, inom Wallenbergsfären var det förstås inte så vanligt, där såg man mera snävt på sina egna intressen.
Idag upplever vi att VD:ar (och även en del storägare) allt oftare har denna snäva syn, bolag ska gynnas, ge (stora) vinster. Och framför allt ge höga löner till toppcheferna, men det senaste säger de inte högt. Däremot försvarar de sina skyhöga löner med att de är marknadsmässiga, vilket de inte är, och att de skapar sysselsättning. Men ser man på hur de uppdrag VD:ar får och ersätts för så är det att de sparkar anställda.

Nå, i detta sitt missnöje med politiker så vänder sig nu näringslivet till SD. I dagarna har det avslöjats täta kontakter mellan näringslivslobbyister och SD, inte minst genom lobbyisterna i KREAB och dess "allmänborgerliga" (dvs "moderate" och i någon mening "nyliberale") Sverigechef Martin Uvell.

Jag refererar och citerar från Di.

Det avslöjandes i går att Svenskt Näringsliv och flera tunga arbetsgivarorganisationer har byggt upp allt tätare kontakter med SD, vilket  har väckt starka reaktioner.

Men förbindelserna mellan näringslivet och Sverige­demokraterna går längre än så. Flera av landets tyngsta pr- och kommunikationsbyråer har nu på näringslivets uppdrag börjat arbeta direkt mot partiet.

Di:s granskning visar att Kreab var bland de första att uppvakta SD, och att byrån har haft en huvudroll i den allt intensivare lobbyingen mot partiet. Från SD:s sida spelar den ekonomiskpolitiska tales­personen Oscar Sjöstedt en nyckelroll

Men mest betydelsefull i sammanhanget är Jimmie Åkessons högra hand Linus Bylund, riksdagsledamot och en av partiets frontfigurer. ”Det är många kommunikationsbyråer och lobbygrupper av modell större som visar sitt intresse. Det var nu under våren 2015 som det började rulla på ordentligt. Det har nog både att göra med val­resultatet och att det har sjunkit in att vi är här för att stanna”, säger Linus Bylund.

Kreab är en av landets största och mest inflytelserika kommunikationsbyråer. Grundare och storägare är Peje Emilsson – en tungviktare inom såväl näringslivet som politiken med ett förflutet i Moderaterna.

Peje Emilsson är också grundare av och majoritets-ägare i Kunskapsskolan, en av landets största friskole­koncerner.

Sverigechef på Kreab  är Markus Uvell. Han har tidigare varit vd för den borgerliga tankesmedjan Timbro och även skrivit en bok om Sverigedemokraterna. Det är framför allt han som byggt upp och sköter de nära kontakterna med SD.

”Jag tror att det är jätte­viktigt att förstå hur olika aktörer uppfattar samhällsutvecklingen. Det gäller inte minst Sverigedemokraterna som har ett potentiellt jättestort inflytande i svensk politik”, säger Markus Uvell.

Alltså, så snävt ser Uvell/Kreab/Svenskt näringsliv m fl på SD. De tror att de kan få inflytande över SD.

Detta bekymrar mig. Och borde kännas skamligt för både näringslivet - och SD - och för de lobbyister med "allmänborgerlig" eller opolitisk inställning som aktivt jobbar för samarbete med SD och därmed för ett större inflytande för SD.
Och för SD att bidra till att sätta högerstämpel på SD, SD anser sig ju inte vara ett högerparti och lägger ju förslag om återgång till det "folkhem" som socialdemokraterna ansett sig ha monopol på. SD har ju ett helt annan variabel betr politiken än "höger-vänster".   (Vilket  kräver en längre utläggning, men som jag hoppas de som läser dessa rader förstår ändå.) 
Alltså, det är viktigt att veta vad som sker i kulisserna. Att Kreab genom Martin Uvell lobbar för att invandrarfientliga SD ska föra en "näringslivsvänlig" politik. Jag vill också betona att Uvell anser sig som "borgerlig", för honom är det en ideolog. Vilket ju visar att han inte ser vad ideologi är.

Mera från Di-artikeln. 

Vilken roll Kreab och andra kommunikationsbyråer har spelat när det gäller SD:s politikutveckling är svårt att belägga. Men ett kvitto på ett framgångsrikt lobbyarbete är att SD har svängt i näringslivsvänlig riktning i flera ­viktiga frågor. När det gäller välfärds­vinsterna – en fråga som Kreab enligt Di:s källor har lagt stor vikt vid internt – handlar det om en dramatisk omsvängning från SD:s sida. SD gick till val på att förbjuda vinster för friskolor. Men när frågan behandlades i finansutskottet i våras anslöt sig SD till alliansens krav på en ny utredning om välfärdsvinsterna, där premissen är att vinster ska tillåtas.

”Det finns en ryggmärgsreflex när det gäller vinst i välfärden, att man tycker det är dumt och att det borde förbjudas. Men om man sätter sig in i sakfrågan inser man att det är ganska korkat att vara direkt emot all vinst i all välfärdsverksamhet”, säger Linus Bylund. 

Både han och Oscar ­Sjöstedt lyfter fram kontakterna med Markus Uvell som mycket betydelsefulla. Linus Bylund beskriver Kreab­chefen närmast som en vän och de har setts över både ­luncher och druckit öl tillsammans för att diskutera olika sakfrågor.

”Vi umgås även halvt ­privat. Det är inget konstigt och vi behöver saker som de har. Det är företrädesvis ­faktaunderlag. Men det är ­väldigt lite som handlar om direkt lobbyism”, säger Linus Bylund. 

Förstår de (lobbyisterna och Svenskt Näringsliv)  inte att näringslivsfrågor är totalt oviktiga för SD, allt för SD är underordnad den invandrarfientliga (och därmed även flyktingfientliga) politiken? Andra frågor används bara taktiskt för att stödja SD:s "kulturrasistiska" och exkluderande invandringspolitik.  Alltså, att skrämma pensionärer och andra med nedskärningar av välfärden, eller att föra fram sådant som Svenskt näringsliv gillar, det gör SD så länge det kan användas för att stödja huvudmålet, en rasistisk och exkluderande och invandrarfientlig politik. Att kunna skylla allt på invandringen. (Jag så nyss också att småföretagare gått på det, att invandrarna bär skuld till att det kan vara kämpigt för dem.)

Jag vet att det finns enstaka människor i näringslivet som är helt emot SD:s invandringsfientliga politik, och till och med vill uppmuntra invandring -för att det också skulle gynna tillväxten i Sverige. Men det inser uppenbarligen inte Svenskt Näringsliv och Kreab, som tror att de kan få inflytande över SD betr "näringslivspolitiken".  

Men det de gör är att hjälpa fram SD så det kan genomföra sin vidriga flykting-  och invandringspolitik.  Som de facto är skadlig för näringslivet också. Liksom för hela samhället. 

---
Ser nu också, någon timme efter att ovanstående skrevs, att olika företrädare för näringslivet får kalla fötter. Av olika anledningar.
En del visar där en förfärande naivitet, tror liksom Kreab, att de kan styra SD, men blir skraja om samarbetet avslöjas. Men undertexten i en del uttalanden (eller icks-uttalanden) är att de struntar i SD:s huvudfråga, eller möjligen stöder SD:s flyktingfientlighet.  Sen är det en fråga om naiviteten är omedveten eller inte. 
Nu skriver DN också om spelet bakom kulisserna som nu avslöjats, tydligen till SD:s stora glädje. 

(Också igår måndag kom flera avslöjanden i Di i frågan, bl a att Svenskt näringsliv bekräftar kontakterna. Och att LO rasar emot SNs  SDkontakter.) 

Flykting och/eller invandringspolitik

Visst finns det problem med invandringen. Eller rättare sagt med invandringspolitiken. Ett är ju hur den definiera, vad ingår i den? Är alla invandrare flyktingar, nej det är de ju inte. Kostar all invandring en massa skattepengar, nej det gör den inte. Många, främst då från EU-länderna, är arbetskraftsinvandring, folk som söker sig hit för att jobba, ofta rekryterade av företag som inte hittar rätt arbetskraft i Sverige. En hel del kommer hit av familjeskäl, dvs har funnit en partner som bor i Sverige. Etc. Eller kommer från nordiska grannländer. Många kommer hit utan att kosta en enda skattekrona i starten ens, de eller anhöriga t ex däremot kan i vissa fall ha en del initiala kostnader.

Men visst finns det problem, i huvudsak då betr flyktinginvandringen. Speciellt när antalet flyktingar ökar kraftig och "plötsligt".  Även om de på sikt går med "vinst" för samhället.

Och visst diskuteras "invandringen" (som SD-folk oftast kallar det som i huvudsak är flyktingar i vart fall när det gäller initiala kostnader).  Det är bara det att SD egentligen inte vill diskutera, de vill bara skrämma folk att tycka som de, att flyktingar - och alla andra invandrare - kostar oerhörda summor utan att det ger intäkter, att de har annan kultur, annan religion, att de inte är riktiga flyktingar, att vi inte har plats för dem etc. Skrämmer genom att påstås att Sverige tar emot "alla" flyktingar.

Det diskuteras alltså, men inte som SD vill. Men det borde nog diskuteras mera, men då ur andra aspekter. Och inte alltid som en ryggmärgsreflex som en motsats till SD:s "förslag" (eller ultimatum). För SD:s företrädare och hårda kärna går inte att diskutera med. Vi andra bör diskutera - och i det inkludera även de mer eftertänksamma och resonabla SD-sympatisörer som inte är helt fixerade i sin främlingsrädsla.  Och jag ser det inte speciellt fruktbart att klistra olika etiketter på SD heller, speciellt inte om man därmed vill sätta etiketter även på alla nuvarande eller presumtiva sd-väljare.  Kanske skulle debatten - och politiken - bli bättre av att vi struntade i SD, inte låter dem sätta dagordningen.  Och då är det ett sidospår att diskutera om de är nyfascister eller något annat.

En sak vi bör göra klart för oss - och andra - är att Sverige i stort sett alltid varit ett invandrarland, och att det berikat landet.
Och att flyktingar, med flyktingskäl, ska tas emot så gott vi kan, av humanitära skäl. Inte för att vi har råd, och inte avvisas p g a dålig svensk ekonomi.
Vi bör veta att väldigt många av de som kommer hit som asylsökande faktiskt avvisas. Det är ett faktum. Och ibland verkar det dessutom ske lite för ofta, och godtyckligt och på lösa grunder. Så inte är Sverige alls helt öppet för alla som vill komma hit. Dessutom vill inte eller kan inte alls "alla" komma hit.

Samtidigt finns det brister i vår s.k. immigrations- och migrationspolitik. Den har nog länge varit lite väl beskäftigt omhändertagande.  Och dessutom inte utgått från att varje människa är en individ. "Vi" (= våra myndigheter och politiker) har sett flyktingar och andra invandrare som ett kollektiv, som alla har samma behov och bakgrund. Det kostar, och det är så fyrkantigt att det skapar problem.

Det faktum att så många flyktingar inte får asyl utan avvisas, det visar inte bara att kraven är höga, utan också att asylboendena fylls av människor som väntar på besked. Att det tar sådan tid, det kostar. Handläggningen måste ske rättssäkert, men snabbare. (Och avvisningarna ska inte ske i former för personalen som liknar lyxsemestrar.)

Jag tror också att vi måste finna former att minska boendekostnaderna. Det är stötande att så stora summor går till profitörer, som tillhandahåller mer el mindre bristfälliga boenden till överpriser. Nog borde det finnas utrymme för mera av ideella insatser! Eller hur? Jag undrar hur villor som står halvtomma hos äldre, vars barn flugit ut? Jag är övertygas om att många, många varken är rädda eller ovilliga att ställa upp, dels för att hjälpa flyktingar, dels för minska kostnaderna för flyktingmottagandet. På köpet får de nya vänner, och hjälper in flyktingarna i det svenska samhället. De finns nog också andra sätt också för privatpersoner att fixa tillfälliga boenden åt flyktingar.
Eller vad tror ni?

EU-valet, kanske inte så konstigt resultat ändå?

Resultatet av valet till eu-parlamentet blev besvikelse betr Sverige, och än mera i sin helhet, dvs för hela Europa.  Dock inte helt oväntat. Men sämre än mina förväntningar, mina fromma förhoppningar.
Efter några timmars tänkande och utan att låta alla experters kommentarer förvirra mig, så har jag kommit fram till detta.

I Sverige och i viss mån även i EU i sin helhet så har de etablerade partierna förlorat och väljarna gått till ytterkantspartier, som väljarna inte brukat rösta på i så hög grad i nationella val, om än tendenser funnits en tid här och där.

I Sverige röstade fler än vanligt i detta val. I EU i övrigt var det som regel ganska klent deltagande. Lågt deltagande kan ses som en protest emot EU, eller att det inte finns de alternativ man vill se i EU.

Svenskarna är inte vana vid att ta ställning till de gemensamma frågor som EU beslutar om. Som regel har EU-valet setts som en lätt-version av riksdagsvalet, svalt intresse. Att EU är vikigt som arena för beslut som gäller Sverige har inte riktigt gått hem. Samtidigt så är åsikterna om hur mycket som EU ska bestämma, och i vad, gått starkt isär. Man ser EU som inrikespolitik. Inte som ett forum för samarbete i Europa och inte som en möjlighet att korrigera en inrikes kurs man inte gillar.

EU betraktas som något man gillar, av rätt diffusa skäl. Eller ogillar av lika diffusa skäl.  Och ogillar man EU så avstår man att rösta, eller väljer ett parti som man tror är negativt i någon bemärkelse. Eller som vill göra EU mera svenskt (som s och m vill). Eller mindre svenskt (som sd vill genom att sätta murar kring både Sverige och EU).

OK. Resultatet blev en kraftig framgång för mp, fi och sd.  Gick hyfsat för c, kd, v och s. Blev katastrof för PP, och nära nog  katastrof för m, och mycket dåligt för fp.

Men varför? Är svenskarna så rasistiska, så extremt socialistfeministiska, så ointresserade av integritet och framtidsfrågor som resultatet kan tyckas tyda på?

Nej, jag tror inte det. Inte medvetet. De är i däremot i hög grad missnöjda med de etablerade partierna politik och företrädare. Och det har de visat i högre grad i detta EU-val än i tidigare och mera än i riksdagsvalen. Risken är nu att det missnöjet kommer att manifesteras även i höstens riksdagsval. Trots att i sak är EU-valet viktigare än riksdagsvalet, och det än mera med söndagens resultat.

Moderaterna hävdar att det är speciellt illa för regeringar, de får straff för den politik som krävts, oavsett regeringarnas politiska färg. Kan ligga något i det, men...  dels så var valet ingen höjdare för s heller. Runt 24% är inte en nivå som borde få s att jubla. Dels klarade sig 2 av de 3 småpartierna i alliansen bättre än m.
Samtidigt som s och v och i någon mån fi menar att de "lyckats" bromsa sd:s rasistiska framgångar.  Men sd fick ju runt 10%, en skrämmande siffra för de (oss) som ogillar extremism och främlingsfientlighet.

Alltså. Sossarna har återhämtat sig från sina värsta bottensiffror, men ärligt talat har långt kvar till nivåer som garanterar dem att styra landet med bara ett lydigt litet parti vid sidan om. S har ändrat politik, det är inte gamla sossarna längre. Frågan är vad de är. Och den frågan ställer sig många av deras tidigare sympatisörer, de som vill ha tillbaka den gamla sossepolitiken.

Alliansen styrs av moderaterna, som "lovade" mera frihet, sänkta skatter, samtidigt som välfärden skulle bevaras av det "nya arbetarpartiet".  I någon mån kanske det blev större frihet, men framför allt blev det sänkta skatter, dock främst för de förmögna och för den välmående medelklass som har fasta jobb och inte råkar bli arbetslösa eller långtidssjuka.  Den generella välfärdspolitiken har krackelerat i viktiga avseenden, sjuka, arbetslösa och pensionärer har fått det sämre, har missgynnats. Det har skapat ett utanförskap, som moderaterna sa sig vilja motverka. Skillnaderna mellan de som har det bra, mycket bra och de som är rent ut sagt (relativt sett) fattiga, eller snabbt blir det, på grund av arbetslöshet, sjukdom, ålder eller andra skäl.

Många hoppas att en sosseregering ska minska dessa klyftor, men dels verkar inte s självt veta eller vilja det på det sätt som skett tidigare, dels tror inte nog många på att det kan ske, inte ens om de får stöd av vänsterpartiet och ev miljöpartiet. För de recept som s har och än mera som de tvingas tillgripa för att få stöd av vänstern och mp, de smakar beskt för många. Inte bara ekonomiskt utan även ideologiskt.

Den ideologiska klarheten finns inte längre inom och mellan partierna. Vilket väljarna börjar inse i allt högre grad.  Och förutom att m får betala för sin allt tröttare politik, som inte leder dit den sagts leda, så får stödpartierna stryk av väljarna. Även om centern och kd nu i eu-valet lyckades "ta hem" en del väljare, möjligen med lite stödröster från m, så är det tveksamt om det lyckas lika bra till hösten för båda partierna.

Folkpartiet fick ett rejäl bakslag, vilket Marit Paulsen i viss mån lyckades begränsa. Dock verkar hennes styrka som vallokomotiv ha minskat, och fp i eu-valet blev bestraffat för sin förlorade socialliberala profil  - och oförmåga att försvara det liberala värdet av personlig integritet och en framtidsinriktad politik i internetrelaterade frågor. Detta trots att fp:s eu-kandidater är mera socialliberala än rikpolitikerna.  Så fp:s utfall i riksdagsvalet är ytterst osäkert.

Varför gick då piratpartiet tillbaka så kraftigt att det tappade båda sina eu-mandat? En orsak är nog att media i stort sett nonchalerade partiet. Det var inte precis mediagynnat i 2009 heller, men då var trots allt FRA-frågan ännu i starkare minne och de nya avslöjanden om integritetskränkningar som gjorts, har inte förklarats för väljarna vad de innebär i minskade demokratiska möjligheter betr åsikts- och yttrandefrihet och integritet.
Att  piratpartiet numera har ett brett program har inte observerats av vare sig media eller väljarna. Ett program som borde ha tillfredsställt en rätt stor väljarskara med framtidstro, vidsynthet och tolerans och motstånd emot olika slag av diskriminering.

Dessutom måste vi nog inse att hela PP:s framgång 2009 inte bara berodde pga dess försvar för integritet och div rättssäkerhetsfrågor, utan också var en effekt av misstron till de gamla partierna i allmänhet, spec då den som fanns och finns hos yngre väljare.  I år gick dessa väljare nog i stället till v, fi och sd eller möjligen i någon mån till mp. Partier som inte ses som lika misslyckade som de gamla partierna.
Hos många äldre väljare är också "pirat" något negativt, något som verkar oseriöst.
Mitt intryck av gammelmedia i år inte heller behandlade pp som det seriösa parti det är. Och dessutom var Fi det parti som mediaetablissemanget gullades med iår. Förre v-ledaren Schyman är ju en mediaattraktiv person.

Äldre sossenostalgiska väljare, som saknar gamla s, de gick nu till sverigedemokraterna. Ja, jag har skrivit det tidigare, en del sd-sympatisörer är inte primärt främlingsfientliga. De har andra bevekelsegrunder, som en nostalgisk längtan till gamla sossetiders politik. Vilket ju är den politik som sd för fram vid sidan av sin främlingsfientlighet.
SD är ett rasistiskt och främlingsfientlighet parti med rötter och grund hos nazism och fascism. Det är ingen tvekan om. Men den skicklige Jimmi Åkesson tonar ned det så mycket han förmår, vilket är rätt långt, för att göra partiet mera salongsfähigt. Bl a genom locka med gammelsossig politik i t ex sjukvård, äldreomsorg etc. Hans "finansiering" blir dock den konsevent rasistiska. Allt gott kan och ska finansieras med en inhuman och rasistisk invandringspolitik, som givetvis i första hand drabbar flyktingarna. Vilket då många sväljer...

Och detta är förklaringen till att en stor del av sd-väljarna inte sätter sd:s invandringspolitik som främsta orsak till sitt val. Men som ger sd:s politik legitimitet både för sig självt som rasistiskt parti och som anständigt välfärdsbevarande...

Fi är ett socialistiskt parti där feminismen i hårdvinklad variant lyfts fram, inte minst av Gudrun Schyman, ett extremt parti åt sitt håll. Inte ett parti som står för jämställdhet, även om de använder det ordet också. Vilket därmed lockade en del v-sympatisörer men även andra, som egentligen inte står för F!:s extremism.  Bl a som protest mot det som de uppfattar som de gamla partierna ljumhet i jämställdhetsfrågor.  Att v klarade sig trots en viss avtappning till F! kan bero på att som protest emot högerextremismen så sprang  en del till en vänsterextremism. Som dock till det mesta ligger utanför v som parti, men som ändå får något slags näring i dess grundideologi. Det ena ger det andra betr extremism.

Att miljöpartiet gick framåt tror jag beror på att de fick väljare från alliansväljare som ville straffa '"sina" partier och i mp fann ett anständigt parti som står för miljön och som numera inte är extrem eu-motståndare utan vill använda eu för bl a en bättre miljöpolitik och som inte är rasister. Folk som inte vill beblanda sig med vare sig v, f! eller sd.  Plus en del pp-sympatisörer som var rädda att pp inte skulle klara spärren och därför valde de mp som näst-bästa parti i integritetsfrågor.

Så, kanske är det  trots allt inte så konstigt att resultatet av valet till eu-parlamentet blev som det blev.  Och att orsaken i mångt och mycket inte beror på rasism eller extremism utan på de gamla partierna oförmåga att vinna förtroende för sin politik. Misstron drev många att på olika sätt demonstrera sitt missnöje genom att, med mer el mindre genomtänkta argument, välja annorlunda än de tidigare gjort, och att det gick till ytterlighetspartier.
Många dessutom med tanken att det var "ofarligt" att göra så när det "bara" var ett eu-val.

Frågan är om och i så fall hur många som återvänder till sina forna partier till hösten. Eller om de fortsätter att protestera genom att välja andra partier som kan verka extrema, men i vart fall inte misslyckats som de gamla partierna, och som kan upplevas som mera tydliga i sina åsikter och värdegrunder.

Av vem, och hur valet tolkas,är viktigt.

På DN-debatt idag diskuterar Markus Uvell, direktör för Timbro, näringslivets tankesmedja,  att hur valet tolkas är lika viktig som hur det blir.

Först noterar jag att Uvell skriver valet, och därmed avser riksdagsvalet. Det indikerar tydligt att han, liksom det politiska etablissemanget i Sverige, inte ser valet till europaparlamentet om tre veckor som speciellt viktigt, och att kommunal- och landstingsvalet i höst också är en sekundär fråga. Däremot är det tydligt att Uvell är en näringslivets man, och att han inte kan leva sig in i hur väljare, med andra perspektiv än hans, ser på politik och partier, även om de röstar på icke-socialistiska partier. Och att han betraktar politiken som ett spel mellan två oföränderliga block.

Uvell går igenom de flesta partierna och pekar på olika tolkningar för s framtid, om det lyckas ta makten eller inte. Med vilka samarbetspartner. Mandat för eller emot en vänstersväng eller inte?

Betr SD citerar jag: "En andra fråga, som knappt diskuteras alls, är hur Sverigedemokraterna kommer att utvecklas på längre sikt. SD är Sveriges mest överexponerade och mest underexponerade parti. Stort utrymme ges åt partiets invandringsfientliga utspel, dess interna konflikter, de protester Jimmie Åkessons resor i landet utlöser etcetera. Mycket sällan granskas partiets politik på andra områden: skolan, sjukvården, arbetsmarknaden, skatterna, företagens villkor med mera.

Det är både märkligt och olyckligt. Vad gäller invandringspolitiken lär SD:s inflytande även framöver vara obefintligt. Sedan de kom in i riksdagen har det svenska regelverket tvärtom liberaliserats ytterligare. Däremot är SD tillräckligt stort för att kunna påverka viktiga beslut i andra sakfrågor, och allt talar för att partiet kommer att växa ytterligare i höstens val.

I dag är SD:s politik vid sidan om invandringsfientligheten en kombination av värdekonservatism och gammaldags S-politik. Vilken av dessa strömningar som framöver dominerar respektive område kommer att påverka såväl vilken politik som får majoritet i riksdagen som de parlamentariska förutsättningarna för att bilda regering.

Erfarenheten från andra europeiska länder är att partier av SD:s typ över tid tenderar att bli allt mer borgerliga, men SD kan inte utan vidare jämföras med sina europeiska systerpartier, så framtiden är svår att förutsäga."

Det är en intressant diskussion. Speciellt om den ses utifrån tolkningar för övriga partier.  Ex-vis jämfört med hur han ser på miljöpartiet. Som han menar spelar bort sina kort genom att gå från den mittposition det haft en tid till att mer el mindre låsa sig till att vara ett "vänsterparti" som bara kan samarbeta med s+v.  Vilket jag kan instämma i. Miljöpartiet har ju onekligen (haft) många inslag i sin politik som skulle trivas bra i ett samarbete med t ex fp, c och även s, men knappast med v. Spelar man bort det så kan man knappast bli något slag vågmästare med inflytande i en oklar majoritetssituation.  Vilket dock ett betr invandringspolitiken neutraliserat sd (vilket ju är en förutsättning!) skulle kunna göra, men osäkert åt vilket håll.  SD är ju i övriga frågor en mix av konservativa och gammelsossiga åsikter.

 Betr kristdemokraterna och centern gör han också en del intressanta spekulationer om deras framtid beroende på, förutom valresultatet, deras mycket olika klarhet i olika sakfrågor. Kd som för profillöst, och c som mycket profilerat åt moderat håll.

Att Uvell, med sin näringslivsinriktade högerprofil, skräms av tanken på ett regeringsskifte, det framgår tydligt av hur han beskriver farorna med en sådan. Därmed förbigår han (inser inte) att många av väljarna hos alliansens partier, möjligen med undantag för hos moderaterna, inte ser samma faror utan tvärtom skulle vilja ha en i vart fall delvis annorlunda politik, med mera socialliberal inriktning, än den alliansen fört. Att de skulle se ett vettigt kompromissande mellan de tre mindre allianspartierna och socialdemokraterna och miljöpartiet, som en smakligare regering än både en fortsatt alliansregering och en röd-grön regering.
Ett par problem är förstås att socialdemokraternas kurs är mycket svårt att bedöma idag, liksom att folkpartiets också är det, kommer fp fortsätta som ett moderat-light parti eller återgå till sin socialliberala linje.
Plus att alla tänkbara alternativ saknar ett inslag som skulle ge tyngd åt försvaret av den personliga integriteten.

För något år sedan hade jag en debatt med denne "borgerlige" näringslivsdirektör Uvell, om på Facebook eller på min blogg minns jag inte. Min invändning emot hans analys då var att han hade en ofullständig och sned uppfattning av begreppet "borgerlig",  som han såg som ett entydigt ideologiskt sammanhållet begrepp. Vilket jag inte anser. Det enda som klart är "borgerligt" är att de partier han hänför till det begreppet är att de är icke-socialistiska. Att de icke-socialistiska partierna har olika ideologier, liberala, konservativa eller variationer av detta med olika prefix, vilka ofta står i direkt kontrast med varandra, det ville han inte riktigt förstå eller erkänna innebörden av.

Uvells tankar kring hur ett valresultat ska tolkas kan ses som att han ändå i någon mån inser att de i alliansen ingående partierna har olika inriktning, frånsett icke-socialismen. Men samtidigt att han inte riktigt nått ända fram beträffande vikten av ideologisk klarhet och ideologiska skillnader.

Och han anser uppenbarligen inte det lönt att ens fundera på hur man kan tolka ett valresultat åt endera hållet för folkpartiets ställning, framtid och vägval. Det är också mycket intressant...