På väg till revolutionen ?

Är Sverige på väg in i ett revolutionärt skede?

På AB debatt skriver Olle Wästberg om att politikerna har övergivit förorten. Han beskriver bl a de stora skillnaderna i valdeltagande i olika delar av Stockholm.
"Klyftan mellan det valdistrikt (i Bromma) där flest röstade och det där minst andel röstade (i Tensta) var 54 procent."
Skillnaderna mellan utbildning, sysselsättning och inkomster skiljer stort mellan olika stadsdelar. Vilket leder till olika valdeltagande.
Olle skriver: "Unga, utlandsfödda och lågutbildade gör färre försök än andra att påverka politiska beslut. Samtidigt är politiska beslut långt viktigare för levnadsomständigheterna för människor i Norsborg än vid Karlaplan.

Lågt valdeltagande är en följd av låg integration och bostadssegregering. Effekten av att människor i ”utanförskapsområden” inte röstar är att de heller inte blir lyssnade till. Vi vet ju att unga och utlandsfödda är underrepresenterade både som medlemmar i politiska partier och i de valda kommunala församlingarna."
Och, påpekar Olle Wästberg, politikerna lyssnar inte på de som inte röstar. De i utanförskapsområdena känner det, att ingen lyssnar. Att det leder till frustration är inte underligt. 

Samtidigt läser jag i DI hur Sven Hagströmer beskriver det. "Känslan av hopplöshet i Stockholms förorter skapar enorma slitningar i samhället, säger finansmannen Sven Hagströmer.
"Den franska revolutionen berodde just på det", säger han till Aftonbladet.

Alltså, vi har stora problem idag, där många människor inte bara känner sig långt ifrån inflytande, från delaktighet i demokratin och välfärden. De är också utanför de facto. Det har uppstått stora skillnader, "klasskillnader". Hopplöshet. Det har uppstått parallellsamhällen. 

Och även om dessa uttalanden göra i anledning av några AB-artiklar om Stockholm vet vi ju att liknande situation finns även på andra håll i landet, i förorter eller andra områden där det koncentrerats människor med låg utbildning, låga inkomster, låg sysselsättningsgrad.

Samtidigt så vet vi att inte bara den franska revolutionen 1789 uppstod på grund av de parallella samhällena, där större delen av folket levde i armod, och utan inflytande - utan demokrati, medan en överklass levde i överflöd. Den ryska revolutionen i början av 1900-talet hade liknande orsaker. 

Och vi var väldigt nära det också i Sverige för ca 100 år sedan. Där alltfler flydde fattigdom, religiös förföljelse och ofrihet till Nordamerika. Samtidigt som industrin växte fram med underbetalda arbetare (som ofta var ogifta kvinnor i vissa industrier) och det gick trögt med demokratins framväxt. Skillnaderna var för stora. Högern, kungahuset och de besuttna stretade emot folkets vilja att få vara med att styra - och så innebar första världskriget, speciellt de senare åren, att hungersnöden blev djup och akut, vilket inte Hammarskölds (av kungen utsedda regering) kunde bemästra.  En ny regering under Carl Swartz fick ta över i den tid (våren, sommaren 1917) då det var omfattande och förtvivlade demonstrationer, där kvinnorna ofta spelade den ledande rollen. Det fanns för lite bröd, potatis, rotfrukter och mycket av köttet och fläsket som producerades hade exporterats. Hungern och att den mat som fanns var för dyr,  och bristen på inflytande (demokrati) ledde på sina håll också till rena kravaller och annan oro. Skillnaderna i samhället var för stora.

Nu kom Sverige över den krisen, Swartz kortlivade regering lyckades lugna folket genom att samarbeta med riksdagen ( inklusive vänstern, dvs liberalerna och socialdemokraterna) och genom att få fram mat, och genom att förbereda marken och göra klart för de mera rabiata konservativa (kungahuset, högern etc) att om inte rösträtten utvidgades så kunde det bli revolution. Swartz var "höger", och hade en blandad uppsättning ministrar, men var uppenbarligen en moderat konservativ, med mycket starka liberala sympatier, som insåg. Hösten 1917 segrade vänstern (liberalerna och socialdemokraterna) och liberalernas ledare Nils Eden blev statsminister i en koalition mellan liberaler och  socialdemokrater. Högern tappade stort, och de mera revolutionära socialisterna (utbrytare från soc-dem) fick bara 8%, och de två bondepartierna (konservativa) var också små. Detta ses som det parlamentarismen slutliga genombrott. Att regeringarna inte skulle utses av kungen utan av riksdagen och måste ha riksdagens stöd. Edéns regering avskaffade de tidigare begränsningarna av rösträtten - och kvinnorna fick rösträtt. Olika reformer i demokratiserande syfte genomfördes (inkl skolreformer). 

Av historien, erfarenheterna, bör vi kunna tyda tecknen. Se att vi idag har flera av de orsaker som låg bakom tidigare revolutioner och som gjorde att vi var snubblande nära det även i Sverige. Klassamhälle, stora grupper som stod utan verkligt inflytande, fattigdom etc. Och lära att ska vi klara även dagens situation måste vi avhjälpa bristerna; minska utanförskapet, minska de allt djupare klyftorna mellan olika grupper människor, förbättra utbildningen, minska fattigdom och öka sysselsättningen och öka valdeltagandet. Partierna måste lyssna och deltagandet i det demokratiska samtalet måste öppnas, vidgas så att alla känner sig kunna vara med. Att dagens överklass måste rucka på sina privilegier (ekonomiska och andra), om vi ska ha ett samhälle där alla är med.

Är djupa klyftor bra för ekonomi och välfärd?

Som en kort kompletterande kommentar till min text häromdagen betr komplexet löner-klyftor etc, vill jag delge även följande. Och det som en kommentar till de som menar att djupa skillnader mellan olika grupper är en stimulans till ekonomisk tillväxt och välfärd för alla. Att man inte ska vara avundsjuk på de som det går bra för, och gjort och gör sig ofantligt rika.
Men det är inte fråga om avundsjuka, utan om att djupa klyftor gör det svårt att skapa sig en någorlunda hyfsad tillvaro själv. OCH att klyftor är skadliga för ekonomin! Just det, för samhällsekonomin som sådan, inte bara för den enskilde med låg inkomst.

Flera svenska företrädare för olika fackliga organisationer har på senare tid krävt lönelyft, och då även för de med lägst inkomster, och är emot sänkta nybörjarlöner. Det är ju rätt givet. Men inte bara de, utan även folk med näringslivspositioner ser risker och nackdelar med låga löner - eftersom de leder till klyftor i samhället.
Trots vad "nyliberala" ekonomer (?) predikar.

En av de mer prominenta, som går emot sänkta löner för nyanlända är förre Scania-vd´n Leif Östling, som föreslås till ny ordförande i Svenskt Näringsliv. Vilket är precis motsatsen till vad denna organisations företrädare dagarna innan anser.

Och nu fick jag precis korn på vad en amerikansk superkapitalist säger. Nick Hanauer, som verkligen inte är en socialist eller "vänster", utan en vältalig företagsledare som vill rädda kapitalismen. En länk till en liten text,  som säger ungefär som så;
vakna upp (kapitalister), växande klyftor driver samhället in i en situation som liknar den i Frankrike före revolutionen.
Han vill höja minimilönerna dramatiskt, för att vidga medelklassen och ge ett visst mått av välstånd, för att minska riskerna för revolution. 

Det ni!

Rent och städat i eget bo...

Så tog till slut Mubaraks sin mats ur skolan. Efter att först ha tjurat sig kvar onödigt länge. Förmodligen för att "säkra" sina enorma tillgångar.

Till slut fick dock Egyptens folk jubla, visa sin glädje. Glada över att få känna sig fria, att bli av med Mubarak och (troligen) även hans vicepresident. Ingen har ropat död åt diktatorn. Folket var trött på ofrihet, på korruption, på diktatur, men de skrek efter frihet, inte efter blod. Det kan synas besynnerligt, men de flesta verkar välkomna att militären tog över. Man tror och hoppas att militären ska lotsa landet över till en demokratisk utveckling. Att det inte blir en militärdiktatur - och inte ett religiöst/islamistiskt styre heller.

Om det är en befogad förhoppning, det återstår att se. Men låt oss hoppas.

Farhågorna för att (radikala) islamister tar över i Egypten är stor på vissa håll. Och visst finns den faran. Men hur stor är den? Och, kan den inte begränsas genom aktivt stöd för demokratiska värderingar och grupper?

I andra (muslimska) länder har revolutioner ofta varit blodiga, och rätt snabbt stulits av islamister el andra med "tveksam" demokratisyn. Nu verkar Algeriet stå på tur för en förändring men där är, såvitt jag kan se, det mera komplicerat.
Frågan är dock om det inte bör kunna gå bättre i Egypten, tämligen homogen befolkning och i stort sett hyfsad tolerans mot koptiska och och andra kristna minoriteter. Revolutionen skedde också lugnt och värdigt. Och nu städar man frivilligt (!) upp i eget bo.

När man tänker efter en smula över hur den egyptiska revolutionen gått tillväga, och nu upplever folkets stolthet, då blir i vart fall jag smått rörd. Det var inga rop efter blod och hämnd. Ropen var efter Mubaraks avgång och efter frihet. Inte efter Mubaraks död, utan efter att hans orättmätigt överkomna tillgångar återförs till folket.

Låt oss glädjas över den värdighet som Egyptens folks visat, och den glädje de visar över att få känna sig fria. En frihetskänsla som gör att många nu städar upp på gator och torg.
Att hålla rent i eget hus är något annat än att leva under tvång i en övervakad diktatur.

Liberal rebell

Plötsligt inser jag att jag inte kommenterat att jag gjort ett tillägg i mitt bloggnamn. Det måste göras. Från det i och för sig personliga, men tämligen intetsägande namnet, Lars-Ericks blogg, heter den nu stolt: Lars-Ericks blogg – en liberal rebell!

Den utlösande faktorn var att vännen Johan Westerholm i något sammanhang nämnde att han kallats för ”bombkastarvänster” i en debatt. Att beskylla Johan för detta verkar något förhastat, men Johan verkade samtidigt lite stolt över epitetet.

Liberal är ett ord som i dagens Sverige känns alltmer befläckat av mjäkighet, av kompromiss, av att vara närmast ett samhällsbevarande mellanting mellan höger och socialism.

Desto större anledning att påminna om dess stolta historia. Låt mig därför påpeka att den franska revolutionen 1789 betecknas som den liberala revolutionen! Där fanns sannerligen inget räddhågat kompromissande. (Bilden borttagen - se kommentar.)

Jag känner visserligen inget behov av att en ny liberal revolution skall vara blodig, men vi ska komma ihåg att liberalismen är att stå i opposition till det samhälle som förtrycker oss. Liberalismen står för mänskliga rättigheter och friheter, för demokrati och valfrihet, för rättssäkerhet, personlig integritet och internationell solidaritet. Allt detta är rena motsatsen till mjäkigt samhällsbevarande. Liberalismen vill göra samhället bättre, friare!

En liberal är en rebell! En som kämpar för sanning och rättvisa. Ett minne från franska revolutionen är att liberal är vänster, konservativ är höger. För så satt partierna i den franska nationalförsamlingen. Kom ihåg det! Liberal är vänster, liberal är rebell, liberal är inget ljumt mellanting.

I dagens Sverige känns det mer angeläget än någonsin. Med FRA-lagar och IPRED med mera behövs liberalismen, behövs att liberala människor inser att liberalismen står för omistliga värden. Värden som inte kan ”avvägas” bort så att det leder till ofrihet och förtryck av den fria tanken och yttrandefriheten.

”Till vapen medborgare! Fienden står vid portarna!”

Våra vapen behöver inte vara blodiga, men fienden måste mötas och kämpas ner! Därför har min blogg numera detta stolta namn.

En liten illustration ändå, Bastiljen stormas. Bastiljen idag kan ses som det faktum att vi alltmer snärjs in i ett nät av frihetskränkande lagar som FRA-lagen, IPRED etc.