På väg till revolutionen ?

Är Sverige på väg in i ett revolutionärt skede?

På AB debatt skriver Olle Wästberg om att politikerna har övergivit förorten. Han beskriver bl a de stora skillnaderna i valdeltagande i olika delar av Stockholm.
"Klyftan mellan det valdistrikt (i Bromma) där flest röstade och det där minst andel röstade (i Tensta) var 54 procent."
Skillnaderna mellan utbildning, sysselsättning och inkomster skiljer stort mellan olika stadsdelar. Vilket leder till olika valdeltagande.
Olle skriver: "Unga, utlandsfödda och lågutbildade gör färre försök än andra att påverka politiska beslut. Samtidigt är politiska beslut långt viktigare för levnadsomständigheterna för människor i Norsborg än vid Karlaplan.

Lågt valdeltagande är en följd av låg integration och bostadssegregering. Effekten av att människor i ”utanförskapsområden” inte röstar är att de heller inte blir lyssnade till. Vi vet ju att unga och utlandsfödda är underrepresenterade både som medlemmar i politiska partier och i de valda kommunala församlingarna."
Och, påpekar Olle Wästberg, politikerna lyssnar inte på de som inte röstar. De i utanförskapsområdena känner det, att ingen lyssnar. Att det leder till frustration är inte underligt. 

Samtidigt läser jag i DI hur Sven Hagströmer beskriver det. "Känslan av hopplöshet i Stockholms förorter skapar enorma slitningar i samhället, säger finansmannen Sven Hagströmer.
"Den franska revolutionen berodde just på det", säger han till Aftonbladet.

Alltså, vi har stora problem idag, där många människor inte bara känner sig långt ifrån inflytande, från delaktighet i demokratin och välfärden. De är också utanför de facto. Det har uppstått stora skillnader, "klasskillnader". Hopplöshet. Det har uppstått parallellsamhällen. 

Och även om dessa uttalanden göra i anledning av några AB-artiklar om Stockholm vet vi ju att liknande situation finns även på andra håll i landet, i förorter eller andra områden där det koncentrerats människor med låg utbildning, låga inkomster, låg sysselsättningsgrad.

Samtidigt så vet vi att inte bara den franska revolutionen 1789 uppstod på grund av de parallella samhällena, där större delen av folket levde i armod, och utan inflytande - utan demokrati, medan en överklass levde i överflöd. Den ryska revolutionen i början av 1900-talet hade liknande orsaker. 

Och vi var väldigt nära det också i Sverige för ca 100 år sedan. Där alltfler flydde fattigdom, religiös förföljelse och ofrihet till Nordamerika. Samtidigt som industrin växte fram med underbetalda arbetare (som ofta var ogifta kvinnor i vissa industrier) och det gick trögt med demokratins framväxt. Skillnaderna var för stora. Högern, kungahuset och de besuttna stretade emot folkets vilja att få vara med att styra - och så innebar första världskriget, speciellt de senare åren, att hungersnöden blev djup och akut, vilket inte Hammarskölds (av kungen utsedda regering) kunde bemästra.  En ny regering under Carl Swartz fick ta över i den tid (våren, sommaren 1917) då det var omfattande och förtvivlade demonstrationer, där kvinnorna ofta spelade den ledande rollen. Det fanns för lite bröd, potatis, rotfrukter och mycket av köttet och fläsket som producerades hade exporterats. Hungern och att den mat som fanns var för dyr,  och bristen på inflytande (demokrati) ledde på sina håll också till rena kravaller och annan oro. Skillnaderna i samhället var för stora.

Nu kom Sverige över den krisen, Swartz kortlivade regering lyckades lugna folket genom att samarbeta med riksdagen ( inklusive vänstern, dvs liberalerna och socialdemokraterna) och genom att få fram mat, och genom att förbereda marken och göra klart för de mera rabiata konservativa (kungahuset, högern etc) att om inte rösträtten utvidgades så kunde det bli revolution. Swartz var "höger", och hade en blandad uppsättning ministrar, men var uppenbarligen en moderat konservativ, med mycket starka liberala sympatier, som insåg. Hösten 1917 segrade vänstern (liberalerna och socialdemokraterna) och liberalernas ledare Nils Eden blev statsminister i en koalition mellan liberaler och  socialdemokrater. Högern tappade stort, och de mera revolutionära socialisterna (utbrytare från soc-dem) fick bara 8%, och de två bondepartierna (konservativa) var också små. Detta ses som det parlamentarismen slutliga genombrott. Att regeringarna inte skulle utses av kungen utan av riksdagen och måste ha riksdagens stöd. Edéns regering avskaffade de tidigare begränsningarna av rösträtten - och kvinnorna fick rösträtt. Olika reformer i demokratiserande syfte genomfördes (inkl skolreformer). 

Av historien, erfarenheterna, bör vi kunna tyda tecknen. Se att vi idag har flera av de orsaker som låg bakom tidigare revolutioner och som gjorde att vi var snubblande nära det även i Sverige. Klassamhälle, stora grupper som stod utan verkligt inflytande, fattigdom etc. Och lära att ska vi klara även dagens situation måste vi avhjälpa bristerna; minska utanförskapet, minska de allt djupare klyftorna mellan olika grupper människor, förbättra utbildningen, minska fattigdom och öka sysselsättningen och öka valdeltagandet. Partierna måste lyssna och deltagandet i det demokratiska samtalet måste öppnas, vidgas så att alla känner sig kunna vara med. Att dagens överklass måste rucka på sina privilegier (ekonomiska och andra), om vi ska ha ett samhälle där alla är med.