Mera av personval och klara ideologier skulle minska politikerföraktet

Nedanstående reflektion får mig givetvis att grunna över varför SD gått fram så starkt i senaste valet. (Dessutom kan man läsa och begrunda detta i DI om varför fp gick så dåligt i valet. En inkryssad fp-are som inte är "svensk" enl SD:s definition.)

Uppdrag granskning igår kväll visade hur valkampanjen i ÖverKalix gick till, samt resultatet. Kommunen ligger högt upp i Norrbotten mot finska gränsen, avfolkningsbygd och styrd av sossarna så länge någon minns och mer, det talades om minst 80 år. En tredjedel är pensionärer, hög arbetslöshet etc. Den vanliga inställningen hos många, inte minst äldre, är att man röstar som man alltid gjort, man sviker inte föräldrarnas partival.

Men hos en del människor finns en trötthet över detta initiativlösa harvande, denna rätt håglösa konservatism som sossarna symboliserar. Framför allt yngre företrädare för oppositionen vill vara med, få in nya perspektiv och tankar i kommunalhuset. Bryta den maktfullkomlighet som s visat (och som är så vanlig i de kommuner där de regerat i decennier om än numera ofta med stöd av vänsterpartiet).

Före valet samlade oppositionen sig för ett samarbete. Från höger till vänster, dvs inklusive även vänsterpartiet, en koalition. En koalition med något diffust program, men som andades framtidstro och initiativförmåga. Och där den unga centerkvinnan och den unga vänsterpartisten visade sig ha de personliga egenskaper som drog väljare. Och som samarbetade, trots olika grundideologi, men med målet förändring. S-företrädarna andades konservatism, samtidigt som kommunalrådet (s) också rabblade lite s-fraser, men hade svårt att förklara vad det skulle innebära för positivt för ÖverKalix, då det hittills bara burit utför. Hon kunde inte förklara vad ideologin innebär i praktiken.

Framtidskoalitionen tog till slut sjutton mandat mot sossarnas fjorton. Så nu ska Överkalix få två kommunalråd till priset av ett. De två stora partierna i koalitionen är centern och vänsterpartiet, men den innefattar alla de andra partierna. Utom SD. SD hade inget mandat i förra perioden, och fick inget denna gång heller! Bara ett fåtal röster och ingen kandidat.
Framför allt i små kommuner, inte minst om de är på tillbakagång, kan det ofta vara lättare att samarbeta även över blockgränserna eller bilda koalitioner emot det/de partier som styrt "för länge". Dessutom beror det förstås på personkemin mellan de olika partiernas företrädare.

Jag ser också en lärdom av de "studiebesök" som SVT gjorde (genom Anders Jansson) i de kommuner där de olika partierna fått bäst resultat senaste. Visst kunde ofta, men inte alltid, de lokala företrädarna sina partiers program, med det var inte det som var det viktiga. Det var personerna som drog röster!  Ibland hade väljarna inte helt klart för sig vilket parti som de personer som de röstat på tillhör, men de hade förtroende för dem. Och de som valdes var/är nog inte alltid så helt fixerade vid det officiella partiprogrammen, de har egna åsikter.

Slutsatsen av detta är att redan idag kan personval ge väljarna bättre besked om vilka de kan välja, starka och ibland självständiga kandidater, inger mer förtroende än anonyma centralstyrda partigängare. Men flyttar de, minskar partiet igen, liksom om partiet på riksplanet eller den lokale företrädare misslyckas.

Samtidigt så finns oklarheter om vad de flesta partier, framför allt på riksplanet, står för ideologiskt. Där sticker på ett sätt sverigedemokraterna (SD) ut från de övriga. Visserligen försöker SD i viss mån mörka för sitt ursprung och för väsentliga delar av sin politik, men alla vet ändå att de är väldigt emot invandring, invandrare, flyktingar, integrationspolitiken liksom att det är en drastisk neddragning av flyktingpolitiken som ska betala de mera smakliga inslagen i partiets politik. Många väljare blundar för detta faktum, då de är rädda för höga pensionärsskatter, dålig sjuk- och äldrevård etc. Och de anser, utan att vara rasister, att immigrations- och integrationspolitiken kostar för mycket, och att arbetslösheten är för hög.

Bl a detta gör att SD är i vissa avseenden är tydligare än de andra partierna, som alla är mer eller mindre ansvariga för dagens situation. Man är bekymrad över mycket, och ju mer politikerna i de andra partierna visar att de inte förstår oron och de allt djupare klyftorna i samhället, ju mer ökar politikerföraktet. De förefaller dessutom som att det hos en del politiker finns ett förakt för väljarna, som visar sig i den integritetskränkande politik som förs, och som i uttryck som att "lantisar inte är så smarta" och att det är Stockholmarna som är de intelligenta. Mediakoncentrationen till storstäderna (sskt Sthlm) bidrar också till denna klyfta mellan stad och land.

Jag menar alltså att ett starkare personval skulle ge goda kandidater (i alla partier) större chanser att komma fram på bekostnad av partikanslitrogna politruker.
Samtidigt så vill det till att alla partier visar vad de står för, om de har någon sammanhängande ideologi. Inte bara med lapptäcken av olika sakförslag.
Hur ser de på samarbete och ansvar? Vill och vågar de visa sina åsikter, och ändå försöka få genomslag för dem även om de inte kom i majoritet och det måste innebära samarbete med andra?

Hur ofta hör jag inte att: De är ändå samma skit. De lyssnar ju inte på folk. Det gör detsamma hur jag röstar. De vill bara sitta kvar och lyfta sina höga löner. Jag struntar i att rösta.
 Fastän i senaste valet var det många som struntade i soffan och istället tog en valsedel där det stod Sverigedemokraterna - även om den inte innehöll några namn...

Det visar att personer som kan skapa förtroende för sina åsikter måste släppas fram -  och att partierna måste visa vad de står för ideologiskt.

Alltså: tydlighet både på personplanet och partiplanet.