Vänliga poliser och militär

Som jag skrev helt kort nyligen hade vi inga bekymmer i Davao City med vare sig polis eller militär.
Polis finns av olika slag  i Filippinerna, allt från de stackars trafikpoliser som står i hettan mitt i gatan och alla avgaserna, helt oskyddade och till poliser som är närmast militärer, kravallpolis med tung beväpning. Och allt däremellan. Polisen har rent allmänt inget gott rykte, och anses vara korrumperad, speciellt vissa grenar av den, och möjligen extra mycket ute i provinsen... Nå, nog om det.
När det gäller bekämpande av olika gerillor så är det i huvudsak militär som bekämpar dem. Värst nu är förstås IS, som blommat upp kraftigt det senaste året och uppenbarlingen fått förstärkning utifrån.  IS gillar inte Duterte, och vill gärna komma åt honom, men de har hittills haft sin huvudsakliga aktivitet i de västra delarna av Mindanao... där f.ö. det är en stor andel av befolkningen som är muslimer. Men där de flesta inte alls har några sympatier för IS, men där IS ändå kunnat rekrytera många aktiva anhängare, möjligen p g a hög arbetslöshet och allmänt dåliga förhållanden för många av muslimerna där.

IS aktiviteter har föranlett en höjd beredskap av både polis och militär i och runt Davao C också. Detta var en anledning till en demonstration emot undantagstillståndet, inne i Davao C av tillresta demonstranter från provinsen.

Vi hamnade en gång mer el mindre mitt i den demonstrationen, när vi var på väg in till centrum en dag.
Demonstrationen bevakades av dessa "bistra" män. Nej, de var inte alls bistra.  De stod lugnt och stilla och bara kollade att det gick fredligt till.
Frugan fråga om de hade något emot att bli fotograferade, och det gick bra. Det ville gärna ha med mig på bilden också. Trots att det kunde se ut som att jag nästan kramade om dem, samtidigt som jag hade bälte för min mobil och två små vattenflaskor. Kunde tas som ett "bombarbälte"...  vilket de dock inte tyckte såg farligt ut.
Det var svårt att få tag på en taxi denna dag, i rena lunchrusningen. Normalt brukade vi åka jeepny, men de var överfulla, och taxi svårfångde också. Men de vänliga poliserna frågade om vi ville ha hjälp att få en taxi. Vilket vi tacksamt tog emot.
Hyggliga grabbar. Vilka, enl frugan, har ordentlig utbildning för dessa uppgifter att skydda och bevaka folk.

Men även i centrum, vid stadshuset, var det militär bevakning. Här blev jag fotograferad med en officer, som frågade om jag var pensionerad militär....  tyckte han verkligen att jag såg så militärisk ut?  ;)

En vänlig och timid man.
I bakgrunden fanns några tunga militära fordon plus ett antal soldater direkt utanför City Hall, men också patrullerande två och två i de närmaste omgivningarna. Bl en närliggande park, med en massa duvor som matades flitigt av barn.

Visst var de vänliga men också tungt utrustade ändå.

Första maj - utan revolution nu, men nära för 99 år sedan

Jag gissar att dagens första maj blev en rätt avslagen demonstrationsdag i Sverige. Jag har inte förmärkt något som skulle förmå de stora och upprörda folkmassorna att gå ut och demonstrera. I stort sett hela min livstid har det, förutom några korta avbrott under senare tid, varit socialdemokraterna som suttit vid makten. Och det har verkar konstigt och närmast patetiskt att gå ut och protestera emot makten, när man själv är den som har makten.  Om en stund lär vi få pliktskyldiga reportage för vad som förevarit och sagts.

Annat var det för cirka hundra år sedan. Och för 99 år sedan, 1 maj 1917, var det inte bara världskrig utan också en pågående kommunistisk revolution i Ryssland och i Sverige var det en hungersnöd som drev folk, och inte minst kvinnorna, ut på gatorna för att demonstrera. Etablissemanget (kungen, högern, militären, överklassen) fruktade revolution även i Sverige, och de motarbetade den framväxande parlamentarismen och en demokratisering som skulle leda till allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Vänstern, dvs liberalerna och i viss mån de framväxande socialdemokraterna hade vunnit några steg på vägen till folkmakt i stället för herremakt.

Under året innan hade hungersnöden brett ut sig alltmer, Hammarskölds regering hade inte klarat av livsmedelsförsörjningen och inte att förhandla med Storbritannien om handelslättnader. I början av 1917 blev livsmedelsbristen akut. Regeringen Hammarsköld tvangs avgå. Och Carl Swartz bildade regering. En höger- och konservativ regering, men inte av det mer extrema slaget, och ledd av en person som var moderat höger och delvis snarast liberal i praktiken, med ett förflutet som frihandelsvän - i motsats till de mer konservativa högermännen. Och Swartz var inriktad på samarbete med riksdagen och där även med vänstern (liberalerna och socialdemokraterna). Men det var oroliga tider. Militären, i vart fall de värnpliktiga, ansågs inte pålitliga om det skulle bli något som kunde bli en revolution. Samhällsbevarande krafter började bilda "skyddskårer" som skulle hjälpa polisen och "trogna" militärer att hålla tillbaka våldsbenägna demonstranter. Vare sig de demonstrerade för mera mat till rimliga priser eller ett nytt styrelseskick/republik.

Inför första maj höjdes säkerheten, rusdrycksförbud utfärdades ock krigsministern ville förlägga pålitliga förband  från landet i Stockholm p g a oro för de opålitliga i Stockholm. Men Carl Swarz ville inte det. Han insåg att det kunde ses som provocerande, och han förhandlade med Branting om att skyddskårerna inte skulle få några anslag, utan tvärtom förklaras oönskade. En del högerkrafter var närmast panikslagna, men Swartz och hans regering var bekymrade, men inte panikslagna. De lyckades, efter samtal och samverkan med vänstern lugna ner situationen. Samtliga partiledare, inklusive även Branting och Nils Edén (liberalernas ledare) uppmanade folk till lugn och att samarbeta för att klara av svårigheterna. Och i riksdagen lyfte Branting fram att förutom att hungerkrisen måste lösas, måste det också till konstitutionella reformer.

Och, ja, demonstrationerna blev mäktiga och omfattande. Men i huvudsak lugna och värdiga. Dock, skulle det visa sig att det inte var ett lugn som skulle råda allt framgent. Men första maj innebar inte startskottet till en blodig revolution i stil med den ryska, bekämpas av regimtrogna trupper, poliser och högern.  Efter ett halvårs regerande hölls riksdagsval. Swartz regering avgick och vänstern, dvs liberalerna med Nils Edén som statsministger och socialdemokraterna med Hjalmar Branting, bildade regering. Allmän rösträtt, utan graderade röstskalor, och rösträtt även för kvinnorna, infördes. Och första världskriget tog slut.

 Socialdemokratin sprack under resans gång, och utbrytarna bildade ett kommunistiskt parti.

Fösta maj 1917 var revolutionen dock snubblande nära, men undveks. Demokratiseringen kunde gå vidare med fredliga medel.
...
Carl Swartz är en statsminister som jag tidigare inte vetat mycket mera om än namnet. Historikern Eva Helen Ulvros bok (Bonniers) om Swartz ger dock en intressant och detaljerad information om honom och speciellt om det händelserika halvår som han var statsminister. Och den visar att även en kort regeringsperiod kan innebära viktiga beslut för landets framtid.
För mig är det dessutom intressant, Carl Swartz kom från Norrköping (vilket jag inte gör), men hans mor hette Elisabet Forsgren. Undras om det kan finnas något släktband långt bort i historien...

Afghanistan

Jag tror inte jag skrivit om Afghanistan tidigare. Detta då ämnet i sig är så stort att det skulle kräva ett flertal, långa inlägg.
Idag ska jag ändå skriva något, och dessutom kort.
Dagens svenska diskussion handlar mest om de svenska soldater som skjutits till döds. Och Sveriges engagemang ifrågasätts i vanlig ordning av Lars Ohlys parti.

Nu ska vi inte glömma att Afghanistan snart sagt alltid varit oroligt och utsatt för både utländska makters försök att dominera liksom inhemska krigsherrars ständiga kamp om makten. Detta även före det att Sovjet invaderade Afghanistan för 30 år sedan. På senare år har bl a tillkommit opiumhandelns växande betydelse för landet, liksom talibanernas kamp för att föra landet tillbaka till medeltiden.

För att göra det lätt för mig ska jag, som en kommentar till dagens situation, hänvisa till en debattartikel i Svd den 10 febr av Torbjörn Pettersson, generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén.

Pettersson förnekar inte att det behövs en militär insats i landet. Utan den skulle det bli totalt kaos och att talibanernas terrorvälde helt skulle ta över efter en kamp mellan krigsherrar som gör stora pengar på opiumhandeln.
Men, han påpekar att först måste afghanistanerna övertygas om att vi är där för att vinna deras fred, inte vårt krig.
Sedan måste de militära insatserna tonas ner till förmån för civil återuppbyggnad, att få till en legitim stat.
Dessutom bör inte biståndet kanaliseras via militära strukturer. De militära fredsfrämjande insatserna måste hållas isär från det humanitära arbetet.

Pettersson betonar att hela problematiken förvärras av korruption som råder i landet. Därför måste en hederlig och demokratisk struktur byggas upp. Det är inte gjort i en handvändning.
Detta vill jag stryka under med dubbla streck.

Läs artikeln.