EU-valet, viktigare än du tror, inte minst för integriteten

Sveriges Radio har låtit göra en opinionsmätning inför det i maj stundande valet till Europaparlamentet.
Resultatet är intressant. Både skrämmande och glädjande, på flera sätt.

Glädjande att det kan tyda på ett något högre valdeltagande än i senaste parlamentsvalet, 2009. Skrämmande att trots allt så många inte ser det angeläget att rösta i detta val, som faktiskt kan ses som än viktigare än riksdagsvalet i september!
Glädjande siffror för miljöpartiet och vänsterpartiet. Men samtidigt skrämmande eftersom det är partier som, om än i varierande grad, är negativa till EU.  Det är ju faktiskt så att det inte är i EU-parlamentet som Sveriges ställning till EU avgörs, det är i Sveriges riksdag. I parlamentet kan man möjligen försöka obstruera i vissa frågor.

Skrämmande siffror för i första hand kristdemokraterna och piratpartiet, båda åker ut så det stänker om det om dessa siffror håller sig någorlunda fram över valdagen den 25 maj. För mig gör det inget om kd åker ut, men piratpartiets sorti är ett kraftigt bakslag för de som värnar medborgarnas integritet och därmed sammanhängande frågor. Piratpartiet skulle behövas just för dessa frågor även i riksdagen, men eftersom det är EU som i mycket sätter ramar och grund för hur mycket integriteten ska kränkas - eller försvaras - så är piratpartiet än viktigare i parlamentet!

Illa till i februarimätningen ser det ut också för sverigedemokraterna, vilket jag inte alls beklagar. Dess sympatisörer är i  hög grad EU-negativa men samtidigt ointresserade av världen utanför Sverige över huvud taget. Centern riskerar också att falla under strecket, på samma sätt som partiet kan hamna utanför riksdagen.
De stora partierna, moderaterna och socialdemokraterna, verkar göra ett svagt val jämfört med till riksdagen. Deras väljare verkar inte riktigt orka tänka sig att rösta också i parlamentsvalet. I SR:s kommentarer förbigås med tystnad att även fp verkar göra ett något sämre EU-val i år än 2009 (10,9 i st f 13,6%). Det gör att fp:s tredje mandat sitter ytterst löst. Att fp gick bra senast, och ännu ligger bättre till i EU-valet än i riksdagsvalet torde helt bero på Marit Paulsen-effekten.
Ändå för fp-ledamöterna i parlamentet även i övrigt en mera konsekvent socialliberal linje än vad fp inrikes förmår att göra.

Att så stor del av väljarna inte går och röstar är ett nederlag både för partierna och för media, som inte lyckas föra ut hur viktigt valet är. För många väljare är EU för långt bort, för diffust, något främmande och för många skrämmande. Att EU i stort och faktiskt även parlamentet beslutar om och styr både politiken i Sveriges riksdag och våra liv, det blundar alltför många inför.

Att verkligen ta ställning till att man röstar och hur man röstar i parlamentsvalet är viktigt både för de som i grunden är positiva till samverkan och samarbete över gränserna, och detta samarbetes inriktning och omfattning, och för de som är skeptiska eller negativa. Och för de ointresserade, för de påverkas även de.

Att över huvud taget rösta är viktigt. Dessutom finns det alternativ, man  kan faktiskt hitta partier som passar för de flesta olika inställningar och ideologier. I högre grad än vad gäller riksdagen, menar jag...   Och med rätt placerade valsedlar kan man bevara denna mångfald och valfrihet.

Politik och taktik och olika allianser

Fredrik Sneibjerg (bloggen Fredriks funderingar) resonerar liksom många andra kring den senaste opinionsmätningen, och ställer frågan om vad som orsakat sossarnas stora ras.

Opinionsmätningar kan ju tolkas som en viss potentat läser bibeln. Därför är det populärt att kommentera dem, dock med något mindre entusiasm hos de som råkat ut för en nedgång.

Nå, jag tror ändå att de stora svängningarna beror på att väljarna (även jag) blivit förvirrande och vilsna av de senaste årens politik. Vi har ju sett en politik som alltmer präglas av maktsträvan och allt mindre av ideologi.

Jag tror t ex inte att maktskiftet berodde på att så många ville ha moderatpolitik. Primärt var de var trötta på sossepolitiken, och Göran Persson i synnerhet. Allmänt trötta, en stor del pga sossarnas högervridning och nedskärningarna av välfärdssystemen. Och så kom då moderaterna sa att de var ett arbetarparti och att de var "nya". Alltid lurade det någon...

Så vinner alliansen, och med moderaterna i spetsen så skär de ner än värre i trygghetssystemen. Behöver jag exemplifiera? Nej. Och till råga på allt går de emot sina kärnväljare i FRA-frågan. Summa av detta blir: förvirring, osäkerhet. Nu har man i viss mån vant sig vid nedskärningspolitiken. Och medelklassväljarna som ännu har jobb, de har ju fått skattesänkningar. FRA-frågan har inte försvunnit, men den syns inte i dagstidningarna. Mona Sahlin har varit övertaktisk i sitt förhållande till de tilltänkta regeringspartnerna och skapade förvirring på den sidan. Och vi har en finanskris, som regeringen såvitt vi hittills kan se har skött tämligen bra och som de inte heller kan lastas för. Så visst kan opinionerna svänga.

Nu spekuleras vilt just om blocken. Alliansen vill visa enighet. Och en del politiska kommentatorer raljerar över att inte "vänsterblocket" kan ena sig. Jag är inte helt säker på att opinionssvängningarna beror så mycket på det.

F.ö. gillar jag inte blockpolitik. Jag menar att man ska välja eventuellt resesällskap efter målet. Att t ex låsa fast fp, som ett till namnet social-liberalt (dock ej i praktiken nu längre) parti, vid den mix av konservatism och nyliberalism som moderaterna utgör, det är ur politisk-ideologisk synpunkt fel.
En allians som för fel politik utifrån fps (försvunna) ideologi bör, ja måste spricka.

Men OK, mitt resonemang utgår ifrån att partierna har ideologiska kompasser. Så därför är det kanske av mera teoretiskt intresse. I praktiken är alla småpartier inom alliansen numera annex till Reinfeldts moderatmix. De behåller bara sina namn för att de är gamla varumärken som ännu attraherar vissa väljare som inte insett att varumärkena inte har något reellt innehåll. Därigenom maximeras utfallet för Alliansen.

Frågan är vad som händer när förvirringen blir total, dvs när alla inser att partierna fungerar som valapparater för små "eliter", att de inte längre har sin bas i ideologier och/eller levande partiorganisationer med, pga ideologi, ideellt arbetande medlemmar?
När folket upptäcker att partiernas taktiktänkande för att uppnå makten har skett på idéernas bekostnad.

Vad händer när folkpartiets liberala medlemmar och väljare upptäcker vad det är för slags politike som herrar som Johan med batongen Pehrsson för? Detta bara som ett exempel.

För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp.

FRA, debatten på bloggar och annars.

Enl en opinionsundersökning är nu 51% av folket emot FRA-lagen och bara en tredjedel för den. Resten är väl osäkra då. Och opinionen svänger till fördel för FRA-motståndarna. Bland unga är motståndet kompakt.

En stor del av motståndet manifesteras genom den fria debatten på internet, ofta i bloggar. (Fast pga hur min besöksräknare funkar så har jag en misstanke att FRA kollar min blogg, man kan bara undra varför och med vilket lagstöd? Så, hur "fri" är debatten?) Internetanvändare är gissningsvis mera insatt i modern kommunikationsteknik än de som skyr datorer och internet. Kanske därför inser de också farorna med FRA-lagen mer än andra.

Googlar jag runt och kollar upp lite vad olika bloggare säger om FRA är också motståndet nära nog fullständigt. Med vissa undantag främst för partimegafoner. Ibland kan man få ett intryck av att många FRA-motståndare är extrema nyliberaler av ett närmast anarkistiskt slag. Och tonläget är då och då väldigt högt, ordvalet väjer inte för grova tillmälen. Ibland, men inte ofta, kombinerat med ganska intelligenta analyser dessutom. Haha. Nå, jag föredrar nog en mera sansad diskussion, där sakargumenten får dominera och grundproblemen belyses.
Och går man djupare i debatten, och vidgar den utanför den inre cirkeln finner man nog också att "vanliga" opponenter emot lagen dominerar. Det är folk som inser att vi behöver underrättelsetjänst. Folk som inte är anarkister. Folk som ligger i den politiska mittfåra, som inte är lätt att definiera, men som likafullt finns. Och det folket är emot FRA-lagen, och ofta även emot FRA som sådant.

Min tro är att det som bekymrar medelsvensson inte är att oskyldiga privata mail kan kollas.
Det som oroar är vetskapen att vi idag, trots allt, har en "vänlig stat". Eller i vart fall vill vi tro det. Men att med FRA-lagen blir det otroligt lätt för demokratins motståndare att ta över befintlig lag och snabbt göra staten "ovänlig". I det läget får kritik inte förekomma. Och vi vill kunna kritisera vår överhet, den överhet som vi valt för att tjäna oss.

FRA-debatten är ett närmast övertydligt bevis för hur en stor del av våra "förtroendevalda" på heltid (riksdagsmännen) fjärmat sig från väljarnas vardag. Hur de ser sig just som överhet, som måste eller i vart fall har rätt att kolla oss väljare. Vi svenska vill ha trygghet, även mot yttre hot, men vi vill inte bli inlåsta och inte riskera munkavle (vilket en del riksdagsledamöter tyckte sig uppleva t.o.m. i FRA-omröstningen)!
Dessutom vill vi inte att spionbyråkrater ska ta över, och diktera för politiker vad som är bäst. Trots allt kan vi ännu avsätta politiker. Byråkrater är det svårare att avsätta, speciellt om vi har rädda och styrda politiker.

Mot det perspektivet bleknar diskussionen om teknikaliteter i FRA-lagen. Men det principiellt felaktiga ur demokratisk synpunkt blir desto mera tydligt.