Fredrik Sneibjerg (bloggen Fredriks funderingar) resonerar liksom många andra kring den senaste opinionsmätningen, och ställer frågan om vad som orsakat sossarnas stora ras.
Opinionsmätningar kan ju tolkas som en viss potentat läser bibeln. Därför är det populärt att kommentera dem, dock med något mindre entusiasm hos de som råkat ut för en nedgång.
Nå, jag tror ändå att de stora svängningarna beror på att väljarna (även jag) blivit förvirrande och vilsna av de senaste årens politik. Vi har ju sett en politik som alltmer präglas av maktsträvan och allt mindre av ideologi.
Jag tror t ex inte att maktskiftet berodde på att så många ville ha moderatpolitik. Primärt var de var trötta på sossepolitiken, och Göran Persson i synnerhet. Allmänt trötta, en stor del pga sossarnas högervridning och nedskärningarna av välfärdssystemen. Och så kom då moderaterna sa att de var ett arbetarparti och att de var "nya". Alltid lurade det någon...
Så vinner alliansen, och med moderaterna i spetsen så skär de ner än värre i trygghetssystemen. Behöver jag exemplifiera? Nej. Och till råga på allt går de emot sina kärnväljare i FRA-frågan. Summa av detta blir: förvirring, osäkerhet. Nu har man i viss mån vant sig vid nedskärningspolitiken. Och medelklassväljarna som ännu har jobb, de har ju fått skattesänkningar. FRA-frågan har inte försvunnit, men den syns inte i dagstidningarna. Mona Sahlin har varit övertaktisk i sitt förhållande till de tilltänkta regeringspartnerna och skapade förvirring på den sidan. Och vi har en finanskris, som regeringen såvitt vi hittills kan se har skött tämligen bra och som de inte heller kan lastas för. Så visst kan opinionerna svänga.
Nu spekuleras vilt just om blocken. Alliansen vill visa enighet. Och en del politiska kommentatorer raljerar över att inte "vänsterblocket" kan ena sig. Jag är inte helt säker på att opinionssvängningarna beror så mycket på det.
F.ö. gillar jag inte blockpolitik. Jag menar att man ska välja eventuellt resesällskap efter målet. Att t ex låsa fast fp, som ett till namnet social-liberalt (dock ej i praktiken nu längre) parti, vid den mix av konservatism och nyliberalism som moderaterna utgör, det är ur politisk-ideologisk synpunkt fel.
En allians som för fel politik utifrån fps (försvunna) ideologi bör, ja måste spricka.
Men OK, mitt resonemang utgår ifrån att partierna har ideologiska kompasser. Så därför är det kanske av mera teoretiskt intresse. I praktiken är alla småpartier inom alliansen numera annex till Reinfeldts moderatmix. De behåller bara sina namn för att de är gamla varumärken som ännu attraherar vissa väljare som inte insett att varumärkena inte har något reellt innehåll. Därigenom maximeras utfallet för Alliansen.
Frågan är vad som händer när förvirringen blir total, dvs när alla inser att partierna fungerar som valapparater för små "eliter", att de inte längre har sin bas i ideologier och/eller levande partiorganisationer med, pga ideologi, ideellt arbetande medlemmar?
När folket upptäcker att partiernas taktiktänkande för att uppnå makten har skett på idéernas bekostnad.
Vad händer när folkpartiets liberala medlemmar och väljare upptäcker vad det är för slags politike som herrar som Johan med batongen Pehrsson för? Detta bara som ett exempel.
För övrigt anser jag att FRA-lagen skall rivas upp.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
6 kommentarer:
Lars-Erick, det där med motvilja till blockpolitik får mina varningsklockor att ringa då jag hör det från en folkpartist. Det har funnits många i FP som velat se partiet som en lydig knähund till husse socialdemokratin. Det säger man förstås inte, istället brukar det pratas om att bryta blockpolitiken.
Var hittar du ett enda spår av konservatism i dagens moderater?
Eftersom vi ju har flerpartisystem (fler än två alltså) så borde ju blockpolitik inte vara så lyckat. Men som regeringsbildandet ser ut enligt regeringsformen så framstår faktiskt ren blockbildning som det enda riuktigt hederliga mot väljarna. Regeringen har den egentliga makten inte riksdagen, alltså har väljarna faktsikt rätt att veta vilken regeringspolitik man röstar på. Alternativet är att rösta på partier med varsin agenda som sedan gör upp i slutna rum utan insyn. Det är sämre i min ögon.
Angående sossarnas ras så tror jag att Sahlin nu får börja betala priset för att partiet inte lärde sig läxan efter valförlusten. Jag kan inse att det blev svårt att ta förlusten på allvar eftersom Arrogansen sjunkit som opinionsmässiga stenar under två år pga sin egen klantighet (och delvis genom iskall beräkning genom att ta obehagliga beslut i början på mandatperioden), men så länge som sossarna inte förnyar sin politik i grunden så har det bara varit en tidsfråga innan raset kommer. Frågan är dock om de kommer att rasa tillräckligt djupt.
KD låg under 4% igen. Snart kommer Arrogansen inse att de måste gå med gemensam valsedel 2010 för att ha chansen alls.
Hej Pop. Men du, jag har visserligen varit folkpartist intill för några år sedan, dock ej medlem numera. Men däremot är jag oförändrat socialliberal. Partiet har svängt, icke jag.
Blockpolitik. Men du, du resonerar trots allt som om det bara finns två ideologier (om än du inte definierar dem). Och att de av praktiska skäl måste finnas 2 block.
Du tror att om en folkpartist är emot blockpolitik så ska han sitta i knät på sossarna. Varför det? Det du då underförstår är att en folkpartist ska sitta i knät på moderaterna. Ett liberalt fp (som vi inte har idag) ska givetvis stå för sin ideologi. Och det tycker jag att andra partier skall göra också, vilket inte precis är så tydligt idag.
Du är ju, vad jag förstår, i högsta grad konservativ. Eftersom du säger att det inte finns ens ett spår av konservatism hos dagens moderater så känner du dig hemlös då? Men det är klart, kd har ju konservativa drag. Att det oxå finns i m har jag skrivit massor om tidigare, finns ej plats här att repetera.
Jag vill, som socialliberal, inte sitta i knät på någon.
Däremot kan jag samarbeta med den som ligger nära till i aktuella frågor. Men inte sitta i knät. Och inte ge samarbetspartnern något slags öppet mandat att tala för mig. Det vi är överens om kan jag formulera själv.
Och varför ska det vara enkelt att bilda regering?
PS till Pop. Ja, en arroganslista måste givetvis ha namnet "Arrogansen".
Den kan jag dock ej rösta på. Icke heller kan jag ge min röst åt ett parti eller block som står för socialism.
Bättre vore att få rösta på en kandidat(alt. säg 3 kandidater i fallande ordning). Dennes partitillhörighet kan då anges, men jag vill inte att min röst ska tillfalla partiet om kandidaten får för få eller "för många" röster. Jag vill inte ge draghjälp åt ett parti eller åt kandidater jag inte har förtroende för.
Lars-Erick, i mina ögon finns det tre politiska ismer. Socialism, liberalism och konservatism. De två första kallar jag gärna ideologier, men konservatismen är snarare en attityd. I alla händelser så skulle jag i en välfungerande demokrati anta att detta ledde till tre tämligen jämnstora partier där vilka två som samarbetar för tillfället kan växla fritt. Finland efter Kekkonen har ju fungerat ganska mycket så med regeringar som bestått av samtliga möjliga tvåpartikombinationer av Centern, Socialdemokraterna och Samlingspartiet. (Som en kuriositet kan nämnas att Svenska Folkpartiet också varit med i samtliga regeringar sedan 1979.) Men i Sverige är det inte så.
I Sverige finns SAP. Man kan i sin syn på politiken inte bortse från en sådan kraft som den svenska socialdemokratin utgör. De är inte ett parti bland andra utan den himlakropp som bestämmer det politiska gravitationsfältet. Man kan inte vara neutral, man måste vara antingen med eller mot socialdemokraterna.
Jag är född och uppvuxen i en illröd kommun där det endast var ett antal val sedan som socialdemokraterna förlorade sin egna majoritet. Man tvingas välja. Med eller mot. Jag valde "mot" för jag såg bara maktfullkomlighet och korruption hos sossarna. Därmed färgas också min syn på borgerliga politiker som vill "göra upp" med socialdemokraterna. Det är ju alltid på sossarnas villkor. De släpper bara fram någon annan en stund till köttgrytorna så länge det gynnar dem själva, tyvärr finns det gott om nyttiga idioter som trots detta tar chansen att åtminstona få smaka makten denna lilla stund. Det är för mig omöjligt att se detta på annat sätt än som ett försök att komma med i korruptionsklubben av den som för sent upptäcker sig ha satsat på medlemskap i fel förening. Men visst du har rätt, även i detta har de nya moderaterna tagit efter sossarna.
Ja, jag är partipolitiskt hemlös. Sedan över femtio år ligger det konservativa arvet i träda i Sverige, men visst gissar du rätt i att jag röstat på KD. De har i alla fall något slags inslag av värdekonservatism som i brist på ordentlig socialkonservtism behöver finnas kvar i debatten. Men nu är det iofs slut med det röstandet pga FRA-lagen. :-)
När jag läser din blogg och debatterar med dig så slås jag av en intressant sak: vi tycker rätt ofta lika i sak, men så snart som politiska ismer kommer på agendan så glider vi isär. Jag kan förstås tycka att det egentligen är ganska ointressant om man har Burke eller Smith på nattduksbordet, men det är måhända en rätt så typiskt konservativ åsikt. Du skrev någon gång att du värjde dig mot ordet borgerlig, men heller inte hittat ett bättre för att beskriva en gemensam liberal-konservativ falang mot socialismen. Anti-socialism är ju en meningslös negation. Inte vet jag om det håller för ismerna som helhet, men kanske skulle tillräckligt många av oss tycka att etiketten "Frihetlig" vore tillräckligt bra?
Jösses vad långt detta blev. Hoppas det inte blev så splittrat som det känns!
Pop. Ja risken är att när man diskuterar dessa frågor så blir det långt. Det är dels intressant, dels blir det för förenklat o lätt att missuppfatta om man är för kortfattad.
Men det kan man ju bli ändå.
Ideologi eller attityd. Tja, en definitionsfråga.
Man kan ju säga såhär också. Socialism har en bild av det ideala samhället. Dit vill man föra människorna, ofta får det kosta vad som helst att komma dit. I form av förtryck o massmord. Vilket enl min syn komprometterar ideologin, hur "gott och välvilligt" målet än kan verka, i teorin.
Men vi vet ju att den tavlan tilltalar många. Men att villigheten att ta till vilka medel som helst, den varierar högst påtagligt.
Den liberala attityden är annorlunda, den har INTE en klar bild hur det goda samhället SKA se ut. Liberalismen är en attityd som är positiv till förändring och utveckling. Till en utveckling i frihet och samverkan. Det blir enl liberalismen ett gott samhälle om människan får frihet och om de i demokratisk anda samverkar för allas bästa. (Nu drar jag inte in den ekonomiska liberalismen i detta.)
Konservatismen är väl ett mellanting mellan socialismens idealbild och liberalismens attityd. Den konservative har en bild av samhället, att de ska vara som det är, eller hellre, som det var tills ganska nyligen. Inte en drömbild av hur det ska bli, utan om hur det var. Den konservative har därför en negativ, pessimistisk attityd till förändring och utveckling.
Jag tror att de flesta människor i någon mån inom sig har drag av flera av dessa ideologier, men att det oftast ändå har är en definitiv dominans av endera.
Men sen har vi "problemet" att det finns en massa varianter av dessa huvudideologier.
Socialism-marxism-kommunism-trotskijsm-socialdemokrati etc.
Liberalism-socialliberalism-neoliberalism-nyliberalism-marknadsliberalism etc.
Konservatism-neokonservatism(vilket sägs vara det Bush står för)- socialkonservatism.
Plus mixar av detta.
Ser man på partiernas ideologier blir det än svårare.
Och det förvärras av att de idag framför allt präglas av makthunger, och då är det en populistisk (japp!) pragmatism som man försöker kränga till väljarna.
Problemet för oss väljare är att vi visserligen kan ha sympati för mer än en ideologi (dvs det är inte säkert att vi alltid är medvetna om detta, men OK), men att de mixar som vi erbjuds inte känns rätt.
Och dessutom, som sagt, alltför mycket spetsade med just MAKTsträvan.
Oj, finns mkt mer att säga, men detta har oxå blivit för långt...
Men apropå etiketter. Frihetlig föreslår du, Pop.
Varför inte då Frihetligt frisinnad?
Frisinnad är ju det svenska ordet för liberal. Men i dagligt tal har det - i mina ögon i vart fall - en mera jordnära klang.
Frisinnad har ju historiska folkpartikopplingar så det kan ju vara mindre bra om man letar efter ett neutralt begrepp. Jordnära och träffande är det dock. Är inte frihetlig frisinnad en tautologi?
I övrigt fortsätter jag debatten i ditt nya inlägg där du tar upp ämnet igen.
Skicka en kommentar