Lagtrots, för demokratins skull

Anders Widén har, som vanligt, massor av tänkvärda funderingar på sin blogg och i bloggposten den 19 mars om ansvar.
http://djingis.blogspot.com/2009/03/att-ta-ansvar-ar-det-att-havda-en-hogre.html

Han diskuterar där bl a tankar av Henry David Thoreau, som redan för 160 år sedan skrev om hur man genom "civilt motstånd" kunde skapa förändring.

Jag är en laglydig människa. I vart fall har jag försökt vara det, i medvetande om att lagar stiftas ju av en demokratiskt vald riksdag. Även om jag inte alltid instämt i hur lagarna utformats.

Så har det varit. Ändå har jag sedan länge sett en fråga där jag kunnat försvara lagtrots. Det är då folk (ofta äldre tanter med sann människokärlek) gömmer flyktingar som hotas av utvisning, och där varje normal människa inte kan se att flyktingarna gjort något annat ont än att de fötts i fel land, i ett land med odemokratisk regim.

Nu glider jag dock alltmer över till detta oerhörda att lagtrots kan vara demokratiskt, även i andra frågor. I vart fall när det gäller viktiga, grundläggande mänskliga rättigheter. De som är själva grunden för demokrati. Ja, då vet ni vad jag tänker på.
Rättigheter som alltmer trampas på av vår demokratiskt valda riksdag.

När demokratin inte längre försvaras genom riksdagen måste vi som medborgare ta upp den kampen.

Demokratin måste försvaras även INOM Sverige!
Om nödvändigt genom lagtrots, då lagar numera stiftas genom beställningar från olika lobbygrupper - emot folkviljan och endast i lobbygruppens intresse.
Det är en lång och svår kamp att återupprätta demokratin. Opinion måste bildas, för demokratiska rättigheter. Emot riksdagspartierna, emot starka ekonomiska intressen och lobbyorganisationer. Traditionella media måste fås att inse sin grundläggande uppgift att granska makten, och maktens motiv. Till att ta medborgarnas sida.

Det är inte ett jobb som vi bara gör genom bloggande under ett halvår. Vi måste använda våra hjärnor och vår uppfinningsrikedom för att nå ut. Och detta utan pengar och utan PR-byråer.
Tidpunkten är inte den bästa nu heller, pga finanskris och djup lågkonjunktur är de flesta människor främst oroade för sin ekonomiska framtid, för jobben.

Det är ingen lätt uppgift. Men den måste göras. Hur ska vi annars kunna se oss själva i spegeln om vi inte försöker?