Nu vill Fredrik Reinfeldt göra moderaterna till ett statsbärande parti. Som sossarna länge ansetts vara, och ansett sig själva vara.
Ack ja.
Finns det något som mera tydliggöra att det är makten i sig som är det viktiga? Att idéer och ideologi kommer långt ner på prioriteringslistan. Om det ens är med. I och för sig menar jag att det varit så redan tidigare, men att så frankt och rått erkänna det! ¨
Vare sig moderaterna eller sossarna försöker dölja det.
Makten framför allt. Ändamålet helgar medlen. Så ser de på politiken. Och övriga partier ser de bara som stödpartier för sina resp koalitioner. Vill de små partierna vara med får de finna sig i vad det två stora partierna hittar på.
Vad är det då som de stora hittar på? Jo, de lyssnar ivrigt efter vad de tror är populärt. De söker attrahera något slags medianväljare. Men, ärligt talat, den väljaren finns inte. Den väljaren finns bara i spindoktorers och reklammakares fantasi...
Och även de stora partierna är så små i medlemstal att de faktiskt inte har tillräcklig markkontakt... Och medlemmar är ju bara till besvär. Ledningen bestämmer.
Vi har nu alltså två stora partier plus ett antal svansviftande småpartier, som helt frigjort sig från sida ideologier, och i stället bara vill vara valmaskiner för att vinna val. För att ledningen ska bevara eller uppnå Makten.
I Japan har vi ett parti som agerat på samma sätt, liberaldemokraterna. I skrivande stund sägs väljarna ha tröttnat på dem, och gett partiet avsked på grått papper efter runt 50 år vid makten. Partiets politik har inte haft någon faktisk politisk profil på länge. Det har genom sitt långa maktinnehav blivit ett kraftlöst intrument för byråkraterna.
Det finns både "riktiga" byråkrater, sådana som anser sig vara opolitiska och så finns de politiska byråkraterna, de som är idélösa utöver idén att ha makten. När dessa byråkratgrupper växer ihop, då har vi hamnat i en situation som är förödande för demokratins förtroende.
Hans Lindblad har kallat det att byråkraterna satt sig i förarsätet - och politikerna bara följer med - i baksätet. Det handlar inte bara om FRA-lagen utan blir allt tydligare över hela det "politiska" spektrat.
Vad är det som karaktäriserar statsbärande partiers agerande framför allt? Jo, populism i dess värsta mening. Att lyssna på folket borde vara en god idé, men hur ska folkets röst komma fram när folket inte får några alternativ? När det som partierna framför är en grå sörja, till förvillelse likadan hos alla! Reinfeldts moderater till och med säger att de vill vara lika som socialdemokraterna.
Vad ska man tro?
Ja, självfallet måste sossarna protestera och säga att moderaterna bara försöker lura väljarna. Givetvis har de rätt, men på samma sätt som som sossarna försöker lura väljarna med sin politik.
De måste elda sina kärntrupper med att måla upp skillnaderna till den lede fienden. Men det faktiska innehållet är svårt att se skillnaderna på.
Båda partierna är i grunden rätt konservativa, med en patriarkal syn på samhället. Och framför allt är de överens om att det viktigaste är Makten.
Och den vill de egentligen bara förvalta, att förändra utifrån någon idéologi, nej det vore för farlig marknadsföring.
Tror de.
Därför slåss de i ett inbillat mittfält. Med marginellt olika förslag, utan ideologisk förankring.
Tänk om de har fel! Vad händer den dag tillräckligt många väljare anser sig lurade? När de inser att det inte går att lita på partier utan idéologisk ledstjärna!
När väljarna inte ser någon skillnad på politiker och byråkrater.
Vad händer när tillräckligt många väljare vill ha alternativ att välja på? Faktiska alternativ. När de vill ha politiker med idéer, och som vill sätta sig i förarsätet!
När demokratin är så befläckad av makthungriga politikerbyråkrater, kommer väljarna då att vända sig till nya partier, och hur ser de ut? Blir det av typ piratpartiet, som vill värna integritet och rättssäkerhet, eller blir det typ sverigedemokraterna, som spelar på fördomar och rädsla för det nya?
Eller kommer byråkratpolitikerna då ha den fullt utbyggda kontrollapparaten över oss väljare att vi aldrig får chansen att välja bort de partier vi inte vill ha.
Då har vi verkligen fått 100%igt statsbärande partier.
Men demokratin försvann.
---
Tillägg. Vill påpeka att kommentarerna föranlett mig göra ytterligare preciseringar och utveckling av ämnet. Glöm därför inte att läsa även kommentarerna. Och kommentera gärna själv!
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
30 augusti 2009
28 augusti 2009
En kandidats lojalitet - väljare eller parti?
Den eminenta bloggaren FarmorGun har grubblat över detta att partierna vill ha en kandidatförsäkran innan de låter en person kandidera under sina resp partinamn.
Det problemet beror förstås i hög grad på det faktum att det är i första hand parti som man väljer eller tycker sig välja. Och det är ju så partierna vill ha det. Partinamnet står högst på valsedeln och därunder partiets olika kandidater. Med ett annat system, där kandidaterna står på en gemensam lista, t ex i bokstavsordning, med partibeteckning efter sitt namn, skulle personen genast ha en bättre ställning gentemot partiet. Men även idag så är det faktiskt så att den som väljs representerar sina väljare, inte partiet. Formellt sett alltså.
Självfallet är det tveksamt med det juridiskt bindande i en kandidatförsäkran. Likafullt är det i högsta grad moraliskt bindande - och ett brott mot den kan innebära att partiet tar chansen att smutskasta kandidaten, om det så vill och finner önskvärt.
När kandidatförsäkran först blev aktuella var det troligen pga av de inslag av personval som kom till stånd för bortåt 20-talet år sedan. Då fanns farhågor för att rika kandidater skulle kunna "köpa" sig mandat, och inte minst var man rädd för mer el mindra hemliga bidragsgivare som skulle matcha fram en kandidat, som skulle kunna bli beroende av bidragsgivaren och/eller alltför självständig gentemot partiet... Därför innebar försäkran ofta att kandidaten noga skulle redovisa sina eventuella bidrag till sin valkampanj för partiet.
I och för sig kan jag inse det rimliga i att en kandidat ska omfatta sitt partis ideologi och i stort sett även dess valprogram.
Men, idag finns bara rudiment av ideologier kvar hos partierna och valprogrammen är dels ofta diffusa, dels är det knappast ovanligt att partierna själva bryter sina vallöften.
Att ställa upp under ett partinamn måste anses förpliktigande emot dess grundsatser, vilket det dock knappast behövs en speciell försäkran för.
Det viktiga, anser jag, är att VÄLJARNA får veta vad kandidaten står för. Detta ansvarar både partiet för och kandidaten. Kandidaten måste alltså precisera sina ståndpunkter, så att både väljarna och partiet vet om dem. Har kandidaten någon ståndpunkt som klart avviker från partiets officiella, så ska det inte diskvalificera honom/henne men det ska göras klart för väljarna! Och utifrån detta vet då också partiets valarbetare vem de vill stödja!
En bättre redovisning av olika kandidaters ståndpunkter skulle göra det lättare för väljarna att göra ett val mellan ett partis olika kandidater. Som det är idag är det mycket ovanligt att detta redovisas, och därför väljer man i blindo. Ett eventuellt kryssande sker utifrån kändisskap och faktorer som ofta inte är ideologiskt intressanta.
En försäkran som däremot de facto innebär att kandidaten ska följa varje rörelse av partipiskan, oavsett vad program och/eller samvete/ideologi säger är en förkastlig företeelse. Däremot bör kandidaten följa det som han/hon personligen sagt sig vilja arbeta för, och gjort bekant för väljarna.
Som det ser ut verkar inte partierna speciellt intresserade av detta idag. Därför behövs en debatt som väcker väljarnas insikt om detta. Så att de/vi kan kräva ett mera utpräglat personval.
En intressant fråga i sammanhanget är hur piratpartiet ställer sig till detta. Strikt partipiska och partilinje eller ett mera utpräglat personval. Svara, någon! Är det som sign Anders skriver i en kommentar hos FarmorGun att piratpartiet måste stå för en sträng partidisciplin/kandidatförsäkran? I så fall, vart tar den personliga integriteten vägen i pp?
Ge oss ett valsystem som sätter väljaren i centrum i stället för partiapparaterna!
Det problemet beror förstås i hög grad på det faktum att det är i första hand parti som man väljer eller tycker sig välja. Och det är ju så partierna vill ha det. Partinamnet står högst på valsedeln och därunder partiets olika kandidater. Med ett annat system, där kandidaterna står på en gemensam lista, t ex i bokstavsordning, med partibeteckning efter sitt namn, skulle personen genast ha en bättre ställning gentemot partiet. Men även idag så är det faktiskt så att den som väljs representerar sina väljare, inte partiet. Formellt sett alltså.
Självfallet är det tveksamt med det juridiskt bindande i en kandidatförsäkran. Likafullt är det i högsta grad moraliskt bindande - och ett brott mot den kan innebära att partiet tar chansen att smutskasta kandidaten, om det så vill och finner önskvärt.
När kandidatförsäkran först blev aktuella var det troligen pga av de inslag av personval som kom till stånd för bortåt 20-talet år sedan. Då fanns farhågor för att rika kandidater skulle kunna "köpa" sig mandat, och inte minst var man rädd för mer el mindra hemliga bidragsgivare som skulle matcha fram en kandidat, som skulle kunna bli beroende av bidragsgivaren och/eller alltför självständig gentemot partiet... Därför innebar försäkran ofta att kandidaten noga skulle redovisa sina eventuella bidrag till sin valkampanj för partiet.
I och för sig kan jag inse det rimliga i att en kandidat ska omfatta sitt partis ideologi och i stort sett även dess valprogram.
Men, idag finns bara rudiment av ideologier kvar hos partierna och valprogrammen är dels ofta diffusa, dels är det knappast ovanligt att partierna själva bryter sina vallöften.
Att ställa upp under ett partinamn måste anses förpliktigande emot dess grundsatser, vilket det dock knappast behövs en speciell försäkran för.
Det viktiga, anser jag, är att VÄLJARNA får veta vad kandidaten står för. Detta ansvarar både partiet för och kandidaten. Kandidaten måste alltså precisera sina ståndpunkter, så att både väljarna och partiet vet om dem. Har kandidaten någon ståndpunkt som klart avviker från partiets officiella, så ska det inte diskvalificera honom/henne men det ska göras klart för väljarna! Och utifrån detta vet då också partiets valarbetare vem de vill stödja!
En bättre redovisning av olika kandidaters ståndpunkter skulle göra det lättare för väljarna att göra ett val mellan ett partis olika kandidater. Som det är idag är det mycket ovanligt att detta redovisas, och därför väljer man i blindo. Ett eventuellt kryssande sker utifrån kändisskap och faktorer som ofta inte är ideologiskt intressanta.
En försäkran som däremot de facto innebär att kandidaten ska följa varje rörelse av partipiskan, oavsett vad program och/eller samvete/ideologi säger är en förkastlig företeelse. Däremot bör kandidaten följa det som han/hon personligen sagt sig vilja arbeta för, och gjort bekant för väljarna.
Som det ser ut verkar inte partierna speciellt intresserade av detta idag. Därför behövs en debatt som väcker väljarnas insikt om detta. Så att de/vi kan kräva ett mera utpräglat personval.
En intressant fråga i sammanhanget är hur piratpartiet ställer sig till detta. Strikt partipiska och partilinje eller ett mera utpräglat personval. Svara, någon! Är det som sign Anders skriver i en kommentar hos FarmorGun att piratpartiet måste stå för en sträng partidisciplin/kandidatförsäkran? I så fall, vart tar den personliga integriteten vägen i pp?
Ge oss ett valsystem som sätter väljaren i centrum i stället för partiapparaterna!
Med FRA-lagen ger gammelpartierna (pp) en chans till riksdagsmandat, kanske.
En av FRA-lagens främsta och skickligaste motståndare är Mikael Nilsson. Nu deklarerar han i en artikel i Newsmill att han kandiderar i piratpartiets provval betr vilka som ska ställa upp för (pp) vid valet i sept nästa år. Nomineringarna är ju på gång inom partierna nu. Om några månader vet vi i princip hur de flesta partiers listor ser ut.
Det är en bra och genomtänkt artikel som Mikael N skrivit. Den ger både en klart disponerad genomgång av vad FRA-lagen och dess hantering innebär, dels ger den hans motivering till riksdagskandidaturen. Läs den!
Artikeln har fått en mängd kommentarer. Det är märkligt med en handfull FRA-kramares inlägg, att de är av så bedrövligt låg nivå. Och anonyma. Jag trodde först att en av dem ("Lunchdröm") var något slags försök till ironi eller satir, men det visade sig snabbt bara vara förvirrat.
Alternativet till FRA-lagen efterlyses?
Se då detta t ex: http://klamberg.blogspot.com/2008/08/birgitta-ohlsson-och-camilla-lindberg.html
Betr kandidatur till riksdagen för (pp). Mikael Nilsson är ett bra namn. Men som mera sansade bedömare framhållit beror (pp)s eventuella framgång i riksdagsvalet dels på hur man lyckas upplysa en bredare allmänhet om faran med FRA-lagen, dels på hur man lyckas bredda sin politik så att den, utifrån ett integritetsperspektiv, omfattar många fler frågor.
Det brådskar. Klarar piratpartiet detta?
Rent teoretiskt kan denna höst innebära att något positivt händer betr FRA-lagen. Men det ser inte bra ut. Sossarnas motstånd verkar mycket ljumt och osäkert och mest motiverat av valtaktiska skäl. Det är möjligt att resultatet bara blir att någon eller några av FRA-lagens motståndare (Camilla Lindberg, Birgitta Ohlsson, Agneta Berliner?) känner sig tvungna att markera sitt avståndstagande, men att lagen består om än med lite kosmetika påsmetad.
Det vore tragiskt! Men det skulle onekligen öka piratpartiets chanser, om det förmår ta dem.
Det är en bra och genomtänkt artikel som Mikael N skrivit. Den ger både en klart disponerad genomgång av vad FRA-lagen och dess hantering innebär, dels ger den hans motivering till riksdagskandidaturen. Läs den!
Artikeln har fått en mängd kommentarer. Det är märkligt med en handfull FRA-kramares inlägg, att de är av så bedrövligt låg nivå. Och anonyma. Jag trodde först att en av dem ("Lunchdröm") var något slags försök till ironi eller satir, men det visade sig snabbt bara vara förvirrat.
Alternativet till FRA-lagen efterlyses?
Se då detta t ex: http://klamberg.blogspot.com/2008/08/birgitta-ohlsson-och-camilla-lindberg.html
Betr kandidatur till riksdagen för (pp). Mikael Nilsson är ett bra namn. Men som mera sansade bedömare framhållit beror (pp)s eventuella framgång i riksdagsvalet dels på hur man lyckas upplysa en bredare allmänhet om faran med FRA-lagen, dels på hur man lyckas bredda sin politik så att den, utifrån ett integritetsperspektiv, omfattar många fler frågor.
Det brådskar. Klarar piratpartiet detta?
Rent teoretiskt kan denna höst innebära att något positivt händer betr FRA-lagen. Men det ser inte bra ut. Sossarnas motstånd verkar mycket ljumt och osäkert och mest motiverat av valtaktiska skäl. Det är möjligt att resultatet bara blir att någon eller några av FRA-lagens motståndare (Camilla Lindberg, Birgitta Ohlsson, Agneta Berliner?) känner sig tvungna att markera sitt avståndstagande, men att lagen består om än med lite kosmetika påsmetad.
Det vore tragiskt! Men det skulle onekligen öka piratpartiets chanser, om det förmår ta dem.
26 augusti 2009
En passionerad liberal! (Uppdat.)
Den siste store politikern i Kennedyklanen har avlidit. Under decennier har Kennedyfamiljen haft stort inflytande i amerikansk och därmed delvis även i internationell politik. Fadern Joseph Kennedy var den som drev på och sonen John F Kennedy nådde ända till presidentposten men mördades 1963. Robert Kennedy var inflytelserik justitieminister, men mördades även han, 1968, strax efter mordet på Martin Luther King jr. Yngstebrodern Edward Ted Kennedy var den ende som nådde en högre ålder (77 år) och hann med nära 50 år som senator, en inflytelserik sådan, innan han nu avled. Han lyckades försvara liberala värden till och med under - och i strid mot - president George W Bushs tid och var inflytelserik rådgivare till president Bill Clinton och även till Barak Obama.
Hans främsta områden var skolpolitik, social omsorg och ett bättre sjukvårdssystem. Vilket känns som klar och tydlig socialliberal politik och välgörande distanserad från den neoliberalism som tyvärr i alltför hög grad präglat både amerikansk och europeisk politik under de senaste decennierna.
Mårtensson har skrivit en god minnesruna över Ted Kennedy.
Det lär dröja innan någon ny Kennedy förmår träda fram till en liknande position som den de klart liberala bröderna John F, Robert och Edward Kennedy haft. Visserligen var nog hans äldre bröder mera kända för en bredare allmänhet, men genom sin långa gärning är det fråga om, om inte Ted gjort mera varaktiga avtryck i vart fall i den amerikanska politiska vardagen.
En passionerad liberal, så beskrivs Edward "Ted" Kennedy. Det är märkligt, nog känns saknaden stor efter Ted Kennedys bortgång, men trots allt kommer det att stå upp fler liberaler som förmår ställa sig i främsta ledet i USA. Handfasta, gedigna liberaler med social ansvarskänsla, som tar strid mot konservativa och okänsliga neoliberaler.
I Sverige ser det sämre ut. Var finns de passionerade liberalerna i Sverige? Ja, inte i riksdag och regering i alla fall. De engagerade socialliberaler som finns, de tvingas huka under partipiska från s.k. batongliberaler i fp. Och även i övriga partier sitter de mycket trångt.
---
Tillägg. Media uppmärksammar givetvis Ted Kennedys bortgång. Men var är de politiska bloggarna (i Sv)? Mårtensson (c) och ett par-tre andra är vad jag hittat. På bloggar.se är det just nu tre texter om detta, ynkligt lite. (Och min har inte noterats där, trots etikett. Varför?)
Inte ens bland de utpräglade fp-bloggar jag kollat har någon mer än Olle Schmidt noterat Kennedys bortgång. Är detta ytterligare ett tecken på att liberalismen, och kännedomen om denna, ligger risigt till idag?
25 augusti 2009
Landstingens dyra sprutor
Nu ska landstingen få en miljard för att ge svenskarna det vaccin mot svininfluensan som staten köper in.
Det är väl i princip bra. Det som gör mig fundersam är prislappen. Landstingen gnäller att det är för lite, en del säger att de behöver 2-3 ggr så mycket.
Då börjar jag räkna. En miljard, det är sådär 110 kr per skalle, förutsatt att varenda kotte verkligen vaccinerar sig.
För såvitt jag förstått är detta en ersättning för att ge sprutorna.
Då undrar jag, hur är det med landstingens organisation och förmåga till rationell planering? Ska det ta en halvtimme per spruta? Det är ju fråga om massvaccinering. Då ska det, mycket generöst räknat, ta max 5 minuter per spruta. Förmodligen borde det gå mycket snabbare.
Det eventuella pappersarbetet kan inte behöva ta mer än 30 sek/person. Dvs att kryssa för i en lista (ev i datorn, och då ännu snabbare) att personen blivit vaccinerad.
För mig verkar det hela främst bli en prestigekamp där landstingen försöker pressa ur staten ( = oss skattebetalare) en massa pengar, för något som är såpass marginellt att de borde klarat det utan större ovationer. Dvs en marginell merkostnad för något som strängt taget varje landsting borde ha beredskap för att göra snabbt och rationellt, enligt det uppdrag de har.
Med effektiv organisation och kostnadsmedvetande borde det inte kosta mer än en tia per patient. Och den tian skulle nog de flesta vara beredda att betala. Men inte mycket mer, för då förstår de flesta att det inte sker rationellt, och börjar undra över vart pengarna tar vägen.
Det är väl i princip bra. Det som gör mig fundersam är prislappen. Landstingen gnäller att det är för lite, en del säger att de behöver 2-3 ggr så mycket.
Då börjar jag räkna. En miljard, det är sådär 110 kr per skalle, förutsatt att varenda kotte verkligen vaccinerar sig.
För såvitt jag förstått är detta en ersättning för att ge sprutorna.
Då undrar jag, hur är det med landstingens organisation och förmåga till rationell planering? Ska det ta en halvtimme per spruta? Det är ju fråga om massvaccinering. Då ska det, mycket generöst räknat, ta max 5 minuter per spruta. Förmodligen borde det gå mycket snabbare.
Det eventuella pappersarbetet kan inte behöva ta mer än 30 sek/person. Dvs att kryssa för i en lista (ev i datorn, och då ännu snabbare) att personen blivit vaccinerad.
För mig verkar det hela främst bli en prestigekamp där landstingen försöker pressa ur staten ( = oss skattebetalare) en massa pengar, för något som är såpass marginellt att de borde klarat det utan större ovationer. Dvs en marginell merkostnad för något som strängt taget varje landsting borde ha beredskap för att göra snabbt och rationellt, enligt det uppdrag de har.
Med effektiv organisation och kostnadsmedvetande borde det inte kosta mer än en tia per patient. Och den tian skulle nog de flesta vara beredda att betala. Men inte mycket mer, för då förstår de flesta att det inte sker rationellt, och börjar undra över vart pengarna tar vägen.
23 augusti 2009
Respekt för oss efter döden
Det sägs ha blivit vanligt att folk skriver minnesord, s.k. nekrologer, efter avlidna anhöriga och andra på internet. Jag har svårt att uppröras över det. Det kan ju ses som ett slags komplement till de minnesord som brukar införas, ibland som annonser, i dagspressen. Kanske kan också minnesord bli mera personliga på internet, ex-vis på en blogg.
Hur länge en text på internet nu finns tillgänglig. I princip kan den ju finnas där någonstans "för evigt". I praktiken finns dock begränsningar och komplikationer.
Emma/opassande tar upp ett tangerande ämne. Hur ser vi på om det vi skrivit, ex-vis på en blogg, förvanskas efter vår död? Hur är det med respekt och integritet, efter döden? Är det OK att någon tar över, köper, en blogg eller en hemsida, en domän, för att göra pengar på den, eller förvanska den på något sätt efter det att vi "stängt datorn" för alltid?
Det vi skriver på papper har faktiskt en lite bättre chans att finnas kvar lite längre än det vi skriver på internet. Om inte barn/släkt bränner allt förstås. Det finns mycket att grubbla över i denna sak. Det handlar än en gång om integritet.
Integritet - respekt även efter döden, tack.
K-märka domännamn? Tja, kanske det. Hur det nu ska gå till. Internet har ett kort minne. Det som skrivs här "finns" en lång tid (i bästa fall), men pga tekniken blir det allt svårare att rent praktiskt att hitta, google till trots. Och det som skrivs på en blogg är i de flesta fall glömt inom en vecka eller två.
Trots att det skrivs så mycket av stort intresse och värde och kan ha kvar sin aktualitet i åratal eller mer.
(Som ett kuriosa kan jag nämna att några (få) av de texter som publicerats på denna blogg för sådär ett år sedan fortfarande läses av en el flera olika personer mest varje dag. )
Jag känner då och då att jag avstår från att skriva om eller kommentera saker eftersom jag ser att andra gjort det, och gjort det mycket bra. Men att hitta det efter tid är inte alltid helt enkelt. Och vad händer med texter, vars författare avlidit? Stängs bloggen, självdör den också, tas den omhand av någon pietetsfull arvinge eller säljs den?
Är det dags att ta in några rader i sitt testamente om vad som ska hända med ens tankar etc på internet?
Går det ens?
Hur länge en text på internet nu finns tillgänglig. I princip kan den ju finnas där någonstans "för evigt". I praktiken finns dock begränsningar och komplikationer.
Emma/opassande tar upp ett tangerande ämne. Hur ser vi på om det vi skrivit, ex-vis på en blogg, förvanskas efter vår död? Hur är det med respekt och integritet, efter döden? Är det OK att någon tar över, köper, en blogg eller en hemsida, en domän, för att göra pengar på den, eller förvanska den på något sätt efter det att vi "stängt datorn" för alltid?
Det vi skriver på papper har faktiskt en lite bättre chans att finnas kvar lite längre än det vi skriver på internet. Om inte barn/släkt bränner allt förstås. Det finns mycket att grubbla över i denna sak. Det handlar än en gång om integritet.
Integritet - respekt även efter döden, tack.
K-märka domännamn? Tja, kanske det. Hur det nu ska gå till. Internet har ett kort minne. Det som skrivs här "finns" en lång tid (i bästa fall), men pga tekniken blir det allt svårare att rent praktiskt att hitta, google till trots. Och det som skrivs på en blogg är i de flesta fall glömt inom en vecka eller två.
Trots att det skrivs så mycket av stort intresse och värde och kan ha kvar sin aktualitet i åratal eller mer.
(Som ett kuriosa kan jag nämna att några (få) av de texter som publicerats på denna blogg för sådär ett år sedan fortfarande läses av en el flera olika personer mest varje dag. )
Jag känner då och då att jag avstår från att skriva om eller kommentera saker eftersom jag ser att andra gjort det, och gjort det mycket bra. Men att hitta det efter tid är inte alltid helt enkelt. Och vad händer med texter, vars författare avlidit? Stängs bloggen, självdör den också, tas den omhand av någon pietetsfull arvinge eller säljs den?
Är det dags att ta in några rader i sitt testamente om vad som ska hända med ens tankar etc på internet?
Går det ens?
19 augusti 2009
Jo, jag fick jobb genom arbetsförmedlingen!
Bloggaren Mary frågar hur många som får jobb genom arbetsförmedlingen (AF). Under de senaste decennierna är de nog lätt räknade. Och de torde vara svåra att räkna ut det verkliga antalet genom AFs egen statistik också. Gissar jag, då den knappast är uppbyggd i det syftet.
Ack ja. Exemplen på AFs klantighet, utifrån de arbetslösas perspektiv, är otaliga. Känner inte att jag behöver ge fler expempel själv.
Dock, mitt första riktiga jobb fick jag faktiskt genom AF, men det är i närmast förhistorisk tid (1960-talet). Och det varade bara 4-5 månader. Det kan möjligen vara intressant att notera att jag hade en moster som arbetade på AF (dock i annat län), och hon var redan då trött på AFs tilltagande byråkratisering och ökande syn på sig själv myndighet.
Hon hade den naiva tron att AF var till för de arbetslösa och arbetade utifrån det! Vilket gjorde att hon välsignade den dag hon gick i pension och slapp "sossificeringen" av det impotenta AF.
Den tänkta motiveringen för AF, som kanske till och med var den officiella en gång i tiden, vad vet jag utan att gå till urkunderna, är givetvis bra. Den som min moster trodde på, den att fixa jobb åt folk, eller att i vart fall aktivt hjälpa dem till arbete.
Därför är det känslomässigt (?) svårt att helt spola AF utan att ha ett alternativ som man tror på. Privata alternativ finns numera i någon mån, och de kan väl sägas fylla ett behov. Men inte känner då jag till något sådant alternativ som verkligen motsvarar det som AF borde vara.
Kan det vara så att det var myndighetsstämpeln som förstörde AF/AMV? Att verket (som det länge hette) halkade så snett i denna sin funktion att det tappad markkontakten.
Samt förstås, att "verket" blev ett i rörelsen ingående (om än indirekt) organ, alltmer befolkat av trogna socialdemokrater, som inte i alla fall anställdes på meriter utan först och främst på grund av partibok. Ofta visserligen välvilliga till arbetssökande, men själva satt de ju säkert i och med sin tjänst. Och deras värld och omvärldsbild var dessutom begränsad till industrijobbarens lönearbete. Möjligen med viss förståelse för enklare tjänstemannajobb, men inte mer. Och på akademiker sågs med misstro.
Och nu har man sedan flera decennier helt tappat förankringen med hur dagens arbetsmarknad ser ut, både för presumtiva LO-jobbare som med akademiker. Och det enda de har att erbjuda de som inte till varje pris vill ha en löneanställning är dessa säregna "Starta-eget"-kurser (med olika namn).
Hur får man något nytt - en fågel Fenix - att resa sig ur askan, om man biter huvudet av skam och helt lägger ner AF?
Och vad händer under övergångstiden?
För inte hjälper det att bara ge AF större anslag, vad än Reinfeldt tror.
Ack ja. Exemplen på AFs klantighet, utifrån de arbetslösas perspektiv, är otaliga. Känner inte att jag behöver ge fler expempel själv.
Dock, mitt första riktiga jobb fick jag faktiskt genom AF, men det är i närmast förhistorisk tid (1960-talet). Och det varade bara 4-5 månader. Det kan möjligen vara intressant att notera att jag hade en moster som arbetade på AF (dock i annat län), och hon var redan då trött på AFs tilltagande byråkratisering och ökande syn på sig själv myndighet.
Hon hade den naiva tron att AF var till för de arbetslösa och arbetade utifrån det! Vilket gjorde att hon välsignade den dag hon gick i pension och slapp "sossificeringen" av det impotenta AF.
Den tänkta motiveringen för AF, som kanske till och med var den officiella en gång i tiden, vad vet jag utan att gå till urkunderna, är givetvis bra. Den som min moster trodde på, den att fixa jobb åt folk, eller att i vart fall aktivt hjälpa dem till arbete.
Därför är det känslomässigt (?) svårt att helt spola AF utan att ha ett alternativ som man tror på. Privata alternativ finns numera i någon mån, och de kan väl sägas fylla ett behov. Men inte känner då jag till något sådant alternativ som verkligen motsvarar det som AF borde vara.
Kan det vara så att det var myndighetsstämpeln som förstörde AF/AMV? Att verket (som det länge hette) halkade så snett i denna sin funktion att det tappad markkontakten.
Samt förstås, att "verket" blev ett i rörelsen ingående (om än indirekt) organ, alltmer befolkat av trogna socialdemokrater, som inte i alla fall anställdes på meriter utan först och främst på grund av partibok. Ofta visserligen välvilliga till arbetssökande, men själva satt de ju säkert i och med sin tjänst. Och deras värld och omvärldsbild var dessutom begränsad till industrijobbarens lönearbete. Möjligen med viss förståelse för enklare tjänstemannajobb, men inte mer. Och på akademiker sågs med misstro.
Och nu har man sedan flera decennier helt tappat förankringen med hur dagens arbetsmarknad ser ut, både för presumtiva LO-jobbare som med akademiker. Och det enda de har att erbjuda de som inte till varje pris vill ha en löneanställning är dessa säregna "Starta-eget"-kurser (med olika namn).
Hur får man något nytt - en fågel Fenix - att resa sig ur askan, om man biter huvudet av skam och helt lägger ner AF?
Och vad händer under övergångstiden?
För inte hjälper det att bara ge AF större anslag, vad än Reinfeldt tror.
17 augusti 2009
Går moderater och sossar ihop för att stoppa nya partier?
Birger Schlaug refererar och kommenterar på sin blogg ett uttalande av Fores, den liberala tankesmedjan, chef Martin Ådahl om att sossarna och moderaterna kan komma att regera ihop efter valet, om det inte går som de vill.
Jo, jag vet att det finns en liberal tankesmedja, med inte tycker jag den har lyckats tänka fram så mycket hittills. Vare sig nytt, eller återuppväckande av de liberala ideerna, som idag är mycket slumrande inom de etablerade partierna.
Men OK, alltså m + s = sant, för att stoppa sverigedemokraterna från inflytande i riksdagen, om de skulle passera 4%-spärren. Det skulle vara ett tänkbart och realistiskt alternativ, menar Ådahl.
Nå, att moderatena (inte bara under Reinfeldt) och sossepartiet i mångt och mycket liknar varandra - samtidigt som de utmålar varandra som huvudfiender, för att mobilisera sina respektive anhängare - det har jag tyckt mig observera sedan flera decennier sedan. Och Schlaug är inte sen att påpeka att även han ser samma likheter.
Han skriver
"Deras partier har närmat sig varandra, först genom sossarnas förflyttning, sedan genom moddarnas. Deras vision är ökad konsumtion, evig tillväxt, mer arbete och smyganpassning till Nato. De är överens om 97 procent av statsbudgeten."
Att sossar och moderater i vart fall retoriskt förflyttat sig och närmat sig varandra är väl odiskutabelt. Med dessutom anser jag att i grunden bygger båda partierna på samma konservativa tankesätt, bevara det bestående. En partiarkal syn på sociala frågor etc. Så visst är de, frånsett en del frågor de söker profilera i valtider, mycket lika varandra.
Och nog är det bestickande att de är överens om 97 % av statsbudgeten. Å andra sidan brukar inte opposition, oavsett färg, lägga förslag som är alltför revolutionerande.
Det intressanta är att resonemanget utgår från iakttagelsen att makten är viktigare än den förmenta ideologin för dessa stora partier (och för mindre också, vill jag framhålla). Och med ett parti, i detta fall sverigedemokraterna, som kunde hota de stora partierna maktställning genom att det kan manövrera från en vågmästarställning, så förenas de stora för bibehållen makt.
Därmed kan de hålla de mindre partierna (c, fp, kd, v, mp) utanför inflytande också. Tänk så skönt... för m+s alltså.
I och för sig har jag inget emot att man vill eliminera ett annars tänkbart inflytande för sd. Men det ger ändå en obehaglig smak i munnen av att man vill dribbla med folkviljan när den inte passar.
Och jag ser en principiellt intressant öppning med detta resonemang för att även spela bort piratpartiet om det skulle bli det som hamnar i vågmästarställning...
Jo, jag vet att det finns en liberal tankesmedja, med inte tycker jag den har lyckats tänka fram så mycket hittills. Vare sig nytt, eller återuppväckande av de liberala ideerna, som idag är mycket slumrande inom de etablerade partierna.
Men OK, alltså m + s = sant, för att stoppa sverigedemokraterna från inflytande i riksdagen, om de skulle passera 4%-spärren. Det skulle vara ett tänkbart och realistiskt alternativ, menar Ådahl.
Nå, att moderatena (inte bara under Reinfeldt) och sossepartiet i mångt och mycket liknar varandra - samtidigt som de utmålar varandra som huvudfiender, för att mobilisera sina respektive anhängare - det har jag tyckt mig observera sedan flera decennier sedan. Och Schlaug är inte sen att påpeka att även han ser samma likheter.
Han skriver
"Deras partier har närmat sig varandra, först genom sossarnas förflyttning, sedan genom moddarnas. Deras vision är ökad konsumtion, evig tillväxt, mer arbete och smyganpassning till Nato. De är överens om 97 procent av statsbudgeten."
Att sossar och moderater i vart fall retoriskt förflyttat sig och närmat sig varandra är väl odiskutabelt. Med dessutom anser jag att i grunden bygger båda partierna på samma konservativa tankesätt, bevara det bestående. En partiarkal syn på sociala frågor etc. Så visst är de, frånsett en del frågor de söker profilera i valtider, mycket lika varandra.
Och nog är det bestickande att de är överens om 97 % av statsbudgeten. Å andra sidan brukar inte opposition, oavsett färg, lägga förslag som är alltför revolutionerande.
Det intressanta är att resonemanget utgår från iakttagelsen att makten är viktigare än den förmenta ideologin för dessa stora partier (och för mindre också, vill jag framhålla). Och med ett parti, i detta fall sverigedemokraterna, som kunde hota de stora partierna maktställning genom att det kan manövrera från en vågmästarställning, så förenas de stora för bibehållen makt.
Därmed kan de hålla de mindre partierna (c, fp, kd, v, mp) utanför inflytande också. Tänk så skönt... för m+s alltså.
I och för sig har jag inget emot att man vill eliminera ett annars tänkbart inflytande för sd. Men det ger ändå en obehaglig smak i munnen av att man vill dribbla med folkviljan när den inte passar.
Och jag ser en principiellt intressant öppning med detta resonemang för att även spela bort piratpartiet om det skulle bli det som hamnar i vågmästarställning...
16 augusti 2009
Jesus, kyrkan och sverigedemokraterna.
Det sägs det ska vara kyrkoval den 20 sept. Men allvarligt talat, nog är det dags att avskaffa nuvarande system med partival. Det är väl inställningen till de kyrkliga frågorna som ska vara grund för valet, inte ev partitillhörighet. Partival har länge känts fel. Och vad gör detta tydligare än att sverigedemokraterna nu gör ännu ett försök att skaffa sig en politisk (!) plattform i Svenska kyrkan?
HAX, en av de mest besökta politiska bloggarna, har uppmärksammat detta i några inlägg, bland annat igår, med rubriken Den ironiska generationen. Det föranledde en något vildvuxen "teologisk" debatt. (Som, förefaller det mig, i efterhand något ansats av HAX.) Hax menade att det låg något ironiskt i att just sd ställde upp i kyrkovalet. Jesus skulle nog inte ha välkomnats av dagens sverigedemokrater. Och det har han nog rätt i.
Det skrämmade var att i kommentarerna fanns en hel del öppet rasistiska ståndpunkter, förutom en diskussion om nazism om det är vänster eller höger etc, som gick emot Hax. Både inläggens mängd och art visar mest att Hax verkligen har en blogg som "alla" läser.
Hax skrev att Jesus var "snäll", vilket är en sanning med modifikation. I vart fall var det inte något slags "snällism", utan krav på sanning och rättfärdighet som mycket skarpt gick emot den tiden judiska "prästerskap" och andra makthavare. Det var ord och inga visor som han förkunnade över månglare i templet eller skrymtande fariseer. Han ville röja upp, göra om, göra rätt. (Oj, kanske han till och med var mot FRA-lagen... )
Inte bevara gamla förlegade strukturer.
Att vara barnens vän gör väl inte någon till "snäll" eller medgörlig. Snarare tvärtom - mot de som står för ondska.
Nu finns det förstås många olika motiv för religiös aktivitet eller inställning. Och man ska inte sätta likhetstecken mellan Jesus och Svenska kyrkan. Men sverigedemokraterna står faktiskt för en främlingsfientlighet som dess nuvarande ledning nödtorftigt söker dölja genom att ta över en del gamla sosseideal (t ex betr äldrefrågor etc) för att locka besvikna och nostalgiska gammelsossar. Dock, vad jag förstår så är inte Svenska kyrkans främsta (eller ens sista) mål att vara en hemstad för nostalgiker och främlings- och förändringsrädda konservativa. Eller?
Men, visst kan det vara roligt att försöka tänka sig vad som skulle hända om Jesus kom tillbaka idag, vilka som skulle välkomna honom (knappats sd väl?), vilka som skulle stoppa honom, vad han skulle betecknas som (sinnessjuk, terrorist, en snäll idiot, uppviglare, samhällsbevarare (näe?) eller som sanningssägare) etc.
Ärligt talat tror jag dock inte att han skulle har mycket till övers för sverigedemokraterna.
Hur man gör den kategoriseringen, det säger dock måhända mer om en själv...
HAX, en av de mest besökta politiska bloggarna, har uppmärksammat detta i några inlägg, bland annat igår, med rubriken Den ironiska generationen. Det föranledde en något vildvuxen "teologisk" debatt. (Som, förefaller det mig, i efterhand något ansats av HAX.) Hax menade att det låg något ironiskt i att just sd ställde upp i kyrkovalet. Jesus skulle nog inte ha välkomnats av dagens sverigedemokrater. Och det har han nog rätt i.
Det skrämmade var att i kommentarerna fanns en hel del öppet rasistiska ståndpunkter, förutom en diskussion om nazism om det är vänster eller höger etc, som gick emot Hax. Både inläggens mängd och art visar mest att Hax verkligen har en blogg som "alla" läser.
Hax skrev att Jesus var "snäll", vilket är en sanning med modifikation. I vart fall var det inte något slags "snällism", utan krav på sanning och rättfärdighet som mycket skarpt gick emot den tiden judiska "prästerskap" och andra makthavare. Det var ord och inga visor som han förkunnade över månglare i templet eller skrymtande fariseer. Han ville röja upp, göra om, göra rätt. (Oj, kanske han till och med var mot FRA-lagen... )
Inte bevara gamla förlegade strukturer.
Att vara barnens vän gör väl inte någon till "snäll" eller medgörlig. Snarare tvärtom - mot de som står för ondska.
Nu finns det förstås många olika motiv för religiös aktivitet eller inställning. Och man ska inte sätta likhetstecken mellan Jesus och Svenska kyrkan. Men sverigedemokraterna står faktiskt för en främlingsfientlighet som dess nuvarande ledning nödtorftigt söker dölja genom att ta över en del gamla sosseideal (t ex betr äldrefrågor etc) för att locka besvikna och nostalgiska gammelsossar. Dock, vad jag förstår så är inte Svenska kyrkans främsta (eller ens sista) mål att vara en hemstad för nostalgiker och främlings- och förändringsrädda konservativa. Eller?
Men, visst kan det vara roligt att försöka tänka sig vad som skulle hända om Jesus kom tillbaka idag, vilka som skulle välkomna honom (knappats sd väl?), vilka som skulle stoppa honom, vad han skulle betecknas som (sinnessjuk, terrorist, en snäll idiot, uppviglare, samhällsbevarare (näe?) eller som sanningssägare) etc.
Ärligt talat tror jag dock inte att han skulle har mycket till övers för sverigedemokraterna.
Hur man gör den kategoriseringen, det säger dock måhända mer om en själv...
Tandläkare på Filippinsk soptipp
Torsdagen den 6 augusti detta år sänder i SVT 1 kl 18.15 ett mycket intressant program. Titeln var "Tandfe tur och retur".
Det var ett danskproducerat program, som handlade om danska tandläkare som frivilligt och ideéllt for till Filippinerna och gav tandvård till fattiga barn, företrädesvis på Manillas soptipp, "Smokey Mountains". Den äldste frivilligarbetaren var en kvinnlig tandläkare på 84 år, som såg både yngre ut och framför allt var full av energi och medkänsla. Och inte darrade hon på handen heller.
Det är ingen tvekan om att det finns väldigt många fattiga barn (och vuxna) i Filippinerna, även om verkligen inte alla är det. Bor man ytterst torftigt på en soptipp eller en begravningsplats, då är man fattig även om man försöker hålla sig ren. Ni kan ju bara försöka föreställa er stanken...
Att det var ideellt och handfast arbete som tandläkarna gjorde kan man förstå av att de inte hade den mest moderna utrustningen, men ändå en väl fungerande sådan och att man inte la pengar på onödigt lyxiga stolar. Patienterna låg på solstolar med en tunn skumgummimadrass, när de behandlades, och det verkade fullt tillräckligt.
Nu ska jag inte beskriva allt i programmet, jag önskar att många såg det, och att det sänds i repris. Skriv och kräv det!
Förutom fattigdom så är också "kostvanorna" ett bekymmer när det gäller tandvården. Saft (el Coca-cola) och några kex är ingen bra kost, vare sig för tänderna eller magen för ett barn i skolåldern. Och några muskler att tala om har inte dessa barn.
Visst kan man önska sig bättre statliga insatser genom utveckling av landet, men i väntan på det lider både vuxna och barn. Därför är varje ideell insats av värde.
Varför inte stödja någon av de ideella organisationer som arbetar med detta. Jag föreslår till exempel The Tribe Mission . Läs deras hemsida och klicka vidare till länkarna där.
Tyvärr har SVT inte rätt att sända programmet i SVTplay (där har vi de eländiga upphovsrättsreglerna igen). Och jag har inte hittat det på någon motsvarande sida hos dansk television, men leta gärna själv. Samt kräv att programmet går i repris snarast.
Det var ett danskproducerat program, som handlade om danska tandläkare som frivilligt och ideéllt for till Filippinerna och gav tandvård till fattiga barn, företrädesvis på Manillas soptipp, "Smokey Mountains". Den äldste frivilligarbetaren var en kvinnlig tandläkare på 84 år, som såg både yngre ut och framför allt var full av energi och medkänsla. Och inte darrade hon på handen heller.
Det är ingen tvekan om att det finns väldigt många fattiga barn (och vuxna) i Filippinerna, även om verkligen inte alla är det. Bor man ytterst torftigt på en soptipp eller en begravningsplats, då är man fattig även om man försöker hålla sig ren. Ni kan ju bara försöka föreställa er stanken...
Att det var ideellt och handfast arbete som tandläkarna gjorde kan man förstå av att de inte hade den mest moderna utrustningen, men ändå en väl fungerande sådan och att man inte la pengar på onödigt lyxiga stolar. Patienterna låg på solstolar med en tunn skumgummimadrass, när de behandlades, och det verkade fullt tillräckligt.
Nu ska jag inte beskriva allt i programmet, jag önskar att många såg det, och att det sänds i repris. Skriv och kräv det!
Förutom fattigdom så är också "kostvanorna" ett bekymmer när det gäller tandvården. Saft (el Coca-cola) och några kex är ingen bra kost, vare sig för tänderna eller magen för ett barn i skolåldern. Och några muskler att tala om har inte dessa barn.
Visst kan man önska sig bättre statliga insatser genom utveckling av landet, men i väntan på det lider både vuxna och barn. Därför är varje ideell insats av värde.
Varför inte stödja någon av de ideella organisationer som arbetar med detta. Jag föreslår till exempel The Tribe Mission . Läs deras hemsida och klicka vidare till länkarna där.
Tyvärr har SVT inte rätt att sända programmet i SVTplay (där har vi de eländiga upphovsrättsreglerna igen). Och jag har inte hittat det på någon motsvarande sida hos dansk television, men leta gärna själv. Samt kräv att programmet går i repris snarast.
14 augusti 2009
Piratpartiet eller sverigedemokraterna?
Det är fler än jag som snuddat vid frågan om vart missnöjda väljare kommer att vända sig. (Se t ex min förra bloggpost.)
HAX har skrivit ett bra och intressant inlägg i samma ämne. Men, jag blev bekymrad, ja till och med lite illamåënde av att läsa en stor del av kommentarera till Hax inlägg, de var så starkt främlingfientliga, om än i varierande grad.
Jo, jag tror nog det finns de som tvekar mellan pp och sd. Men de är nog inte många. Och de gör det av olika orsaker - om de nu analyserat för sig själva vad deras motiv är. Hanseman skrev en bra sammanfattning av det i en kommentar till Emmas blogg! "PP och SD drar båda väljare som är missnöjda med nuet, skillnaden är att PP vill framåt, SD vill bakåt."
Min uppfattning om pp är att i grunden är dess generella inställning milsvida ifrån sd:s.
Men frågan måste ändå ställas, för att göra svaren tydliga(re) från pp:s representanter. Inte minst representanter för andra partier vill gärna antyda att det är samma väljargrupp pp och sd slåss om. Därvid förenklar de förstås frågan, och hänvisar till en felaktig analys som gjordes i SVT tidigare. Jag har inte stött på någon framlingsfientlighet bland pp:s ledande företrädare, men vi ska inte bortse ifrån att det finns en och annan sympatisör som inte har samma inställning som partiledningen. För ett nytt parti är det ytterst angeläget att klargöra sin inställning, så att varken sympatisörer eller motståndare läser in andra meningar.
Ett problem är att Sverige har, och har länge haft, en dålig politik i invandrings- och flyktingfrågor. Det eländiga är att etablissemanget inte vill ha någon djupare debatt om detta utan stämplat kritiker som invandrarfientliga. Vilket i sin tur gjort att sd och dess gelikar fått gratissympatisörer, tyvärr. Därför har också i grunden toleranta och invandrarvänliga människor hållit inne med sin kritik av ett system som de/vi vill förändra och förbättra i sant liberal/humanitär riktning. Inte ytterligare försämra.
F.ö. anser jag det slarvigt att sätta likhetstecken mellan flyktingar och invandrare. En flykting flyr FRÅN NÅGOT, oftast politiskt förtryck av grövsta art, för att få en fristad i ett land som kan ge honom/henne/familjen ett skydd. De behöver just skydd och hjälp, även ekonomiskt, för att komma in i vårt samhälle på ett vettigt sätt. "Man hjälper och drar upp den som håller på att drunkna."
En invandrare kommer TILL Sverige för att t ex skaffa sig ett arbete, för att gifta sig eller för att någon nära släkting finns här. Alltså ett slags frivillighet. I de fallen finns inte anledning till samma generositet från det svenska samhället, som betr flyktingar. Men givetvis ska också invandrare mötas av en välkomnande attityd. För vi behöver dem också. Av många skäl.
Jag kan i allt väsentligt skriva under på Emmas och Hax texter. Se länkarna ovan.
HAX har skrivit ett bra och intressant inlägg i samma ämne. Men, jag blev bekymrad, ja till och med lite illamåënde av att läsa en stor del av kommentarera till Hax inlägg, de var så starkt främlingfientliga, om än i varierande grad.
Jo, jag tror nog det finns de som tvekar mellan pp och sd. Men de är nog inte många. Och de gör det av olika orsaker - om de nu analyserat för sig själva vad deras motiv är. Hanseman skrev en bra sammanfattning av det i en kommentar till Emmas blogg! "PP och SD drar båda väljare som är missnöjda med nuet, skillnaden är att PP vill framåt, SD vill bakåt."
Min uppfattning om pp är att i grunden är dess generella inställning milsvida ifrån sd:s.
Men frågan måste ändå ställas, för att göra svaren tydliga(re) från pp:s representanter. Inte minst representanter för andra partier vill gärna antyda att det är samma väljargrupp pp och sd slåss om. Därvid förenklar de förstås frågan, och hänvisar till en felaktig analys som gjordes i SVT tidigare. Jag har inte stött på någon framlingsfientlighet bland pp:s ledande företrädare, men vi ska inte bortse ifrån att det finns en och annan sympatisör som inte har samma inställning som partiledningen. För ett nytt parti är det ytterst angeläget att klargöra sin inställning, så att varken sympatisörer eller motståndare läser in andra meningar.
Ett problem är att Sverige har, och har länge haft, en dålig politik i invandrings- och flyktingfrågor. Det eländiga är att etablissemanget inte vill ha någon djupare debatt om detta utan stämplat kritiker som invandrarfientliga. Vilket i sin tur gjort att sd och dess gelikar fått gratissympatisörer, tyvärr. Därför har också i grunden toleranta och invandrarvänliga människor hållit inne med sin kritik av ett system som de/vi vill förändra och förbättra i sant liberal/humanitär riktning. Inte ytterligare försämra.
F.ö. anser jag det slarvigt att sätta likhetstecken mellan flyktingar och invandrare. En flykting flyr FRÅN NÅGOT, oftast politiskt förtryck av grövsta art, för att få en fristad i ett land som kan ge honom/henne/familjen ett skydd. De behöver just skydd och hjälp, även ekonomiskt, för att komma in i vårt samhälle på ett vettigt sätt. "Man hjälper och drar upp den som håller på att drunkna."
En invandrare kommer TILL Sverige för att t ex skaffa sig ett arbete, för att gifta sig eller för att någon nära släkting finns här. Alltså ett slags frivillighet. I de fallen finns inte anledning till samma generositet från det svenska samhället, som betr flyktingar. Men givetvis ska också invandrare mötas av en välkomnande attityd. För vi behöver dem också. Av många skäl.
Jag kan i allt väsentligt skriva under på Emmas och Hax texter. Se länkarna ovan.
13 augusti 2009
Piratpartiet breddar sig?
Piratpartiet ska ställa upp i såväl riksdags, som landstings- och kommunalvalen nästa år. Bra! Under vissa förutsättningar.
S-märkte (men i grunden rätt socialliberale) Johan Westerholm har en genomgång, som jag i långa stycken kan instämma i. Och tidigare språkröret Birger Schlaug (mp) välkomnar också (pp), med vissa förbehåll.
Och visst låter det bra, (pp) ska försöka få in sitt integritetsperspektiv även i lokal politik, medborgarrätten och informationssamhället. Utomordentligt. För det är bitar som de gamla partierna inte klarat av, eller rent ut sagt misskött.
Uttalanden från Rick Falkvinge tyder på att de gör en försiktig breddning av sitt program genom att just söka integritetsvinkeln i fler än de frågor som hittills dominerat i partiets framtoning. Lyckas de så kommer stämpeln som enfrågeparti att långsamt blekna.
Den stora frågan är om de kan finna och effektivt marknadsföra tillräckligt många sansade och mogna kandidater, som har detta bredare perspektiv. Liksom att de finner kandidater i alla åldersgrupper. Som inte bara sitter av fullmäktigsammanträden, utan är aktiva.
Och, inte minst, att de hittar "rätt" brytpunkt mellan integritet och offentlighet. Vilket jag skrivit om i tidigare blogginlägg. Samt sluta att tala om att "sjukvård med mera" som skitfrågor.
Det finns integritetsaspekter på sjukvården.
Också.
En intressant aspekt blir i vilken mån (pp) kan förebygga att (sd) får större inflytande i svensk politik. Deras politik är starkt skiljande, men båda kan i någon mån attrahera människor som är missnöjda med dagens partier. Om än utifrån väldigt skilda utgångspunkter.
S-märkte (men i grunden rätt socialliberale) Johan Westerholm har en genomgång, som jag i långa stycken kan instämma i. Och tidigare språkröret Birger Schlaug (mp) välkomnar också (pp), med vissa förbehåll.
Och visst låter det bra, (pp) ska försöka få in sitt integritetsperspektiv även i lokal politik, medborgarrätten och informationssamhället. Utomordentligt. För det är bitar som de gamla partierna inte klarat av, eller rent ut sagt misskött.
Uttalanden från Rick Falkvinge tyder på att de gör en försiktig breddning av sitt program genom att just söka integritetsvinkeln i fler än de frågor som hittills dominerat i partiets framtoning. Lyckas de så kommer stämpeln som enfrågeparti att långsamt blekna.
Den stora frågan är om de kan finna och effektivt marknadsföra tillräckligt många sansade och mogna kandidater, som har detta bredare perspektiv. Liksom att de finner kandidater i alla åldersgrupper. Som inte bara sitter av fullmäktigsammanträden, utan är aktiva.
Och, inte minst, att de hittar "rätt" brytpunkt mellan integritet och offentlighet. Vilket jag skrivit om i tidigare blogginlägg. Samt sluta att tala om att "sjukvård med mera" som skitfrågor.
Det finns integritetsaspekter på sjukvården.
Också.
En intressant aspekt blir i vilken mån (pp) kan förebygga att (sd) får större inflytande i svensk politik. Deras politik är starkt skiljande, men båda kan i någon mån attrahera människor som är missnöjda med dagens partier. Om än utifrån väldigt skilda utgångspunkter.
Poliser i politik och trafik
Visst ska poliser, liksom andra, ha rätt att vara politiskt engagerade och verksamma.
Men självfallet kan det för poliser, liksom för andra, finnas situationer där de bör vara försiktiga så de inte hamnar i jäv. I intressekonflikt mellan sin yrkesroll och sin roll som förtroendevald.
Det är möjligt att just i en socialnämnd är det speciellt riskfyllt och nära jäv. Det är då upp till både den enskilde polisen att se till att han/hon inte befattar sig med frågor där tvivel kan uppstå om vad han/hon prioriterar. Men också den lokala partiorganisationen bör givetvis tänka på vem den sätter i en känslig nämnd som socialnämnden.
Men huvudregeln måste vara tillåtande. Och att samtidigt alla - inte bara poliser - inte sätter sig i en nämnd där de kan råka i konflikt mellan detta uppdrag och yrkesrollen. Dvs en lärare ska inte sitta i skolstyrelsen och bli sin egen arbetsgivare. En byggmästare bör inte sitta i byggnadsnämnden så han kan misstänkas för att gynna sig själv. Osv.
Och ytterst är det väljarna som ska avgöra vem de har förtroende för. Se detta som ännu ett argument för verkliga personval.
Däremot är det märkligt att det finns poliser som inte är bra bilförare. En massa onödiga krockar och andra trafikolyckor där poliser kört dåligt, det är inte bra. Tror de att de kan köra som galningar bara för att de tror sig jaga en brottsling? Dålig utbildning?
Poliser som kör dåligt eller vårdslöst är både en trafikfara och innebär onödiga kostnader för skattebetalarna genom en massa verkstadskostnader.
Men självfallet kan det för poliser, liksom för andra, finnas situationer där de bör vara försiktiga så de inte hamnar i jäv. I intressekonflikt mellan sin yrkesroll och sin roll som förtroendevald.
Det är möjligt att just i en socialnämnd är det speciellt riskfyllt och nära jäv. Det är då upp till både den enskilde polisen att se till att han/hon inte befattar sig med frågor där tvivel kan uppstå om vad han/hon prioriterar. Men också den lokala partiorganisationen bör givetvis tänka på vem den sätter i en känslig nämnd som socialnämnden.
Men huvudregeln måste vara tillåtande. Och att samtidigt alla - inte bara poliser - inte sätter sig i en nämnd där de kan råka i konflikt mellan detta uppdrag och yrkesrollen. Dvs en lärare ska inte sitta i skolstyrelsen och bli sin egen arbetsgivare. En byggmästare bör inte sitta i byggnadsnämnden så han kan misstänkas för att gynna sig själv. Osv.
Och ytterst är det väljarna som ska avgöra vem de har förtroende för. Se detta som ännu ett argument för verkliga personval.
Däremot är det märkligt att det finns poliser som inte är bra bilförare. En massa onödiga krockar och andra trafikolyckor där poliser kört dåligt, det är inte bra. Tror de att de kan köra som galningar bara för att de tror sig jaga en brottsling? Dålig utbildning?
Poliser som kör dåligt eller vårdslöst är både en trafikfara och innebär onödiga kostnader för skattebetalarna genom en massa verkstadskostnader.
11 augusti 2009
Tvingande frivillighet
Tobias Billström och MIV har en tid närmast skrutit över att de fått asylsökande irakier att frivilligt återvända till Irak.
Det låter ju bra. Lät bra.
Men nu visar det sig att denna frivillighet har varit ytterst påtvingad. Om de inte "frivilligt" låter sig skickas till norra Irak, så tvingas de att bli dumpade i Bagdad. Och inte minst för kristna irakier, som ju förföljs i Irak, är det livsfarligt.
Så då tar de skeden i vacker hand, åker till norra Irak, som inte heller är riskfritt, och snarast möjligt så reser de till Canada eller något annat mera humant inriktat land utanför EU, och söker asyl undan förföljelsen i Irak.
Även Arvid Falk skriver om detta.
Svensk flyktingpolitik är märklig och inhuman.
Det låter ju bra. Lät bra.
Men nu visar det sig att denna frivillighet har varit ytterst påtvingad. Om de inte "frivilligt" låter sig skickas till norra Irak, så tvingas de att bli dumpade i Bagdad. Och inte minst för kristna irakier, som ju förföljs i Irak, är det livsfarligt.
Så då tar de skeden i vacker hand, åker till norra Irak, som inte heller är riskfritt, och snarast möjligt så reser de till Canada eller något annat mera humant inriktat land utanför EU, och söker asyl undan förföljelsen i Irak.
Även Arvid Falk skriver om detta.
Svensk flyktingpolitik är märklig och inhuman.
Bravo, Odell
Jag brukar inte prisa Mats Odell (kd), men nu måste jag det. Hör att han vill utreda - och det bör väl gå fort - hur reglerna ska kunna ändras så att statliga myndighetschefer ska kunna avskedas "på riktigt", dvs utan lön, när de gjort verkliga tabbar. Dagens system är ju stötande, vilket jag bl a skrev om här, med anledning av Marianne Samuelssons sorti som landshövding.
Självfallet ska det inte vara för lätt för en regering att göra sig av med duktigt folk, där det bara föreligger meningsskiljaktligheter, men däremot måste ansvar kunna utkrävas och chefer som bryter mot lagar, t o m grundlagen, eller är uppenbart odugliga kunna ges foten utan att de belönas med att sitta i åratal med behållen lön och föga eller intet att göra.
Nästa steg att se över är förstås de orimligt förmånliga pensionsreglerna för myndighetschefer - och för heltidspolitiker. Men det steget kanske är svårare att ta.
Självfallet ska det inte vara för lätt för en regering att göra sig av med duktigt folk, där det bara föreligger meningsskiljaktligheter, men däremot måste ansvar kunna utkrävas och chefer som bryter mot lagar, t o m grundlagen, eller är uppenbart odugliga kunna ges foten utan att de belönas med att sitta i åratal med behållen lön och föga eller intet att göra.
Nästa steg att se över är förstås de orimligt förmånliga pensionsreglerna för myndighetschefer - och för heltidspolitiker. Men det steget kanske är svårare att ta.
10 augusti 2009
Sverige utvisar kristna...
Så nu vet vi det. I Sverige anser inte myndigheterna att religiös rensning är ett brott.
Sverige skickar tillbaka irakiska flyktingar som söker asyl på grund av förföljelse i sitt hemland p g a att de är kristna. Etnisk rensning, det är fult. Ja, det ÄR fult. Men i Sverige anses religion tydligen som något så oviktigt att det inte går att föreställa sig att i en del andra länder kan man förföljas på grund av sin tro. Jag minns inte exakt vad som rapporterades i radion idag om detta, men uppenbarligen fanns uppgifter om att antalet kristna i Irak halverats efter den amerikanska invasionen och Saddam Husseins fall. Att vara kristen i Irak är bara det, i sig, en risk för inte bara trakasserier utan för dödshot. Det är något som fem internationella och en irakisk organisation för mänskliga rättigheter är helt överens om.
Men inte svenska myndigheter. De lever uppenbarligen i en egen glasbubbla. Religiös förföljelse är ingen orsak till asyl i Sverige. Och myndigheternas handläggning är så långsam att nu blir barn apatiska igen. Detta är jag inte ensam om att reagera emot.
Är inte Sverige ett land där demokratiska värderingar bör vägleda politiker och myndigheter?
Det verkar inte så. Synen på flyktigar är avvisande. Och man använder kampen emot terrorism för att rättfärdiga avskaffande av demokratiska rättigheter.
Ur led är tiden.
För övrig vill jag rekommendera Joshens bloggpost om "rent mjöl" till läsning.
Sverige skickar tillbaka irakiska flyktingar som söker asyl på grund av förföljelse i sitt hemland p g a att de är kristna. Etnisk rensning, det är fult. Ja, det ÄR fult. Men i Sverige anses religion tydligen som något så oviktigt att det inte går att föreställa sig att i en del andra länder kan man förföljas på grund av sin tro. Jag minns inte exakt vad som rapporterades i radion idag om detta, men uppenbarligen fanns uppgifter om att antalet kristna i Irak halverats efter den amerikanska invasionen och Saddam Husseins fall. Att vara kristen i Irak är bara det, i sig, en risk för inte bara trakasserier utan för dödshot. Det är något som fem internationella och en irakisk organisation för mänskliga rättigheter är helt överens om.
Men inte svenska myndigheter. De lever uppenbarligen i en egen glasbubbla. Religiös förföljelse är ingen orsak till asyl i Sverige. Och myndigheternas handläggning är så långsam att nu blir barn apatiska igen. Detta är jag inte ensam om att reagera emot.
Är inte Sverige ett land där demokratiska värderingar bör vägleda politiker och myndigheter?
Det verkar inte så. Synen på flyktigar är avvisande. Och man använder kampen emot terrorism för att rättfärdiga avskaffande av demokratiska rättigheter.
Ur led är tiden.
För övrig vill jag rekommendera Joshens bloggpost om "rent mjöl" till läsning.
Utsatt för cykelstöld
Att bli bestulen på sin cykeln är ett trivialt brott. Polisen tar emot anmälan, men gör i övrigt ingenting. Så är det.
Icke desto mindre är det en kränkning av integriteten.
Vi blev utsatta för detta någon gång från ca 20.45 igår söndagkväll till idag fm (runt niotiden).
Jag trodde att min fru skämtade (ett mycket dåligt skämt) när hon öppnade dörren och ropade att cyklarna var stulna.
Ingen tvekan, det enda som var kvar var de avklippa låsen.
Plats: Öjebyn, utanför Piteå. Precis utanför vår entrédörr (fräck stöld).
En herrcykel, 28 tum, svart ram med vissa pärlgrå-vita partier, vit sadel, 3-växlad och med en gul barnsadel/barnsits på pakethållaren.
En damcykel, 26 tum, i gott skick, lila-aktig färg, med smärre svarta partier, svart sadel, med en cykelkorg i svart ståltråd.
Icke desto mindre är det en kränkning av integriteten.
Vi blev utsatta för detta någon gång från ca 20.45 igår söndagkväll till idag fm (runt niotiden).
Jag trodde att min fru skämtade (ett mycket dåligt skämt) när hon öppnade dörren och ropade att cyklarna var stulna.
Ingen tvekan, det enda som var kvar var de avklippa låsen.
Plats: Öjebyn, utanför Piteå. Precis utanför vår entrédörr (fräck stöld).
En herrcykel, 28 tum, svart ram med vissa pärlgrå-vita partier, vit sadel, 3-växlad och med en gul barnsadel/barnsits på pakethållaren.
En damcykel, 26 tum, i gott skick, lila-aktig färg, med smärre svarta partier, svart sadel, med en cykelkorg i svart ståltråd.
På denna bild, bara dryga veckan gammal, ser man ganska bra hur damcykeln ser ut. En bild där min cykel skymtar en aning finns på denna bloggpost.
Nu har jag kanske inte så många läsare i dessa trakter, men man vet ju aldrig... Eventuella upplysningar emottages tacksamt. De går att meddela i kommentarfältet, eftersom jag ju kollar kommentarer innan de publiceras. Upplysningar i detta fall som inte passar att publicera, raderar jag.
Den direkta ekonomiska skadan är kanske inte så stor. Men att köpa två nya cyklar, med behövlig utrustning kostar ju däremot ändå en hel del pengar. Dessutom så använder ju min fru sin cykel för att ta sig till och från jobbet. Och det lär inte bli några fler cykelutfärder med sonen bakpå min cykel... den är ju stulen.
Att bli bestulen ger också en otrygghetskänsla. Detta område har vi trott var ett tryggt och lugnt område, även om där passerar ett antal "lindrigt nyktra" personer då och då. Till råga på allt så kan ju cyklarna stulits för att säljas, inte "bara" tagna av någon som kände behov av att stjäla en cykel för att ta sig snabbare fram någon kilometer, och i vilket fall som helst så kan vi inte bara ta tillbaka dem om vi skulle hitta dem någonstans... sådana är ju lagarna.
09 augusti 2009
Apatiska barn - igen
För några år sedan skrev jag på min tidigare blogg flera starkt kritiska inlägg om den dåvarande regeringens illa skötta flyktingpolitik och inte minst då om apatiska barn (till asylsökande föräldrar). Dåvarande utvisningsminister Barbro Holmberg fick välförtjänt sina fiskar varma.
Efter lång och bred kritik stiftades till slut en tillfällig lag som gjorde det möjligt att ompröva en del asylansökningar. Bra. Men tydligen inte tillräckligt visar det sig då nu åter rapporteras om att flyktingbarn drabbas av apati pga av långsam handläggning. Apati, depression pga en till synes hopplös situation, som barnen inte har någon skuld till.
Trots märkliga påståenden och insinuationer om att barnen simulerade etc, så visade det sig när man äntligen gjorde en utredning att allts sådant prat var just prat utan grund. Barnen var riktigt sjuka, och orsaken var myndigheternas långsamma och allmänt klantiga - och negativa - handläggning.
Att nu en liknande sitution tycks uppstå är inte bara beklämmande, det är skamligt och skandalöst och ovärdigt!
Vet hut Tobias Billström, MIV och andra inblandade! Se nu till att barn (och ansökande) behandlas humanitärt, med respekt och snabbt.
Det finns en mängd inlägg utöver de jag länkat ovan, den som letar han finner.
Efter lång och bred kritik stiftades till slut en tillfällig lag som gjorde det möjligt att ompröva en del asylansökningar. Bra. Men tydligen inte tillräckligt visar det sig då nu åter rapporteras om att flyktingbarn drabbas av apati pga av långsam handläggning. Apati, depression pga en till synes hopplös situation, som barnen inte har någon skuld till.
Trots märkliga påståenden och insinuationer om att barnen simulerade etc, så visade det sig när man äntligen gjorde en utredning att allts sådant prat var just prat utan grund. Barnen var riktigt sjuka, och orsaken var myndigheternas långsamma och allmänt klantiga - och negativa - handläggning.
Att nu en liknande sitution tycks uppstå är inte bara beklämmande, det är skamligt och skandalöst och ovärdigt!
Vet hut Tobias Billström, MIV och andra inblandade! Se nu till att barn (och ansökande) behandlas humanitärt, med respekt och snabbt.
Det finns en mängd inlägg utöver de jag länkat ovan, den som letar han finner.
En litterär gigant
Jag har just sett ett avsnitt av Hedebyborna, dvs teveversionen av Sven Delblancs fyra romaner om folket och livet i Hedeby. Vilket kan ses som livet i Sverige under ett par decennier runt andra världskriget. 
De fyra romanerna heter: Åminne, Stenfågel, Vinteride och Stadsporten. Jag har både läst böckerna och sett tevedramatiseringen tidigare. Men jag måste bara säga att det är värt att se om teve-serien (några avsnitt finns ännu och några veckor till på SVT play ) och/eller att läsa om böckerna.
Sven Delblanc var en litterär gigant, som det är obegripligt att det är så tyst om honom idag. Hans språk är utmärkt. Och personteckningen är minst sagt gripande. Det är onödigt att göra en recension här, alla lovord som finns passar bra när det gäller Hedebyborna-sviten.
Och när detta är gjort kan ni gärna ta itu med Samuels bok och de övriga i den serien. Det är stor litteratur, som griper tag i läsaren. Efter det behöver jag inte säga mycket mera. Det mesta av vad Delblanc har skrivit är av absolut högsta klass. Resten är snudd på det.
Läs, läs, läs!
De fyra romanerna heter: Åminne, Stenfågel, Vinteride och Stadsporten. Jag har både läst böckerna och sett tevedramatiseringen tidigare. Men jag måste bara säga att det är värt att se om teve-serien (några avsnitt finns ännu och några veckor till på SVT play ) och/eller att läsa om böckerna.
Sven Delblanc var en litterär gigant, som det är obegripligt att det är så tyst om honom idag. Hans språk är utmärkt. Och personteckningen är minst sagt gripande. Det är onödigt att göra en recension här, alla lovord som finns passar bra när det gäller Hedebyborna-sviten.
Och när detta är gjort kan ni gärna ta itu med Samuels bok och de övriga i den serien. Det är stor litteratur, som griper tag i läsaren. Efter det behöver jag inte säga mycket mera. Det mesta av vad Delblanc har skrivit är av absolut högsta klass. Resten är snudd på det.
Läs, läs, läs!
Bilden: Som synes är skådespelarna av yttersta klass de med.
Mera om en landshövdings avgång
Avgång, ja, om att hon blev sparkad då, Marianna Samuelsson. Mitt inlägg den 6 aug om detta har också varit infört i PT den 8 aug. Många har också kommenterat det på bloggar. En av dem är förre mp-språkröret Birger Schlaug. Schlaug var för övrig språkrörskollega med Samuelsson en gång i tiden. Han anser också att hon gjort en stor tabbe. Något vill han dock nedtona det hon gjort med att lika behandling inför lagen inte finns.
Som om det skulle göra saken bättre. Att det brister mycket i detta innebär, som jag ser det, att alla avsteg från denna grundläggande princip måste bekämpas. Oavsett om de som särbehandlar folk av olika anledningar erkänner det - eller svänger sig och gör pudlar för att slippa ta ansvar. Ansvarsutkrävande är inte precis det som utmärker svensk förvaltningskultur. Tyvärr.
FarmorGun snuddar vid detta också. Men hon ställer också ett antal frågor i sammanhanget, som hon delvis också svarar på.
Jag anser dock inte att man generellt kan anse det oetiska att spela in uttalanden som makthavare gör, inte ens vid slutna sammanträden. Det kan tvärtom vara ett sätt att visa vad dessa verkligen står för, ett medel för att utkräva ansvar.
Och den personliga integritet, som jag värnar, är inte i fara av att en makthavares åsikter i tjänsen spelas in och offentliggörs. Tvärtom. Offentlighetsprincipen är viktig - men givetvis rör den sådant som innebär maktutövande etc, inte personliga förhållanden utan relevans.
Jag tror verkligen inte att det faktum att Samuelsson är en kvinna skulle ha spelat en roll när hon fick sparken. Och min erfarenhet av kvinnliga politiker är att de är minst lika förslagna och erfarna i politiskt rävspel som manliga kollegor. Samuelssons agerande både före och efter offentliggörandet av denna sorgliga historia visar att hon inte är lämpad för jobbet som landshövding. Men, som någon annan kommenterat detta, regeringen måste klargöra vad en landshövding egentligen ska göra och vara. Är det en reträttpost inför pensioneringen för mer eller mindre lyckade men förbrukade politiker? Vem företräder han/hon? Står han/hon över lagen?
Jag fick aldrig förtroende för Marianne Samuelsson när hon var aktiv politiker. Men inom mp hade hon förtroende, och där ansågs hon som jordnära och stående på de svagas sida. Det är möjligt att det var så, men som landhövding har hon visat på ännu en risk som både politiker och andra "höjdare" löper - att tappa kontakten med vanligt folk och deras vardag. Att makt korrumperar.
Samt att den som gjort respektabla insatser i en position inte per automatik är lämplig för andra (topp-)jobb.
Som om det skulle göra saken bättre. Att det brister mycket i detta innebär, som jag ser det, att alla avsteg från denna grundläggande princip måste bekämpas. Oavsett om de som särbehandlar folk av olika anledningar erkänner det - eller svänger sig och gör pudlar för att slippa ta ansvar. Ansvarsutkrävande är inte precis det som utmärker svensk förvaltningskultur. Tyvärr.
FarmorGun snuddar vid detta också. Men hon ställer också ett antal frågor i sammanhanget, som hon delvis också svarar på.
Jag anser dock inte att man generellt kan anse det oetiska att spela in uttalanden som makthavare gör, inte ens vid slutna sammanträden. Det kan tvärtom vara ett sätt att visa vad dessa verkligen står för, ett medel för att utkräva ansvar.
Och den personliga integritet, som jag värnar, är inte i fara av att en makthavares åsikter i tjänsen spelas in och offentliggörs. Tvärtom. Offentlighetsprincipen är viktig - men givetvis rör den sådant som innebär maktutövande etc, inte personliga förhållanden utan relevans.
Jag tror verkligen inte att det faktum att Samuelsson är en kvinna skulle ha spelat en roll när hon fick sparken. Och min erfarenhet av kvinnliga politiker är att de är minst lika förslagna och erfarna i politiskt rävspel som manliga kollegor. Samuelssons agerande både före och efter offentliggörandet av denna sorgliga historia visar att hon inte är lämpad för jobbet som landshövding. Men, som någon annan kommenterat detta, regeringen måste klargöra vad en landshövding egentligen ska göra och vara. Är det en reträttpost inför pensioneringen för mer eller mindre lyckade men förbrukade politiker? Vem företräder han/hon? Står han/hon över lagen?
Jag fick aldrig förtroende för Marianne Samuelsson när hon var aktiv politiker. Men inom mp hade hon förtroende, och där ansågs hon som jordnära och stående på de svagas sida. Det är möjligt att det var så, men som landhövding har hon visat på ännu en risk som både politiker och andra "höjdare" löper - att tappa kontakten med vanligt folk och deras vardag. Att makt korrumperar.
Samt att den som gjort respektabla insatser i en position inte per automatik är lämplig för andra (topp-)jobb.
07 augusti 2009
Politik eller privat
Det torde vara uppenbart att det är politiska kommentarer som helt dominerar denna blogg. Dock har en och annan liten privat notis smugit sig in då och då. Utpräglat privata texter har jag dock sporadiskt på min bildblogg, Nu senast om en resa till Boliden.
Här t v en bild från en liten cykelutfärd förra helgen.
Den som möjligen skulle vara intresserad av mera av privata noteringar kring mitt och familjens liv kan kolla in min frus (engelskspråkiga) blogg. Där givetvis speglat utifrån hennes synvinkel.
På min hemsida så finns förutom några hundra bloggposter av äldre datum och i olika utformning även en del texter och bilder som inte är av politisk art. Och lite biografiska notiser.
Ett par länkar finns i spalten till vänster.
06 augusti 2009
Frågor kring en landshövdings avgång.
Jag kan inte erinra mig att en landshövding tidigare tvingats avgå. Det har säkert förekommit, men jag kan inte minnas att det skett under ”modern tid”. Ministrar får sparken nu och då, men att en landshövding får gå är mycket ovanligt. På det sättet har förra språkröret för miljöpartiet Marianne Samuelsson, ”befordrad” till landshövding på Gotland, skapat sig en plats i historien som hon nog inte avsett.
Självfallet var det riktigt att hon fick sparken. En landshövding ska hålla på lagens regler och på likheten inför lagen. När det gäller strandskyddet finns dispensmöjligheter, men också dessa ska ligga inom lagens regler. Att det alltför ofta tummas både på dispensmöjligheterna liksom för likheten inför lagen ursäktar inte Marianne Samuelssons tilltag. Att hon så öppet erkände att hon har en annan syn på likhet inför lagen gjorde det omöjligt för regeringen att ha henne kvar. Det vi får hoppas är att de andra som tänjer på likeheten inför lagen nu tänker till och inser vad som ska gälla.
I t ex läsarkommentarerna till pressens internetupplagor har indignationen också varit stor. Givetvis mot Samuelssons oblyga resonemang för att motivera sitt avsteg från lagen. Men kanske lika mycket har protesterats emot att hon ”bara” omplaceras med bibehållen lön till att stå till regeringens förfogande i en skrubb på regeringskansliet.
I och för sig ser jag det som ett mindre problem än hennes hantering av lagen. Det gäller ju bara pengar, inte en viktig demokratisk likställdhetsprincip. Men visst rymmer även detta en principiell frågeställning. Skattepengar ska inte slösas bort i onödan. Och det kan sannerligen diskuteras hur nödvändigt det är att ge politiker, ex-politiker och toppbyråkrater så generösa fallskärmar - och pensioner som är fallet idag.
Vanligt folk som så flagrant misskött sig, de brukar få avsked på gått papper. Utan minsta pengapåse med sig. De får luta sig emot eventuell A-kassa.
Det är möjligt (?) att det kan vara motiverat med något slags ”riskkompensation” - av mycket mera blygsamt slag – för ett fåtal toppolitiker och liknande. Men knappast när de uppenbart misskött sig och gått emot demokratiska principer. Och, som sagt, för ytterst få och på mycket lägre ekonomiska nivåer.
Huvudprincipen bör dock vara densamma för alla människor, inklusive ministrar, landshövdingar, direktörer, toppbyråkrater, kommunalråd och riksdagsledamöter etc, att de inte ska ha speciella fallskärmar vare sig i form av avgångsvederlag eller pensioner. Liksom för alla andra människor bör även dessas totala livlön ligga till grund för deras pension. Inte att några års lön ska ge dem en rejäl extra pension. I övrigt står det öppet för dem att betala in till privata pensionsförsäkringar enligt vanliga regler.
I detta sammanhang kan det pekas på den enorma klyfta som gäller villkoren för demokratins fotfolk, dvs vanliga fritidspolitiker, som ännu får vara glada för att få ersättning som närmar sig inkomstbortfallet, och de som kravlat sig upp en bit till att vara ordföranden i någon nämnd, till att bli kommunalråd, riksdagsledamöter etc.
En likabehandling skulle ta bort en del av misstron till ”politikerna” och om hur de skor sig på demokratin.
Självfallet var det riktigt att hon fick sparken. En landshövding ska hålla på lagens regler och på likheten inför lagen. När det gäller strandskyddet finns dispensmöjligheter, men också dessa ska ligga inom lagens regler. Att det alltför ofta tummas både på dispensmöjligheterna liksom för likheten inför lagen ursäktar inte Marianne Samuelssons tilltag. Att hon så öppet erkände att hon har en annan syn på likhet inför lagen gjorde det omöjligt för regeringen att ha henne kvar. Det vi får hoppas är att de andra som tänjer på likeheten inför lagen nu tänker till och inser vad som ska gälla.
I t ex läsarkommentarerna till pressens internetupplagor har indignationen också varit stor. Givetvis mot Samuelssons oblyga resonemang för att motivera sitt avsteg från lagen. Men kanske lika mycket har protesterats emot att hon ”bara” omplaceras med bibehållen lön till att stå till regeringens förfogande i en skrubb på regeringskansliet.
I och för sig ser jag det som ett mindre problem än hennes hantering av lagen. Det gäller ju bara pengar, inte en viktig demokratisk likställdhetsprincip. Men visst rymmer även detta en principiell frågeställning. Skattepengar ska inte slösas bort i onödan. Och det kan sannerligen diskuteras hur nödvändigt det är att ge politiker, ex-politiker och toppbyråkrater så generösa fallskärmar - och pensioner som är fallet idag.
Vanligt folk som så flagrant misskött sig, de brukar få avsked på gått papper. Utan minsta pengapåse med sig. De får luta sig emot eventuell A-kassa.
Det är möjligt (?) att det kan vara motiverat med något slags ”riskkompensation” - av mycket mera blygsamt slag – för ett fåtal toppolitiker och liknande. Men knappast när de uppenbart misskött sig och gått emot demokratiska principer. Och, som sagt, för ytterst få och på mycket lägre ekonomiska nivåer.
Huvudprincipen bör dock vara densamma för alla människor, inklusive ministrar, landshövdingar, direktörer, toppbyråkrater, kommunalråd och riksdagsledamöter etc, att de inte ska ha speciella fallskärmar vare sig i form av avgångsvederlag eller pensioner. Liksom för alla andra människor bör även dessas totala livlön ligga till grund för deras pension. Inte att några års lön ska ge dem en rejäl extra pension. I övrigt står det öppet för dem att betala in till privata pensionsförsäkringar enligt vanliga regler.
I detta sammanhang kan det pekas på den enorma klyfta som gäller villkoren för demokratins fotfolk, dvs vanliga fritidspolitiker, som ännu får vara glada för att få ersättning som närmar sig inkomstbortfallet, och de som kravlat sig upp en bit till att vara ordföranden i någon nämnd, till att bli kommunalråd, riksdagsledamöter etc.
En likabehandling skulle ta bort en del av misstron till ”politikerna” och om hur de skor sig på demokratin.
03 augusti 2009
Fattig men stolt, och ska behandlas med respekt
Fattig men stolt, det var en av de saker mina föräldrar tutade i mig. Och som jag skrev om igår.
Det jag då inte nämnde är att självfallet anser jag inte att arbetslöshetsförsäkring eller sjukförsäkring är bidrag. Det är just försäkringar, som vi betalar för, via skatten och/eller direkt genom avgifter.
Att alltför många politiker, som själva lever på skattepengar (vilket de själva i andra fall betraktar som "bidrag") inte kan skilja på detta i debatten. Möjligen p g a att de själva inte drömmer om att de själva ska drabbas av att behöva nyttja dessa försäkringar.
Därför kallar det för bidrag.
Därigenom bidrar de till den förnedring, som många drabbas av när de behandlas som skumma snyltare och bidragstagare när de råkar ut för arbetslöshet och sjukdom. Många, men långtifrån alla, handläggare har smittats av denna politikersyn, att se på sjuka och arbetslösa som mindervärdiga individer. Ja, ibland inte ens som individer.
Självfallet ska alla människor behandlas med respekt. När man kränker människans värdighet urholkas också respekten för demokratin.
Det jag då inte nämnde är att självfallet anser jag inte att arbetslöshetsförsäkring eller sjukförsäkring är bidrag. Det är just försäkringar, som vi betalar för, via skatten och/eller direkt genom avgifter.
Att alltför många politiker, som själva lever på skattepengar (vilket de själva i andra fall betraktar som "bidrag") inte kan skilja på detta i debatten. Möjligen p g a att de själva inte drömmer om att de själva ska drabbas av att behöva nyttja dessa försäkringar.
Därför kallar det för bidrag.
Därigenom bidrar de till den förnedring, som många drabbas av när de behandlas som skumma snyltare och bidragstagare när de råkar ut för arbetslöshet och sjukdom. Många, men långtifrån alla, handläggare har smittats av denna politikersyn, att se på sjuka och arbetslösa som mindervärdiga individer. Ja, ibland inte ens som individer.
Självfallet ska alla människor behandlas med respekt. När man kränker människans värdighet urholkas också respekten för demokratin.
02 augusti 2009
Gammelmansgnäll, eller?
Jag är nu i ett stadium där jag inte känner mig inspirerad till en massa nya bloggtexter. Trots att det nog finns anledning. Däremot gör jag en och annan kommentar på andra bloggar. En av dessa kommentarer känns det som jag vill utveckla en aning här.
Vi som kommit en bit upp i åren har ofta(st?) fått lärdomar av våra föräldrar, som inte verkar ha påverkat yngre generationer (inkl våra barn?) i samma mån som de påverkat oss.
Fattiga barn i ett välmående Sverige har debatterats både i pressen och på bloggar den senaste tiden. Fattigdom är något relativt. Att vara fattig i Sverige är inte detsamma som att vara fattig i Filippinerna eller i Haiti. Att vara fattig idag är inte detsamma som att vara fattig för 40-50-60 år sedan.
Men att inte vara fattig som svensk turist i ett fattigt land land innebär inte att man är rik hemma. När jag läser texter kring detta slås jag av några lärdomar som mina föräldrar gav mig. Som har varit värdefulla att ha med sig.
Man köper inte om man inte har pengar. Dvs man ska inte låna (jfr: Den som är satt i skuld är inte fri.), inte leva över sina tillgångar. Inte konsumera (låga och osäkra) inkomster i förtid. Avbetalninsköp var något vederstyggligt. Det är inte de stora inkomsterna som ger utrymmer för att överleva, utan sparsamheten med de små inkomster man kan ha. Att prioritera och att ta en sak i taget. Pengar växer inte på träd. Man måste arbeta.
Fattig men stolt. Även om man har det knapert, så ska man sköta sig, vara hel och ren. Och det var skamligt att ta emot bidrag. Socialhjälp, fattighjälp, nej så skamligt! Man får se till att klara sig utan att ligga andra till last. Nej, även man lever på gränsen ska man inte fika efter bidrag.
Man blir inte fattigare av att hjälpa andra. Även om man inte kan strö pengar omkring sig så finns det alltid någon som har det sämre. Man ska vara solidarisk, man kan hjälpa till i det lilla. Även här ska man givetvis tänka sig för, ge dit pengarna ger bäst effekt. Till den person som verkligen har det illa, till det land som är fattigt. Och så att pengarna inte blir bortkastade. Hjälp till självhjälp, om möjligt.
Kanske är det en gammal mans gnäll, men jag tror ändå att världen skulle se bättre ut om fler följde detta. Bankkrisen skulle ha undvikits. Sparsamhet kombinerat med hjälpsamhet i stället för girighet. Bubblor hade inte blåsts upp och behövt spricka. Lågkonjunkturen hade blivit mildare - även om högkonjunkturen också varit aningen mindre extrem.
Fler hade levt bättre, men ett fåtal klippare hade fått leva på en mera normal nivå.
Vi som kommit en bit upp i åren har ofta(st?) fått lärdomar av våra föräldrar, som inte verkar ha påverkat yngre generationer (inkl våra barn?) i samma mån som de påverkat oss.
Fattiga barn i ett välmående Sverige har debatterats både i pressen och på bloggar den senaste tiden. Fattigdom är något relativt. Att vara fattig i Sverige är inte detsamma som att vara fattig i Filippinerna eller i Haiti. Att vara fattig idag är inte detsamma som att vara fattig för 40-50-60 år sedan.
Men att inte vara fattig som svensk turist i ett fattigt land land innebär inte att man är rik hemma. När jag läser texter kring detta slås jag av några lärdomar som mina föräldrar gav mig. Som har varit värdefulla att ha med sig.
Man köper inte om man inte har pengar. Dvs man ska inte låna (jfr: Den som är satt i skuld är inte fri.), inte leva över sina tillgångar. Inte konsumera (låga och osäkra) inkomster i förtid. Avbetalninsköp var något vederstyggligt. Det är inte de stora inkomsterna som ger utrymmer för att överleva, utan sparsamheten med de små inkomster man kan ha. Att prioritera och att ta en sak i taget. Pengar växer inte på träd. Man måste arbeta.
Fattig men stolt. Även om man har det knapert, så ska man sköta sig, vara hel och ren. Och det var skamligt att ta emot bidrag. Socialhjälp, fattighjälp, nej så skamligt! Man får se till att klara sig utan att ligga andra till last. Nej, även man lever på gränsen ska man inte fika efter bidrag.
Man blir inte fattigare av att hjälpa andra. Även om man inte kan strö pengar omkring sig så finns det alltid någon som har det sämre. Man ska vara solidarisk, man kan hjälpa till i det lilla. Även här ska man givetvis tänka sig för, ge dit pengarna ger bäst effekt. Till den person som verkligen har det illa, till det land som är fattigt. Och så att pengarna inte blir bortkastade. Hjälp till självhjälp, om möjligt.
Kanske är det en gammal mans gnäll, men jag tror ändå att världen skulle se bättre ut om fler följde detta. Bankkrisen skulle ha undvikits. Sparsamhet kombinerat med hjälpsamhet i stället för girighet. Bubblor hade inte blåsts upp och behövt spricka. Lågkonjunkturen hade blivit mildare - även om högkonjunkturen också varit aningen mindre extrem.
Fler hade levt bättre, men ett fåtal klippare hade fått leva på en mera normal nivå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)