02 augusti 2009

Gammelmansgnäll, eller?

Jag är nu i ett stadium där jag inte känner mig inspirerad till en massa nya bloggtexter. Trots att det nog finns anledning. Däremot gör jag en och annan kommentar på andra bloggar. En av dessa kommentarer känns det som jag vill utveckla en aning här.

Vi som kommit en bit upp i åren har ofta(st?) fått lärdomar av våra föräldrar, som inte verkar ha påverkat yngre generationer (inkl våra barn?) i samma mån som de påverkat oss.

Fattiga barn i ett välmående Sverige har debatterats både i pressen och på bloggar den senaste tiden. Fattigdom är något relativt. Att vara fattig i Sverige är inte detsamma som att vara fattig i Filippinerna eller i Haiti. Att vara fattig idag är inte detsamma som att vara fattig för 40-50-60 år sedan.

Men att inte vara fattig som svensk turist i ett fattigt land land innebär inte att man är rik hemma. När jag läser texter kring detta slås jag av några lärdomar som mina föräldrar gav mig. Som har varit värdefulla att ha med sig.

Man köper inte om man inte har pengar. Dvs man ska inte låna (jfr: Den som är satt i skuld är inte fri.), inte leva över sina tillgångar. Inte konsumera (låga och osäkra) inkomster i förtid. Avbetalninsköp var något vederstyggligt. Det är inte de stora inkomsterna som ger utrymmer för att överleva, utan sparsamheten med de små inkomster man kan ha. Att prioritera och att ta en sak i taget. Pengar växer inte på träd. Man måste arbeta.

Fattig men stolt. Även om man har det knapert, så ska man sköta sig, vara hel och ren. Och det var skamligt att ta emot bidrag. Socialhjälp, fattighjälp, nej så skamligt! Man får se till att klara sig utan att ligga andra till last. Nej, även man lever på gränsen ska man inte fika efter bidrag.

Man blir inte fattigare av att hjälpa andra. Även om man inte kan strö pengar omkring sig så finns det alltid någon som har det sämre. Man ska vara solidarisk, man kan hjälpa till i det lilla. Även här ska man givetvis tänka sig för, ge dit pengarna ger bäst effekt. Till den person som verkligen har det illa, till det land som är fattigt. Och så att pengarna inte blir bortkastade. Hjälp till självhjälp, om möjligt.

Kanske är det en gammal mans gnäll, men jag tror ändå att världen skulle se bättre ut om fler följde detta. Bankkrisen skulle ha undvikits. Sparsamhet kombinerat med hjälpsamhet i stället för girighet. Bubblor hade inte blåsts upp och behövt spricka. Lågkonjunkturen hade blivit mildare - även om högkonjunkturen också varit aningen mindre extrem.

Fler hade levt bättre, men ett fåtal klippare hade fått leva på en mera normal nivå.

2 kommentarer:

S.K sa...

Jag har också med mig (hemifrån antar jag) detta att man inte ska spendera om man inte har någon inkomst och att det alltid är bra att ha lite sparade pengar som en buffert när tiderna blir sämre. Jag blir helt förbluffad de få gånger jag zappar förbi program som "Lyxfällan" på teve och ser att folk lånar pengar ex.vis till smycken och dyra bilar.

Folk får naturligtvis göra som de vill, men jag har svårt att förstå hur vissa tänker i de här fallen. Så du är inte ensam om gammelmansgnället!

Lars-Erick Forsgren sa...

Att låna till smycken! Oj!
Det är OK att köpa en dyr bil, om man har pengar, men att LÅNA????

OK; till hus måste man (normalt sett) låna, men nog beror en del av finanskrisen på att folk lånat över skorstenen.

I det långa loppet tror jag faktiskt att det är bra även för samhällsekonomin med sparsamhet. Inte bara för den enskilde.

Sparande är ju uppskjuten, framtida konsumtion.
Lån är att konsumera i förskott...