Bravo, Odell

Jag brukar inte prisa Mats Odell (kd), men nu måste jag det. Hör att han vill utreda - och det bör väl gå fort - hur reglerna ska kunna ändras så att statliga myndighetschefer ska kunna avskedas "på riktigt", dvs utan lön, när de gjort verkliga tabbar. Dagens system är ju stötande, vilket jag bl a skrev om här, med anledning av Marianne Samuelssons sorti som landshövding.
Självfallet ska det inte vara för lätt för en regering att göra sig av med duktigt folk, där det bara föreligger meningsskiljaktligheter, men däremot måste ansvar kunna utkrävas och chefer som bryter mot lagar, t o m grundlagen, eller är uppenbart odugliga kunna ges foten utan att de belönas med att sitta i åratal med behållen lön och föga eller intet att göra.

Nästa steg att se över är förstås de orimligt förmånliga pensionsreglerna för myndighetschefer - och för heltidspolitiker. Men det steget kanske är svårare att ta.

Mera om en landshövdings avgång

Avgång, ja, om att hon blev sparkad då, Marianna Samuelsson. Mitt inlägg den 6 aug om detta har också varit infört i PT den 8 aug. Många har också kommenterat det på bloggar. En av dem är förre mp-språkröret Birger Schlaug. Schlaug var för övrig språkrörskollega med Samuelsson en gång i tiden. Han anser också att hon gjort en stor tabbe. Något vill han dock nedtona det hon gjort med att lika behandling inför lagen inte finns.

Som om det skulle göra saken bättre. Att det brister mycket i detta innebär, som jag ser det, att alla avsteg från denna grundläggande princip måste bekämpas. Oavsett om de som särbehandlar folk av olika anledningar erkänner det - eller svänger sig och gör pudlar för att slippa ta ansvar. Ansvarsutkrävande är inte precis det som utmärker svensk förvaltningskultur. Tyvärr.

FarmorGun snuddar vid detta också. Men hon ställer också ett antal frågor i sammanhanget, som hon delvis också svarar på.
Jag anser dock inte att man generellt kan anse det oetiska att spela in uttalanden som makthavare gör, inte ens vid slutna sammanträden. Det kan tvärtom vara ett sätt att visa vad dessa verkligen står för, ett medel för att utkräva ansvar.

Och den personliga integritet, som jag värnar, är inte i fara av att en makthavares åsikter i tjänsen spelas in och offentliggörs. Tvärtom. Offentlighetsprincipen är viktig - men givetvis rör den sådant som innebär maktutövande etc, inte personliga förhållanden utan relevans.

Jag tror verkligen inte att det faktum att Samuelsson är en kvinna skulle ha spelat en roll när hon fick sparken. Och min erfarenhet av kvinnliga politiker är att de är minst lika förslagna och erfarna i politiskt rävspel som manliga kollegor. Samuelssons agerande både före och efter offentliggörandet av denna sorgliga historia visar att hon inte är lämpad för jobbet som landshövding. Men, som någon annan kommenterat detta, regeringen måste klargöra vad en landshövding egentligen ska göra och vara. Är det en reträttpost inför pensioneringen för mer eller mindre lyckade men förbrukade politiker? Vem företräder han/hon? Står han/hon över lagen?

Jag fick aldrig förtroende för Marianne Samuelsson när hon var aktiv politiker. Men inom mp hade hon förtroende, och där ansågs hon som jordnära och stående på de svagas sida. Det är möjligt att det var så, men som landhövding har hon visat på ännu en risk som både politiker och andra "höjdare" löper - att tappa kontakten med vanligt folk och deras vardag. Att makt korrumperar.

Samt att den som gjort respektabla insatser i en position inte per automatik är lämplig för andra (topp-)jobb.

Frågor kring en landshövdings avgång.

Jag kan inte erinra mig att en landshövding tidigare tvingats avgå. Det har säkert förekommit, men jag kan inte minnas att det skett under ”modern tid”. Ministrar får sparken nu och då, men att en landshövding får gå är mycket ovanligt. På det sättet har förra språkröret för miljöpartiet Marianne Samuelsson, ”befordrad” till landshövding på Gotland, skapat sig en plats i historien som hon nog inte avsett.

Självfallet var det riktigt att hon fick sparken. En landshövding ska hålla på lagens regler och på likheten inför lagen. När det gäller strandskyddet finns dispensmöjligheter, men också dessa ska ligga inom lagens regler. Att det alltför ofta tummas både på dispensmöjligheterna liksom för likheten inför lagen ursäktar inte Marianne Samuelssons tilltag. Att hon så öppet erkände att hon har en annan syn på likhet inför lagen gjorde det omöjligt för regeringen att ha henne kvar. Det vi får hoppas är att de andra som tänjer på likeheten inför lagen nu tänker till och inser vad som ska gälla.

I t ex läsarkommentarerna till pressens internetupplagor har indignationen också varit stor. Givetvis mot Samuelssons oblyga resonemang för att motivera sitt avsteg från lagen. Men kanske lika mycket har protesterats emot att hon ”bara” omplaceras med bibehållen lön till att stå till regeringens förfogande i en skrubb på regeringskansliet.

I och för sig ser jag det som ett mindre problem än hennes hantering av lagen. Det gäller ju bara pengar, inte en viktig demokratisk likställdhetsprincip. Men visst rymmer även detta en principiell frågeställning. Skattepengar ska inte slösas bort i onödan. Och det kan sannerligen diskuteras hur nödvändigt det är att ge politiker, ex-politiker och toppbyråkrater så generösa fallskärmar - och pensioner som är fallet idag.

Vanligt folk som så flagrant misskött sig, de brukar få avsked på gått papper. Utan minsta pengapåse med sig. De får luta sig emot eventuell A-kassa.

Det är möjligt (?) att det kan vara motiverat med något slags ”riskkompensation” - av mycket mera blygsamt slag – för ett fåtal toppolitiker och liknande. Men knappast när de uppenbart misskött sig och gått emot demokratiska principer. Och, som sagt, för ytterst få och på mycket lägre ekonomiska nivåer.

Huvudprincipen bör dock vara densamma för alla människor, inklusive ministrar, landshövdingar, direktörer, toppbyråkrater, kommunalråd och riksdagsledamöter etc, att de inte ska ha speciella fallskärmar vare sig i form av avgångsvederlag eller pensioner. Liksom för alla andra människor bör även dessas totala livlön ligga till grund för deras pension. Inte att några års lön ska ge dem en rejäl extra pension. I övrigt står det öppet för dem att betala in till privata pensionsförsäkringar enligt vanliga regler.

I detta sammanhang kan det pekas på den enorma klyfta som gäller villkoren för demokratins fotfolk, dvs vanliga fritidspolitiker, som ännu får vara glada för att få ersättning som närmar sig inkomstbortfallet, och de som kravlat sig upp en bit till att vara ordföranden i någon nämnd, till att bli kommunalråd, riksdagsledamöter etc.

En likabehandling skulle ta bort en del av misstron till ”politikerna” och om hur de skor sig på demokratin.