Lars Landberg, en god socialliberal

Sorgligt. Idag är den för mig tyngsta nyheten i min lokaltidning. PT,  att en verklig socialliberal avlidit. Lars Landberg.

Lars var en man jag verkligen respekterade och kände stark samhörighet med politiskt. Den omfattande minnestexten har skrivits av Jan Lundquist, pensionerad tidningsman, men fortfarande aktiv som lokalhistoriker och "senior editor". Tillika socialdemokrat, som bl a varit kyrkopolitiskt verksam. 
Det är en väldigt fin text, ovanligt lång och inkännande, kunnig och uppskattande, som Jan skrivit. Minnesord med stor uppskattning över Landbergs verklighetsbaserade och konsekventa socialliberalism. Den sorts socialliberalism som jag själv står för. Och som jag vet att Lars Landberg under senare år var bekymrad över att den trängts tillbaka inom folkpartiet,  En sorg som jag (och andra) delar.
Jag minns bl a ett långt resonemang om detta som vi hade för ett par år sedan, när vi satt på en parksoffa på Rådhustorget och väntade på att våra respektive skulle handla färdigt. 

Lars Landberg blev 90 år, om några veckor skulle han fyllt 91. Och som Jan Lundquist skriver hade Lars en stark socialliberal kompass som var hans ledstjärna i det politiska arbetet. Landberg hade uppdrag i bl a kommunstyrelse och kommunfullmäktige, men även landstingspolitiken. Och han var aktiv i fp´s lokalavdelning långt efter det att han slutat med sina offentliga uppdrag. 

Jag kan bara bekräfta vad Lundquist skriver att Lars L hade en öppen attityd och diskuterade glatt och villigt även med politiska motståndare, han var modig och frimodig, kunnig och engagerad. En varm människa och initierad socialliberal med social ansvars- och utvecklingskänsla.
Jag minns väl hur han, när jag som nyinflyttad deltog i olika fp-sammanhang lokalt, helt självklart satte sig med mig för lite småprat, för att jag skulle känna mig välkommen. 

Ett annat minne, som visar att han kunde skilja på åsikt och person är att han kom hem till mig och ville ha hjälp med att skriva en insändare. Det var vid en tidpunkt då man ofta i debatten gick hårt åt en del vpk-are som ännu i grunden var kommunister. Han gillade inte detta, inte de personliga angreppen och invektiven. Även om han var en klar motståndare emot den kommunistiska ideologin. Han kunde uppskatta även kommunister som personer, inte minst för deras ärlighet, även om han avskydde ideologin. 
Vi fick ihop en bra text om det, för jag hade samma erfarenhet och åsikt. Några av de ärligaste politiker jag känt under min verksamhet, det har varit riktiga kommunister, inga luddiga rödvinssocialister av det slag som gjorde om skp till vpk och sedan till v.  Trots den vedervärdiga  ideologin var de ärliga och riktiga människor.  
Och minns jag rätt tog PT också in den.


Lars Landberg på 90-årsdagen, med hustru Karin

Respekt för oss efter döden

Det sägs ha blivit vanligt att folk skriver minnesord, s.k. nekrologer, efter avlidna anhöriga och andra på internet. Jag har svårt att uppröras över det. Det kan ju ses som ett slags komplement till de minnesord som brukar införas, ibland som annonser, i dagspressen. Kanske kan också minnesord bli mera personliga på internet, ex-vis på en blogg.

Hur länge en text på internet nu finns tillgänglig. I princip kan den ju finnas där någonstans "för evigt". I praktiken finns dock begränsningar och komplikationer.

Emma/opassande tar upp ett tangerande ämne. Hur ser vi på om det vi skrivit, ex-vis på en blogg, förvanskas efter vår död? Hur är det med respekt och integritet, efter döden? Är det OK att någon tar över, köper, en blogg eller en hemsida, en domän, för att göra pengar på den, eller förvanska den på något sätt efter det att vi "stängt datorn" för alltid?

Det vi skriver på papper har faktiskt en lite bättre chans att finnas kvar lite längre än det vi skriver på internet. Om inte barn/släkt bränner allt förstås. Det finns mycket att grubbla över i denna sak. Det handlar än en gång om integritet.
Integritet - respekt även efter döden, tack.
K-märka domännamn? Tja, kanske det. Hur det nu ska gå till. Internet har ett kort minne. Det som skrivs här "finns" en lång tid (i bästa fall), men pga tekniken blir det allt svårare att rent praktiskt att hitta, google till trots. Och det som skrivs på en blogg är i de flesta fall glömt inom en vecka eller två.
Trots att det skrivs så mycket av stort intresse och värde och kan ha kvar sin aktualitet i åratal eller mer.
(Som ett kuriosa kan jag nämna att några (få) av de texter som publicerats på denna blogg för sådär ett år sedan fortfarande läses av en el flera olika personer mest varje dag. )

Jag känner då och då att jag avstår från att skriva om eller kommentera saker eftersom jag ser att andra gjort det, och gjort det mycket bra. Men att hitta det efter tid är inte alltid helt enkelt. Och vad händer med texter, vars författare avlidit? Stängs bloggen, självdör den också, tas den omhand av någon pietetsfull arvinge eller säljs den?

Är det dags att ta in några rader i sitt testamente om vad som ska hända med ens tankar etc på internet?
Går det ens?