Hej Bubben (Bengt-Urban Fransson),
Du brukar ju till och från vara en rätt resonabel och reflekterande skribent, men nu får Du lugna ner Dig. Var inte så s-propagandistisk bara för att det är valrörelse, som du är PT 9/9 (ledaren), där Du öser galla över fp/Jan Björklund betr skolpolitiken.
Som analyserande ledarskribent, om än s-märkt, borde Du inse - och berätta för läsarna - att dels så kommer alliansen att förlora (om inte en sensation händer de sista dagarna) utan att därför socialdemokraterna egentligen vinner, dels att socialdemokraterna alltmer närmat sig fp inte minst i skolpolitiken (dock ej i Piteå kommun, tyvärr), och dessutom att blockpolitiken gör det svårt att bilda regering.
För att nå det Du egentligen vill, borde Du därför lugnt visa på samverkansmöjligheterna mellan s, mp och fp (t ex inom skolpolitiken).
Att bryta blockpolitiken skulle göra att Löfven (och därmed s) kan bilda en regering. Den skicklige förhandlaren Löfven (som ju skickat ut trevare) får då chansen att lyfta fram de bästa bitarna från de tre partierna. Jo, det finns olikheter också, men det ska en skicklig förhandlare kunna trolla bort för att nå ett för alla bra resultat.
Därmed skulle vi slippa en ytterkantsregering. Moderaterna och vänsterpartiet fick ägna sig åt en förhoppningsvis konstruktiv oppositionspolitik. Och Åkessons inhumana järnrörsgäng fick spela martyrer bäst de ville, så att fler och fler inser att SD inte är något för dem.
Med vänliga hälsningar,
Lars-Erick Forsgren,
socialliberal utan partibindning
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
09 september 2014
08 september 2014
Kortrecension av duellen Reinfledt-Löfven
Mina problem med att veta hur jag ska rösta för att få en regerings som passar mig, de kvarstår efter söndagskvällens duell mellan de båda blockledarna.
Moderatledaren och statsministern Reinfeldt hade tonat ner sin i ett par andra debatter överlägsna attityd, vilket var en fördel för honom - och debatten. Samtidigt var han märkligt (?) defensiv, vilket i mina ögon/öron var till hans nackdel.
Jag tycker nog att "duellen" slutade rätt oavgjort. Men det betyder att jag blev aningen överraskad till Löfvens fördel. Han var på hugget, mera offensiv än Reinfeldt, men samtidigt diffus och otydlig i sina svar, men det ger utrymme för honom att förhandla fram en blocköverskridande regering med hyfsat program. Både betr välfärdspolitiken, jobben, försvaret och energipolitiken.
Problemet (för mig) är att Löfvens omgivning (partier och egna anhängare) har åsikter som stör mig och som minskar Löfvens handlingsutrymme. Jag vill inte ha en regering där vänsterpartiet och feministiskt initiativ har ett inflytande. Självfallet inte heller sverigedemokraterna. Skillnaderna mellan Löfven och miljöpartiet finns i några viktiga frågor, men mp bör kunna förhandlas med, speciellt om Löfven vid sin sida får t ex folkpartiet. En regering med de tre partierna skulle kunna slipa bort de värsta kantigheterna hos samtliga. Och lämna partierna till höger och vänster utanför inflytande.
Vill de passivt stödja en regering med s+fp+mp, så OK, eller så går de in i mera aktiv opposition, vilket Sverige också behöver.
Men jag känner på mig att många företrädare för de tre partierna inte vill se en sådan mittenlösning.
Så slår det mig under duellen att Löfven har stora problem inom sitt parti, med inte minst lokala företrädare som håller kvar mera socialistiska ideal - och på lokalplanet ibland regerar vidare och inte vill se sin maktställning rubbad.
Moderatledaren och statsministern Reinfeldt hade tonat ner sin i ett par andra debatter överlägsna attityd, vilket var en fördel för honom - och debatten. Samtidigt var han märkligt (?) defensiv, vilket i mina ögon/öron var till hans nackdel.
Jag tycker nog att "duellen" slutade rätt oavgjort. Men det betyder att jag blev aningen överraskad till Löfvens fördel. Han var på hugget, mera offensiv än Reinfeldt, men samtidigt diffus och otydlig i sina svar, men det ger utrymme för honom att förhandla fram en blocköverskridande regering med hyfsat program. Både betr välfärdspolitiken, jobben, försvaret och energipolitiken.
Problemet (för mig) är att Löfvens omgivning (partier och egna anhängare) har åsikter som stör mig och som minskar Löfvens handlingsutrymme. Jag vill inte ha en regering där vänsterpartiet och feministiskt initiativ har ett inflytande. Självfallet inte heller sverigedemokraterna. Skillnaderna mellan Löfven och miljöpartiet finns i några viktiga frågor, men mp bör kunna förhandlas med, speciellt om Löfven vid sin sida får t ex folkpartiet. En regering med de tre partierna skulle kunna slipa bort de värsta kantigheterna hos samtliga. Och lämna partierna till höger och vänster utanför inflytande.
Vill de passivt stödja en regering med s+fp+mp, så OK, eller så går de in i mera aktiv opposition, vilket Sverige också behöver.
Men jag känner på mig att många företrädare för de tre partierna inte vill se en sådan mittenlösning.
Så slår det mig under duellen att Löfven har stora problem inom sitt parti, med inte minst lokala företrädare som håller kvar mera socialistiska ideal - och på lokalplanet ibland regerar vidare och inte vill se sin maktställning rubbad.
Etiketter:
blockpolitik,
duellen,
fp,
förhandlingar,
höger,
mp,
Reinfeldt,
socialdemokraterna,
Stefan Löfven,
vänster
Huvudvärk och tidningsdebatt
Har huvudvärk.
Inte blir den bättre av att upptäcka att lokaltidningen (PT) inte heller idag tagit in en enda debattartikel av mig på en dryg vecka. Trots att flera legat i tuben (?) rätt länge nu. Och som jag ser att senare skrivna insändare och debattartiklar av andra publicerats.
Debatt i gammelmedia går långsamt - och mycket selektivt. Men den når ändå fler än den på internet, trots att internet går snabbare och är mera intensiv.
Jag vill ju, genom lokaltidningen, nå ut med debatt och synpunkter som är principiellt viktiga och samtidigt av lokalt intresse. Trots att jag inte är medlem i något parti. Trots att jag oftast skriver i eget namn (ej under anonym signatur). Men vill debattera.
Inte blir den bättre av att upptäcka att lokaltidningen (PT) inte heller idag tagit in en enda debattartikel av mig på en dryg vecka. Trots att flera legat i tuben (?) rätt länge nu. Och som jag ser att senare skrivna insändare och debattartiklar av andra publicerats.
Debatt i gammelmedia går långsamt - och mycket selektivt. Men den når ändå fler än den på internet, trots att internet går snabbare och är mera intensiv.
Jag vill ju, genom lokaltidningen, nå ut med debatt och synpunkter som är principiellt viktiga och samtidigt av lokalt intresse. Trots att jag inte är medlem i något parti. Trots att jag oftast skriver i eget namn (ej under anonym signatur). Men vill debattera.
07 september 2014
Grubbel före valet om tiden efter valet
Nej, det ser inte bra ut det här.
DN spekulerar om vad som kan hända efter valet och om olika valresultat... Det kan man göra.
Personligen vet jag ju ungefär hur jag vill det ska bli, men kan inte begripa om och hur jag ska påverka det i rätt riktning med mitt röstande.
Vill inte ha en ny moderatledd regering, vill inte ha en rödgrön regering med stark v-prägel. Vill inte ha SD som vågmästare. Vill inte ha en s+m regering heller.
Nu ska jag säga att problemet finns även betr kommunalvalet och landstingsvalet. Men här gäller det riksdagsvalet.
Vad är viktigt för mig? Ja, jag är socialliberal, dvs är icke-socialist och menar att frihet i gemenskap är den bästa politiken för både individen och samhället. Att vi ska vara fria så långt det inte skadar andra (och helst inte oss själva heller), samtidigt som vi är medvetna om att vi bör och måste leva i gemenskap med andra, att vi visar ett socialt ansvar, i ett samhälle som respekterar individens integritet. Således hade jag inga problem att lägga min röst på folkpartiet under många decennier. Fp var liberalt och det betydde detsamma som socialliberal. Då.
Sen sådär ett tiotal år är inte fp ett socialliberalt parti, trots att det ibland gör vissa krampaktiga försök att påstå det.
Nog om det.
Sedan 2006 har Sverige haft en alliansregering bestående av de fyra icke-socialistiska partierna. Ser man det ideologiskt så är detta "icke-socialistiska" det enda som egentligen förenar regeringspartierna. Om det nu inte vore så att samtliga tonat ner eller rent ut sagt tappat sina ideologier. Nu är det makten, att inte släppa tillbaka den till sossarna, det enda som gäller. Och det är moderaterna, som dessutom kallar sig "de nya", som styr i allt väsentligt. Givetvis förnekar de tre småpartierna det, men för mig och de flesta andra så framstår det tydligt att de mindre partierna lagt sig platt för moderaterna. Det har blivit en politik med nedskärningar och försämringar av de sociala skyddsnäten, nedrustning av försvaret, kraftiga hot mot integriteten (FRA-lagen och alla följdlagar kring den) och så kraftiga sänkningar av skatten på arbetsinkomster för de som har arbete, som inte är sjuka eller pensionärer. Liksom borttagande av förmögenhetsskatt och fastighetsskatt.
Oppositionen (främst sossarna) har inte förmått få någon ändring i detta, tvärtom har den i mycket accepterat allianspolitiken, även om de nu i valrörelsen lovar att återställa en del sociala nedskärningar. Alltnog, denna redovisning visar att jag samtidigt som jag inte vill ha en fortsättning på denna allianspolitik så tror jag inte precis på vad de tre röd-gröna partierna vill göra heller. Och sverigedemokraternas invandrarfientliga politik vill jag inte se få något inflytande i svensk politik. Ett problem är att de flesta partier inte har en sammanhållen politik som visar någon färdriktning, någon ideologisk kompass. Förslagen kan bli vilka som helst, bara de tros locka väljarna, eller en stor väljargrupp. Och då främst i s.k. plånboksfrågor.
För mig blir det därför i hög grad ett val där det gäller att rösta emot en politik jag inte gillar. För första gången i mitt vuxna liv tänker jag att jag kanske måste taktikrösta. Dvs undvika det oönskade då det önskade alternativet inte går att finna.
Att då rösta på moderaterna, vänsterpartiet eller sverigedemokraterna är helt uteslutet, eftersom jag har en ideologi som starkt motsätter sig höger/konservatism, vänster/kommunism/socialism och populistisk pseudo-värdekonservativ rasistisk flyktingfientlig politik.
Rösta jag på centern, kd eller folkpartiet riskerar jag att återigen få en moderatstyrd regering av den typ vi haft i åtta år.
Röstar jag på socialdemokraterna eller miljöpartiet riskerar jag få en regering med stark slagsida åt det socialistiska hållet, eftersom så länge blockpolitiken består, så blir en rödgrön regering beroende av vänsterpartiet, även om v skulle hållas utanför ministerposterna.
Vare sig det blir en fortsatt alliansregering eller en rödgrön regering så blir troligen SD vågmästare. Och kommer att utnyttja det till det yttersta, trots att båda sidor säger sig utesluta att ens "lyssna" på SD. Kaos troligt, alltså. Även om det kanske dröjer några månader innan kaoset blir fullständigt.
En sak verkar tyvärr vara klar. Om alliansen förlorar så mycket att de inte kan fortsätta att regera så blir Stefan Löfven regeringsbildare. Klarar han av det? Utan att ta med vänsterpartiet?
Sossarna valrörelse under Löfven har ju inte varit speciellt lyckad. De når inte de önskade 35 procenten. De förslag de lagt spretar omkring, olika överbud, visar inget mer än att de vill bilda regering. Oklart med vem och om vad.
Men tänk om Löfvens strategi är ungefär såhär. Visa kraftigt en vilja, handlingskraft. Folk är ju less på alliansen. Men var inte för tydlig i sak. Löfven vill inte stödja sig på v, vill inte ha deras politik. Han vill ha väljare från det andra blocket. För att det är bara så han kan flytta tyngdpunkten åt sitt håll. Kanske han dessutom, förutom hans skepsis inför v, har en viss förståelse för näringslivets villkor - inte är så dogmatiskt socialistisk. Han vill inte skrämma bort de som valde något mittenparti senast men som tröttnat på alliansens högerpolitik. Han "offrar" gärna vänstersossar som går till vänsterpartiet, till syvende och sist lär de ändå hellre stöda honom än en moderatledd regering. Samtidigt vill ha tala om för de icke-socialistiska väljarna i mitten (t ex hos fp och c) att de kan rösta på s, för han är inte så farlig... han kan t o m tänka sig att samarbeta med inte bara mp (och där finns ju en del problem, som han gärna vill neutralisera genom samarbete med mitten) utan även med folkpartiet och/eller centern. Bara de släpper loss från moderaterna. Och han förstår ju att en stor del av moderatväljarna 2010 de inte heller är nöjda, och att de kanske hellre ger en röst till c eller fp (som därmed kompenserar en del tapp till s) - och kanske någon går direkt till s - eller mp.
Så kan Löfven faktiskt tänka. Om han får rätt vet vi inte. Men vi kan av opinionsmätningarna se att det kan bli ett sådant valresultat. Ett resultat som inget av "blocken" idag vill se, men som kan öppna för ett regeringsunderlag enl Löfvens tänkta strategi. En blocköverskridande regering, en regering med s/Löfven med innehåll åt mitten, utan v och utan m och med SD ställt helt offside. Det skulle inte innebära en regering med stark socialliberal prägel, men ändå vara det bästa alternativet, utifrån hur partierna ser ut idag. Möjligheter till vettiga kompromisser verkar det trots allt finnas.
Det förutsätter förstås att ett antal partier och partiledare byter fot. Om de gör det frivilligt eller inte, det beror nog på hur de tolkar valresultatet. Men Sverige måste ju regeras. Även om valet inte blev som "blocktänkarna" ville. Så varför inte ta chansen?
Dock återstår frågan för mig, hur ska jag rösta för att medverka till detta resultat?
DN spekulerar om vad som kan hända efter valet och om olika valresultat... Det kan man göra.
Personligen vet jag ju ungefär hur jag vill det ska bli, men kan inte begripa om och hur jag ska påverka det i rätt riktning med mitt röstande.
Vill inte ha en ny moderatledd regering, vill inte ha en rödgrön regering med stark v-prägel. Vill inte ha SD som vågmästare. Vill inte ha en s+m regering heller.
Nu ska jag säga att problemet finns även betr kommunalvalet och landstingsvalet. Men här gäller det riksdagsvalet.
Vad är viktigt för mig? Ja, jag är socialliberal, dvs är icke-socialist och menar att frihet i gemenskap är den bästa politiken för både individen och samhället. Att vi ska vara fria så långt det inte skadar andra (och helst inte oss själva heller), samtidigt som vi är medvetna om att vi bör och måste leva i gemenskap med andra, att vi visar ett socialt ansvar, i ett samhälle som respekterar individens integritet. Således hade jag inga problem att lägga min röst på folkpartiet under många decennier. Fp var liberalt och det betydde detsamma som socialliberal. Då.
Sen sådär ett tiotal år är inte fp ett socialliberalt parti, trots att det ibland gör vissa krampaktiga försök att påstå det.
Nog om det.
Sedan 2006 har Sverige haft en alliansregering bestående av de fyra icke-socialistiska partierna. Ser man det ideologiskt så är detta "icke-socialistiska" det enda som egentligen förenar regeringspartierna. Om det nu inte vore så att samtliga tonat ner eller rent ut sagt tappat sina ideologier. Nu är det makten, att inte släppa tillbaka den till sossarna, det enda som gäller. Och det är moderaterna, som dessutom kallar sig "de nya", som styr i allt väsentligt. Givetvis förnekar de tre småpartierna det, men för mig och de flesta andra så framstår det tydligt att de mindre partierna lagt sig platt för moderaterna. Det har blivit en politik med nedskärningar och försämringar av de sociala skyddsnäten, nedrustning av försvaret, kraftiga hot mot integriteten (FRA-lagen och alla följdlagar kring den) och så kraftiga sänkningar av skatten på arbetsinkomster för de som har arbete, som inte är sjuka eller pensionärer. Liksom borttagande av förmögenhetsskatt och fastighetsskatt.
Oppositionen (främst sossarna) har inte förmått få någon ändring i detta, tvärtom har den i mycket accepterat allianspolitiken, även om de nu i valrörelsen lovar att återställa en del sociala nedskärningar. Alltnog, denna redovisning visar att jag samtidigt som jag inte vill ha en fortsättning på denna allianspolitik så tror jag inte precis på vad de tre röd-gröna partierna vill göra heller. Och sverigedemokraternas invandrarfientliga politik vill jag inte se få något inflytande i svensk politik. Ett problem är att de flesta partier inte har en sammanhållen politik som visar någon färdriktning, någon ideologisk kompass. Förslagen kan bli vilka som helst, bara de tros locka väljarna, eller en stor väljargrupp. Och då främst i s.k. plånboksfrågor.
För mig blir det därför i hög grad ett val där det gäller att rösta emot en politik jag inte gillar. För första gången i mitt vuxna liv tänker jag att jag kanske måste taktikrösta. Dvs undvika det oönskade då det önskade alternativet inte går att finna.
Att då rösta på moderaterna, vänsterpartiet eller sverigedemokraterna är helt uteslutet, eftersom jag har en ideologi som starkt motsätter sig höger/konservatism, vänster/kommunism/socialism och populistisk pseudo-värdekonservativ rasistisk flyktingfientlig politik.
Rösta jag på centern, kd eller folkpartiet riskerar jag att återigen få en moderatstyrd regering av den typ vi haft i åtta år.
Röstar jag på socialdemokraterna eller miljöpartiet riskerar jag få en regering med stark slagsida åt det socialistiska hållet, eftersom så länge blockpolitiken består, så blir en rödgrön regering beroende av vänsterpartiet, även om v skulle hållas utanför ministerposterna.
Vare sig det blir en fortsatt alliansregering eller en rödgrön regering så blir troligen SD vågmästare. Och kommer att utnyttja det till det yttersta, trots att båda sidor säger sig utesluta att ens "lyssna" på SD. Kaos troligt, alltså. Även om det kanske dröjer några månader innan kaoset blir fullständigt.
En sak verkar tyvärr vara klar. Om alliansen förlorar så mycket att de inte kan fortsätta att regera så blir Stefan Löfven regeringsbildare. Klarar han av det? Utan att ta med vänsterpartiet?
Sossarna valrörelse under Löfven har ju inte varit speciellt lyckad. De når inte de önskade 35 procenten. De förslag de lagt spretar omkring, olika överbud, visar inget mer än att de vill bilda regering. Oklart med vem och om vad.
Men tänk om Löfvens strategi är ungefär såhär. Visa kraftigt en vilja, handlingskraft. Folk är ju less på alliansen. Men var inte för tydlig i sak. Löfven vill inte stödja sig på v, vill inte ha deras politik. Han vill ha väljare från det andra blocket. För att det är bara så han kan flytta tyngdpunkten åt sitt håll. Kanske han dessutom, förutom hans skepsis inför v, har en viss förståelse för näringslivets villkor - inte är så dogmatiskt socialistisk. Han vill inte skrämma bort de som valde något mittenparti senast men som tröttnat på alliansens högerpolitik. Han "offrar" gärna vänstersossar som går till vänsterpartiet, till syvende och sist lär de ändå hellre stöda honom än en moderatledd regering. Samtidigt vill ha tala om för de icke-socialistiska väljarna i mitten (t ex hos fp och c) att de kan rösta på s, för han är inte så farlig... han kan t o m tänka sig att samarbeta med inte bara mp (och där finns ju en del problem, som han gärna vill neutralisera genom samarbete med mitten) utan även med folkpartiet och/eller centern. Bara de släpper loss från moderaterna. Och han förstår ju att en stor del av moderatväljarna 2010 de inte heller är nöjda, och att de kanske hellre ger en röst till c eller fp (som därmed kompenserar en del tapp till s) - och kanske någon går direkt till s - eller mp.
Så kan Löfven faktiskt tänka. Om han får rätt vet vi inte. Men vi kan av opinionsmätningarna se att det kan bli ett sådant valresultat. Ett resultat som inget av "blocken" idag vill se, men som kan öppna för ett regeringsunderlag enl Löfvens tänkta strategi. En blocköverskridande regering, en regering med s/Löfven med innehåll åt mitten, utan v och utan m och med SD ställt helt offside. Det skulle inte innebära en regering med stark socialliberal prägel, men ändå vara det bästa alternativet, utifrån hur partierna ser ut idag. Möjligheter till vettiga kompromisser verkar det trots allt finnas.
Det förutsätter förstås att ett antal partier och partiledare byter fot. Om de gör det frivilligt eller inte, det beror nog på hur de tolkar valresultatet. Men Sverige måste ju regeras. Även om valet inte blev som "blocktänkarna" ville. Så varför inte ta chansen?
Dock återstår frågan för mig, hur ska jag rösta för att medverka till detta resultat?
05 september 2014
Alternativ och valfrihet - eller offentliga monopol, s-artikel avslöjande.
Så har vi i klartext än en gång fått veta hur många aktiva socialdemokrater, strax under toppen, men på ledande poster runt om i landet ser på hur deras partis politik skall vara. Nu senast kommunalrådet Peter Roslund i Piteå i en insändare i lokaltidningen PT.
Visserligen stämmer det inte alltid med den officiella partilinjen, som ibland ger motvilliga öppningar för alternativ och mångfald, men det är inte alternativ som präglar den lokala s-politiken. Det kan vara bra att veta. Redan rubriken är talande "Ska välfärden privatiseras?" (Insändare i PT finns tyvärr inte på webben, bara debattartiklar).
Av artikeln framgår med all tydlighet att "välfärd" för Roslund och hans gelikar är detsamma som "offentlig/kommunalt i monopol bedriven omsorg och skola, under sossestyre givetvis". Det är en uppfattning som tangerar den som vänsterpartiet har, och som till och från är än mera socialistisk än vänsterns.
Att kommuner öppnar för alternativ, det beskrivs som "tvång till privatisering". Valfrihet i st för kommunala monopol är inte att tänka på. Trots att alternativ för brukaren brukar leda till en konkurrens som ger bättre och effektivare verksamhet - och att personalen kan välja på olika arbetsgivare.
Att det förekommit en del avarter inom "privata" (aktiebolagsägda) alternativ är förvisso sant. Skandaler inom kommunal verksamhet brukar dock ej etiketteras som "kommunala skandaler", märkligt nog.
För Roslund är "privat" detsamma som riskkapitalbolag. Han låtsas inte om att dessa bolag (oavsett vilket block som vinner valet - om det går att få till stånd en blocköverskridande uppgörelse) inte kommer få möjlighet att ta ut övervinster eller över huvud taget få verka inom dessa områden. För i Roslunds värld verkar all vinst vara något skamligt, trots att en viss vinst måste all verksamhet ha, för att betala investeringar och för att undvika konkurs.
Roslunds ideologi, som många fler sossar än han omfattar, den säger samtidigt att t ex skolor etc inte ska få gå i konkurs.
Självklart ska inte skolor behöva stängas på grund av pengabrist. Men då måste de gå med vinst - annars går de i konkurs. Eller så måste de få mera pengar från kommunen. Vilket dock inte friskolor kan få...
Stramare regler för med skattemedel bedriven välfärdsverksamhet behövs. Kanske vore det bra med en annan bolagsform för dem än aktiebolagen. Men "släng inte ut barnet med badvattnet"! Alternativen behövs för effektivitet och valfrihet, för både de äldre och för elever/föräldrar och personal!
Till yttermera visso behövs möjligheten till "privata alternativ" också när kommuner, som Piteå, drar in och vill sluta med verksamheter, t ex skolor.
Friskolor kan då bli räddningen, när välfärden riskeras genom kommunala neddragningar! Det vill säga om inte röda politiker säger STOPP. Det försöker de ofta göra, och kommer de att kunna göra genom att inlägga veto, om socialdemokraterna styr både riksdag/regering och kommun efter valet.
Det är ju faktiskt så att offentligt bedrivna verksamheter inte alltid är så bra som sossar (och vänstern) vill påskina. Det var inte så länge sedan som t ex äldreomsorgen (kommunal) i Piteå fick schavottera i riksmedia. Och hur kommer det sig att sosseregerade Norrbottens läns landsting har så stor omfattning av och stora kostnader för systemet med läkarstafetter? Är det bra skötsel?
Visserligen stämmer det inte alltid med den officiella partilinjen, som ibland ger motvilliga öppningar för alternativ och mångfald, men det är inte alternativ som präglar den lokala s-politiken. Det kan vara bra att veta. Redan rubriken är talande "Ska välfärden privatiseras?" (Insändare i PT finns tyvärr inte på webben, bara debattartiklar).
Av artikeln framgår med all tydlighet att "välfärd" för Roslund och hans gelikar är detsamma som "offentlig/kommunalt i monopol bedriven omsorg och skola, under sossestyre givetvis". Det är en uppfattning som tangerar den som vänsterpartiet har, och som till och från är än mera socialistisk än vänsterns.
Att kommuner öppnar för alternativ, det beskrivs som "tvång till privatisering". Valfrihet i st för kommunala monopol är inte att tänka på. Trots att alternativ för brukaren brukar leda till en konkurrens som ger bättre och effektivare verksamhet - och att personalen kan välja på olika arbetsgivare.
Att det förekommit en del avarter inom "privata" (aktiebolagsägda) alternativ är förvisso sant. Skandaler inom kommunal verksamhet brukar dock ej etiketteras som "kommunala skandaler", märkligt nog.
För Roslund är "privat" detsamma som riskkapitalbolag. Han låtsas inte om att dessa bolag (oavsett vilket block som vinner valet - om det går att få till stånd en blocköverskridande uppgörelse) inte kommer få möjlighet att ta ut övervinster eller över huvud taget få verka inom dessa områden. För i Roslunds värld verkar all vinst vara något skamligt, trots att en viss vinst måste all verksamhet ha, för att betala investeringar och för att undvika konkurs.
Roslunds ideologi, som många fler sossar än han omfattar, den säger samtidigt att t ex skolor etc inte ska få gå i konkurs.
Självklart ska inte skolor behöva stängas på grund av pengabrist. Men då måste de gå med vinst - annars går de i konkurs. Eller så måste de få mera pengar från kommunen. Vilket dock inte friskolor kan få...
Stramare regler för med skattemedel bedriven välfärdsverksamhet behövs. Kanske vore det bra med en annan bolagsform för dem än aktiebolagen. Men "släng inte ut barnet med badvattnet"! Alternativen behövs för effektivitet och valfrihet, för både de äldre och för elever/föräldrar och personal!
Till yttermera visso behövs möjligheten till "privata alternativ" också när kommuner, som Piteå, drar in och vill sluta med verksamheter, t ex skolor.
Friskolor kan då bli räddningen, när välfärden riskeras genom kommunala neddragningar! Det vill säga om inte röda politiker säger STOPP. Det försöker de ofta göra, och kommer de att kunna göra genom att inlägga veto, om socialdemokraterna styr både riksdag/regering och kommun efter valet.
Det är ju faktiskt så att offentligt bedrivna verksamheter inte alltid är så bra som sossar (och vänstern) vill påskina. Det var inte så länge sedan som t ex äldreomsorgen (kommunal) i Piteå fick schavottera i riksmedia. Och hur kommer det sig att sosseregerade Norrbottens läns landsting har så stor omfattning av och stora kostnader för systemet med läkarstafetter? Är det bra skötsel?
03 september 2014
Om S får som de vill, inga friskolor i glesbygd
I min hemkommun är socialdemokraterna mycket negativa till friskolor. Samtidigt så är deras planer på att lägga ner ett antal byaskolor brännande aktuella. Liksom högstadiet i den stora, men inte största, tätorten Öjebyn. Det samhälle som var gamla Piteå och huvudorten i Piteå landskommun. Högstadiet i Öjebyn har ett stabilt elevunderlag, men centraliseringsivern är stor inom S. Att bussa eleverna till Piteå centrum skulle kräva ombyggnationer och investeringar i staden, det "glöms bort".
Givetvis är det kraftiga protester emot utarmningen av byarna genom nedlagda skolenheter. Barn finns, lokaler finns, lärare finns - och skulle det bli brist är det kommunens uppgift att skaffa lärare, t ex genom att höja de alltför låga lönerna jfrt med andra kommuner.
I en av de byar som skulle drabbats av nedläggning, Lillpite, så finns nu godkända planer på en friskola. Och jag märker att de som vill bevara byskolorna sätter sitt hopp till att så ska det bli även i de andra hotade orterna. Dvs om sossarna lägger ner, så startar byborna friskolor (t ex som ekonomiska föreningar).
Jag skulle dock inte lita på att det kommer att gå. I Piteå har s-majoriteten (i fullmäktige liksom i Utbildningsnämnden) alltid varit negativa till friskolor, och alltid sökt sätta käppar i hjulet för dem, så långt de kunnat.
Nu finns ett hot till, socialdemokraterna på riksplanet vill ge kommunerna veto emot friskolor. Av något grumliga skäl. Vi vet också att sossarnas tilltänkta samarbetspartner vänsterpartiet är ytterst negativa emot friskolor.
Därför rösta på Skolpartiet i Piteå i kommunvalet och i riksdagsvalet varken på sossarna eller vänsterpartiet om ni vill bevara skolor på mindre orter.
Lars-Erick Forsgren,
Öjebyn.
Givetvis är det kraftiga protester emot utarmningen av byarna genom nedlagda skolenheter. Barn finns, lokaler finns, lärare finns - och skulle det bli brist är det kommunens uppgift att skaffa lärare, t ex genom att höja de alltför låga lönerna jfrt med andra kommuner.
I en av de byar som skulle drabbats av nedläggning, Lillpite, så finns nu godkända planer på en friskola. Och jag märker att de som vill bevara byskolorna sätter sitt hopp till att så ska det bli även i de andra hotade orterna. Dvs om sossarna lägger ner, så startar byborna friskolor (t ex som ekonomiska föreningar).
Jag skulle dock inte lita på att det kommer att gå. I Piteå har s-majoriteten (i fullmäktige liksom i Utbildningsnämnden) alltid varit negativa till friskolor, och alltid sökt sätta käppar i hjulet för dem, så långt de kunnat.
Nu finns ett hot till, socialdemokraterna på riksplanet vill ge kommunerna veto emot friskolor. Av något grumliga skäl. Vi vet också att sossarnas tilltänkta samarbetspartner vänsterpartiet är ytterst negativa emot friskolor.
Därför rösta på Skolpartiet i Piteå i kommunvalet och i riksdagsvalet varken på sossarna eller vänsterpartiet om ni vill bevara skolor på mindre orter.
Lars-Erick Forsgren,
Öjebyn.
Etiketter:
byaskolor,
friskolor,
Piteå kommun,
Skolpartiet i Piteå,
socialdemokraterna,
Öjebyn
02 september 2014
Maktens arrogans - eller vad? Om skolors kvalitet och betydelse.
När är en skola bra, och när ska den läggas ner? Principfrågor inte bara för pitebor, även om avstampen är där.
Piteå halkade ner ett snäpp i rankingen av skolkommunerna. Den som lärarförbundet gör. Och det utan att skolnedläggningarna är med i mätningen. Undrar stillsamt vad som sker när det genomförts - om nu väljarna godkänner dem.
Rankningen av de bästa skolkommunerna baseras främst på kriterierna andel utbildade lärare och lärartäthet i för- och grundskola samt elevernas resultat, resurser till skolan och lärarlöner. Däremot är inte politiska beslut med, dvs nedläggningsplanerna finns inte med. Det är i första hand frågor som rör lärarna och deras förhållanden.
Kritiken från oppositionen är inte nådig. Och lärarförbundet påpekar att lärarlönerna etc halkat efter i Piteå. Och man kan konstatera att Piteå inte är bäst eller ens ganska bra i många "delgrenar", trots summeringen. Och som sagt, att socialdemokraterna med sjuttio år vid makten, avser att lägga ner flera mindre skolor i byarna kommer väl att synas så småningom. Om lärarförbundet vågar lägga in sådana känsliga politiska beslut i mätningen...
Jag frågar mig, hur kan man (= sossarna) lägga ner de aktuella skolorna? Urbaniseringen verkar ju ha avstannat. Folk vill bo kvar i, eller flytta till mindre orter. Den ekonomiska motiveringen verkar ju inte vara hållbar. De "pedagogiska skäl" som anförs är rena påhitten. Det är inte sämre kvalitet i mindre skolor än i stora. Tvärtom, och dessutom trivs eleverna bättre i små skolor, och det är mindre mobbning och är lättare att ta itu med mobbning.
Jag menar att de flesta nedläggningar som skedde intill säg 90-talet nog kunde vara motiverade, men inte nu längre. Vill man ha en god skolmiljö, kvalitet samtidigt som ge förutsättningar för en bygds överlevnad så bör byaskolorna vara kvar. Helt säkert i de aktuella fallen, och troligen i många andra fall runtom i landet också.
Härom dagen luftade ett par tidigare s-kommunalråd oro inför hur dagens s-ledning i Piteå hanterar skolnedläggningarna, de befarar ett rösttapp för sossarna.
Skolskjutsar kostar pengar, varför då lägga ner och skjutsa barn emot föräldrarnas vilja? Kvalitet i undervisningen når man bl a genom att ge lärarna bättre löner, där måste Piteå bättra sig. Likaså färre elever per lärare sägs ge bättre kvalitet, det är ju enklare då i mindre skolor. Varför skjutsa dem till större enheter, som dessutom kräver vissa investeringar för att kunna ta emot eleverna från de mindre orterna?
Vi vet ju också att föräldrarna kommer att vilja att friskolor startas i byarna och kommunen drar undan fötterna för "sina" skolor. Är det det som s-ledningen vill?
Nej, säg nej till skolnedläggningarna genom att inte rösta på sossarna. Rösta på ett oppositionsparti som klart och tydligt kräver skolornas bevarande. NS och framför allt V verkar ha varit för vaga och kanske fogar in sig under s-styret. Mig förefaller det därför mest effektivt att då rösta på det nybildade Skolpartiet i Piteå. Så undviker vi att maktens arrogans segrar än en gång i Piteå.
Det anser jag, som fd skolpolitiker i Piteå och med lång annan skolerfarenhet i skilda positioner på olika håll.
Piteå halkade ner ett snäpp i rankingen av skolkommunerna. Den som lärarförbundet gör. Och det utan att skolnedläggningarna är med i mätningen. Undrar stillsamt vad som sker när det genomförts - om nu väljarna godkänner dem.
Rankningen av de bästa skolkommunerna baseras främst på kriterierna andel utbildade lärare och lärartäthet i för- och grundskola samt elevernas resultat, resurser till skolan och lärarlöner. Däremot är inte politiska beslut med, dvs nedläggningsplanerna finns inte med. Det är i första hand frågor som rör lärarna och deras förhållanden.
Kritiken från oppositionen är inte nådig. Och lärarförbundet påpekar att lärarlönerna etc halkat efter i Piteå. Och man kan konstatera att Piteå inte är bäst eller ens ganska bra i många "delgrenar", trots summeringen. Och som sagt, att socialdemokraterna med sjuttio år vid makten, avser att lägga ner flera mindre skolor i byarna kommer väl att synas så småningom. Om lärarförbundet vågar lägga in sådana känsliga politiska beslut i mätningen...
Jag frågar mig, hur kan man (= sossarna) lägga ner de aktuella skolorna? Urbaniseringen verkar ju ha avstannat. Folk vill bo kvar i, eller flytta till mindre orter. Den ekonomiska motiveringen verkar ju inte vara hållbar. De "pedagogiska skäl" som anförs är rena påhitten. Det är inte sämre kvalitet i mindre skolor än i stora. Tvärtom, och dessutom trivs eleverna bättre i små skolor, och det är mindre mobbning och är lättare att ta itu med mobbning.
Jag menar att de flesta nedläggningar som skedde intill säg 90-talet nog kunde vara motiverade, men inte nu längre. Vill man ha en god skolmiljö, kvalitet samtidigt som ge förutsättningar för en bygds överlevnad så bör byaskolorna vara kvar. Helt säkert i de aktuella fallen, och troligen i många andra fall runtom i landet också.
Härom dagen luftade ett par tidigare s-kommunalråd oro inför hur dagens s-ledning i Piteå hanterar skolnedläggningarna, de befarar ett rösttapp för sossarna.
Skolskjutsar kostar pengar, varför då lägga ner och skjutsa barn emot föräldrarnas vilja? Kvalitet i undervisningen når man bl a genom att ge lärarna bättre löner, där måste Piteå bättra sig. Likaså färre elever per lärare sägs ge bättre kvalitet, det är ju enklare då i mindre skolor. Varför skjutsa dem till större enheter, som dessutom kräver vissa investeringar för att kunna ta emot eleverna från de mindre orterna?
Vi vet ju också att föräldrarna kommer att vilja att friskolor startas i byarna och kommunen drar undan fötterna för "sina" skolor. Är det det som s-ledningen vill?
Nej, säg nej till skolnedläggningarna genom att inte rösta på sossarna. Rösta på ett oppositionsparti som klart och tydligt kräver skolornas bevarande. NS och framför allt V verkar ha varit för vaga och kanske fogar in sig under s-styret. Mig förefaller det därför mest effektivt att då rösta på det nybildade Skolpartiet i Piteå. Så undviker vi att maktens arrogans segrar än en gång i Piteå.
Det anser jag, som fd skolpolitiker i Piteå och med lång annan skolerfarenhet i skilda positioner på olika håll.
Demokratibloggen5 - Diskutera med väljarna, politiker.
I PT idag (2 sept) finns ett debattinlägg som jag menar är av stor vikt både inför det förestående valet, som en vink till Olle Wästbergs demokratiutredning - om deltagandet i demokratin.
Artikeln är skriven av Mikael Drakenberg med flera.
Då det inte går att läsa allt i PT på internet (numera) utan att vara prenumerant så försöker jag klistra in texten, så att alla kan läsa den. Vare sig vi är vanliga medborgare, väljare, politiker eller självaste Olle Wästberg och demokratiminister Birgitta Ohlsson.
---
Visst är det så. Ska vi känna delaktighet i den demokratiska processen så måste vi kunna diskutera med de som kandiderar till politiska uppdrag. Inte bara bli utsatta för propaganda. Där har många, kanske de flesta politiker mycket att lära. Och än mera kanske partierna.
---
Senaste bloggtext under rubriken Demokratibloggen skrevs den 19 augusti. Där finns även uppgift om tidigare inlägg.
---
Tyvärr lyckades jag inte ta bort annonsen som PT klistrat in bredvid artikeln. Men det kanske går att stå ut med.
Artikeln är skriven av Mikael Drakenberg med flera.
Då det inte går att läsa allt i PT på internet (numera) utan att vara prenumerant så försöker jag klistra in texten, så att alla kan läsa den. Vare sig vi är vanliga medborgare, väljare, politiker eller självaste Olle Wästberg och demokratiminister Birgitta Ohlsson.
rubrik: Politikerna måste möta väljarna där väljarna finns
Ingen har väl kunnat missa att vi nu är inne i slutspurten inför riksdagsvalet den 14 september. Det som vi nu vill diskutera är politikernas närvaro där väljarna finns, däribland hur de kommunicerar med väljarna i de sociala medierna.
Vad vi ser i dag är att det finns olika strategier bland de politiska partierna när det gäller deras agerande och kommunikation via sociala medier. Många partier har valt kontroll, och att de av någon anledning då stänger sin logg och bara pumpar ut envägskommunikation. Den här strategin missar helt styrkan i web 2,0 som ju bygger på en tvåvägskommunikation. En del väljer att ha öppen logg men ignorerar kritiska kommentarer i stället för att ta debatten med de som ställer de kritiska frågorna. Hur möter politikerna väljarna när de inte lyssnar och diskuterar även med de som tycker olika, och för fram kritiska frågor. En fråga som kan och bör ställas är om agerandet hänger samman med politikernas ålder. Detta därför att unga människor som växt upp med datorn, internet och sociala medier ofta är mycket mer vana vid de nya forum som finns för att kommunicera med andra människor.
I värsta fall är det som så att kommunikationen är styrd uppifrån via någon form av kommunikationspolicy för hela partiet. Då är det mycket svårare att påverka och gå sin egen väg. Men, det är ju många som driver egna valkampanjer för att försöka bli inkryssade i riksdagen. Ett antal kandidater är duktiga på sociala medier. Vissa väljer Facebook eller Twitter som sin plattform, medan andra i stället väljer bloggen som sin plattform.
Det som vi intresserar oss för lite extra i den här debattartikeln är hur du som politiker möter väljarna, och hur du handskas med kritiska kommentarer som förs fram i de sociala medierna. Detta därför vi har upptäckt att en del bara blockar personer som ställer kritiska frågor, i stället för att visa nyfikenhet och ställa motfrågor för att få igång en diskussion. För, vi lever inte i en svartvit värld, där den ena alltid har rätt och den andra parten alltid har fel.
Vi vill lyfta fram att utifrån ett demokratiskt perspektiv så är det viktigt att möta väljarna där väljarna finns, och att även svara på kritiska frågor. Det handlar om att svara på ett professionellt och seriöst sätt som inger förtroende. För, partiet kommer att få en stor portion goodwill när ni väljer en sådan strategi i stället för att blocka kritiker. Givetvis är det skillnad på saklig kritik och det som vi kan kalla för hat eller trakasserier. Saklig kritik kan vara mycket bra att ta till sig av, eftersom det kan vara lärorikt för hela organisationen. Trakasserier eller hat är det bäst att bara ta bort eftersom det inte är konstruktivt utan destruktivt och inte för diskussionen framåt. De sociala medierna är givetvis ett komplement till att vara ute och möta väljarna i verkligheten.
Så, både partier och politiker måste vara nyfikna och ha en vilja att lyssna på väljarna även när de tycker olika. Något som är extra viktigt är att aldrig någonsin ta till skrämselretorik och negativt kampanjande. För, det har prövats utomlands och det får människor att tappa förtroende för politiken och politikerna vilket beskrivs i bland annat den numera mycket kända boken Why we hate politics.
Mikael Drakenberg Statsvetare och juridikstudent Anders Österlin Medgrundare, Askr.se Nina Jansdotter Beteendevetare och författare
Visst är det så. Ska vi känna delaktighet i den demokratiska processen så måste vi kunna diskutera med de som kandiderar till politiska uppdrag. Inte bara bli utsatta för propaganda. Där har många, kanske de flesta politiker mycket att lära. Och än mera kanske partierna.
---
Senaste bloggtext under rubriken Demokratibloggen skrevs den 19 augusti. Där finns även uppgift om tidigare inlägg.
---
Tyvärr lyckades jag inte ta bort annonsen som PT klistrat in bredvid artikeln. Men det kanske går att stå ut med.
Ska yttrandefriheten ha gränser?
I både gammelmedia och på internet pågår en minst sagt livlig debatt kring yttrandefriheten, demonstrationsrätten etc. Nu senast mot bakgrund av en del nynazistiska demonstrationer, men också på grund av olika motdemonstrationer, ibland med våldsamma inslag, polisens agerande. För en tid sedan uppmärksammades också det våld som utövas av vänsterextremistiska organisationer.
Att våld ska bekämpas när det utövas av nazister och andra högerextremister (med rasistiska inslag), det är de flesta helt överens om - med undantag av nazisterna/rasisterna själva, som ser det som en rättighet till följd av den åsikts- och yttrandefrihet och demonstrationsrättighet som all har i vårt demokratiska samhälle. Demokratiska rättigheter som de bekämpar...
Gatuvåld kan inte accepteras som en metod att sprida sina politiska idéer.
Vänsterextremistiskt våld, och våldsamheter i samband med motdemonstrationer mot rasistiska/nazistiska demonstrationer får ett mera blandat mottagande. Märkligt (?) nog finns ofta en vilja hos olika vänstergrupperingar och till och med "vänsterintellektuella" att försvara våld från vänsterextremister. Vänsterpartiet söker som parti numera ta avstånd från våld, men har uppenbarligen svårt att få alla sina sympatisörer med i detta avståndstagande.
(Som en randanmärkning kan noteras att Karl Marx - den store inspiratören för kommunister och socialister - sannerligen inte var främmande för rasförakt, tvärtom. Kollar man upp lite så finner man att han snarast var en grov rasist och antisemit. En av Marx skrifter heter t ex "En värld utan judar".)
Jag anser att en demokrati måste försvara de demokratiska grundvärderingarna, däribland yttrande- och åsiktsfrihet och rätten att demonstrera (om polisen finner det kan ske enl lagen).
Yttrandefrihet och åsiktsfrihet måste alltså finnas i en liberal demokrati. Men samtidigt måste rimligen, som en konsekvens därav, totalitära yttringar, som rasism och annan våldsbenägen extremism motverkas, just för att försvara demokratins grundvärden.
Jag har stark sympati för tanken att hitta ett sätt att förbjuda odemokratiska grupper att utöva sina våldsideologier. Men jag vet inte hur det ska preciseras och göras på ett glasklart sätt som inte begränsar åsiktsfriheten. Och hur det ska kunna innebära att deras demonstrationer skall vara olagliga. Så, visst, om någon kan hiita en väg som är en lösning på det, så ska jag överväga det.
Dock tror jag inte att det löser problemet i sig - och åsikterna försvinner inte genom något slags förbud.
De går bara under jorden. Därmed blir de också svårare att bekämpa, att bemöta.
Olagligheterna (som hets mot folkgrupp, våldsamma demonstrationer och motdemonstrationer etc) ska bekämpas genom rättsväsendet.
Polisens uppgift vid demonstrationer ska vara att upprätthålla lugn och ordning och skilja de olika sidorna åt, om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Därvid ska inte polisen tillgripa mer våld än nödvändigt, och inte agera som om den vill skydda bara endera parten. Och våldsamma demonstranter ska lyda polisens order, inte störa ordningen.
De extrema åsikterna ska bekämpas med debatt och upplysning. (Där har också skolan en uppgift att upplysa om vad våldsideologierna står för, att de står i motsats till demokrati.)
På ett sätt är det bra att t ex SD finns, liksom de extrema kommunistgrupperna till vänster om vänsterpartiet. Det finns människor med extrema och odemokratiska åsikter hur mycket vi än argumenterar - och det bör nog finnas en ventil för dem. T ex så de inte infiltrerar demokratiska partier. Och så de inte har en giltig orsak att se sig som martyrer...
Men som sagt, deras åsikter bör vi som demokratiskt sinnade bekämpa. Och våld och andra olagligheter SKA polis och domstolar ta hand om, utan silkeshandskar. Vare sig det kommer från höger eller vänster.
Tillägg.
Ser att Jasenko Selimovic skrivit bra i DN idag om detta. Det är mera mångordigt än min text, men läs det gärna ändå.
Att våld ska bekämpas när det utövas av nazister och andra högerextremister (med rasistiska inslag), det är de flesta helt överens om - med undantag av nazisterna/rasisterna själva, som ser det som en rättighet till följd av den åsikts- och yttrandefrihet och demonstrationsrättighet som all har i vårt demokratiska samhälle. Demokratiska rättigheter som de bekämpar...
Gatuvåld kan inte accepteras som en metod att sprida sina politiska idéer.
Vänsterextremistiskt våld, och våldsamheter i samband med motdemonstrationer mot rasistiska/nazistiska demonstrationer får ett mera blandat mottagande. Märkligt (?) nog finns ofta en vilja hos olika vänstergrupperingar och till och med "vänsterintellektuella" att försvara våld från vänsterextremister. Vänsterpartiet söker som parti numera ta avstånd från våld, men har uppenbarligen svårt att få alla sina sympatisörer med i detta avståndstagande.
(Som en randanmärkning kan noteras att Karl Marx - den store inspiratören för kommunister och socialister - sannerligen inte var främmande för rasförakt, tvärtom. Kollar man upp lite så finner man att han snarast var en grov rasist och antisemit. En av Marx skrifter heter t ex "En värld utan judar".)
Jag anser att en demokrati måste försvara de demokratiska grundvärderingarna, däribland yttrande- och åsiktsfrihet och rätten att demonstrera (om polisen finner det kan ske enl lagen).
Yttrandefrihet och åsiktsfrihet måste alltså finnas i en liberal demokrati. Men samtidigt måste rimligen, som en konsekvens därav, totalitära yttringar, som rasism och annan våldsbenägen extremism motverkas, just för att försvara demokratins grundvärden.
Jag har stark sympati för tanken att hitta ett sätt att förbjuda odemokratiska grupper att utöva sina våldsideologier. Men jag vet inte hur det ska preciseras och göras på ett glasklart sätt som inte begränsar åsiktsfriheten. Och hur det ska kunna innebära att deras demonstrationer skall vara olagliga. Så, visst, om någon kan hiita en väg som är en lösning på det, så ska jag överväga det.
Dock tror jag inte att det löser problemet i sig - och åsikterna försvinner inte genom något slags förbud.
De går bara under jorden. Därmed blir de också svårare att bekämpa, att bemöta.
Olagligheterna (som hets mot folkgrupp, våldsamma demonstrationer och motdemonstrationer etc) ska bekämpas genom rättsväsendet.
Polisens uppgift vid demonstrationer ska vara att upprätthålla lugn och ordning och skilja de olika sidorna åt, om det är nödvändigt för att upprätthålla ordningen. Därvid ska inte polisen tillgripa mer våld än nödvändigt, och inte agera som om den vill skydda bara endera parten. Och våldsamma demonstranter ska lyda polisens order, inte störa ordningen.
De extrema åsikterna ska bekämpas med debatt och upplysning. (Där har också skolan en uppgift att upplysa om vad våldsideologierna står för, att de står i motsats till demokrati.)
På ett sätt är det bra att t ex SD finns, liksom de extrema kommunistgrupperna till vänster om vänsterpartiet. Det finns människor med extrema och odemokratiska åsikter hur mycket vi än argumenterar - och det bör nog finnas en ventil för dem. T ex så de inte infiltrerar demokratiska partier. Och så de inte har en giltig orsak att se sig som martyrer...
Men som sagt, deras åsikter bör vi som demokratiskt sinnade bekämpa. Och våld och andra olagligheter SKA polis och domstolar ta hand om, utan silkeshandskar. Vare sig det kommer från höger eller vänster.
Tillägg.
Ser att Jasenko Selimovic skrivit bra i DN idag om detta. Det är mera mångordigt än min text, men läs det gärna ändå.
01 september 2014
Psalm 289 mot egoism och rasism
Min mor var inte rik, tvärtom. Men hon hade ett gott hjärta. En av de lärdomar hon gav mig var att "man blir inte fattigare av att hjälpa de som har det sämre, de som behöver hjälp." Hon levde också som hon sa, hjälpte många människor i sin omgivning. Inte minst äldre "tanter". Men hon stannade inte vid de som hon kände eller som bodde geografiskt närmast. Det var också invandrare. Eller behövande i andra länder.
I psalmboken finns en rätt ny psalm, som också är en av de verkar sjungas flitigt. Psalm 289 "Gud kärlek är som stranden", med text av Anders Frostenson. Den beskriver det goda, friheten och tryggheten, men också det som begränsar det goda, som begränsar eller hotar, det som bygger murar mellan människor. Det är sådant som rädslan, som egoismen.
Några citat, från vers 2-4.
"Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av....
Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.
Herre. I din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla människor, folk och raser här."
Det är alltså våra egon, att vi bara tänker på oss själva, vår rädsla för varandra, för folk och raser som bygger vår ofrihet, vårt fängelse. Befriar vi oss från rädslan för det okända, från att bara se oss själva, och visar kärlek till varandra, då blir vi fria.
En psalm att begrunda inte minst nu i valtider, där det finns partier som vill utmåla sig som kristna (och då till en kristendom som ser till det begränsat nationella - "fädernas kyrka") och som i stället för givmildhet och kärlek till medmänniskan blåser under främlingsrädslan, rädslan för andra folk och raser och bara ser kostnader i detta.
I psalmboken finns en rätt ny psalm, som också är en av de verkar sjungas flitigt. Psalm 289 "Gud kärlek är som stranden", med text av Anders Frostenson. Den beskriver det goda, friheten och tryggheten, men också det som begränsar det goda, som begränsar eller hotar, det som bygger murar mellan människor. Det är sådant som rädslan, som egoismen.
Några citat, från vers 2-4.
"Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av....
Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.
Herre. I din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla människor, folk och raser här."
Det är alltså våra egon, att vi bara tänker på oss själva, vår rädsla för varandra, för folk och raser som bygger vår ofrihet, vårt fängelse. Befriar vi oss från rädslan för det okända, från att bara se oss själva, och visar kärlek till varandra, då blir vi fria.
En psalm att begrunda inte minst nu i valtider, där det finns partier som vill utmåla sig som kristna (och då till en kristendom som ser till det begränsat nationella - "fädernas kyrka") och som i stället för givmildhet och kärlek till medmänniskan blåser under främlingsrädslan, rädslan för andra folk och raser och bara ser kostnader i detta.
29 augusti 2014
Kdu-ordf på villospår. Med tillägg.
KDU:s ordförande Sara Skyttedal har i en DN-debattartikel försökt sig på samma bransch som Fredrik Reinfeldt, om än från en annan vinkel. Att se "balanserat" på flyktingpolitiken.
Citat: "För få bostäder. För att integrationen ska fungera räcker inte positiva attityder. Vi måste ha balans mellan antalet asylsökande och vår mottagningskapacitet. Vi måste nu seriöst börja diskutera var gränsen går för hur många vi kan ta emot och utifrån det pressa andra EU-länder, skriver KDU-ordföranden Sara Skyttedal."
Därmed har hon också "lyckats" att i likhet med Jimmie Åkesson bortse från de humanistiska skälen i frågan har hamnat i ett kollektivtänkande och statistik.
Hennes DN-artikel är lång och ordrik, men är i allt väsentligt ett slags ursäkt för att eftersom vi saknar bostäder och jobb för flyktingarna så "räcker inte välvilja, I stället menar hon att det krävs en balans i Sveriges strukturella kapacitet för flyktingmottagande och hur många som ska tas emot. I dag råder det brist på hyresrätter i landet. Samtidigt har arbetsmarknaden höga trösklar vilket gör det svårt för många flyktingar att få arbete. Kombinationen av de två faktorerna skapar risker, "
Alltså, menar hon, vi måste sätta stopp, vi/Sverige klarar inte fler. Som Åkesson säger, det är för dyrt med flyktingar. Tänk så "balanserat".....
Jag hävdar att, enl erfarenhet, så ger flyktingmottagande på sikt en vinst för Sverige, både ekonomiskt och humanitärt. Därför är Reinfeldts "känslosamma" snack om kostnader lika illa som Jimmie Åkessons och Sara Skyttedals snack om gränser och strukturella brister.
Om man, som Skyttedal ändå anser, vill ha en human flyktingpolitik, så bör slutsatsen av hennes farhågor (?) bli en annan.
Betr andra länder. Givetvis ska Sverige söka förmå andra rika länder att öka mottagandet av asylsökande flyktingar.
Betr Sverige. Sänk handläggningskostnaderna betr de asylsökande. Vi har en omfattande byråkrati som fördyrar. Bygg fler bostäder, snabbt - för det behövs fler - och låt inte hyresvärdar tjäna enorma summor på att hyra ut till överpriser. Skapa fler jobb, och låt flyktingarna komma ut och få söka jobb tidigare.
Att välvilja inte räcker, där har Skyttedal rätt. Men därför ska vi inte ge upp och stänga gränserna. Sverige (och kdu-ordföranden) måste vidta konkreta åtgärder för att ge plats för och arbete till flyktingar. Det är en humanitär flyktingpolitik. Och vi behöver även flyktinginvandrare, utan dem skulle stora sektorer bl a inom den offentliga sektorn, braka ihop. Och på sikt ger de en samhällsekonomisk vinst för Sverige.
---
Tillägg: Såg detta på FB, skrivet av Karl Beijbom, som påtalar
"den stora boenderesurs som villorna i vårt land utgör, i synnerhet i villahushåll där barnen flyttat hemifrån.
Om ögonen öppnades för detta, hos både myndigheterna och villaägarna, så borde det vara till stor hjälp, i vart fall övergångsvis, för det akuta behov som kan uppkomma snabbt. Men givetvis måste också det byggas mera, för både "svenska" och "nysvenskar", (Det ger ju jobb också. )
Citat: "För få bostäder. För att integrationen ska fungera räcker inte positiva attityder. Vi måste ha balans mellan antalet asylsökande och vår mottagningskapacitet. Vi måste nu seriöst börja diskutera var gränsen går för hur många vi kan ta emot och utifrån det pressa andra EU-länder, skriver KDU-ordföranden Sara Skyttedal."
Därmed har hon också "lyckats" att i likhet med Jimmie Åkesson bortse från de humanistiska skälen i frågan har hamnat i ett kollektivtänkande och statistik.
Hennes DN-artikel är lång och ordrik, men är i allt väsentligt ett slags ursäkt för att eftersom vi saknar bostäder och jobb för flyktingarna så "räcker inte välvilja, I stället menar hon att det krävs en balans i Sveriges strukturella kapacitet för flyktingmottagande och hur många som ska tas emot. I dag råder det brist på hyresrätter i landet. Samtidigt har arbetsmarknaden höga trösklar vilket gör det svårt för många flyktingar att få arbete. Kombinationen av de två faktorerna skapar risker, "
Alltså, menar hon, vi måste sätta stopp, vi/Sverige klarar inte fler. Som Åkesson säger, det är för dyrt med flyktingar. Tänk så "balanserat".....
Jag hävdar att, enl erfarenhet, så ger flyktingmottagande på sikt en vinst för Sverige, både ekonomiskt och humanitärt. Därför är Reinfeldts "känslosamma" snack om kostnader lika illa som Jimmie Åkessons och Sara Skyttedals snack om gränser och strukturella brister.
Om man, som Skyttedal ändå anser, vill ha en human flyktingpolitik, så bör slutsatsen av hennes farhågor (?) bli en annan.
Betr andra länder. Givetvis ska Sverige söka förmå andra rika länder att öka mottagandet av asylsökande flyktingar.
Betr Sverige. Sänk handläggningskostnaderna betr de asylsökande. Vi har en omfattande byråkrati som fördyrar. Bygg fler bostäder, snabbt - för det behövs fler - och låt inte hyresvärdar tjäna enorma summor på att hyra ut till överpriser. Skapa fler jobb, och låt flyktingarna komma ut och få söka jobb tidigare.
Att välvilja inte räcker, där har Skyttedal rätt. Men därför ska vi inte ge upp och stänga gränserna. Sverige (och kdu-ordföranden) måste vidta konkreta åtgärder för att ge plats för och arbete till flyktingar. Det är en humanitär flyktingpolitik. Och vi behöver även flyktinginvandrare, utan dem skulle stora sektorer bl a inom den offentliga sektorn, braka ihop. Och på sikt ger de en samhällsekonomisk vinst för Sverige.
---
Tillägg: Såg detta på FB, skrivet av Karl Beijbom, som påtalar
"den stora boenderesurs som villorna i vårt land utgör, i synnerhet i villahushåll där barnen flyttat hemifrån.
Det finns säkert 100 000 villor med plats för någon eller några asylflyktingar, bara villaägarna ville öppna sina hjärtan. Det gäller villaägare i Täby, Danderyd, Vellinge...men också i Köping, Älvkarleby, Tranås och Åmål.
Allra viktigast är att ensamkommande flyktingbarn får bo i familj. Flera tusen ensamkommande flyktingbarn bor i baracker, med varandra.
Den som får bo i familj i stället för i barack integreras snabbare och lättare."
Allra viktigast är att ensamkommande flyktingbarn får bo i familj. Flera tusen ensamkommande flyktingbarn bor i baracker, med varandra.
Den som får bo i familj i stället för i barack integreras snabbare och lättare."
Om ögonen öppnades för detta, hos både myndigheterna och villaägarna, så borde det vara till stor hjälp, i vart fall övergångsvis, för det akuta behov som kan uppkomma snabbt. Men givetvis måste också det byggas mera, för både "svenska" och "nysvenskar", (Det ger ju jobb också. )
Det borde även bli billigare. Många skulle nog upplåta plats utan ersättning, men självfallet bör en ersättning utgå för den eventuella merkostnad som ett upplåtande kan medföra. Inget i höjd med den hyra som flera av dagens hyresvärdar för asylboende kräver dock.
Jan Björklund i tv-utfrågningen
Folkpartiledaren Jan Björklund gjorde ett för mig oväntat gott intryck i gårdagens TV-utfrågning.
Lugn, säker och trygg, och ibland med en humoristisk glimt i ögat. Utan den aggressiva framtoning han ibland har, speciellt i skolfrågor.
Och just i skolfrågorna hade han kvar sin övertygelse, men var lite mera lågmäld, vilket svt:s snabbkommentatorer också nogsamt noterade. Det kan ju faktiskt bero på att han känner att i sak har flera partier, även s, i mycket närmat sig fp. Även om s viftar lite än för att i valrörelsen "ge alternativ".
Lugn, säker och trygg, och ibland med en humoristisk glimt i ögat. Utan den aggressiva framtoning han ibland har, speciellt i skolfrågor.
Och just i skolfrågorna hade han kvar sin övertygelse, men var lite mera lågmäld, vilket svt:s snabbkommentatorer också nogsamt noterade. Det kan ju faktiskt bero på att han känner att i sak har flera partier, även s, i mycket närmat sig fp. Även om s viftar lite än för att i valrörelsen "ge alternativ".
I t ex flyktingpolitiken visade han ett starkt engagemang och en oro över de främlingsfientliga stämningar som fr f allt SD står för och underblåser. Han var djupt allvarlig inför inte minst Rysslands inblandning i och invasion i Ukraina och det folkmord som IS begår i norra Irak och avser att utvidga än mer. Demokratifrågan var viktig i hans framträdande.
Han erkände också att han utifrån en jämställdhetsaspekt blivit klokare med åren vad gäller föräldraledighet.
En anmärkning dock. Utfrågarna misslyckades, som de brukar, med att genom frågorna ge en klar totalbild av fp:s ideologiska kurs (och ev hemvist).
Av den kritik som finns inom fp och ännu mer bland socialliberaler utanför fp emot fp-ledningen linje, av den förmärktes inget i intervjuarnas frågor. Så det slapp Björklund. Det skulle varit intressant se hur han klarat sådana frågor.
Etiketter:
flyktingpolitik,
folkmord,
ISIS,
Jan Björklund,
skolfrågor,
socialliberaler,
TV-utfrågning,
Ukraina
27 augusti 2014
Den "humane" Jimmie Åkesson
Reinfeldts klantighet gynnar Åkessons SD.
SD-ledaren Jimmie Åkesson är en skicklig politiker. Verbal och hal som en ål. Det är inte minsta tvekan om att hans s.k. sverigedemokrater vilar på och kommer ur nazistiska och rasistiska rörelser och tankevärldar. Det vill inte Åkesson kännas vid. Han klär sig och uppträder prydligt och belevat, han bemödar sig om att argumentera i stället för rabbla alltför förenklade slagord, som snabbt skulle avslöja hans fördomar. Han har vunnit framgångar, och han når fler väljargrupper med sitt dubbla budskap.
TV-utfrågningen av honom visade hans skicklighet att klara detta, men också budskapets brister. Märkligt nog blev Åkesson lite överrumplad av utfrågarnas inledning, där de ifrågasatte SD:s beräkningar av vad deras förslag betr A-kassan skulle kosta. Han gled undan och sa sig inte minnas vad SD beräknat kostnaderna till, men det visste ju utfrågarna som också hade beräkningar som andra gjort, som visade att SD gjort glädjekalkyler på flera miljarder. Detta gjorde att många borde erinra sig att SD i sina, ofta populära förslag, inte "kan" räkna eller väljer underlag ytterst selektivt för att få "sin" budget att gå ihop. Trots att partiet alltid svepande hänvisar till att minskad invandring (dvs att sluta ta emot flyktingar) skulle ge resurser till allt de föreslår. Kostnaderna är ju, enl SD, enorma, och skulle enl Reinfeldt bli än större de närmaste åren. Något Åkesson självfallet villigt upplyser om.
Åkesson menar att Sverige inte ska "släppa in" så många flyktingar, p g a kostnaderna. De har han sagt från början, om än kostnaden inte alltid varit huvudskälet utan mera grumligt främlingsfientligt. Numera förnekar han ihärdigt att han skulle vara rasist utan en socialkonservativ nationalist. Alltså värnar han om Sverige genom att "minska" invandringen och anser det mera humant att skicka pengar till flyktingarnas närområde. Dvs till de länder, ofta fattiga, som ligger i omedelbar närhet till det land där krig och förföljelse pågår. Och där det oftast är mer än överfullt av flyktingar, som lever under svåra förhållanden och med risk för nya angrepp från förföljaren. Att det, trots allt, bara är en liten rännil av dessa flyktingar som efter svåra umbäranden når Sverige nämner han inte, tvärtom. Han ville inte heller svara på frågan om han själv, i samma situation som flyktingarna, skulle vilja stanna i dessa flyktingläger eller sträva efter att komma till mera trygga förhållanden. Han ville inte se hur det är för den enskilda människan, utan såg bara statistik över antal och faran i att ta emot "för många". Så var det med hans humanism.
Det är fullt klart, syns det mig, att det allt överskuggande målet för Åkesson och hans SD är främlingsfientlighet, rasism, en vilja att "hålla Sverige rent" från alla sorters invandrare, vare sig de är flyktingar, arbetskraftsinvandrare, s k kärleksinvandrare eller bara ha en aning mörkare hudfärg än "riktiga svenskar". Sveriges rasrena folkstam ska bygga på färre aborter...
Allt detta förnekar han ivrigt, och skyller på kostnaderna. I kalkylerna tas då inte med de inkomster som Sverige får (även i skatter) när flyktingarna etablerat sig och fått (eller skaffat sig, t ex genom egna företag) arbete. Att kostnaderna bara är initiala utgifter för något som mera kan ses som en investering i framtiden, det blundar han och SD helt för. Han vill ju inte heller att invandrarna ska ha jobb. Att stora delar av t ex vård och omsorg i Sverige skulle braka ihop utan de utlandsfödda, det förnekar han också. Det är inte relevant i sammanhanget, menar han... Att det finns mänskliga, humana skäl för att ta emot flyktingar, det kan han inte se. Och det är sannerligen inte lätt att få asyl i Sverige. Det är svårt att ta sig hit, och prövningen tal lång tid och blir kostsam både för den enskilde och samhället då den sökande inte kan arbeta.
För att inte bara locka de främlingsfientliga och underblåsa rädslan för främlingar och annat som känns nytt, så lyfter SD fram de (kortsiktiga) kostnader som han menar att flyktingarna orsakar Sverige. Och att de pengarna i stället kan användas till sådant som lägre skatt för pensionärer, bättre sjukvård, bättre omsorg och sociala skyddsnät. Eftersom kalkylerna är felaktiga och ofullständiga och inte ser till plussidan så är det ett bedrägligt sätt att låtsas finansiera de i och för sig riktiga och behövliga åtgärder SD föreslår.
Jag har full förståelse för att många blir oroade av de siffror som Åkesson (med Reinfeldts hjälp) presenterar. Men de håller alltså inte. De vilar på gissningar och godtyckligt valda underlag. Det är inte i första hand de förmodade ökade flyktingarnas antal, som kan ge behov av skattehöjningar. Det är en allmänt försämrad konjunktur i kombination med effekterna av för stora skattesänkningar tidigare (genomdrivna av m och stödda av SD) och diverse smärre reformer som partier i båda blocken vill genomdriva, även om de talar tyst om att de kostar pengar. Reinfeldt var otydlig om detta, ja delvis förnekade han det. Och detta gör att Åkesson kan glädja sig åt Reinfeldts "erkännande".
Jag förstår också att många gärna ser att SD:s förslag till förbättringar i olika avseenden genomförs. Men finansieringen håller inte. Det viktiga för SD är att locka väljare med dem, så att SD ska kunna bedriva sin främlingsfientliga politik.
Alltså, den som ser humanitära skäl att ta emot flyktingar, kan inte stödja SD. Inte heller den som som vill främja svensk ekonomi och utveckling. Alla andra riksdagspartier är bättre alternativ.
Den som vill se förbättrad sjukvård, äldreomsorg och bättre villkor för pensionärer etc, de har också bättre alternativ i alla andra partier, om än vägarna att nå dit kan skilja sig.
SD-ledaren Jimmie Åkesson är en skicklig politiker. Verbal och hal som en ål. Det är inte minsta tvekan om att hans s.k. sverigedemokrater vilar på och kommer ur nazistiska och rasistiska rörelser och tankevärldar. Det vill inte Åkesson kännas vid. Han klär sig och uppträder prydligt och belevat, han bemödar sig om att argumentera i stället för rabbla alltför förenklade slagord, som snabbt skulle avslöja hans fördomar. Han har vunnit framgångar, och han når fler väljargrupper med sitt dubbla budskap.
TV-utfrågningen av honom visade hans skicklighet att klara detta, men också budskapets brister. Märkligt nog blev Åkesson lite överrumplad av utfrågarnas inledning, där de ifrågasatte SD:s beräkningar av vad deras förslag betr A-kassan skulle kosta. Han gled undan och sa sig inte minnas vad SD beräknat kostnaderna till, men det visste ju utfrågarna som också hade beräkningar som andra gjort, som visade att SD gjort glädjekalkyler på flera miljarder. Detta gjorde att många borde erinra sig att SD i sina, ofta populära förslag, inte "kan" räkna eller väljer underlag ytterst selektivt för att få "sin" budget att gå ihop. Trots att partiet alltid svepande hänvisar till att minskad invandring (dvs att sluta ta emot flyktingar) skulle ge resurser till allt de föreslår. Kostnaderna är ju, enl SD, enorma, och skulle enl Reinfeldt bli än större de närmaste åren. Något Åkesson självfallet villigt upplyser om.
Åkesson menar att Sverige inte ska "släppa in" så många flyktingar, p g a kostnaderna. De har han sagt från början, om än kostnaden inte alltid varit huvudskälet utan mera grumligt främlingsfientligt. Numera förnekar han ihärdigt att han skulle vara rasist utan en socialkonservativ nationalist. Alltså värnar han om Sverige genom att "minska" invandringen och anser det mera humant att skicka pengar till flyktingarnas närområde. Dvs till de länder, ofta fattiga, som ligger i omedelbar närhet till det land där krig och förföljelse pågår. Och där det oftast är mer än överfullt av flyktingar, som lever under svåra förhållanden och med risk för nya angrepp från förföljaren. Att det, trots allt, bara är en liten rännil av dessa flyktingar som efter svåra umbäranden når Sverige nämner han inte, tvärtom. Han ville inte heller svara på frågan om han själv, i samma situation som flyktingarna, skulle vilja stanna i dessa flyktingläger eller sträva efter att komma till mera trygga förhållanden. Han ville inte se hur det är för den enskilda människan, utan såg bara statistik över antal och faran i att ta emot "för många". Så var det med hans humanism.
Det är fullt klart, syns det mig, att det allt överskuggande målet för Åkesson och hans SD är främlingsfientlighet, rasism, en vilja att "hålla Sverige rent" från alla sorters invandrare, vare sig de är flyktingar, arbetskraftsinvandrare, s k kärleksinvandrare eller bara ha en aning mörkare hudfärg än "riktiga svenskar". Sveriges rasrena folkstam ska bygga på färre aborter...
Allt detta förnekar han ivrigt, och skyller på kostnaderna. I kalkylerna tas då inte med de inkomster som Sverige får (även i skatter) när flyktingarna etablerat sig och fått (eller skaffat sig, t ex genom egna företag) arbete. Att kostnaderna bara är initiala utgifter för något som mera kan ses som en investering i framtiden, det blundar han och SD helt för. Han vill ju inte heller att invandrarna ska ha jobb. Att stora delar av t ex vård och omsorg i Sverige skulle braka ihop utan de utlandsfödda, det förnekar han också. Det är inte relevant i sammanhanget, menar han... Att det finns mänskliga, humana skäl för att ta emot flyktingar, det kan han inte se. Och det är sannerligen inte lätt att få asyl i Sverige. Det är svårt att ta sig hit, och prövningen tal lång tid och blir kostsam både för den enskilde och samhället då den sökande inte kan arbeta.
För att inte bara locka de främlingsfientliga och underblåsa rädslan för främlingar och annat som känns nytt, så lyfter SD fram de (kortsiktiga) kostnader som han menar att flyktingarna orsakar Sverige. Och att de pengarna i stället kan användas till sådant som lägre skatt för pensionärer, bättre sjukvård, bättre omsorg och sociala skyddsnät. Eftersom kalkylerna är felaktiga och ofullständiga och inte ser till plussidan så är det ett bedrägligt sätt att låtsas finansiera de i och för sig riktiga och behövliga åtgärder SD föreslår.
Jag har full förståelse för att många blir oroade av de siffror som Åkesson (med Reinfeldts hjälp) presenterar. Men de håller alltså inte. De vilar på gissningar och godtyckligt valda underlag. Det är inte i första hand de förmodade ökade flyktingarnas antal, som kan ge behov av skattehöjningar. Det är en allmänt försämrad konjunktur i kombination med effekterna av för stora skattesänkningar tidigare (genomdrivna av m och stödda av SD) och diverse smärre reformer som partier i båda blocken vill genomdriva, även om de talar tyst om att de kostar pengar. Reinfeldt var otydlig om detta, ja delvis förnekade han det. Och detta gör att Åkesson kan glädja sig åt Reinfeldts "erkännande".
Jag förstår också att många gärna ser att SD:s förslag till förbättringar i olika avseenden genomförs. Men finansieringen håller inte. Det viktiga för SD är att locka väljare med dem, så att SD ska kunna bedriva sin främlingsfientliga politik.
Alltså, den som ser humanitära skäl att ta emot flyktingar, kan inte stödja SD. Inte heller den som som vill främja svensk ekonomi och utveckling. Alla andra riksdagspartier är bättre alternativ.
Den som vill se förbättrad sjukvård, äldreomsorg och bättre villkor för pensionärer etc, de har också bättre alternativ i alla andra partier, om än vägarna att nå dit kan skilja sig.
26 augusti 2014
Vet du vem du är, Jimmie?
Vet du vem du är? Apropå teveprogrammen som släktforskar.
Har ni observerat att praktiskt taget "alla" kända personer som det släktforskas om i teve, de har något "utländskt" påbrå någonstans i sin släkttavla. Ofta något hundratal år tillbaka. Och att ofta verkar det vara det som gett dem några gener som medverkat till att de blivit kända.
Jag gissar att de flesta av oss, även vi som inte är så kända och tror oss vara gediget "svenska", också har några droppar invandrat blod i våra ådror. Kanske rätt många till och med. Och som bidragit till att vi är den vi är. Och som kanske kommer att spela roll för att våra efterkommande blir mer kända i positiv bemärkelse än vad vi är.
Jag är faktiskt riktigt frestad av att börja kolla rejält bakåt i tiden... på både mors och fars sida.
Därmed vill jag inte säga att jag rekommenderar Jimmie Åkesson att börja släktforska, han kanske får en chock. Som bleking är det ju risk att han inte bara har skånskt eller danskt blod i sig. Utan något "ännu värre" ur hans synpunkt. Och varför var han i Norge nyligen för att värva röster?
Du är ute på svag is, Jimmie, tänk om du inte är den du tror.... Tänk om din vältalighet beror på någon verbalt begåvad som inte alls var "ursvensk"...
Etiketter:
gener,
invandrare,
Jimmie Åkesson,
släktforskning,
släkttavla
Ger valrörelsen någon ledtråd?
Piteå den 26 aug 2014, Knappt tre veckor till valdagen.
Jag är rätt så less redan på den de facto just börjande (och snart överståndna) valrörelsen. Beror det på att jag är rätt så luttrad efter ett otal valrörelser, oftast dessutom som mycket aktiv själv? Eller finns andra orsaker? T ex att partierna är otydliga i sina budskap, och/eller otydliga i sina grundideologier, om de har några? Jag vet inte, kanske finns flera samverkande orsaker.
Visst, det känns intressant och spännande hur valet ska gå. I alla tre valen. Ska sossarna sitta kvar i orubbat bo i min hemkommun Piteå? Och i så fall varför? Är de så duktiga - eller är det en tandlös opposition?
Landstinget, det bortglömda valet trots stora viktiga uppgifter. Sitter det i ryggmärgen att rösta rött trots alla brister?
Och ska alliansen lyckas klamra sig kvar eller blir det någon annan koalition. Och blir det i så fall en röd-grön regering där vänsterpartiet (ex-kommunisterna) får stort inflytande?
Några reflexioner.
Valaffischerna har synts ännu mindre än tidigare. De som för bara tjogtalet år sedan nästan dominerade bilde i såväl stad som land. Kanske lika bra det, för de verkar rätt tama och oprecisa.
De tv-debatter jag sett har gett dålig upplysning om vad partierna står för. Programledarna har varit för dåliga. Dåligt pålästa, dåliga på att följa upp svaren intelligent. Inte lyckats ge oss bilden av partierna på ett heltäckande sätt. Och en del deltagare har pratat i munnen på och tagit ordet från andra = dålig balans.
Och i vilken mån är debattörerna representativa för sina partier? Sålunda gjorde centerpartisten i ekonomidebatten (och i jobbdebatten) ett sju ggr bättre intryck än partiet som helhet gör. Kd-aren var också vass och rätt effektiv. Och sverigedemokraten, av alla människor, gav ett lugnt och sakligt intryck (som inte vare sig programledare eller meddebattörer förmådda rubba), lite blyg men samtidigt med en aning humor i mungipan. Och han "försa" sig bara en gång då han hänvisade till att det var med sänkta utgifter för invandring som han skulle finansiera alla goda förslag han hade... Bara på den debatten tog nog sd några tiotusne nya väljare. Vilken hemsk tanke.
Nå, Anders Borg i ekonomidebatten var den vanliga pratmaskinen som dock inte förmådde övertyga mig om det riktiga i allt han sa. Och sosse-Magdalena gick inte riktigt fram heller, hennes sneda, som ironiskt menade, leende nådde nog bara de egna sympatisörerna.
Över huvud taget så har de flesta partiledare och andra politiker, som jag hört, klarat sig riktigt bra, debattmässigt. Men inte alla. Problemet är att de ändå inte övertygar om hållbarheten i sina argument och åsikter. Och de visar inte på att de har någon pålitlig kompass. De serverar sådant de tror passar väljarna, vågar sällan säga något direkt kontroversiellt. Det blir en rätt likartad gröt de serverar, även om de försöker visa att de kryddar den lite olika.
Jag vet således ännu inte hur jag ska rösta. Möjligen i kommunvalet, och då blir det nog p g a kombinationen av en (stor) fråga lokalt och hur den bärs fram av en stark personlighet.
Men rikspolitiken då? Mitt gamla parti, fp, har visserligen försökt ge sken av att i någon mån putsa upp det socialliberala arvet. Men det har varit i för liten grad och inom ett rätt begränsat område, och inte helt övertygande för att jag ska vara nöjd. En del hyfsade kandidater finns, men inte inom min valkrets. Och så är fp fortfarande ett alltför lojalt stödparti för moderaterna. Inte bara betr FRA-lagen och andra integritetskränkande frågor.
Centern och kd känns inte heller bättre än fp, och jag vill inte se en fortsatt alliansregering. I vart fall inte i nuvarande mening.
Nå, sossarna då? Nä, de vet ju inte vad de vill, förutom att de vill ha tillbaka makten. De känns inte alls bra i sin ekonomiska politik och inte övertygande betr välfärdspolitiken heller. Möjligen kan man tycka att Löfvens inställning till blockpolitiken, dvs att det vore bra om den kunde brytas, är bra. Han vill ju gärna ha med fp och c tillsammans med mp i en s-regering. Men.... Visserligen gjorde Gustaf Fridolin (mp) ett oväntat bra intryck i teve-utfrågningen i en del frågor, men det räcker inte. Och v, nej tack. Inga ex-kommunister i regeringen.
Sak samma med sd, nej tack. Hur mycket de än försöker slå i oss att de står för en sossepolitik a la 70-talet, "finansierad" av en främlingfientlig invandringspolitik. Så, nej tack.
Bland riksdagspartierna finns inte mitt val. Möjligen utanför, men som opinionsläget ser ut, blir det bara en proteströst. Kanske måste det bli det? Om den når fram.
Varför vågar inte partierna stå för idéer, inte bara för (förmodad) röstmaximering i enstaka sakfrågor (kortsiktigt)?
Jag vet vad jag vill, men jag vill se klara alternativ.
Varför vågar inte kd stå för den värdekonservativa och kristna grundsyn om är dess grund och ursprung? Såg en liten folder från kd, ett under av snällhet och välmenande floskler, men utan ryggrad och linje.
Varför kan inte centern hitta en rak linje, antingen ett konservativt bondeparti till glesbygdens stöd, eller ett nyliberalt parti a la Stureplanscentern.
Varför trixar och fifflar moderaterna bort att det är ett parti för storföretagen, för de socialkonservativa samhällsbevararna i överklassen. Varför denna flört med inte bara den konservativa "nyliberalismen", utan även allmänt men intetsägande prat om liberalism och arbetarvänlighet?
Varför hittar inte sossarna sin väg? Socialismen har de ju (?) skippat, men de vågar inte reformera sig heller. I praktiken är sossarna ett slags "folkligare" kristdemokrater, konservativa kollektivister och allmänt välmenande. Inte kyrkliga förstås. Men en blandning av nostalgiker som drömmer om Palme och Erlander och kompasslösa pragmatiker som vill sitta vid makten.
Vänsterpartiet då? Försöker vinna väljare på att vara snälla vänstersossar, säger att de är socialister, men är i botten kommunister.
På något sätt är kanske ändå miljöpartiet klarast, som ett parti som vill se en god miljö. Men det är diffust som ideologi. Miljöengagemanget känns stundtals lite påklistrat, stundtals verkar det leda fel - och kan drabba de sämst ställda, men inte kosta något för den välbeställda medelklassen i storstäderna. De flörtat med röda idéer ibland, men skyggar då och då för socialism och ser välvilligt på de småskaliga småföretagarna och i vart fall lite valfrihet ibland (t ex ROT och RUT). Ibland t o m lite av socialliberalism.
En delvis motsägande mix som man inte ser en klar linje i.
Nå, SD är ändå minst oklart. De är emot invandrare, de är främlingsfientliga, är rasister om än de förnekar det. Är utvecklingsfientliga nostalgiker, som dessutom försöker dölja sin verkliga vilja genom att lancera sig med idéer (utom betr invandrarna) som är mycket nära vänsterpartiets gammelsossiga. Så nog försöker SD i vart fall vara oklara...
Hittills har partierna och valrörelsen inte gett mig någon ledtråd om ett klart och anständigt alternativ.
Jag är rätt så less redan på den de facto just börjande (och snart överståndna) valrörelsen. Beror det på att jag är rätt så luttrad efter ett otal valrörelser, oftast dessutom som mycket aktiv själv? Eller finns andra orsaker? T ex att partierna är otydliga i sina budskap, och/eller otydliga i sina grundideologier, om de har några? Jag vet inte, kanske finns flera samverkande orsaker.
Visst, det känns intressant och spännande hur valet ska gå. I alla tre valen. Ska sossarna sitta kvar i orubbat bo i min hemkommun Piteå? Och i så fall varför? Är de så duktiga - eller är det en tandlös opposition?
Landstinget, det bortglömda valet trots stora viktiga uppgifter. Sitter det i ryggmärgen att rösta rött trots alla brister?
Och ska alliansen lyckas klamra sig kvar eller blir det någon annan koalition. Och blir det i så fall en röd-grön regering där vänsterpartiet (ex-kommunisterna) får stort inflytande?
Några reflexioner.
Valaffischerna har synts ännu mindre än tidigare. De som för bara tjogtalet år sedan nästan dominerade bilde i såväl stad som land. Kanske lika bra det, för de verkar rätt tama och oprecisa.
De tv-debatter jag sett har gett dålig upplysning om vad partierna står för. Programledarna har varit för dåliga. Dåligt pålästa, dåliga på att följa upp svaren intelligent. Inte lyckats ge oss bilden av partierna på ett heltäckande sätt. Och en del deltagare har pratat i munnen på och tagit ordet från andra = dålig balans.
Och i vilken mån är debattörerna representativa för sina partier? Sålunda gjorde centerpartisten i ekonomidebatten (och i jobbdebatten) ett sju ggr bättre intryck än partiet som helhet gör. Kd-aren var också vass och rätt effektiv. Och sverigedemokraten, av alla människor, gav ett lugnt och sakligt intryck (som inte vare sig programledare eller meddebattörer förmådda rubba), lite blyg men samtidigt med en aning humor i mungipan. Och han "försa" sig bara en gång då han hänvisade till att det var med sänkta utgifter för invandring som han skulle finansiera alla goda förslag han hade... Bara på den debatten tog nog sd några tiotusne nya väljare. Vilken hemsk tanke.
Nå, Anders Borg i ekonomidebatten var den vanliga pratmaskinen som dock inte förmådde övertyga mig om det riktiga i allt han sa. Och sosse-Magdalena gick inte riktigt fram heller, hennes sneda, som ironiskt menade, leende nådde nog bara de egna sympatisörerna.
Över huvud taget så har de flesta partiledare och andra politiker, som jag hört, klarat sig riktigt bra, debattmässigt. Men inte alla. Problemet är att de ändå inte övertygar om hållbarheten i sina argument och åsikter. Och de visar inte på att de har någon pålitlig kompass. De serverar sådant de tror passar väljarna, vågar sällan säga något direkt kontroversiellt. Det blir en rätt likartad gröt de serverar, även om de försöker visa att de kryddar den lite olika.
Jag vet således ännu inte hur jag ska rösta. Möjligen i kommunvalet, och då blir det nog p g a kombinationen av en (stor) fråga lokalt och hur den bärs fram av en stark personlighet.
Men rikspolitiken då? Mitt gamla parti, fp, har visserligen försökt ge sken av att i någon mån putsa upp det socialliberala arvet. Men det har varit i för liten grad och inom ett rätt begränsat område, och inte helt övertygande för att jag ska vara nöjd. En del hyfsade kandidater finns, men inte inom min valkrets. Och så är fp fortfarande ett alltför lojalt stödparti för moderaterna. Inte bara betr FRA-lagen och andra integritetskränkande frågor.
Centern och kd känns inte heller bättre än fp, och jag vill inte se en fortsatt alliansregering. I vart fall inte i nuvarande mening.
Nå, sossarna då? Nä, de vet ju inte vad de vill, förutom att de vill ha tillbaka makten. De känns inte alls bra i sin ekonomiska politik och inte övertygande betr välfärdspolitiken heller. Möjligen kan man tycka att Löfvens inställning till blockpolitiken, dvs att det vore bra om den kunde brytas, är bra. Han vill ju gärna ha med fp och c tillsammans med mp i en s-regering. Men.... Visserligen gjorde Gustaf Fridolin (mp) ett oväntat bra intryck i teve-utfrågningen i en del frågor, men det räcker inte. Och v, nej tack. Inga ex-kommunister i regeringen.
Sak samma med sd, nej tack. Hur mycket de än försöker slå i oss att de står för en sossepolitik a la 70-talet, "finansierad" av en främlingfientlig invandringspolitik. Så, nej tack.
Bland riksdagspartierna finns inte mitt val. Möjligen utanför, men som opinionsläget ser ut, blir det bara en proteströst. Kanske måste det bli det? Om den når fram.
Varför vågar inte partierna stå för idéer, inte bara för (förmodad) röstmaximering i enstaka sakfrågor (kortsiktigt)?
Jag vet vad jag vill, men jag vill se klara alternativ.
Varför vågar inte kd stå för den värdekonservativa och kristna grundsyn om är dess grund och ursprung? Såg en liten folder från kd, ett under av snällhet och välmenande floskler, men utan ryggrad och linje.
Varför kan inte centern hitta en rak linje, antingen ett konservativt bondeparti till glesbygdens stöd, eller ett nyliberalt parti a la Stureplanscentern.
Varför trixar och fifflar moderaterna bort att det är ett parti för storföretagen, för de socialkonservativa samhällsbevararna i överklassen. Varför denna flört med inte bara den konservativa "nyliberalismen", utan även allmänt men intetsägande prat om liberalism och arbetarvänlighet?
Varför hittar inte sossarna sin väg? Socialismen har de ju (?) skippat, men de vågar inte reformera sig heller. I praktiken är sossarna ett slags "folkligare" kristdemokrater, konservativa kollektivister och allmänt välmenande. Inte kyrkliga förstås. Men en blandning av nostalgiker som drömmer om Palme och Erlander och kompasslösa pragmatiker som vill sitta vid makten.
Vänsterpartiet då? Försöker vinna väljare på att vara snälla vänstersossar, säger att de är socialister, men är i botten kommunister.
På något sätt är kanske ändå miljöpartiet klarast, som ett parti som vill se en god miljö. Men det är diffust som ideologi. Miljöengagemanget känns stundtals lite påklistrat, stundtals verkar det leda fel - och kan drabba de sämst ställda, men inte kosta något för den välbeställda medelklassen i storstäderna. De flörtat med röda idéer ibland, men skyggar då och då för socialism och ser välvilligt på de småskaliga småföretagarna och i vart fall lite valfrihet ibland (t ex ROT och RUT). Ibland t o m lite av socialliberalism.
En delvis motsägande mix som man inte ser en klar linje i.
Nå, SD är ändå minst oklart. De är emot invandrare, de är främlingsfientliga, är rasister om än de förnekar det. Är utvecklingsfientliga nostalgiker, som dessutom försöker dölja sin verkliga vilja genom att lancera sig med idéer (utom betr invandrarna) som är mycket nära vänsterpartiets gammelsossiga. Så nog försöker SD i vart fall vara oklara...
Hittills har partierna och valrörelsen inte gett mig någon ledtråd om ett klart och anständigt alternativ.
Etiketter:
alliansen,
de rödgröna,
folkpartiet,
FRA-lagen,
integritet,
kommunalpolitik,
landstingspolitik,
riksdagsvalet
19 augusti 2014
Demokratibloggen4. Vem får och skall delta i det demokratiska samtalet?
Rubriken föddes delvis av tankar som givetvis har koppling till både de aktuella vapenförsäljningsaffärerna och det utredningsuppdrag som Olle Wästberg fick nyligen om att bredda deltagandet i den demokratiska
processen.
Deltagande beror på om man tror sig ha möjlighet att påverka. Partierna är ju döda i det avseendet, p g a att de knappt har några medlemmar. De som finns är gamla och/eller har politiska uppdrag som låser dem till partiledningar som inte behöver ta hänsyn till medlemmarna pga partistödet. Och partistödet har ju toppen kontrollen över. Någon intern debatt och skolning i ideologier verkar inte ha förekommit i märkbar grad de senaste decennierna. Partikansliernas påbud är det som gäller.
Politiskt intresserade har därför inga direkta kanaler in i politiken, i att påverka politiken. På internet finns dock fläckvis en viss debatt, i syfte att påverka. Partifolkets aktiviteter på bloggar och på Facebook består dock mest i att påverka och propagera för partiernas centralt fattade beslut, inte för att diskutera och låta sig påverkas själva. Uppenbarligen nås inte heller så många av de politiska (ej propagandainriktade) bloggarna eller av diskussionerna på Facebook. Bloggandet har kraftigt avtagit, och på FB är det mest vanliga att bara prata om privata aktiviteter och annat opolitiskt. Den kärna som diskuterar politik, och som känner FB som en kanal för påverka och deltagande är förhållandevis liten.
Hur komma ur detta?
Jag vet inte, men vi kan konstatera att gammelmedias, dagspressens insändar- och debattsidor inte är tillräckliga, för få kommer in och inläggen ska vara korta. Och tidningarna prioriterar kända namn, kända politiker eller opinionsbildare med någon specialkunskap. Många som vill delta känner inte heller att de kan skriva bra nog för att publicera sig i pressen. I vart fall inte i annat än helt kort och i olika sakfrågor, som inte alltid uppfattas som politiska.
Självfallet kan - och bör - varje medborgare kunna delta i det offentliga samtalet i den utsträckning som han/hon önskar. Men, de som verkligen har inflytande, det är förutom partitopparna, de stora organisationerna (LO m fl) och företag och organisationer som lobbar genom PR/konsult-firmor (som ofta har fd politiker som anställda). Dvs de är inte enskilda medborgare utan påtryckare med stor makt och inflytande i sig själva. De behöver inte mera inflytande. Möjligen mindre, för att ge mera plats för "vanligt folk".
Att en del personer, som oftast representerar egna (ekonomiska) intressen har direktkanaler till maktens innersta rum (riksdag och regering), det anser jag är helt förkastligt - ur demokratisk synpunkt. En man - en röst ska det vara i en demokrati. Än mera förkastlig är det när sådan påverkan sker i hemlighet, åsätts indirekt eller faktiskt hemligstämpel. Det bäddar för mygel och korruption som inte heller hör hemma i ett demokratiskt samhälle, där medborgarna ska känna att de kan påverka och delta på lika villkor i demokratin.
Mygel och begränsning av deltagandet gör demokratin till ett skådespel för en "elit"där väljarna förvisas till åskådarplats.
--- Tidigare inlägg under rubriken Demokratibloggen gjordes den 18 juli.
--- Tidigare inlägg under rubriken Demokratibloggen gjordes den 18 juli.
Sveriges vapenaffärer, Wallenbergs, exportregler mm
De nya avslöjandena om Sveriges (SAABs) vapenexport till Saudiarabien, efter hemliga påtryckningar från Wallenbergsfären, med hjälp av kronprinsessan Victoria och prins Carl Philip aktualiserar en rad frågor.
En fråga är hur i allsin dar som kontrollmyndigheten 2010 kunde ge klartecken till affären (vapenfabriken) på felaktiga förutsättningar? Exportreglerna, som i o f sig är snåriga, anger ju att export bl a inte får ske till länder som är inblandade i någon form av krigs- eller stridshandlingar. Diktaturstaten Saudiarabien var ju helt klart starkt inblandade i ett pågående blodigt krig i grannlandet Jemen.
"Saudiskt stridsflyg bombade byar i Jemen och hjälpte den jeminitiska diktatorn kuva en shiitisk rörelse i landet. De saudiska bomberna drabbade civilbefolkningen hårt, bland annat träffades ett sjukhus.
Hösten 2009 flög saudiska bombplan över gränsen till Jemen för att hjälpa landets diktator Ali Abdullah Saleh att kuva den shiitiska houthirörelsen som kämpade för oberoende i norra delen av landet.
Till arabisk media sa den vice försvarsministern som ledde striderna att landet befann sig i krig. Så här skrev svenske ambassadören i Saudiarabien i en rapport i början av 2010:
"För första gången på flera decennier har saudisk militär gått i fält. Stridigheterna och de saudiska flygraiderna fortsätter och mycket talar för att det saudiska engagemanget, kan förväntas bli långvarig".
Varför mörkade kontrollmyndigheten kriget? På vems uppdrag, eller efter vilka påtryckningar?
Betr Wallenbergs inblandning. Marcus Wallenberg är inte en privatperson som öppet försöker påverka regeringen. Han är representant för makt- och industrisfären Wallenbergs, en av de tyngsta finansfamiljerna i Sverige som bl a behärskar SAABs vapenindustri. Och dessutom agerade han här i största hemlighet. I mars 2008 skrev han till dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors ett brev, som hemligstämplades. Nu har SR/Ekot kunnat offentliggöra brevet, och jag citerar ett avsnitt:
"Bäste Sten,
När jag härförleden besökte Riyad med en stor delegation nordiska företagschefer togs vi bland annat emot av Saudiarabiens vice försvarsminister prins Khaled bin Sultan. Han tog då upp ett ärende med mig som jag förstår redan finns på ditt bord sedan några dagar som jag förstår handlar om FOI:s plötsliga avbrytande av samarbetet med sin saudiska motsvarighet. Jag kan då ingenting om detta ärende, vare sig vad det handlar om eller hur länge det pågått.
Vad jag däremot kan konstatera är att våra saudiska vänner har tagit mycket illa vid sig av FOI:s agerande och inte minst bristen på kommunikation och information i detta fall. Prinsen tog mig avsides och överlämnade en kopia på det brev han skickat till dig daterat 4:e mars 2008 men jag fick också ett eget brev som jag härmed bifogar.
Mitt intryck är att det är av största vikt att denna fråga löses snabbt och ett på för alla parter tillfredsställande sätt annars finns det tyvärr risk att ett antal andra samarbetsområden inte minst ERIEYE kan hamna i farozonen. Jag känner vid det här laget prins Khaled rätt väl, han skulle knappast insistera som han gjorde om han inte själv stod under ett visst tryck. Han försäkrade mig om att han för närvarande icke avsåg ta upp frågan i den saudiska regeringen men han underströk att om han gjorde det i dagens läge skulle reaktionen runt bordet bli ”well, forget the swedes ”
Marcus Wallenberg"
Jag ser det som en mycket olämplig och hemlig påtryckning från Wallenbergs på regeringen att ändra sitt beslut.
Idag är Marcus Wallenberg ytterst ovillig att tala om sina kontakter både med Saudiarabien och med regeringen. Han försöker t o m förneka förekomsten av brevet (ovan), men tvingas sedan att indirekt erkänna dess förekomst, men vill inte kommentera innehållet, trots att SR har det. Självfallet inser han det olämpliga i att han agerat som han gjort och vill därför säga minimalt för att avslöja sig. Påtryckningen var ju avsedd att vara hemlig. Wallenbergs ville ju att alliansregeringen skulle fullfölja de avtal som s-regeringen några år tidigare ingått, för att gynna SAAB. Det gällde dels ett avancerat radarsystem, dels att Sverige skulle bygga en vapenfabrik i och åt Saudiarabien.
Sverige (dvs regeringarna och vapenindustrin) anser sig ha den mest strikta regleringen av exporten av vapen, samtidigt som Sverige är en av de absolut största exportörerna av vapen, både i faktiska tal och sett i relation till vår befolkning.
Det är alltså något som inte stämmer.
Svenska folket är faktiskt rätt så negativa till vapenexport. Medan främst socialdemokraterna och moderaterna är positiva, främst av två skäl. Dels att Sverige måste ha en vapenindustri för att tillgodose det egna försvaret, utan att bli beroende av import. Dels att vapenindustrin ger sysselsättning, spec om den kommer upp i större (lönsamma) volymer, vilket kräver export. Folkpartiet och miljöpartiet har liksom vänsterpartiet varit mera tveksamma eller helt emot export av krigsmateriel.
Ett flertal skandaler, där svenska vapen varit inblandade i krig och inbördeskrig (från Boforsaffären och framåt) har tvingat fram regler som skulle vara mer restriktiva, i synnerhet ska Sverige inte sälja till diktaturer och länder i krig eller inblandade i väpnade konflikter. Så har varit avsikten med de "skärpta" reglerna och kraven att export ska godkännas av en speciell inspektion. Inte minst har uttalanden i den riktningen gett uttryck för detta.
Sålunda tillsattes också en utredning efter Saudiaffären 2010-2012 som ska framläggas i dec 2014 och som ska precisera, skärpa och förtydliga nuvarande regler. Vi får väl se vad som händer...
Att reglerna är komplicerade och ger utrymmer för rätt vida tolkningar, och avsteg, det visar ju både de senaste årens olika avslöjanden och den fortsatta volymökningen, så långt den är bekant.
Jag kopierar in ett stycke från Wikipedia (länk som ovan) om detta. "I en opinionsundersökning genomförd av Demoskop i november 2009 ansåg 81 procent av befolkningen att Sverige inte ska tillåta vapenexport till länder i krig, och 92 procent att Sverige inte ska tillåta vapenexport till länder där allvarliga brott mot mänskliga rättigheter sker. Sedan beslut 1996 har delegerats från riksdagen till myndighetsnivå har en praxis utvecklats som innebär att undantag beviljas regelmässigt - i tusentals fall under de senaste åren - från förbud mot export till sådana länder. Svenska vapen har använts av flera totalitära regimer och i flera krig, exempelvis i Burma, Sri Lanka, Indonesien, Tunisien, och på senare år Egypten, Afghanistan och Irak. Sverige kritiseras för att exportera vapen ökande andel länder som begår allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, och till båda sidor i konflikter, exempelvis till både Indien och Pakistan. [20] [21]
Jag menar att Sverige, som alliansfritt land, behöver en viss vapenindustri. Och dess produkter blir rimligen något billigare om de också kan säljas utomlands. Men jag menar att det får inte ske till diktaturer (med en rätt sträng definition!) eftersom de ofta är eller råkar i konflikt med andra länder (demokratier och diktaturer) och också förtrycker mänskliga rättigheter. Ö h t ska inte krigsmateriel få säljas till något land, eller part, som förtrycker mänskliga rättigheter, oavsett hur landet benämner sitt statsskick. Däremot ska vapen kunna, efter noga prövning i varje fall, säljas till demokratiska frihetsrörelser eller för försvar emot diktatur och förtryck.
De undantag som uppenbarligen idag både inspektions- och kontrollorgan som regeringen kunnat göra ska kraftigt begränsas, om möjligt helt avskaffas.
Svenska vapen ska inte säljas dit där de kan användas emot demokratier eller emot mänskliga fri- och rättigheter. Det kan ses som en kraftig begränsning. Men nödvändig, och trots allt finns det väldigt många demokratiska länder som ska få köpa svenskt materiel. Om de vill. Och utan skumraskhistorier av något slag.
Skärpningar och förtydligande måste till så att reglerna lever upp till vad de faktiskt avsetts vara, utan hemliga undantag och avsteg. Därför vill jag ge ännu nu en länk. till Amnesty. http://amnestypress.se/artiklar/reportage/25470/i-skandalernas-kolvatten-nu-ska-vapenexportlagen-s/
En fråga är hur i allsin dar som kontrollmyndigheten 2010 kunde ge klartecken till affären (vapenfabriken) på felaktiga förutsättningar? Exportreglerna, som i o f sig är snåriga, anger ju att export bl a inte får ske till länder som är inblandade i någon form av krigs- eller stridshandlingar. Diktaturstaten Saudiarabien var ju helt klart starkt inblandade i ett pågående blodigt krig i grannlandet Jemen.
"Saudiskt stridsflyg bombade byar i Jemen och hjälpte den jeminitiska diktatorn kuva en shiitisk rörelse i landet. De saudiska bomberna drabbade civilbefolkningen hårt, bland annat träffades ett sjukhus.
Hösten 2009 flög saudiska bombplan över gränsen till Jemen för att hjälpa landets diktator Ali Abdullah Saleh att kuva den shiitiska houthirörelsen som kämpade för oberoende i norra delen av landet.
Till arabisk media sa den vice försvarsministern som ledde striderna att landet befann sig i krig. Så här skrev svenske ambassadören i Saudiarabien i en rapport i början av 2010:
"För första gången på flera decennier har saudisk militär gått i fält. Stridigheterna och de saudiska flygraiderna fortsätter och mycket talar för att det saudiska engagemanget, kan förväntas bli långvarig".
Varför mörkade kontrollmyndigheten kriget? På vems uppdrag, eller efter vilka påtryckningar?
Betr Wallenbergs inblandning. Marcus Wallenberg är inte en privatperson som öppet försöker påverka regeringen. Han är representant för makt- och industrisfären Wallenbergs, en av de tyngsta finansfamiljerna i Sverige som bl a behärskar SAABs vapenindustri. Och dessutom agerade han här i största hemlighet. I mars 2008 skrev han till dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors ett brev, som hemligstämplades. Nu har SR/Ekot kunnat offentliggöra brevet, och jag citerar ett avsnitt:
"Bäste Sten,
När jag härförleden besökte Riyad med en stor delegation nordiska företagschefer togs vi bland annat emot av Saudiarabiens vice försvarsminister prins Khaled bin Sultan. Han tog då upp ett ärende med mig som jag förstår redan finns på ditt bord sedan några dagar som jag förstår handlar om FOI:s plötsliga avbrytande av samarbetet med sin saudiska motsvarighet. Jag kan då ingenting om detta ärende, vare sig vad det handlar om eller hur länge det pågått.
Vad jag däremot kan konstatera är att våra saudiska vänner har tagit mycket illa vid sig av FOI:s agerande och inte minst bristen på kommunikation och information i detta fall. Prinsen tog mig avsides och överlämnade en kopia på det brev han skickat till dig daterat 4:e mars 2008 men jag fick också ett eget brev som jag härmed bifogar.
Mitt intryck är att det är av största vikt att denna fråga löses snabbt och ett på för alla parter tillfredsställande sätt annars finns det tyvärr risk att ett antal andra samarbetsområden inte minst ERIEYE kan hamna i farozonen. Jag känner vid det här laget prins Khaled rätt väl, han skulle knappast insistera som han gjorde om han inte själv stod under ett visst tryck. Han försäkrade mig om att han för närvarande icke avsåg ta upp frågan i den saudiska regeringen men han underströk att om han gjorde det i dagens läge skulle reaktionen runt bordet bli ”well, forget the swedes ”
Marcus Wallenberg"
Jag ser det som en mycket olämplig och hemlig påtryckning från Wallenbergs på regeringen att ändra sitt beslut.
Idag är Marcus Wallenberg ytterst ovillig att tala om sina kontakter både med Saudiarabien och med regeringen. Han försöker t o m förneka förekomsten av brevet (ovan), men tvingas sedan att indirekt erkänna dess förekomst, men vill inte kommentera innehållet, trots att SR har det. Självfallet inser han det olämpliga i att han agerat som han gjort och vill därför säga minimalt för att avslöja sig. Påtryckningen var ju avsedd att vara hemlig. Wallenbergs ville ju att alliansregeringen skulle fullfölja de avtal som s-regeringen några år tidigare ingått, för att gynna SAAB. Det gällde dels ett avancerat radarsystem, dels att Sverige skulle bygga en vapenfabrik i och åt Saudiarabien.
Sverige (dvs regeringarna och vapenindustrin) anser sig ha den mest strikta regleringen av exporten av vapen, samtidigt som Sverige är en av de absolut största exportörerna av vapen, både i faktiska tal och sett i relation till vår befolkning.
Det är alltså något som inte stämmer.
Svenska folket är faktiskt rätt så negativa till vapenexport. Medan främst socialdemokraterna och moderaterna är positiva, främst av två skäl. Dels att Sverige måste ha en vapenindustri för att tillgodose det egna försvaret, utan att bli beroende av import. Dels att vapenindustrin ger sysselsättning, spec om den kommer upp i större (lönsamma) volymer, vilket kräver export. Folkpartiet och miljöpartiet har liksom vänsterpartiet varit mera tveksamma eller helt emot export av krigsmateriel.
Ett flertal skandaler, där svenska vapen varit inblandade i krig och inbördeskrig (från Boforsaffären och framåt) har tvingat fram regler som skulle vara mer restriktiva, i synnerhet ska Sverige inte sälja till diktaturer och länder i krig eller inblandade i väpnade konflikter. Så har varit avsikten med de "skärpta" reglerna och kraven att export ska godkännas av en speciell inspektion. Inte minst har uttalanden i den riktningen gett uttryck för detta.
Sålunda tillsattes också en utredning efter Saudiaffären 2010-2012 som ska framläggas i dec 2014 och som ska precisera, skärpa och förtydliga nuvarande regler. Vi får väl se vad som händer...
Att reglerna är komplicerade och ger utrymmer för rätt vida tolkningar, och avsteg, det visar ju både de senaste årens olika avslöjanden och den fortsatta volymökningen, så långt den är bekant.
Jag kopierar in ett stycke från Wikipedia (länk som ovan) om detta. "I en opinionsundersökning genomförd av Demoskop i november 2009 ansåg 81 procent av befolkningen att Sverige inte ska tillåta vapenexport till länder i krig, och 92 procent att Sverige inte ska tillåta vapenexport till länder där allvarliga brott mot mänskliga rättigheter sker. Sedan beslut 1996 har delegerats från riksdagen till myndighetsnivå har en praxis utvecklats som innebär att undantag beviljas regelmässigt - i tusentals fall under de senaste åren - från förbud mot export till sådana länder. Svenska vapen har använts av flera totalitära regimer och i flera krig, exempelvis i Burma, Sri Lanka, Indonesien, Tunisien, och på senare år Egypten, Afghanistan och Irak. Sverige kritiseras för att exportera vapen ökande andel länder som begår allvarliga brott mot mänskliga rättigheter, och till båda sidor i konflikter, exempelvis till både Indien och Pakistan. [20] [21]
KRUT-utredningen (KRigsmaterielUTredningen) föreslog 2005, på initiativ av regeringen Persson, en uppluckring av reglerna för att underlätta internationellt försvarssamarbete och bättre återspegla praxis. Förslaget mötte kritik och genomfördes aldrig.[22] I maj 2011 lovade folkpartiet, kristdemokraterna, miljöpartiet,socialdemokraterna, och vänsterpartiet tvärtom att verka för att reglerna skärps så att vapenexport i praktiken förhindras till diktaturer och länder där allvarliga brott mot mänskliga rättigheter sker i praktiken förhindras, men uttalade sig inte om krigförande länder.[23] Trots detta löfte har vapen sålts under 2011 till Thailand, Saudiarabien, Indien, Pakistan och Förenade Arabemiraten - länder som kränker mänskliga rättigheter, är inblandade i pågående krig eller är diktaturer.
Riksdagen beslutade den 19 maj 2011 att ge regeringen i uppdrag att ta fram en ny lag om krigsmateriel som skärper vapenexporten gentemot ickedemokratier.
Projekt Simoom var ett kontroversiellt samarbete mellan Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Saudiarabien i syfte att tillsammans bygga en vapenfabrik iSaudiarabien, och att lära saudierna svensk vapenteknologi. Projektet avslöjades av Sveriges radios Ekoredaktion i mars 2012 kritiseras för komplicerade arrangemang med bulvanföretag i syfte att hindra insyn och debatt."
Sålunda, att sälja krigsmateriel ses av många (dock ej av väljarna) som viktigt för industrin och dess inkomster och har mäktiga lobbyister. Ännu ett Wikipediacitat: "Den politiker som anses ha haft störst betydelse för denna lobbyism är tidigare statsministern Göran Persson, idag PR-konsult för JKL, som har vapenindustrin som kunder. Andra personer som utpekas som betydelsefulla lobbyister är bland andra Marcus Wallenberg och Jan Nygren."Jag menar att Sverige, som alliansfritt land, behöver en viss vapenindustri. Och dess produkter blir rimligen något billigare om de också kan säljas utomlands. Men jag menar att det får inte ske till diktaturer (med en rätt sträng definition!) eftersom de ofta är eller råkar i konflikt med andra länder (demokratier och diktaturer) och också förtrycker mänskliga rättigheter. Ö h t ska inte krigsmateriel få säljas till något land, eller part, som förtrycker mänskliga rättigheter, oavsett hur landet benämner sitt statsskick. Däremot ska vapen kunna, efter noga prövning i varje fall, säljas till demokratiska frihetsrörelser eller för försvar emot diktatur och förtryck.
De undantag som uppenbarligen idag både inspektions- och kontrollorgan som regeringen kunnat göra ska kraftigt begränsas, om möjligt helt avskaffas.
Svenska vapen ska inte säljas dit där de kan användas emot demokratier eller emot mänskliga fri- och rättigheter. Det kan ses som en kraftig begränsning. Men nödvändig, och trots allt finns det väldigt många demokratiska länder som ska få köpa svenskt materiel. Om de vill. Och utan skumraskhistorier av något slag.
Skärpningar och förtydligande måste till så att reglerna lever upp till vad de faktiskt avsetts vara, utan hemliga undantag och avsteg. Därför vill jag ge ännu nu en länk. till Amnesty. http://amnestypress.se/artiklar/reportage/25470/i-skandalernas-kolvatten-nu-ska-vapenexportlagen-s/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)